Den islamska högkulturens uppgång och fall
Den negativt laddade bilden av islam i väst handlar i mycket om dess konservativa sidor. Religionen och samhällssynen domineras av en svunnen tids ideal som på olika sätt står i motsättning till moderniteten i västländerna. Bristen på utveckling i många muslimskt präglade länder på södra halvklotet ger ett efterblivet intryck. Åtminstone enligt media som gjort lite för att nyansera den bilden. För sanningen är ju att islam en gång haft en högkultur som inspirerat västerlandet. Utan landvinningarna under denna islamska kulturepok hade vi knappast varit där vi är idag.
Hade media upplyst om detta kanske bilden av islam varit mer förståelig. För de som är intresserade finns en utmärkt bok i ämnet – Vems islam av Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Förutom historien redogörs där om den interna debatten inom islam; parallellt med fundamentalistiska och traditionalistiska tolkningar av islam finns nämligen ett utbrett stöd för ett modernt islam. Inte heller något media har ansträngt sig att förmedla.
Början på högkulturen inleds år 711 då en morisk/islamisk armé invaderar det kristna Spanien från Nordafrika. Under de följande åtta åren hamnar större delen av halvön under muslimsk överhöghet och blir en del av det expanderande riket som kallades al-Andalus. Muslimerna lyckades här utveckla en kulturellt och materiellt framgångsrik civilisation där judar, muslimer och kristna levde i fredlig samexistens. Regionen dominerades av politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.
Muslimska lärde utnyttjade andra kulturers bildningsarv. En rad muslimska teologer och filosofer framträdde som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades, vilket kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg under guldåldern mellan 800 till 1200-talet tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande.
Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, Mellanöstern och Egypten möttes i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan även bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Detta var början till den intellektuella omdaning av Europa som startade redan vid 1000-talet.
Européerna införlivade muslimernas kunskaper inom arkitektur, astronomi, fysik, kemi, geografi etc och vidareutvecklade dem på ett sätt som lade grunden för den vetenskapliga och filosofiska revolutionen under 1600-talet. Européerna byggde upp en ny världsbild med kritiska och experimentella metoder vars förebilder hämtades från denna muslimska kunskapstradition. Men vid det laget hade den islamska kulturimpulsen degenererat.
Med tiden märktes nämligen en begynnande stagnation i den muslimska högkulturen. Det stora islamiska riket splittrades alltmer i sinsemellan rivaliserande maktcentra. Situationen förvärrades till följd av utländsk invasion i form av korstågen och en rad invasioner, bland annat den mongoliska. Den politiska splittringen följdes i sin tur av en ekonomisk nedgång och spänning mellan olika sociala grupperingar och religiösa riktningar ökade. På allt fler områden gav de skriftlärda uttryck för traditionalism, konservatism och ortodoxi och ett motarbetande av alla rationalistiska tolkningar.
Följden blev en allt större misstro mot den vetenskapliga nyfikenheten och den experimentella forskningen. Även språklig splittring spelade in då det gemensamma språket arabiska ersattes av lokala språk. I Europa blev latinet det lärda språket, vilket bara det marginaliserade inflytandet från den muslimska världen. Ännu en faktor som försämrade det intellektuella klimatet var sufismens utbredning, vilket kan förvåna inte minst antroposofer där man uppfattar denna islams mystiska kärna som intellektuellt oförvitlig.
Men i själva verket utsatte sufisterna filosofin och det rationalistiska och kritiska perspektivet för hårda angrepp. Sufisterna strävade efter inre insikt och en högre sanning och de ansåg att denna inte kunde uppnås med hjälp av förnuftet, bara genom individuellt upplevda andliga erfarenheter och likgiltighet för världslig vinning. Uppfattningen om den islamska lärans anspråk på att vara den sanna, kompletta och ursprungliga religionen växte sig också allt starkare, vilket ställde förhållandet till andra religioner på sin spets.
Det definitiva slutet för det andalusiska fenomenet kom när de muslimska makthavarna i slutet på 1400-talet besegrades av de katolska arméerna som visade en resolut intolerans mot såväl judar som muslimer. 1502 förbjöds islam i Spanien och muslimer erbjöds att låta sig tvångsdöpas till kristendomen – annars skulle de deporteras. En stor grupp muslimer och judar emigrerade, men av dem som valde att stanna anklagades ett stort antal för att vara så kallade ”låtsaskristna” av den spanska inkvisitionen och närmare två tusen personer brändes på bål.
Så gick det med den islamska storhetstiden. Religionen vann över upplysningen – i väst blev det tvärtom. Den islamska kulturen var på sin tid världsledande, vilket gav väst den inspiration som ledde en makalös utveckling. Men den islamska kulturen tillbakabildades. Denna smärtsamma diskrepans påminns vi om idag då alla tecken tyder på att en återförening har inletts. Det finns mycket att ta igen, och mycket att reparera.