Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Drömmen om den obegränsade invandringen var länge en självklarhet för många, trots de gigantiska problemen de politiskt korrekta vägrade erkänna. Det som slutligen fick dem inse allvaret i situationen var frågan hur flyktingarna skulle integreras. För hur kan man bjuda in människor utan att erbjuda dem rimliga villkor? Det är det ena temat här i vår summering av rådande PK-hållningar som haft en genomgripande verkan på vårt samhälle (se de inledande krönikorna här och här).

Det andra rör fenomenet multikulti, nämligen föreställningen att människor från många kulturer skulle berika det svenska samhället. Det multikulturella samhället var ett begrepp de politiskt korrekta lanserade. Det lät fint och fann omedelbar acceptans. Först långt senare började avigsidorna bli tydliga.

Frågan om integrationen

”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti 2014. Sent omsider började enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal.

Anna Dahlbergs fråga var självklar: Hur ser planeringen ut för den omfattande invandringen? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år  – 80 000 hade nämnts för år 2015 – krävdes en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknade motstycke i historien – berörde oss alla. Ändå fick vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skrev redan den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det var förvånande hur oskickligt makten skötte invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten mörkade man det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – spelade med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt tystades ärendet ned och skambelades. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta stigmatiserades och deras heder ifrågasattes.

Kritik av invandringspolitiken uppfattades som kritik av invandrarna, vilket per automatik sågs som främlingsfientlighet och rasism. I dagarna skrev den norska redaktören Hilde Sandvik om detta, ett inlägg hon också framförde i Almedalen.

Argumentationen under denna skämmiga period i svensk presshistoria var undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan var det inte tal om, ämnet var tabubelagt.

Det är viktigt att inte glömma detta idag då alla är sysselsatta med de stora problem integrationen medfört. En bred debatt för länge sedan hade förändrat mycket och besparat oss många felsteg.

Idealiseringen av det multikulturella samhället

♦ ♦ ♦ Som alltid då det gäller politisk korrekthet är syftet att främja en idealiserad livshållning av generositet, framsynthet och fördomsfrihet. Hållningen är sällan realistisk, PK handlar framför allt om en strävan att förverkliga en vacker intention, en önskan att leva sina ideal. Så när invandringen började bli alltmer påtaglig blev frågan om förhållningssättet viktigt.

De oreflekterade reagerade med misstro och rädsla. Situationen kändes ovan. Men de politiskt korrekta ville för liv och pina inte gå i den fällan och bli betraktade som främlingsfientliga. De bestämde sig därför för en annan linje som var snyggare. Vi är inte bättre än dom, sade man sig. Vi måste respektera andras kulturella och etniska särart. Vad är det som säger att svensk kultur och sedvänjor är bättre?

Med den inställningen köpte man hela paketet av patriarkala synsätt, unken kvinnosyn, urgamla hedersbegrepp och klanmentalitet. Alla kulturer är lika bra, sade man. Detta försvarade man sedan med näbbar och klor. Men det tjusiga i multikulti visade sig ha en baksida.

Många lever i föreställningen att multi-kulti bara är ett bejakande av en mångfald av människor från olika länder. Men det är inte vad begreppet står för. Det multikulturella samhället gäller inte enskilda människor, det avser kulturer. Begreppet innebär nämligen att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Det är en inställning som försvårar integration eftersom kulturer inte kan integreras, bara individer. Att betrakta ett klansamhälle som jämbördigt med en västerländsk demokrati försvårar enskilda människors assimilation i det svenska samhället. Och – inte minst viktigt – vår inhemska kultur trängs undan och förminskas till utländska kulturers fördel.

Detta kallas kulturrelativism. Ingen kultur är bättre än någon annan. Synsättet är motsägelsefullt. Problematiken kan sammanfattas i tre frågeställningar.

1. Skall en demokratiskt grundad tolerans innefatta andra kulturers intolerans?
2. Skall multikulturella värden ha samma ställning som en modern demokratisyn?
3. Skall en västerländsk moraluppfattning jämställas med en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? De politiskt korrekta har svarat ja på den frågan.

Människorättskämpen Ayaan Hirsi Ali har svarat nej. Alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

Som vanligt framstod de politiskt korrektas synsätt som ohållbart. För att inte säga hycklande.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Karl Ove Knausgård

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Jonas Gardell

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

1. Sverige är inte bättre än andra länder
2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ ”Jag kan inte komma på vad svensk kultur är”, sa Mona Sahlin i en intervju på den tiden hon var integrationsminister.

»Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.«

”Det är bara de andra som har en kultur”, skrev Maciej Zaremba i DN 15/3 2009.

»Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar.«

DN-krönikören Hynek Pallas betraktar vår nationella identitet som en ”teori” och Sverige som en ”föreställd gemenskap”. Detta allmänt förekommande obefintliga svenska kulturbegrepp har skapat ett vacuum där Sverigedemokraterna definierar kultur som hemslöjd och folkdräkter. I ett berömt Youtube-klipp tillfogar den förre nazisten och Sverigedemokraten i Filipstad också midsommar. Sen kan han inte komma på något mer.

I en debattartikel i SvD häromdagen skriver Håkan Lindgren om en nationell kultur som mest består av tomhet.

»Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorat var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar.«

Konsekvensen är en kulturpolitik som inte vet vad kultur är företrädd av en okunnig minister som ska agera i ett land där kulturpolitiska frågor sällan har debatterats. Jasenko Selimovic skriver i DN:

»Svar avkrävdes i minimal grad, riktningar, viljor, problem och lösningar behövde inte ens formuleras. Vi fick vad vi förtjänar. En svamlande minister som inte kan något om kultur, kommande från ett två-frågeparti som inte bryr sig om kultur, på ett svagt departement som ingen vill ha.«

Ett lands kultur sammanfattar själva essensen av nationens självupplevelse. Men denna tematik avhandlas aldrig i den svenska kulturdebatten. Intresse saknas. Troligtvis för att nationsbegreppet är ytligt och urvattnat och svårt att ta på allvar. Det är så vagt och otydligt. Därför ifrågasätts det. Komiker hånar bilden av den svenska nationen som en sentimental konstruktion. Det är istället det globala perspektivet som gäller.

Människor från andra länder är förvånade över denna nationsnihilism. Inte minst i vårt grannland Norge där kärleken till den egna nationen är oproblematisk och självklar, vilket är förklarligt med tanke på att man varit ockuperad av Tyskland under kriget och tidigare levt under danskt styre som småningom övergick i en union med Sverige. Det är inte underligt att detta föder en kärlek till den egna nationen.

När Mona Sahlin säger sig inte veta vad svensk kultur är säger hon samtidigt att hon inte har ett medvetet förhållande till den svenska särarten. Är detta ett rimligt förhållningssätt hos en högprofilerad svensk politiker? Om hon inte har en förståelse för det genuint svenska, vad är det då hon företräder?

Och när Hynek Pallas med flera svenska journalister betraktar den nationella identiteten som bara en teori som de tävlar med ståuppkomiker att håna, ger de uttryck för en obefintlig nationell självsyn gränsande till självhat. En sådan självbild borde vara föremål för en öppen debatt, stöttad av en insiktsfull kulturpolitik. Men det lär knappast ske med Alice Bah Kunke som kulturminister.

För vi har problem. Vi är ett folk som saknar självkänsla och identitet. Vi lever i ett jaglöst land. Vi har inget minne av vårt förflutna, vi saknar kunskap om vår historia och tycker inte vi har någon nytta av gårdagen. Vi erkänner bara moderniteten där historien är slängd på sophögen. Och precis som Mona Sahlin säger – vi har inget som binder oss samman. Kan inte detta vara en del av förklaringen till främlingsrädslan? Människor med stark kultur- och nationsidentitet känns hotfulla för en nation med dålig självkänsla.

Vi behöver ett vidgat kulturbegrepp som ger oss en upplevelse vilka vi är som kollektiv. Som ett folk. Som svenskar. För att förstå vår egen särart som nation. Lära oss upptäcka idékonceptet Sverige. För vad är en bristande självkänsla att skryta om?

                                                                                                             Johannes Ljungquist