Att stärka vår svaga nationalkänsla borde vara uppgiften, inte att förneka den
♦ ♦ ♦ Partiledartalen i årets upplaga av Almedalen präglades av fosterlandskärlek. Detta är ett trendbrott som överraskar. ”Sverige, Sverige, älskade land”, sade KD:s partiledare Ebba Busch Thor och tackade svenska företag och kändisar för att se till att ”vårt namn går ärat över jorden”. Tills för helt nyligen var en sådan lovsång helt otänkbar, den svenska nationalstaten har i decennier haft lägsta tänkbara status – framför allt i media.
Då är Özz Nujjens uttalande i Aktuellt häromdan mer som det brukar. Han uttryckte missnöje med det ökade inslaget av nationalism i den politiska debatten och menade att nationalism bara är av ondo. I samma andetag uttryckte han stolthet över sitt kurdiska ursprung. Då var han plötsligen övertygad nationalist. Inkonsekvenser har nämligen aldrig bekymrat politiskt korrekta. Och den svenska ungdomsrepresentanten i EU, Dana Pourkomeylian, som var provocerad av de nya nationalistiska hållningarna, var därför snar att slå fast gamla kända PK-hållningar.
»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är det främsta orsaken bakom föreställningen om ett det existerande ”vi” och det andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«
Även vassa kolumnisten Alex Schulman sällade sig till rätt-tänkarna i en krönika där han försökte sig på en analys av orsakerna bakom nationalismen.
»Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.«
Fast hans analys har stannat på halva vägen. ”Rörelsen” känner möjligen rädsla, men knappast för det som inte är svenskt. Rädslan kommer ur vår svaga nationella identitet. För det är ju vad de politiskt korrekta skapat. Sverige är ett landområde med en befolkning utan en naturlig upplevelse av nationalitet. Vi är ett folk som i viss mån är att betrakta som hemlöst, vilket i pekåarnas perverterade uppfattning är som det skall vara. Förlusten av identiteten som svenskar är inget de beklagar. Tvärtom, de är stolta, för de har aldrig förstått att synsättet är lika vansinnigt som att förneka betydelsen av familj och hembygd.
Det är denna identitetsförlust som skrämmer, inte inflyttade nysvenskar. Migrationen bara accentuerar förlusten. De som kommer till oss har nämligen en stark nationell identitet. Något vi saknar. Invandrarens påtagliga nationalkänsla imponerar på de som inte tycker att Sverige är mycket att hänga i julgran. Men skrämmer andra som får mindervärdeskänslor av samma anledning. Där gror en omedveten rädsla att de skall ”ta över” och att vi inte har något att sätta emot.
Och för tusende gången upprepar Dana Pourkomeylian PK-mantrat om ”vi” och ”dom”.
»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är den främsta orsaken bakom föreställningen om ett existerande ”vi” och ett andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«
Ja vi är ”vi” och de är ”dom”, so what? Så har det alltid varit per definition, och så kommer det att vara i framtiden. Min familj är ”vi”, grannens familj är ”dom”. Detta har bara varit ett problem för de politiskt korrekta som älskar att konstruera verklighetsfrämmande abstraktioner. Istället för att bry sig om det verkliga problemet – vår svaga nationalkänsla – agerar man som om det är skämmigt att vara svensk. Som om en dålig självkänsla skulle underlätta kontakten med de som har en stark nationsupplevelse. När man borde veta att känslan av jämbördighet är grundläggande i alla sociala sammanhang. Att stärka vår nationalkänsla borde därför vara uppgiften, inte att förneka den.
Att ett gott självförtroende skulle leda till ett ”avhumaniserande” av människor på andra sidan vår landsgräns är en märklig slutledning som är typisk för de politiskt korrekta. En stark självkänsla är tvärtom en fördel i alla sociala sammanhang, vilket är en självklarhet för de flesta. Om svenskar kunde känna sig trygga i sin nationella identitet skulle de inte skrämt behöva ty sig till Sverigedemokraterna.
Men så är det med de politiskt korrekta. Man är skicklig på att vrida en självklar argumentation till sin motsats (se tidigare artiklar i ämnet här, här och här).
Vår nationella identitet reducerar de till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Journalisten Hynek Pallas menar att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.
För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Så resonerar pekåarna. Det är en vriden, perverterad uppfattning.
Sanningen är ju att nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt. För många blir det medvetet först utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet utomlands stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Upplevelsen att man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap, blir då tydlig.
Men så långt har inte de politiskt korrekta tänkt.
Johannes Ljungquist
Anna Dahlbergs fråga var självklar: Hur ser planeringen ut för den omfattande invandringen? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år – 80 000 hade nämnts för år 2015 – krävdes en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknade motstycke i historien – berörde oss alla. Ändå fick vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skrev redan den 3 maj 2012:
De oreflekterade reagerade med misstro och rädsla. Situationen kändes ovan. Men de politiskt korrekta ville för liv och pina inte gå i den fällan och bli betraktade som främlingsfientliga. De bestämde sig därför för en annan linje som var snyggare. Vi är inte bättre än dom, sade man sig. Vi måste respektera andras kulturella och etniska särart. Vad är det som säger att svensk kultur och sedvänjor är bättre?