Problematiskt att kalla antroposofi för vetenskap
Att antroposofin går under begreppet andevetenskap är olyckligt. Vem kan känna förtroende för en vetenskap om andar? Frågan ställs i aprilnumret av Forum för antroposofi år 2000. Rudolf Steiners beteckning var Geisteswissenschaft, ett svåröversatt begrepp som utanför antroposofiska sammanhang aldrig tagits på allvar i det här landet. Det tyska (och det norska ordet åndsvetenskap) är däremot oproblematiskt, eftersom det samtidigt är liktydigt med kulturliv, en dubbelbetydelse som inte existerar i det svenska språket.
Den svenska beteckningen andevetenskap ger intrycket att det handlar om en vetenskap i ordets allmänt vedertagna betydelse. Det är också många antroposofer som på fullt allvar menar att detta är den riktiga definitionen av antroposofin. Inte för att Rudolf Steiner skulle haft fel när han betecknade antroposofin som en Geisteswissenschaft, utan för att vår tid lägger en mycket mer begränsad betydelse i begreppet.
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 12
Vetenskap är människor i vita rockar som mixtrar med provrör i laboratorier och sammanställer siffror på dataskärmar. Vetenskapliga resultat skall kunna falsifieras och verifieras, det vill säga upprepas av andra och framförallt bevisas kvantitativt. Detta var i Steiners mening ett begränsat kriterium på vetenskap. Han menade att den som undersöker andliga fakta skulle gå tillväga lika vetenskapligt och vara lika seriös. Men detta utvidgade vetenskapsbegrepp är okänt och att i det läget påstå att antroposofin är en vetenskap är för de flesta förvirrande, för att inte säga löjeväckande.
För våra belackare är detta naturligtvis gefundenes fressen. Religionsforskaren Olav Hammer sätter det hela på sin spets.
”Innan man själv har nått så långt att man kan betrakta de högre världarna skall man vördnadsfullt fylla sitt sinne med den kunskap som de redan invigda förmedlat. En mera tvivlande sätter genast stämpeln självsuggestion på en sådan attityd. Om antroposofin verkligen är en andlig vetenskap är rådet absurt. Man har ju genom att programmera sig med rätt åsikter garanterat att upplevelserna blir rättroget antroposofiska.”
Tidigare har både Sven Ove Hansson och Håkan Blomqvist raljerat över detta. Man kan tycka vad man vill om dessa herrars hållning i frågan, det vanligaste synsättet från antroposofiskt håll är naturligtvis att man diskvalificerar dem för att de inte vet vad de talar om. Men det hjälper inte den antroposofiska saken att vi avvisar de som inte förstått den. Vi måste ta dem på allvar genom att se problemställningen som en uppgift.
Antroposofin har ett trovärdighetsproblem så länge vi talar om den som en vetenskap. Något våra kritiker plockar poäng på i en strid vi har små chanser att vinna. Vi riskerar inte bara att buntas ihop med New Age, som utan åtskillnad kallar allt möjligt för vetenskap och forskning – vi får problem att lansera den antroposofiska vetenskapssynen goetheanismen, som med tiden har goda chanser att göra sig gällande genom fullt påvisbara forskningsresultat i en mer klassisk mening.
Det råder delade meningar om hur man skall definiera antroposofin. Men envisas man med att beteckna den som en vetenskap blir man tvungen att lägga ned avsevärd möda på att klargöra vad Steiner lade i begreppet.