Tidigare waldorfelev kritiserar sin skola – men vill inte namnge den
»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«
♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.
Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.
Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.
»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«
Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.
Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:
»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«
Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.
»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«
Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:
»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«
Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.
En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.
I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?
Johannes Ljungquist