Archive for the ‘ Självbiografiskt ’ Category

Om mina blygsamma insatser inom populärmusiken

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

2014-12-12 12.03.46Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Då jag och Solna cykelklubb gick vaktparaden

♦ ♦ ♦ I mitten på sextiotalet rådde fortfarande allmän värnplikt. Standard för värnpliktiga i armén var tio månaders tjänstgöring. När jag ryckte in 1964 blev jag placerad på I1 i Solna. Det ansågs vara ett speciellt fint regemente eftersom självaste kungen var regementschef där, en kvarleva från 1521 då regementet var ett livgarde, det vill säga fungerade som kungens livvakt. Regementet, som allmänt kallas för Svea livgarde, är världens äldsta och vi kallades för livgardister. Men vi såg aldrig kungen där. 

2015-02-25 11.57.36Först fick vi lära oss skjuta k-pist. Och göra vapenvård. Alla skulle kunna plocka isär och sätta ihop en k-pist med förbundna ögon. Sen blev det tyngre grejer. Detta var nämligen en granatgevärspluton och jag uttogs till att bli grg-skytt, vilket innebar att jag skulle släpa på ett tungt bazooka-liknande metallrör på övningarna. Även då vi cyklade.

För cykla gjorde vi ofta. Otroligt nog. Det handlade om stadiga, mörkgröna cyklar med ballongdäck som till vår förvåning var det fortskaffningsmedel vi skulle ta oss till fronten med. Det var inte för inte som regementet brukade kallas för Solna cykelklubb. För att modernisera cykelåkandet och nödtorftigt snabba upp takten fick vi draghjälp av en traktor. Vi trodde inte det var sant först. Tio-femton man höll i ett rep och tolkade, som man kallade det. Ibland ramlade någon och då ramlade alla.

På morgnarna då vi inte låg ute på övning var det uppställning. Vi fick stå i givakt medan befälet gick runt och synade att vi såg hyfsade ut, att alla knappar satt där de skulle och att vi rakat oss. Den som var orakad blev torrakad inför truppen. Det var ett klassamhälle och överheten var sällan omtyckt. En gång då en höjdare

Att gräva betraktades som en av huvuduppgifterna.

Att gräva betraktades som en av huvuduppgifterna.

vrålade ”god morgon kamrater!” till vårt kompani, som stod uppställt på kaserngården, vrålade vi tillbaka det som förväntades av oss, nämligen ”god morgon major!”. Men i bakre ledet hördes samtidigt ett annat vrål: ”God morgon träskalle!”. Majoren valde klokt nog att ignorera detta.

Excercisen hade jag inget emot. Att röra sig samordnat med 35 man är en nästan lustfylld känsla av grupptillhörighet. Det var övningarna ute i fält som var jobbiga. Ständiga förflyttningar – ofta mitt i natten – sova i tält, käka i ”snuskburk”, ha vakttjänstgörning. Men det fanns möjligheter att slippa följa med. Avresedagen inför en manöver fick många plötsligt feber och blev sjukskrivna. Knepet var att käka tandkräm, då fick man ungefär 38 grader vilket räckte. En dag. Morgonen efter transporterades man likt förbannat ut i busken.

Uppställning i modell Ä innan avfärden till slottet.

Uppställning i modell Ä innan avfärden till slottet.

Men att gå högvakt var kul. Speciellt att tåga från Armémuseum på Östermalm som medlem i den legendariska vaktparaden. Högst tillfälligt, men ändå. Vi var stiligt skrudade i uniform modell Ä med pickelhuva. Känslan när man kom på Riksbron upp mot slottet glömmer jag aldrig. Det var mäktigt. Jag var djupt gripen, den stunden var jag beredd att gå i döden för mitt land. Men jag kom snart på bättre tankar. Efter att vi inkvarterats i högvaktsflygeln gick vi tvåtimmarsvakter. Jag bevakade Lejonbacken med utsikt mot Riksdagshuset. Skarpladdat vapen. Trots att högvakten inte har någon egentlig praktisk funktion*, den är bara ceremoniell. En sorts teater. Men turisterna uppskattar den, det var ett ständigt fotograferande.

Mina insatser i det militära var om möjligt ännu mer blygsamma än de som musiker. Men till slut var det äntligen dags för ”militär utryckning civila kläder” som förkortas MUCK. Om man ska beställa bord på restaurang för en pluton som ska ha muckarskiva ska man inte säga att det är en muckarskiva. För sådana tillställningar har av begripliga skäl ett dåligt rykte. Så vi beställde 35 platser för Solna cykelklubb istället. Det var inga problem. För sent skulle de inse sitt misstag. Men vi hade roligt och jag kunde sedan återvända till livet som VP. Vanlig person.

*Det är en sanning med modifikation. Uppgiften var att också utgöra beredskapsvakt, d v s  att ta den första smällen vid händelse av ”kupp”, upplyser Michael Moorgrove, också livgardist.
På luckan. Beordrade att sy in reflexmärken i byxorna.

På luckan. Beordrade att sy in reflexmärken i byxorna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Min musikaliska karriär blev kort

♦ ♦ ♦ Få människor har blivit antroposofer i tidig ungdom. Då har man fullt upp med att upptäcka vuxenvärlden. Det är en livsperiod av upplevelser där man prövar på mycket, testar gränser, upptäcker sina begåvningar och begränsningar. Provsmakar världen. Är det ens tillrådligt att ägna sig åt avancerad esoterik i tidiga tonår? Man sysslar normalt med helt andra saker. Själv var jag inget undantag.

Sjuttonårigt popsnöre.

Sjuttonårigt popsnöre.

Som antytts tidigare började min ungdomstid 1960 med flytten från mina fosterföräldrar i Stockholm till mamma i Katrineholm där jag under några år gick i realskola. För en tidigare waldorfelev som var van att tillverka egna läromedel kändes undervisning baserad på tryckta böcker exotisk och på något sätt prefabricerad. ”Till nästa gång läser ni detta”, sa lärarinnan och markerade vad vi skulle läsa i boken. Något som andra skrivit. Det var en upplevelse att ha lärare underordnade ett fjärrstyrt system. Stat och undervisningsväsen var elefanten i klassrummet. Vi gjorde saker andra hade bestämt.

Perioden kom annars att domineras av ett passionerat intresse för popmusik och mötet med den tre år yngre Conny Söderlund som redan var en skicklig gitarrist. Han blev min gitarrlärare. Som så många andra i vår ålder startade vi snart ett band med sättningen två gitarrer, elbas och trummor enligt det koncept det engelska bandet The Shadows hade skapat.

Nånstans uppe i Norrland med vår gamla Taunus med instrumenten på taket. Senare införskaffades en mindre buss.

Nånstans uppe i Norrland med vår gamla Taunus med instrumenten på taket. Senare införskaffades en mindre buss.

Con´s Combo (efter Conny) var inget märkvärdigt band. Med undantag för Conny var vi mediokra – vilket var  vanligt i denna genre. Jag, som skötte kompgitarren, var nog sämst i bandet. Men stilen var ny, soundet häftigt och vi var det enda bandet i stan, så vi fick snart spelningar på dansbanor runt i trakten. Konkurrentbandet The Frazers i Vingåker någon mil därifrån var om möjligt ännu sämre än oss. När de lade ned verksamheten värvade vi deras sångare Nisse Lindskog, som redan hade tagit sig artistnamnet Jimmy Dee.

Con´s Combo med Sonya Ander.

Con´s Combo med Sonya Ander.

Vår repertoar var rockbaserad och i huvudsak instrumental även om hälften av låtarna var sångnummer. Det var standardformatet på den tiden. Dansband i dagens bemärkelse fanns inte ännu, på den tiden handlade det snarare om rockband som försökte spela låtar som var nödtorftigt dansanta eftersom det var en nödvändighet för att få spelningar. De band som var kvar efter några år renodlade därför stilen till det som kom att bli dagens dansband, som till exempel The Vikings (senare Vikingarna), Trio me´Bumba och Sven-Ingvars.

Affisch måste man ha med foton tagna i studio.

Affisch måste man ha med foton tagna i studio.

När vi spelade på Norrland hade vi förutom Jimmy även sångerskan Sonya Ander. För några spelningar i stockholmstrakten hade vi amerikanen Johnny Rainbow (som vi kallade ”regnbågen” rätt och slätt). Men sen kom lyftet. Som en av de första rockbanden i Sverige blev vi kontrakterade för en 14-dagarsturné i Finland. Där körde vi ihop med sångaren Vin Cardinal från Trinidad. I Finland var publiken helt oförberedd och konserterna blev ibland närmast kaotiska som jag skrivit om tidigare. Turnén var en succé. Då vi kom hem hamnade vi på lokaltidningens förstasida med rubriken Con´s Combo gick segrande fram i Österled.

Bandet upplöstes efter några år och jag kliver därmed ur musikhistorien. Min insats var mycket blygsam. Däremot blev Conny stor stjärna i Argentina av alla ställen med nytt band och egen tv-show. Efter det flyttade han åter till hemlandet och blev fast medlem av den krets musiker som turnerade i Sverige med Cornelis Vreeswijk. Cornelis kallade honom ”medborgare Söderlund”. Conny var den enda av oss som blev professionell musiker. Idag spelar han med ett dansband huvudsakligen i Sörmland.

Men plikten kallade, 1964 flyttade jag tillbaka till Stockholm för att göra lumpen. Jag var tjugo år och definitivt inte intresserad av antroposofi. Jag hade för mycket på gång. Fortsättning följer.

Affisch för Finlands-turnén med Vin Cardinal.

Affisch för Finlands-turnén med Vin Cardinal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Giftermålet med Harry Brandelius blev hennes fjärde – och sista

♦ ♦ ♦ I de krönikor om hur släkten Ljungquist blev antroposofer som vi skrivit om här, här och här, (med ett tillägg här) har vi nu kommit till en avslutning.

I ett brev med anledning av min 8-åriga födelsedag 1952 rapporterar Walter Ljungquist från det lantliga livet i Åsbärby gård i Knivsta-trakten där Gerda och han nu bor. Här ett kort avsnitt av brevet som är så typiskt för honom. Han har nu börjat kalla sin unga fru Gerda vid hennes gamla efternamn Antti.

»Antti har satt gräslök och reseda. Just nu kommer en regnskur med hagel och jag är förbannad för att jag är hård i magen och för att skrivarbetet är motigt idag och för att dom släppt ut hästarna innan vi fått någon grind och för att jag inte tycker om mig själv och för att jag har så helvetes många brev att besvara och för att jag avskyr att skriva brev. För övrigt är jag inte ledsen: jag har tagit ricinolja i kaffet och fått ett stipendium och bor på en underbar plats. Jag har skrivit fem noveller, varav tre redan är placerade, och totat ihop åtta kapitel på ett första utkast till en ny roman som kanske kommer att heta `Våren är en zigenerska´.«

Romanen kom senare att heta något annat, oklart vad. Men för att återknyta till fortsättningen på förra krönikan. Mor Eva hade 1953 skiljt sig från sina andra man, fotografen Lars Cassel, och redan i december fick hon sitt tredje barn Daniel med Björn Håkanson som hon snart gifte sig med. Det skulle komma att bli ett stormigt äktenskap. Björn var charmerande och livlig, begåvad och bildad (han hade tagit studenten med högsta betyg i alla ämnen). Han var svensk men hade växt upp i Helsingfors och arbetade nu som lärare i Stockholm. Han var antroposof liksom sin far.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Evas strävan att upprätthålla goda förbindelser med sina exmän ledde även denna gång till att den förra mannen Lars blev gudfar till barnet i hennes följande äktenskap, Daniel. På sommaren 1954 tänker sig Eva och Björn ut på ”liftturné” och försöker placera sin halvårsgamla baby hos sin första man, författaren Walter Ljungquist. Men han är nödgad att avböja. I ett brev motiverar han varför.

»Vi är mycket ledsna, men tyvärr kan vi inte ta emot den lille Daniel i sommar. Vi har egentligen ingenting emot förslaget i och för sig, men sommaren är min bästa arbetstid, vi har mycket gäster, Johannes och Lena kommer, trädgården ger Antti mycket att sköta, likaså skördearbetet på gården under den för lantfolk bråda tiden etc. Dessutom har vi en tanke på att resa till Öland när Bibbi [hans konstnärsbror Birger] fyller sextio år i juli. Allt det där gör att det blir oroligt nog ändå och jag är en känslig och folkilsken persedel när jag skriver hårt och koncentrerat – trancen får inte störas. (…) Vi har avböjt flera sådana här erbjudanden, för folk i stan tror att vi på landet lever ett sysslolöst och behagligt liv med kaffe i gröngräset vareviga dag. I fjol var det ett rent elände: mänskor kom rännande mitt i mitt ömtåliga arbete med Kammarorgel, kom med sina skrikiga bråkiga ungar och annekterade huset med blöjor och leksaker och allt, så att man till slut inte visste vart man skulle ta vägen.«

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan  med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog).

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, t h om henne Sigrid Wegner (senare gift Wiedersheim-Paul), längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog). Sjuk den dagen var Björn von Schoultz. (Foto Lars Cassel)

Då mor Eva lämnade familjen Cassel för sitt nya äktenskap med Björn Håkanson stannade jag och min syster Lena hos Lars i Årsta. Det visade sig nämligen vara mest praktiskt, för i samma veva gifte sig Lars med ett av våra mest älskade hembiträden Maj Öhman. Ett för oss barn mycket gott parti! Vid det här laget hade jag redan gått flera år i Kristofferskolan, den enda waldorfskola som då fanns i landet. Min klasslärare hette Margareta Lundmark – som liksom Gerda Antti också arbetat som fotoelev hos Lars Cassel. Då hon kom till huvudstaden från någon ort i norra Sverige var hon glödande kommunist, men blev ”omvänd” till ett lika glödande engagemang för antroposofin av mamma Eva.

Realen i Katrineholm (med B? i matte), här med syster Lena.

Med syster Lena efter att jag med nöd och näppe tagit realen.

Vi flyttade snart till Vällingby där Lena och jag varje dag tunnelbanependlade till Hötorget (som då hette Kungsgatan). Kristofferskolan var på den tiden inhyst i en rivningskåk på Malmskillnadsgatan intill ett av Kungstornen. Mamma Eva fick en pojke till med Björn – Andreas, och Lars och Maj fick med tiden en pojke och en flicka, Lars-Magnus och Stephanie som jag upplevde som syskon.

Efter några år upplöstes äktenskapet med Björn och Eva flyttade till Katrineholm. Jag och Lena följde efter (jag slutade i Kristofferskolans åttonde klass på grund av skoltrötthet och

Harrys version av When I´m sixtyfour. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

 En av Harrys otaliga inspelningar. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

började i Katrineholms högre allmänna läroverk). Alla fyra barnen var nu samlade på ett ställe och Eva försörjde familjen som frilansande journalist för Husmodern, senare Femina. Hon gjorde ofta reportageresor, bland annat till Indien och Skottland. Hon fick vända på slantarna, men det var hon ju van vid sen tidigare.

I en reportageserie hon kallade Vad livet lärt mig för Femina kom hon att intervjua olika kändisar, bland andra sin första man Walter Ljungquist och den folkkäre sångaren Harry Brandelius – som senare kom att bli hennes fjärde man. Eva blev med åren alltmer intresserad av det som så småningom kom att kallas New Age. Hon intervjuade häxor i Skottland, spådde i kort och händer, gjorde egna horoskop, lärde oss barn anden i glaset och hur man får tunga stenbord att lätta från golvet. Mot slutet av sitt liv blev hon medlem i judiska församlingen i Växjö trots att hon inte var judinna. Då jag frågade henne om hon fortfarande betraktade sig som antroposof, svarade hon: ”jag är antroposof, men det är så tråkigt, det andra intresserar mig mycket mer!”

Herr och fru Brandelius.

Herr och fru Brandelius.

Äktenskapet med Harry, som blev hennes längsta, varade i över tjugo år. Det var nog hennes lyckligaste. På en resa i Europa ville Eva visa Harry antroposofborgen Goetheanum i Schweiz. Harry Brandelius i Goetheanum! Han var vederbörligen imponerad men då jag frågade honom om hans intryck svarade han bara: ”Det måste vara en rik sekt!”

Eva avled 1987, 67 år gammal. Harry skulle leva lite längre. Walter dog 1974, vid en ålder av 74 år.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Om mörkrum i köket och hembiträdet som band min syster vid ett träd *

♦ ♦ ♦ Med ett så upptaget äkta par som Eva och Lars krävdes hembiträde, en vanlig lösning på den tiden – även för mindre bemedlade. Eva hjälper Lars i hans arbete och upplever sig själv som en misslyckad hemmafru. I ett brev tillfrågar hon därför en väninna om hon känner någon flicka som skulle kunna vara intresserad av att arbeta som hembiträde, och hon beskriver villkoren.

»Busspengar till och från Årsta betalar vi, hon skulle börja kl 8 och sluta kl 7 [19], ha varannan söndag ledig och varannan vecka en vardag från kl 2. Maten har hon hos oss, bostaden håller vi, likaså lakan, handdukar m m, lön 100 kronor i månaden (i början, är hon bra får hon småningom mer). Om hon efter 14 dagars uppsägningstid vill sluta innan hon varit ett år, så drar jag av respengarna på lönen. Efter det hon varit ett år får hon sluta utan avdrag. Hon behöver inte alls veta någonting om matlagning, jag ska vara hemma och sätta henne in i allting och skriva upp hur allting görs när jag är borta. 14 dagars semester får hon nästa sommar om hon är kvar då, då kan hon ju resa hem och vila sig och berätta om sina upplevelser.«

I fotoateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

I ateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

Dessa villkor upplevdes på den tiden troligtvis som rimliga. Både Eva och Lars var hedersmänniskor som hellre bjöd till lite än snålade. Men det viktiga är att hembiträdet ”har hjärta för mina barn”, skriver hon. Och hon tillägger om Johannes: ”Om man behandlar honom utan förtroende, inte låter honom hjälpa till och följa med så är han så känslig att han gråter för allting man sedan vill att han ska göra.” Hon kan i nödfall tänka sig ett hembiträde med åtföljande barn, ”men då måste naturligtvis lönen bli mindre”. Mamma Florence har hittills hjälpt henne sköta barnen, men bara ”ett par dar i stöten” så hon kunnat arbeta i stan.

Syster Lena och jag hade våra sängar i barnkammaren. Vi hade ritat på tapeterna vilket jag skämdes för, och man talade strängt med mig då jag hoppat från skåpet vid fotändan ner i min säng så att botten gick ur den. Det lästes sagor, men mest sjöng mamma Eva med oss vid läggdags då hon bidrog med en andrastämma. Jag sög på tummen och både Lena och jag plockade ludd ur filtarna att ha i ögonvrån då vi skulle sova. Filtarna blev därför med tiden väldigt tunna.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

Vårt hus i Årsta låg vid en flack backe i ett lugnt förortsområde. Backen var perfekt för kälkåkning på vintern. Mitt emot huset låg mjölkaffären, en kanske 15 kvadratmeter liten butik med disk och vid väggen ett stålkar med mjölk som slevades upp och hälldes i de emaljerade mjölkkrukor man kom för att få fyllda. Ibland kom isbilen med sina isblock på det övertäckta flaket. Chauffören satte på sig en tjock läderbit som täckte den axel isblocket skulle bäras på. Isblocket togs från flaket med en stor saxliknande gripklo. Blocket måste ha vägt åtskilligt, säkert åtminstone 20-30 kilo. Isen var nödvändig för att kyla mjölken i mjölkaffären, det fanns inga kylskåp då ännu. Ibland fick vi veta att grädden som kommit in till affären var så färsk att den var varm. Det älskade mamma Eva. Då sprang hon ned med oss för att köpa ett mått som vi sedan andaktsfullt läppjade i oss hemma.

Dessa barndomsår hade vi en lång rad av hembiträden, de flesta snälla och rara, flera var tyska, men så fick vi en ungerska som inte kunde tala svenska och som medförde ett litet barn. Hon betedde sig oacceptabelt skulle det visa sig, och Eva beklagar sig inför en väninna.

»Ni förstår, det är verkligen synd om mina barn för närvarande – det värsta är inte att ungerskan ingenting kan och ingenting lär sig utan att hon binder Lena vid ett träd istället för att gå ut med henne och att hon skriker åt ungarna med zigenareröst, som får en att hoppa högt varje gång. (…) Tänk er nu Lena bunden med ett snöre vid ett träd – hon snor in snöret kring benen och en vacker dag runt halsen, och portvakten och andra människor i huset får gå ner och hjälpa henne då och då. Jag förbjöd henne att binda Lena och då lät hon henne sitta i vagnen utanför porten, men Lena vill ju röra sig och springa omkring, så hon hoppade sönder den. Och sen binds hon igen!«

Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

 Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

Jag har svaga minnen av detta. Hon lär inte ha blivit långlivad hos oss. I ett handskrivet brev till Eva i Skanör 25 juni 1949 meddelar Walter att hans far Josef avlidit samma dag.

»När han kom hem från lasarettet trodde han ibland att han redan var död, men när han sista natten före medvetslösheten steg upp och [dottern] Vera sa åt honom att gå till sängs, svarade han: `Ska jag lägga mig och dö då?´ Och han steg inte upp mer. Dagen därpå ropade han [Walters] mammas namn Edla, en hel timme i sträck. När Vera sa åt honom att tänka på grannarna sa han: Ska inte en hustru vara vid sin mans dödsbädd?«

Edla hade då varit borta i över trettio år, hon dog 1912, året då Titanic gick under. I samma brev berättar Walter att Josef ”aldrig brytt sig om Samfundet eller Sällskapet” och aldrig intresserat sig för något kyrkligt. Och bror Bernts förhållande till Kristet Samfund var ansträngt sen Karl Engqvist vid något tillfälle sårat honom. Och han berättar om två väninnor som ”blivit tokiga”.

»Summan av allt detta gör att man känner ångest själv och tycker att stan blivit infekterad och sjuk, vilket gör att man inte kan skriva. Upplevelsen av pappas dödskamp och död var också för stark för att man genast ska kunna skriva: skrivstämningen är bruten på något sätt. Och ändå fortsätter jag att skriva, men det går långsamt och ibland avbryter jag arbetet och ger mig mållöst ut i buss eller spårvagn och kliver av någon stans och går och går och går (eller står och stirrar på ett gammalt hus eller ett öde vatten) och är rädd för att själv bli tokig. Och när man själv är rädd att hamna i neuros tycker man allt omkring en verkar neurotiskt. Så undra inte på att Lars och jag som ett slags oskyldig avkoppling sätter oss i Victorias trädgård och tar ett par huttar mot högsommarensamhetens smygande ångest.«

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära den alla sina levnadsår.

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära en sådan huvudbonad alla sina levnadsår.

I december berättar Eva att Lars haft ett provisoriskt lab på Strömsholm, men att lokalerna var illa anpassade, så han flyttade verksamheten hem till Storsjövägen i Årsta.

»Så nu gör vi om köket till mörkrum när barnen läggs om kvällarna och arbetar där halva nätterna, sköljer i badrummet och framkallar rullar och plåtar där. På dagarna retuscherar vi och klistrar i vårt stora rum, det blir ju litet rörigt och trångt men det går ju bra ändå och är trevligt att slippa åka in till stan.«

Hon berättar att Walter och Gerda firar jul hos Gerdas föräldrar. Det är första gången Walter är i Övertorneå. Till hösten kommer hans nya bok ut: Nycklar till okänt rum. Eva skriver i ett brev till dem 28 december att hon saknar julsamvaron med dem.

»Gerdas glada bakansikte och Walters pysslande med de fördömda äpplena utan stjälkar som han skulle binda trådar om. Sen fortsatte jag att sakna er på julafton när vi klädde gran, då skulle Walter varit här och svurit så saftigt som ingen annan och slagit huvet i klöverkrukan och tubbat Lars till att öppna glöggflaskan, och Gerda skulle ha haft allvarligt sakliga samtal med ungarna och med sitt väsens mossdoft fått en att vädra hemstämning…«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
* Innan vi går vidare med Evas tredje äktenskap har jag blivit ombedd av flera läsare att dröja kvar lite vid livet på den tiden.

 

Walter Ljungquist skiljer sig – och gifter sig med Gerda Antti

♦ ♦ ♦ 3 september 1945 lämnar Walter Ljungquist in en ansökan om skilsmässa från Eva (se föregående krönika). I hans ansökan till Stockholms rådhusrätt om äktenskapsskillnad betecknas orsaken som att hans hustru ”brutit äktenskapet med hor” – en rent juridisk beteckning som var nödvändig i sammanhanget, Walter skulle aldrig ha formulerat sig så krasst. Evas syn på det hela formulerar hon i ett brev några år senare.

»Jag var inte olycklig med Walter för att det var något fel på Walter, utan för att det var fel på mig själv och för att våra respektive sidor inte kunde fogas lyckligt ihop.«

Här visar Eva, denna femme fatale i den stockholmska antroposofin, att hon vårdade sig om ett gott förhållande till sin exman. Redan på våren skriver Eva till fader Berhard att hon ska semestra på Ven med Lars Cassel, ”min fotograf”, om det går att ordna med att Walter kan ta hand om Johannes under tiden. Det hela hänger på att han har råd. ”Det är ju besvärligt att äta på pang med ett ettårsbarn”, som hon konstaterar. Hon vill att Berhard skall besöka dem för att ”titta på fotografen” som då var 35 år, ”han är lika mycket eller lika litet antroposof som jag”.

Lars Cassel

Lars Cassel

»Lång och trevligt ful, mycket snälla ögon och mycket blyg. Han vill gärna gifta sig med mig och det vore roligt höra om du tror att det vore lämpligt. Du har väl inga moraliska betänkligheter emot att vi hyr bara ett rum? Det där med giftermålet tål att tänka på. Han skulle bli en idealisk pappa åt Johannes.«

Vilket skulle visa sig stämma. Och umgänget med Walter är otvunget: ”Nu promenerar jag varje morgon till Klingborgs i Gamla stan med barnvagnen och Johannes och där möter Walter och bär upp honom och sen promenerar jag till kontoret. På eftermiddagen detsamma omvänt”. 22 januari gifter sig Eva och Lars i Stockholms rådhus och efteråt i Kristet Samfund, vittnen var Karin Ruths-Hoffman och Arne Klingborg, ”varefter vi ansåg oss tillräckligt gifta för ganska lång tid”, som hon skriver i ett brev. Eva är då höggravid med sitt andra barn. Paret tillönskas all lycka av Walter.

Walter med sonen.

Walter med sonen.

»Jag hoppas ni båda kommer att lära mycket av varandra och att ni kommer era vänners tvivel på skam. Jag skulle inte alls känna mig triumfatorisk om det gick galet för er båda.«

17 februari föds Lena på Pro Patria och önskas välkommen ”som halvsyster åt Johannes och hennes gudfar och Johannes pappa”. Att städsla Walter som gudfar åt sitt andra barn var ett drag av en skicklig strateg mån om fungerande relationer. Direkt efter födelsen flyttar familjen till Storsjövägen 37 i Årsta.

Lars hade fotoateljé på Regeringsgatan 22. Ett par år tidigare hade han ingått ett så kallat samvetsäktenskap med Lisel Funck, en tysk judinna som flytt undan Hitler. Avsikten med äktenskapet var att rädda henne kvar i Sverige. Då Lisel också var fotograf deltog hon under en period i ateljén med porträtt- och reportagefotografering. I den antroposofiska miljön i Stockholm träffade hon snart en ung konststuderande vid namn Jens Björneboe som hon senare gifte sig med ”på riktigt”.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Lars fotograferade genrebilder och Eva började gå runt på tidningsredaktionerna för att avyttra bilderna. Snart ville redaktörerna ha bildtexter och hon började skriva små artiklar. Det blev sedermera början på ett liv som journalist inom veckopressen, främst på Husmodern och Femina. Hon blev inte författare, men väl en skicklig journalist.

I ett brev till en väninna i januari 1948 beskriver Eva sitt och Lars nyårsfirande hos Gertrud och Arne Klingborg, vilket ger en inblick i den tidens antroposofiska traditioner.

»Nyårsaftonen var vi enligt gammal tradition först på Kristet Samfund kl 8 på kultisk predikan och sedan traskade vi iväg till Arne Klingborgs ateljé på Järntorget, där vi hade knytkalas med te och kaffe och bullar och pepparkakor. Han hade gjort en sån tjusig anordning i taket, grankvistar som hängde i osynliga trådar på olika höjd över långbordet med levande ljus i. Sen läste vi igenom Kristi födelsespel och sjöng de s k kompanisångerna och Josefs och Marias sånger som en förberedelse till det kommande arbetet med julspelsgruppen. Vi var 14 personer. Och sedan stöpte vi bly och åt stekta äpplen och kastade en toffel över huvudet i dörren för att se om spetsen kom ut eller in, om den kom ut så fick man förmodligen resa utomlands i år. Min pekade inåt, så det ser inte ut att bli någon Englandsresa heller i år! Med förbundna ögon fick vi i tur och ordning välja en av fyra assietter, på vilken låg en tvål = arbete, en blomma = glädjens blomster, salt = pengar, en ring = kärlek. Och ett nyförälskat ungt par tog mycket riktigt ringen bägge två, och Lars tog saltet och jag tog tvålen. Jag arbetar och han får pengarna under det kommande året! Och granen var tänd, dekorerad på antroposofiskt vis med Alfa och Omega, äpplen och 33 röda pappersrosor och 33 ljus.«

Walter hälsar ofta på hos familjen Cassel, åtminstone en gång i veckan då han umgås med barnen. Då Eva sommaren 1949 reser till sin fars sommarviste i Skanör med barnen delar Lars och Walter ensamheten i stan. I ett brev frågar Eva Walter hur de har det, och han svarar:

»Hur det är med Lars? Det är väl med honom som med mej: han har arbetat hårt i sommar och levt för ensam. Hjälplös när han tärt alkohol? Det har jag inte märkt. Dessutom får man ju så litet (och groggar har vi inte råd med) på en restaurang att man är nykter igen när man reser sig från bordet.«

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Eva bryr sig om hur det ska gå vidare för Walter och lanserar därför en idé. Hon frågar Lars om de inte kan bjuda hem en ung elev i hans ateljé nästa gång Walter kommer på middag. Hon är visserligen 30 år yngre än Walter, men Eva tror ändå de skulle passa varandra. Och mycket riktigt, det blir kärlek vid första ögonkastet. Eleven hette Gerda Antti. De gifte sig året därpå, fem år efter Walters skilsmässa, och flyttade till Åsbärby Gård i Knivsta. Gerda skulle med tiden även hon bli en betydande författare.

29 april 1953 lämnas en stämningsansökan in till Stockholms rådhusrätt av Lars Cassels juridiska ombud Per Gyllensvärd med lydelsen:

»Enär svaranden [fru Claire Eva Edla Cassel, född Neuman] brutit äktenskapet genom intimt umgänge med annan man, får jag härmed såsom ombud för käranden vördsamt anhålla om stämning å henne med yrkande att rätten måtte dels döma till skillnad i äktenskapet, dels ock tillerkänna käranden vårdnaden om makarnas dotter Eva Lena Gabriella, född 17 februari 1946.«

Den ”andra mannen” hade Eva träffat på Kristet Samfund. Han hette Björn Håkanson och snart stundade hennes tredje bröllop.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Walter Ljungquist gifte sig med beundrarinnan – men de var urfattiga

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Umgänge med barnbarnet – mitt i Dales mäktiga bergsmassiv

 

2014-06-17 12.22.55

Under en tremånadersperiod april-juli detta år var jag sysselsatt med att hjälpa vår son Eyvind att passa hans dotter som bor med sin mamma Kristine i den lilla orten Dale, sex mil från Bergen i Norge. Mamma Kristines barnledighet var slut och Eyvind kunde bara ta ut en halvtidsledighet – det var där jag kom in. Han har ett jobb han kan sköta via dator och mobiltelefon så när han under dagen var upptagen av detta, sysselsatte jag Lilly som barnbarnet heter. Varje morgon åkte vi de sex milen från Bergen där Eyvind bor till Dale, och tillbaks igen på kvällen.

Dale är en liten ort, vackert belägen i Vaksdals kommunHordaland fylke. Den är inklämd mellan väldiga bergsmassiv som tar andan ur besökaren. Den som åker sträckan Stockholm-Bergen och passerar Dales hisnande lodräta bergväggar på vägen, vet vad jag talar om.

Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet "Dale of Norway".
Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet ”Dale of Norway”.

 

Orten har 1 118 invånare och är mest känd för sin textilindustri; fabriken öppnade tillverkningen av sina sedermera berömda lusekoftor 1879 och 1999 efter 120 år lades verksamheten ned, vilket var ett hårt slag för orten och kommunen. Kvar finns en fabriksförsäljning av plaggen, som fortfarande tillverkas, fast nu på annan ort.

I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.
I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.
Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.
Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höjden på bergen i Dale (i Norge kallas alla berg för ”fjell”, oavsett storlek) varierar mellan 100 till 300 meter, men eftersom de är så branta upplevs de som mycket högre. Stämningen i denna lilla by är lite gammaldags som på många andra ställen i Norge. Många har till exempel efternamn efter orten Dale, kommunen Vaksdal eller närmsta orterna Stanghelle och Langhelle. På kyrkogård och brevlådor finns många exempel. I Sverige förekommer detta knappast längre.

2014-06-23 12.15.41

2014-06-20 12.12.20-2

2014-06-20 12.12.45

 

 

 

 

 

En annan egenhet är att orten har en egen skyltdesign med ett speciellt gammaldags typsnitt ingraverat i trä.

2014-05-14 15.22.05

2014-05-14 15.24.36

2014-06-20 12.53.06
Den lilla järnvägsstationen är pittoreskt placerad i bergslandskapet. Åt ena hållet åker man till den större orten Voss, åt det andra hållet ligger Bergen. Det är en enkelspårig järnväg med en nedsliten

2014-06-25 16.14.21vagnpark, men utsikten under resan är bedårande. En dag på väg till Bergen då jag löste pensionärsbiljett bad mig konduktören till min stora överraskning om legitimation. Smickrad krånglade jag fram den varpå konduktören utbrast va, är du sjutti! En bättre komplimang får man leta efter.

Vid nästa resa ignorerade konduktören mig (en annan denna gång) trots att jag varje gång hon gick förbi sökte ögonkontakt. Så jag slapp betala. Jag är säker på att det inte var avsiktligt, men mina minnen av dessa resor är avgjort angenäma.

Och huvudpersonen själv? Hon är döpt till Lilly Malena Ljungquist och är en stark personlighet. I april när jag kom fick jag se henne ta sina första steg utan stöd. Nu går hon sällan – hon springer. Precis som pappa gjorde i hennes ålder. Mamma och pappa uttalas klanderfritt, farfar blir ”wawa” och farmor (som hälsade på då och då) för ”marmor”. Hon har ett passionerat förhållande till småsten som hon kallar ”stäna” och så älskar hon att bada.

2014-05-04 15.33.16

Lilly skojar med Wawa

 

 

 

 

 

 

 

Efter lek, blöjbyte och mat är det dags för middagsvilan i barnvagnen. Då tar farfar en rejäl promenad med vagnen i de undersköna omgivningarna med de lövskogsbeklädda bergen, forsen och den intilliggande fjorden.

2014-05-13 13.42.18

2014-05-14 13.42.58

På bilden syns inte de flertalet fjällbäckar som normalt störtar ner i forsen utmed bergssidorna. Men eftersom denna varma och soliga sommar inte sett sin like sedan 1959 syntes de bara de få gånger det regnade. Här nedan har Lilly och jag just gått över gångbron över forsen. I bakgrunden skymtar husen i byn Dale.

2014-06-23 12.30.59

Men i Dale finns också uttryck för kultur. Som gammal Järnabo studsar man till då man i utkanten av centrum går förbi ett hus vars formspråk man normalt skulle tro vara ritat av antroposofarkitekten Erik Asmussen eller hans efterföljare. En annan ovanlighet i denna traditionella landsby är tavlan uppsatt på ett staffli i en villaträdgård, där även familjens bil är målad med fantasieggande motiv.

2014-06-20 11.22.30

2014-06-25 12.51.41

 

 

 

 

 

 

Konstnären, som visar sig vara värmlänning, ger mig på stående fot en ingående beskrivning på hur man tillagar en fisksoppa som enligt honom skulle vara något i hästväg. Annat som bidrar till ortens kulturliv är en magnifik bollplan vid foten av ett jätteberg.

2014-06-23 12.41.19
I övrigt sedvanlig förströelse som dansband och down hill-cykling i närbelägna Voss, och en allvarlig kör som sjunger självständighetssånger. Allt annonserat på ortens anslagstavla.

2014-07-08 07.02.02
Väl hemkomna efter promenaden vidtar lek och stoj, utforskande av bilderböckernas värld eller som här små filmer på djur som gör lustiga saker. Platsen är den bästa tänkbara – pappa Eyvinds knä.

Kvar efter denna intensiva period är tacksamheten att ha fått lära känna barnbarnet Lillys näpna och kraftfulla personlighet – och den trolska naturen som aldrig upphör att fascinera mig.

2014-06-06 15.00.53
 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share