Sverigedemokraterna ser att kejsaren är naken
Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.
Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.
Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.
Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.
Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.
Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.
Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.
Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.