Archive for the ‘ Svensk egenart ’ Category

Den svenska konsensuskulturen en tröghetsfaktor i debattklimatet

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Att stärka vår svaga nationalkänsla borde vara uppgiften, inte att förneka den

♦ ♦ ♦ Partiledartalen i årets upplaga av Almedalen präglades av fosterlandskärlek. Detta är ett trendbrott som överraskar.  ”Sverige, Sverige, älskade land”, sade KD:s partiledare Ebba Busch Thor och tackade svenska företag och kändisar för att se till att ”vårt namn går ärat över jorden”. Tills för helt nyligen var en sådan lovsång helt otänkbar, den svenska nationalstaten har i decennier haft lägsta tänkbara status – framför allt i media.

carl-larssonDå är Özz Nujjens uttalande i Aktuellt häromdan mer som det brukar. Han uttryckte missnöje med det ökade inslaget av nationalism i den politiska debatten och menade att nationalism bara är av ondo. I samma andetag uttryckte han stolthet över sitt kurdiska ursprung. Då var han plötsligen övertygad nationalist. Inkonsekvenser har nämligen aldrig bekymrat politiskt korrekta. Och den svenska ungdomsrepresentanten i EU, Dana Pourkomeylian, som var provocerad av de nya nationalistiska hållningarna, var därför snar att slå fast gamla kända PK-hållningar.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är det främsta orsaken bakom föreställningen om ett det existerande ”vi” och det andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Även vassa kolumnisten Alex Schulman sällade sig till rätt-tänkarna i en krönika där han försökte sig på en analys av orsakerna bakom nationalismen.

»Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.«

Fast hans analys har stannat på halva vägen. ”Rörelsen” känner möjligen rädsla, men knappast för det som inte är svenskt. Rädslan kommer ur vår svaga nationella identitet. För det är ju vad de politiskt korrekta skapat. Sverige är ett landområde med en befolkning utan en naturlig upplevelse av nationalitet. Vi är ett folk som i viss mån är att betrakta som hemlöst, vilket i pekåarnas perverterade uppfattning är som det skall vara. Förlusten av identiteten som svenskar är inget de beklagar. Tvärtom, de är stolta, för de har aldrig förstått att synsättet är lika vansinnigt som att förneka betydelsen av familj och hembygd.

Det är denna identitetsförlust som skrämmer, inte inflyttade nysvenskar. Migrationen bara accentuerar förlusten. De som kommer till oss har nämligen en stark nationell identitet. Något vi saknar. Invandrarens påtagliga nationalkänsla imponerar på de som inte tycker att Sverige är mycket att hänga i julgran. Men skrämmer andra som får mindervärdeskänslor av samma anledning. Där gror en omedveten rädsla att de skall ”ta över” och att vi inte har något att sätta emot.

vi-och-domOch för tusende gången upprepar Dana Pourkomeylian PK-mantrat om ”vi” och ”dom”.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är den främsta orsaken bakom föreställningen om ett existerande ”vi” och ett andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Ja vi är ”vi” och de är ”dom”, so what? Så har det alltid varit per definition, och så kommer det att vara i framtiden. Min familj är ”vi”, grannens familj är ”dom”. Detta har bara varit ett problem för de politiskt korrekta som älskar att konstruera verklighetsfrämmande abstraktioner. Istället för att bry sig om det verkliga problemet – vår svaga nationalkänsla – agerar man som om det är skämmigt att vara svensk. Som om en dålig självkänsla skulle underlätta kontakten med de som har en stark nationsupplevelse. När man borde veta att känslan av jämbördighet är grundläggande i alla sociala sammanhang. Att stärka vår nationalkänsla borde därför vara uppgiften, inte att förneka den.

Att ett gott självförtroende skulle leda till ett ”avhumaniserande” av människor på andra sidan vår landsgräns är en märklig slutledning som är typisk för de politiskt korrekta. En stark självkänsla är tvärtom en fördel i alla sociala sammanhang, vilket är en självklarhet för de flesta. Om svenskar kunde känna sig trygga i sin nationella identitet skulle de inte skrämt behöva ty sig till Sverigedemokraterna.

Men så är det med de politiskt korrekta. Man är skicklig på att vrida en självklar argumentation till sin motsats (se tidigare artiklar i ämnet här, här och här).

nationalistisk_brukshundVår nationella identitet reducerar de till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Journalisten Hynek Pallas menar att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Så resonerar pekåarna. Det är en vriden, perverterad uppfattning.

Sanningen är ju att nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt. För många blir det medvetet först  utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet utomlands stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Upplevelsen att man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap, blir då tydlig.

Men så långt har inte de politiskt korrekta tänkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

PK-maffians hyckleri i frågor om multi-kulti och integration

♦ ♦ ♦ Drömmen om den obegränsade invandringen var länge en självklarhet för många, trots de gigantiska problemen de politiskt korrekta vägrade erkänna. Det som slutligen fick dem inse allvaret i situationen var frågan hur flyktingarna skulle integreras. För hur kan man bjuda in människor utan att erbjuda dem rimliga villkor? Det är det ena temat här i vår summering av rådande PK-hållningar som haft en genomgripande verkan på vårt samhälle (se de inledande krönikorna här och här).

Det andra rör fenomenet multikulti, nämligen föreställningen att människor från många kulturer skulle berika det svenska samhället. Det multikulturella samhället var ett begrepp de politiskt korrekta lanserade. Det lät fint och fann omedelbar acceptans. Först långt senare började avigsidorna bli tydliga.

Frågan om integrationen

”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti 2014. Sent omsider började enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal.

integrationAnna Dahlbergs fråga var självklar: Hur ser planeringen ut för den omfattande invandringen? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år  – 80 000 hade nämnts för år 2015 – krävdes en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknade motstycke i historien – berörde oss alla. Ändå fick vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skrev redan den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det var förvånande hur oskickligt makten skötte invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten mörkade man det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – spelade med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt tystades ärendet ned och skambelades. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta stigmatiserades och deras heder ifrågasattes.

Kritik av invandringspolitiken uppfattades som kritik av invandrarna, vilket per automatik sågs som främlingsfientlighet och rasism. I dagarna skrev den norska redaktören Hilde Sandvik om detta, ett inlägg hon också framförde i Almedalen.

Argumentationen under denna skämmiga period i svensk presshistoria var undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan var det inte tal om, ämnet var tabubelagt.

Det är viktigt att inte glömma detta idag då alla är sysselsatta med de stora problem integrationen medfört. En bred debatt för länge sedan hade förändrat mycket och besparat oss många felsteg.

Idealiseringen av det multikulturella samhället

♦ ♦ ♦ Som alltid då det gäller politisk korrekthet är syftet att främja en idealiserad livshållning av generositet, framsynthet och fördomsfrihet. Hållningen är sällan realistisk, PK handlar framför allt om en strävan att förverkliga en vacker intention, en önskan att leva sina ideal. Så när invandringen började bli alltmer påtaglig blev frågan om förhållningssättet viktigt.

MultikultiDe oreflekterade reagerade med misstro och rädsla. Situationen kändes ovan. Men de politiskt korrekta ville för liv och pina inte gå i den fällan och bli betraktade som främlingsfientliga. De bestämde sig därför för en annan linje som var snyggare. Vi är inte bättre än dom, sade man sig. Vi måste respektera andras kulturella och etniska särart. Vad är det som säger att svensk kultur och sedvänjor är bättre?

Med den inställningen köpte man hela paketet av patriarkala synsätt, unken kvinnosyn, urgamla hedersbegrepp och klanmentalitet. Alla kulturer är lika bra, sade man. Detta försvarade man sedan med näbbar och klor. Men det tjusiga i multikulti visade sig ha en baksida.

Många lever i föreställningen att multi-kulti bara är ett bejakande av en mångfald av människor från olika länder. Men det är inte vad begreppet står för. Det multikulturella samhället gäller inte enskilda människor, det avser kulturer. Begreppet innebär nämligen att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Det är en inställning som försvårar integration eftersom kulturer inte kan integreras, bara individer. Att betrakta ett klansamhälle som jämbördigt med en västerländsk demokrati försvårar enskilda människors assimilation i det svenska samhället. Och – inte minst viktigt – vår inhemska kultur trängs undan och förminskas till utländska kulturers fördel.

Detta kallas kulturrelativism. Ingen kultur är bättre än någon annan. Synsättet är motsägelsefullt. Problematiken kan sammanfattas i tre frågeställningar.

  1. Skall en demokratiskt grundad tolerans innefatta andra kulturers intolerans?
  2. Skall multikulturella värden ha samma ställning som en modern demokratisyn?
  3. Skall en västerländsk moraluppfattning jämställas med en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? De politiskt korrekta har svarat ja på den frågan.

Människorättskämpen Ayaan Hirsi Ali har svarat nej. Alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

Som vanligt framstod de politiskt korrektas synsätt som ohållbart. För att inte säga hycklande.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Knausgårds klarsynta uppgörelse med Sverige och Gardells intellektuella haveri

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Jonas Gardell

Jonas Gardell

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Inte politiskt korrekt att ifrågasätta dagis de första åren

♦ ♦ ♦ Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ifrågasätter i en artikel på Ytterjärna Forum på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag. Vems behov är det vi egentligen tillfredsställer?

»Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, Ipads, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärsystemet så fort som möjligt igen«.

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

En ofta förbisedd frågeställning som trots sin komplexa karaktär borde diskuteras. Att mammorna har rätt att förvärvsarbeta eftersom vi numera har en utbyggd barnomsorg är en stor framgång för kvinnorna. Men mer tveksamt för barnen. Går det att hitta sätt där barnets behov tillgodoses i större omfattning?

Men denna angelägenhet avfärdas i en kommentar på Facebook av en ensamstående mamma.

»Själv tycker jag man ska vara försiktig med att späda på det dåliga samvetet och ångesten hos många ensamstående lågavlönade föräldrar.«

Hennes ifrågasättande av problemställningen har stöd av en bred opinion som menar att saken är färdigdiskuterad. Att ifrågasätta dagiskulturen visar på dåligt omdöme. Man vet inte vad man talar om är uppfattningen.

Men att sticka huvudet i sanden löser inte problemet. Det bara känns så. Jag tror till och med att man har gott samvete i en falsk föreställning om att problemet är löst. Att det var det enda man kunde göra. Nu går vi vidare.

Att ducka för en angelägen frågeställning för att den är svår har Sverige blivit berömt för. Det som är komplicerat ska man undvika att tala om. Starka känslor och meningar bör inte tillåtas få fritt spelrum, det är osvenskt. Vi är rädda för sånt i ett land som är starkt präglat av en konsensuskultur. Man bör vara försiktig och sopa komplikationer under mattan. Det är lugnast så.

Detta är den allmänna hållningen hos de politiskt korrekta, de ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, enligt Wikipedia. Så skapas ett tabu. Wikipedia igen: ”Ett tabu förhindrar ofta diskussion om det ämne som tabut handlar om”.

Som bekant har vi andra nödvändiga diskussioner som blivit tabubelagda av de politiskt korrekta. Den kanske största de senaste åren har varit migration och integration. Invandringen till Sverige är den största i världen per capita räknat. Att detta skapat olika problem vet alla. Att man därför borde prata om detta offentligt skulle i andra länder vara en självklarhet. Inte i Sverige. Tills för bara några månader sedan var ämnet tabu. Av främst tre skäl.

  1. Nödställdhetsargumentet. Eftersom de som vill komma är i nöd är det omänskligt att neka dem detta. Slutdiskuterat.
  2. Jämlikhetsargumentet. Invandrare är människor som du och jag, den som har problem med detta är alltså främlingsfientlig. Och troligtvis rasist. Klart som korvspad.
  3. Munkavleargumentet. All diskussion om invandring syftar till begränsning, vilket är oacceptabelt enligt punkt 1. Alltså bör invandringen inte diskuteras.

Dessa tre doktriner har varit rådande i flera år och stigmatiserat alla som vill diskutera dem som SD-anhängare. Begreppen massinvandring och politisk korrekthet – helt sakliga begrepp – är besmittade för att de anses avslöja SD-tillhörighet. Det finns en tröghetsfaktor innan tabuföreställningar är övervunna och man är beredd att se sanningen i vitögat. Det tar lång tid.

För ett par månader sedan började flera borgerliga partier komma med förslag på migration och integration, vilket snart fick genomslag i media och nu är diskussionen i full gång. Äntligen.

Men dagisfrågan är i nuläget döfödd. Meningslös att diskutera. De flesta tycker att den rådande ordningen är bäst. Gesekes inlägg blir en ropandes röst i öknen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

sverige (1)Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Sverige är inte bättre än andra länder
  2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
  3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
  4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Kungen är maktlös – men värd sin vikt i guld

♦ ♦ ♦ Då och då hör man folk säga `jag är republikan, jag vill inte ha kvar kungamakten´, senast då en tv-mikrofon stacks under näsan på en pappa som var med dottern på Solliden på Öland i somras för att fira kronprinsessan Victorias födelsedag. Han log lite ursäktande och tillade att han var där för att dottern var rojalist. Hans republikanska övertygelse var uppenbarligen så stark att han var generad inför tv-kameran och ville rättfärdiga sig.

KungenJag har alltid tyckt republikanernas argument varit tunna. Kungamakten är odemokratisk, säger man, det är stötande i en demokrati att statschefsfunktionen kan ärvas, det är omodernt med monarki. Och det är dyrt.

Och visst kan man hålla med om detta i princip. Men verkligheten är ju en annan.

För realiteten är ju att kungen är maktlös. 1975 fråntogs han alla maktbefogenheter. Regering och en av folket vald riksdag är de enda instanser som har beslutanderätt i landets politiska angelägenheter. Och för att vara riktigt säker på att kungen inte på något sätt skulle kunna lägga sig i styrningen av landet belades han dessutom med munkavle, så att han inte på något sätt skulle kunna lägga sig i landets angelägenheter. Han får inte uttala sig politiskt.

Han har bara ceremoniella uppgifter. Inviger saker, talar till folket i svåra situationer som till exempel Estoniakatastrofen och tsunamitragedin i Thailand. Och varje år jultalar han till svenskar i utlandet. Han delar ut nobelpriset. Han representerar Sverige på statsbesök i andra länder. Hans närvaro ger tyngd åt allt av betydelse i vårt land.

Varför det? Ett exempel. Hans tal till nationen efter tsunamikatastrofen tolkade folkets upplevelser av denna omfattande och djupt tragiska händelse. Detta var oerhört viktigt i ett läge då politikerna hade sjabblat och gjort bort sig i folkets ögon. Kungens tal exponerade en hel nations sinnesstämning. Det var ett mycket viktigt tal. Aldrig har kungens betydelse för landet varit tydligare.

Kungen representerar känslan Sverige. Inte för att han som person skulle vara något märkvärdigare än andra, utan för att han representerar en instans som inte folkvalda politiker har möjlighet att göra. De sköter rikets praktiska angelägenheter. De grälar inbördes, för så går det till i en demokrati, och de byts ut stup i kvarten. Ingen av dem kommer därför i närheten av den  kontinuitet som kungen representerar.

Och kontinuiteten är viktig i ett land med växlande politiska styrkeförhållanden.

Kungaämbetet utgör en annan nivå än dagspolitiken, det handlar om vad landet är som nation – kontinuerligt genom decennier. Monarkin synliggör Sverige som idé ”ovanför” politiska ideologier, den visar nationen som en kvalitet i sig. Det är detta man kan tänka sig är känslan bakom att 70% av svenskarna vill behålla monarkin. I näringslivet talar man om immateriella värden – Volvo-märket är ett sådant. Det kanske finns bättre bilar, men inga har ett sådant rykte som Volvo. Märket har ett värde i sig. Det är inte bara en bil – det är Volvo.

Kungamakten har ett motsvarande immateriellt värde. Den praktiska politiken är som motorn i bilen, kungen representerar det övergripande värdet av helheten. Om Sverige skulle förlora monarkin skulle detta värde gå förlorat, särarten skulle sakna representation. Då är vi bara ett land, en politisk entitet som alla andra länder. En president eller statsminister är utbytbar och kan aldrig ge en motsvarande tyngd åt upplevelsen Sverige.

Då har vi förlorat landets logotype – kungen.

Nå men, säger republikanen, kungen och kungahuset kostar en massa pengar. Jo vars, apanaget är på 48 miljoner per år. För det ska han försörja sin familj och avlöna en massa folk som sköter slottets angelägenheter. Men värdet av det han gör för Sverige är mycket högre, fråga vilken höjdare inom näringslivet som helst. Hade man ersatt kungamaktens marknadsföring med en traditionell sådan hade man fått betala oändligt mycket mer. Om det ens var möjligt att ersätta över huvud taget.

För monarkins värde utomlands är betydande.

Motståndet mot monarkin luktar gamla tiders föreställningar om en maktfullkomlig överklass som levde på folkets bekostnad i sus och dus. Så är det ju inte idag. I själva verket är monarkin en integrerad del av demokratin precis som i Norge och Danmark (och i Finland är monarkin jättepopulär). Monarkin fungerar som ett skådespel som alla tjänar på.

Kungen är visserligen inte förtroendevald, men hans position är helt avhängig av folkets förtroende. Hela hans existensberättigande hänger på det. Det visar om inte annat de opinionsstormar hans felsteg orsakat. Gör han bort sig tillräckligt är han troligtvis körd. Men med största säkerhet inte monarkin. Då ersätts han av dottern som är minst lika populär, om inte mer. Förutom hennes representativa framtoning ger hon intryck av större säkerhet och omdöme än sin far.

Republikanernas argument har drag av ytligt slentriantänkande. Har de tänkt på att man kan se kungen som en betald marknadsförare av Sverige? På detta är han expert. Den bästa som går att få. Och den billigaste.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Vi lever i ett jaglöst land

♦ ♦ ♦ ”Jag kan inte komma på vad svensk kultur är”, sa Mona Sahlin i en intervju på den tiden hon var integrationsminister.

»Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.«

”Det är bara de andra som har en kultur”, skrev Maciej Zaremba i DN 15/3 2009.

»Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar.«

DN-krönikören Hynek Pallas betraktar vår nationella identitet som en ”teori” och Sverige som en ”föreställd gemenskap”. Detta allmänt förekommande obefintliga svenska kulturbegrepp har skapat ett vacuum där Sverigedemokraterna definierar kultur som hemslöjd och folkdräkter. I ett berömt Youtube-klipp tillfogar den förre nazisten och Sverigedemokraten i Filipstad också midsommar. Sen kan han inte komma på något mer.

I en debattartikel i SvD häromdagen skriver Håkan Lindgren om en nationell kultur som mest består av tomhet.

»Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorat var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar.«

Konsekvensen är en kulturpolitik som inte vet vad kultur är företrädd av en okunnig minister som ska agera i ett land där kulturpolitiska frågor sällan har debatterats. Jasenko Selimovic skriver i DN:

»Svar avkrävdes i minimal grad, riktningar, viljor, problem och lösningar behövde inte ens formuleras. Vi fick vad vi förtjänar. En svamlande minister som inte kan något om kultur, kommande från ett två-frågeparti som inte bryr sig om kultur, på ett svagt departement som ingen vill ha.«

Ett lands kultur sammanfattar själva essensen av nationens självupplevelse. Men denna tematik avhandlas aldrig i den svenska kulturdebatten. Intresse saknas. Troligtvis för att nationsbegreppet är ytligt och urvattnat och svårt att ta på allvar. Det är så vagt och otydligt. Därför ifrågasätts det. Komiker hånar bilden av den svenska nationen som en sentimental konstruktion. Det är istället det globala perspektivet som gäller.

Människor från andra länder är förvånade över denna nationsnihilism. Inte minst i vårt grannland Norge där kärleken till den egna nationen är oproblematisk och självklar, vilket är förklarligt med tanke på att man varit ockuperad av Tyskland under kriget och tidigare levt under danskt styre som småningom övergick i en union med Sverige. Det är inte underligt att detta föder en kärlek till den egna nationen.

När Mona Sahlin säger sig inte veta vad svensk kultur är säger hon samtidigt att hon inte har ett medvetet förhållande till den svenska särarten. Är detta ett rimligt förhållningssätt hos en högprofilerad svensk politiker? Om hon inte har en förståelse för det genuint svenska, vad är det då hon företräder?

Och när Hynek Pallas med flera svenska journalister betraktar den nationella identiteten som bara en teori som de tävlar med ståuppkomiker att håna, ger de uttryck för en obefintlig nationell självsyn gränsande till självhat. En sådan självbild borde vara föremål för en öppen debatt, stöttad av en insiktsfull kulturpolitik. Men det lär knappast ske med Alice Bah Kunke som kulturminister.

För vi har problem. Vi är ett folk som saknar självkänsla och identitet. Vi lever i ett jaglöst land. Vi har inget minne av vårt förflutna, vi saknar kunskap om vår historia och tycker inte vi har någon nytta av gårdagen. Vi erkänner bara moderniteten där historien är slängd på sophögen. Och precis som Mona Sahlin säger – vi har inget som binder oss samman. Kan inte detta vara en del av förklaringen till främlingsrädslan? Människor med stark kultur- och nationsidentitet känns hotfulla för en nation med dålig självkänsla.

Vi behöver ett vidgat kulturbegrepp som ger oss en upplevelse vilka vi är som kollektiv. Som ett folk. Som svenskar. För att förstå vår egen särart som nation. Lära oss upptäcka idékonceptet Sverige. För vad är en bristande självkänsla att skryta om?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

I Sverige är det fult att älska sitt land

♦ ♦ ♦ Att hylla Sverige och svenskheten är OK om berömmet kommer från utlandet. Då känner vi oss stolta. Men det blir genast mer komplicerat om en svensk gör det. Det bemöts som något irrelevant. Vadå ”svenskhet”? Vad är det? Begrepp som nationalkaraktär och nationell särart betraktas av media som något ytterst suspekt. Ungefär som rättänkande feministers ifrågasättande av könsbegreppet. Vadå kön, det är bara en konstruktion.

I båda fallen förnekas realiteter till förmån för verklighetsfrämmande abstraktioner.

SverigeSvenskhet har kommit att uppfattas som någon sorts SD-märkt separatism som motarbetar en sund internationalism i FN:s anda (utom på sportarenor, där får man vara stolt svensk, men där är det å andra sidan bara på lek). Verner von Heidenstam och hans nationalromantiska samtid skulle rotera i sina gravar om de visste.

För att älska Sverige innebär i vår tids modetänkande att man förhäver sig mot andra länder. Att man ser det svenska som bättre. Och det är ju rasistiskt. Och säkert också islamofobiskt. Att formulera en positiv känsla av att vara del av ett nationellt  kollektiv är något fult. I dagarna har exempelvis media ondgjort sig över Zlatans Volvo-reklam. Hynek Pallas i SvD kommenterar filmen under rubriken ”Unket tankegods”:

»Det är svårt att föreställa sig en bättre illustration av teorier om nationella identiteter och deras upprätthållande: nationen som föreställd gemenskap.«

Vår nationella identitet reducerad till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Pallas avslutar sin text med att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man har medborgarskap i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Sånt gör bara Sverigedemokraterna.

I denna svärmiska idealitet märker man inte sitt eget hyckleri.

För vem tvivlar på att Hynek Pallas och andra hipsters bakom sina slagordsklyschor älskar detta land precis som alla vi andra som älskar den svenska sommaren och midsommartiden, den vackra naturen, ärtsoppa & pannkakor, välfärdssamhället, Selma Lagerlöf & Astrid Lindgrens berättelser, kungahuset (i alla fall de flesta), sill och nubbe, Hasse & Tage, våra duktiga idrottsstjärnor, för att bara nämna något i högen?

Detta är Sverige i våra hjärtan. Och mycket annat. Detta har vi ett förhållande till, det står oss nära. Även Hynek Pallas upplever detta, vågar jag lova. Vi älskar inte Danmark, vi älskar inte Norge eller Finland heller för den delen. Inget ont emot dem, det är fina länder, men vi känner inte dessa länder som Sverige. Det är här vi är uppväxta (de flesta av oss i alla fall). Sverige och vi har en historia tillsammans, det är här vi har våra minnen. Konstigare är det inte. Är det då fult att älska detta land? Varför skulle en idealisering av detta uppfattas som ”unken”?

Jag slår vad om att även Hynek Pallas längtar hem när han varit utomlands ett bra tag. Och då inte bara till sitt hem – utan hela landet, omgivningen, språket, dofterna, de gemensamma vanorna, smakerna, mentaliteten, sättet att vara på. Detta  är varken en ”teori om en nationell identitet” eller ”en föreställd gemenskap”. Det är en känsla som är genuin. Och den känslan innebär ingen kritik av andra länder. Man kan tycka om dem också. Kanske till och med älska en eller flera av dem – samtidigt med Sverige!

Jag tror inte Pallas har tänkt på det. Eller alla andra som lever i denna tillkrånglade föreställningsvärld.

Svensk egenart är lika påtaglig som svårdefinierbar. Men den existerar ju, att påstå något annat är bara fånigt. Svenskhet är en magkänsla. Felet Pallas och andra hipsters gör är att de intellektualiserar fram förkonstlade motsättningar. Att bejaka sitt ursprung är inte att förneka andras. Eller för att ta en populär analogi: Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv.

Eller: Att älska sin partner innebär inte ett ställningstagande mot andra människor.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank