Skuldbeläggandet av männen har blivit en normalitet
♦ ♦ ♦ ”Näthat” är ordet för dagen. Vi fick i Uppdrag granskning för några dar sedan veta hur spritt detta fenomen är. Och det är förskräckliga saker folk skriver på nätet – riktade mot framför allt kvinnor. Det är hotelser, förolämpningar av de grövsta slag, kränkningar. En del skrivna för att man av någon anledning tycker illa om en person. Andra då man känner sig upprörd, provocerad, hotad eller kränkt. Den senare kategorin fick vi ana orsakerna bakom.
Rapparen Tupac är idol för en hel generation. Men denne numera avlidne stjärna var också småkriminell och blev fälld för våldtäkt. Då klädfirman H&M trycker upp en t-tröja med hans bild på reagerar en tjej som på H&M:s facebooksida ifrågasätter att de tryckt upp en bild på en ”våldtäktsman” på sina tröjor. Reaktionen blir massiv. Hon får flera tusen hatfyllda kommentarer på sitt inlägg. Det är uppenbart att hennes nedvärdering, denna reducering av en ikon, väcker starka känslor. Den upplevs som oerhört provocerande.
Hon har ju rätt i sak, men hennes omdefiniering kränker Tupacs fans när hon ersätter hans ikonstatus med bilden av en kriminell snuskhummer. Detta gör anhängarna vansinniga och de kastar sig över tangentborden för att spy ut sin frustration över hennes tilltag. Reaktionen är inte svår att förstå. Att flickan har rätt är en sak, det är hennes omdöme som klickar då hon totalt bortser från det som gjort artisten närmast helig i fansens ögon. Jag tror det påminner om känslan hos muslimer som reagerar på nidbilder av Muhammed.
En annan som framträdde i programmet var Andrea Edwards som är skådespelare och regissör. Hon satte upp SCUM-manifestet som teaterpjäs där hon själv spelade huvudrollen. Stycket ”handlar om hur kvinnan ska frigöra sig genom att utplåna mannen”, som speakerrösten i Uppdrag granskning uttrycker det. Det är en satirisk föreställning med mycket humor, säjs det. Men att skämta om att lemlästa män togs mycket illa upp och Andrea blev utsatt för ett så intensivt näthat att hon kom att ifrågasätta vad hon höll på med. I Uppdrag granskning funderar hon på vad som ligger bakom reaktionen på hennes pjäs:
”Vi lever i ett klimat, ett samhälle där många känner sig som förlorare. Och är man 50 år och bor i en liten stad och har förlorat vårdnaden om sina barn och förlorat sitt jobb och känner sig som en stor loser i det här spelet och dessutom då från feministhåll ska få bära att man är en maktutövare. Jag förstår att det föder en enorm frustration. Därför det är ofta män som känner sig väldigt hotade tror jag (…) Det är kränkta människor. Jag tror att det är ett samhälle vi lever i som får väldigt många att känna sig väldigt små och maktlösa och det måste ju vändas någonstans.”
Det är säkert som hon säger, men det är långt ifrån hela sanningen. Se bara på pjäsens titel – SCUM som är en förkortning av Society for Cutting Up Men. Detta är verkligen ett hatmanifest. Ändrar man den till SCUW, Society for Cutting Up Women kanske till och med feminister förstår laddningen. Hade den titeln på en teaterpjäs över huvud taget varit möjlig i dagens Sverige? Naturligtvis inte.
Men denna betydelseförskjutning tydliggör ändå något, nämligen hur extremfeminismens skyddande av kvinnors intressen sker på bekostnad av männen. Man kan tycka att en pjäs skriven av en extrem manshatare som uppmanar till lemlästning av män är ett undantag. Och kanske är det så, men det visar ändå hur långt dissandet av män har gått. Och få protesterar. Utom alltså näthatarna, som egentligen bara svarade på det manshat Andrea Edwards spred då hon satte upp sin pjäs.
Innan internet fanns inget näthat. Offentliga provokationer resulterade i arga brev, men antagligen mest i att man knöt näven i byxfickan. Möjligheterna att i vår tid reagera med några knapptryckningar hemma ger offentliga provokatörer direktrespons – på gott och ont. Flickan som i sin tanklöshet sårade fansens känslor och SCUM-manifestets Andrea Edwards fick båda en del att fundera på. Nätreaktioner är numer en påtaglig realitet. Sen måste naturligtvis avarterna stävjas genom lagstiftning som tvingar sociala medier att lämna ut IP-adresser. Ska folk klaga ska de göra det med öppet visir.
Jag tror det är så här. Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Det må vara teorier om ”könsmaktsordning”, ”sociala konstruktioner”, ”genusvetenskap” eller ”queerteori”. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, övergår irritationen hos vissa till häpen vrede, man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemanget ståndpunkter.
Skuldbeläggandet av männen har numera blivit en normalitet. Männen förutsätts känna dåligt samvete för att de är män. Protesterar de får de höra att de känner ”sin ställning hotad” eller inte vill ”uppge sina privilegier”, att man är ”sårad i sin manlighet”, uttryck som ytterligare förminskar. Genom några enkla knapptryckningar kan man uttrycka sin frustration över detta. Man kan naturligtvis diskutera avarterna, men reaktionerna få vi nog leva med.
Och vem vet – provokatörerna kanske kunde börja utveckla en viss smidighet?
Johannes Ljungquist