På besök hos The Soup-Nazi i New York
♦ ♦ ♦ Resan till New York skulle ta 8 timmar, så vi var beväpnade med böcker och korsord. Men det stora planet, en Airbus, var kungligt utrustat med bildskärm på baksidan av varje säte där man kunde följa exakt var man befann sig på denna väldiga sträcka, och man kunde välja att se film, så något bokläsande eller korsordslösande blev det inte.
Idén var att vi skulle bevista finalkvällen på black metalbandet Nordjevels Amerikaturné som var i Baltimore där sonen Felix var inhyrd trummis, så vi tänkte passa på att göra New York några dagar innan. Vi checkade in på ett inte alltför sunkigt hotell i kanten av Harlem något kvarter ifrån en avenyliknande gata som visade sig vara Broadway.
Att vara i New York är att få uppleva saker man tidigare bara sett på film – skyskraporna, vattenposterna, telefonkioskerna (jo dom har kvar sina), tunnelbanan, kända byggnader och ställen. Ett måste var ju att besöka the Soup-nazis soppbar som den berömda tv-serien Seinfeld gjort känd, ni vet han som krävde kadaverdisciplin av kunderna för att de skulle få tillgång till hans utsökta soppor. De som inte skötte sig fick drypa av med ett ”no soup for you!” från kocken.
Originalbutiken för ”the Soupnazi” Al Yeganeh, som han heter i verkligheten, med tavlan där förhållningsreglerna för kunderna brukar stå. Man sålde också t-shirts med No soup for you! på
Soppan var sådär, och original-soup-nazin var nån annanstans, men nu har jag i alla fall besökt platsen. Och känt vibbarna. Av en slump upptäckte vi sedan det ställe där Seinfeldgänget brukade hänga, det vill säga interiörscenerna togs ju i en filmstudio, men exteriören på restaurangen finns i verkligheten på Broadway, inte långt från vårt hotell.
Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.
Många detaljer i gatubilden fascinerade. Ett exempel var övergångsställena där en gående gubbe signalerade att man kunde gå. Sen kom en röd hand med siffran tjugo (ibland bara tio) som räknade ned till noll då det 
var stopp. Man fick tid att förbereda sig. Annars åkte vi en hel del tunnelbana, ständigt googlande på resvägar i ett komplicerat linjenätverk. Det var smutsigt, slitet i dessa spårvägar under New York. Men vänliga människor som ofta reste sig för dessa svenska pensionärer.
Och så alla dessa matställen. En del överdådiga med en svärm av artiga kypare, andra med enkel mat där man fick ett kort bemötande, ibland nästan irriterat. Det var en direkthet i kommunikationen. En stor skylt på stan sa ”The key to New York – be open!”
Men det här var bara början. I nästa krönika ska redogöras för besöket på Ground Zero, Central Park och Strawberry Fields. Bland annat.
Johannes Ljungquist