Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Har biodynamisk odling blivit omodern? Enligt Biodynamiska föreningens hemsida finns idag bara 15 biodynamiska odlingar i landet. Femton. Vi vet att biodynamiken länge varit på fallrepet och med anledning av en intervju med Saltå Kvarns VD Johan Ununger i Länstidningen nyligen blir problemet ånyo aktualiserat.

» Jag kan inte försvara […] biodynamisk odling för det är ingenting som Saltå kvarn jobbar med. Vi försöker bara göra bra mat. Vi jobbar sedan några år tillbaka med ekologiskt kretsloppsjordbruk, för att få ett uthålligt lantbruk i längden. Det är där vi försöker att ligga i framkant. Biodynamisk odling är inte något som vi driver framåt.«

Ett av de biodynamiska preparaten, gödselfyllda kohorn, iordningställs.

Vi vet att Saltå Kvarn för flera år sedan slutat marknadsföra biodynamiska produkter. Det finns för få odlare och vi kan gissa att orsaken är brist på lönsamhet. Men är inte det i sin tur orsakat av en bristande övertygelsekraft i metoden som sådan? Har metoden rentav misslyckats? Är teorierna fel? Ska vi som antroposofer betrakta begreppet biodynamisk odling som bara en vacker teori? Det är på tiden att medlemmarna i sällskapet får en lägesbeskrivning från ansvarigt håll.

För det låter onekligen som om loppet är kört. Gamla antroposof-kritikern Alicia Hamberg frågar sig var idealen tagit vägen med anledning av intervjun med Ununger.

»Bortsett från att ägaren är en antroposofisk stiftelse har man uppenbarligen inga som helst ideal kvar och inte heller någon särskild känsla för de biodynamiska jordbrukare, som till för bara några år sedan stod för allt spannmål Saltå Kvarn köpte in.«

Alicia ser detta som tecken på ”en djupgående och tilltagande likgiltighet inför ursprunget. Man har inte någon förbundenhet med kärnan, och ingen övertygelse kvar.”

»För den som oroar sig för antroposofiskt världsherravälde kan anmärkas att det står allt skralare till med andra incitament, såsom antroposofisk övertygelse. Det gäller generellt: allt från biodynamik till waldorfpedagogik. Den kärna som en gång fanns, blir allt mindre synlig, allt mindre existerande.«

Som utomstående har hon definitivt en poäng. Men även för antroposofer. För fem år sedan publicerades en analys i dåvarande Forum för antroposofi skriven av den framträdande konsulenten i biodynamisk odling, Hans von Essen. Det var en pessimistisk betraktelse över biodynamikens tillstånd i landet. Och nu är vi alltså i en situation då Saltå Kvarns vd menar att han inte kan ”försvara” biodynamisk odling.

Borde det inte vara dags att antroposofernas medlemstidning berättar för oss om huruvida biodynamisk odling är på väg att bli irrelevant? Vi har anledning att vara oroade.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Misstron mot FC-metoden (som vi beskrivit här och här) är utbredd. En rad svenska och internationella organisationer uttrycker tveksamhet eller rent avståndstagande, inklusive Sahlgrenska. En typisk representant för denna skepticism skriver:

»Det är sorgligt att FC fortsätter att överleva trots den överväldigande vetenskapliga bevis för att det inte är en legitim metod för kommunikation, utan snarare en utarbetad övning i självbedrägeri. Det är ett bra exempel på hur kraftfull och subtil självbedrägeri kan vara, och även om de sätt på vilka vetenskapliga bevis kan manipuleras för att ge ett önskat resultat.«

Subtiliteten i metoden – som det tar tid att lära sig, och möjligheten för oseriösa att ”fuska” – är det kritikerna riktar in sig på. För även om stödpersonen är ärligt syftande, menar man, kan vederbörande inte märka sin omedvetna styrning. Även Ingrid Liljeroth, auktoriteten inom FC-metoden, förstår skeptikerna:

»Det är tillåtet att vara tvivlande. Det tror jag nästan alla har varit, även FC-skrivare. För min del vände det först när jag verkligen upplevde i verkligheten vad det handlade om och fick kontakt med FC-skrivare.«

För Alicia Hamberg är det solklart – hon anser metoden vara ”ren bullshit”. Hos henne finns ingen tvekan. Autisten Erik Osikas budskap om sin tidigare inkarnation är inte hans – utan hans mammas. Och detta menar hon visar på den roll FC fått inom antroposofiska kretsar:

»Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser.«

Och hon är skoningslös i sin karakteristik av en förmodad antroposofisk inbillskhet:

»Ett budskap som kommer från ett förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.«

Så krasst kan man se på FC – och antroposofiska strävanden. Det är bara ruffel och båg, för att inte säga rent klandervärt: ”det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna”, som Alicia summerar sitt synsätt. Och det blir inte bättre när man lyssnar på skeptikerorganisationen Vetenskap & folkbildning. (NewsVoice utsåg 2011 föreningen till Årets Förvillare, se bilden. Vetenskap & folkbildning har gjort sig känd för sina försök att sabotera rykten för individer och organisationer som de anser har fel åsikter). Hos ”voffarna” finns ingen pardon med FC-metoden. Den hånas och skämtas med. Flera är direkt arga då de menar att autisterna är oskyldiga offer för stödpersonernas medvetna eller omedvetna önskedrömmar. Här ett exempel från en debatt på Facebook:

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist