Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Få människor har blivit antroposofer i tidig ungdom. Då har man fullt upp med att upptäcka vuxenvärlden. Det är en livsperiod av upplevelser där man prövar på mycket, testar gränser, upptäcker sina begåvningar och begränsningar. Provsmakar världen. Är det ens tillrådligt att ägna sig åt avancerad esoterik i tidiga tonår? Man sysslar normalt med helt andra saker. Själv var jag inget undantag.

Sjuttonårigt popsnöre.

Som antytts tidigare började min ungdomstid 1960 med flytten från mina fosterföräldrar i Stockholm till mamma i Katrineholm där jag under några år gick i realskola. För en tidigare waldorfelev som var van att tillverka egna läromedel kändes undervisning baserad på tryckta böcker exotisk och på något sätt prefabricerad. ”Till nästa gång läser ni detta”, sa lärarinnan och markerade vad vi skulle läsa i boken. Något som andra skrivit. Det var en upplevelse att ha lärare underordnade ett fjärrstyrt system. Stat och undervisningsväsen var elefanten i klassrummet. Vi gjorde saker andra hade bestämt.

Perioden kom annars att domineras av ett passionerat intresse för popmusik och mötet med den tre år yngre Conny Söderlund som redan var en skicklig gitarrist. Han blev min gitarrlärare. Som så många andra i vår ålder startade vi snart ett band med sättningen två gitarrer, elbas och trummor enligt det koncept det engelska bandet The Shadows hade skapat.

Nånstans uppe i Norrland med vår gamla Taunus med instrumenten på taket. Senare införskaffades en mindre buss.

Con´s Combo (efter Conny) var inget märkvärdigt band. Med undantag för Conny var vi mediokra – vilket var  vanligt i denna genre. Jag, som skötte kompgitarren, var nog sämst i bandet. Men stilen var ny, soundet häftigt och vi var det enda bandet i stan, så vi fick snart spelningar på dansbanor runt i trakten. Konkurrentbandet The Frazers i Vingåker någon mil därifrån var om möjligt ännu sämre än oss. När de lade ned verksamheten värvade vi deras sångare Nisse Lindskog, som redan hade tagit sig artistnamnet Jimmy Dee.

Con´s Combo med Sonya Ander.

Vår repertoar var rockbaserad och i huvudsak instrumental även om hälften av låtarna var sångnummer. Det var standardformatet på den tiden. Dansband i dagens bemärkelse fanns inte ännu, på den tiden handlade det snarare om rockband som försökte spela låtar som var nödtorftigt dansanta eftersom det var en nödvändighet för att få spelningar. De band som var kvar efter några år renodlade därför stilen till det som kom att bli dagens dansband, som till exempel The Vikings (senare Vikingarna), Trio me´Bumba och Sven-Ingvars.

Affisch måste man ha med foton tagna i studio.

När vi spelade på Norrland hade vi förutom Jimmy även sångerskan Sonya Ander. För några spelningar i stockholmstrakten hade vi amerikanen Johnny Rainbow (som vi kallade ”regnbågen” rätt och slätt). Men sen kom lyftet. Som en av de första rockbanden i Sverige blev vi kontrakterade för en 14-dagarsturné i Finland. Där körde vi ihop med sångaren Vin Cardinal från Trinidad. I Finland var publiken helt oförberedd och konserterna blev ibland närmast kaotiska som jag skrivit om tidigare. Turnén var en succé. Då vi kom hem hamnade vi på lokaltidningens förstasida med rubriken Con´s Combo gick segrande fram i Österled.

Bandet upplöstes efter några år och jag kliver därmed ur musikhistorien. Min insats var mycket blygsam. Däremot blev Conny stor stjärna i Argentina av alla ställen med nytt band och egen tv-show. Efter det flyttade han åter till hemlandet och blev fast medlem av den krets musiker som turnerade i Sverige med Cornelis Vreeswijk. Cornelis kallade honom ”medborgare Söderlund”. Conny var den enda av oss som blev professionell musiker. Idag spelar han med ett dansband huvudsakligen i Sörmland.

Men plikten kallade, 1964 flyttade jag tillbaka till Stockholm för att göra lumpen. Jag var tjugo år och definitivt inte intresserad av antroposofi. Jag hade för mycket på gång. Fortsättning följer.

Affisch för Finlands-turnén med Vin Cardinal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Med ett så upptaget äkta par som Eva och Lars krävdes hembiträde, en vanlig lösning på den tiden – även för mindre bemedlade. Eva hjälper Lars i hans arbete och upplever sig själv som en misslyckad hemmafru. I ett brev tillfrågar hon därför en väninna om hon känner någon flicka som skulle kunna vara intresserad av att arbeta som hembiträde, och hon beskriver villkoren.

»Busspengar till och från Årsta betalar vi, hon skulle börja kl 8 och sluta kl 7 [19], ha varannan söndag ledig och varannan vecka en vardag från kl 2. Maten har hon hos oss, bostaden håller vi, likaså lakan, handdukar m m, lön 100 kronor i månaden (i början, är hon bra får hon småningom mer). Om hon efter 14 dagars uppsägningstid vill sluta innan hon varit ett år, så drar jag av respengarna på lönen. Efter det hon varit ett år får hon sluta utan avdrag. Hon behöver inte alls veta någonting om matlagning, jag ska vara hemma och sätta henne in i allting och skriva upp hur allting görs när jag är borta. 14 dagars semester får hon nästa sommar om hon är kvar då, då kan hon ju resa hem och vila sig och berätta om sina upplevelser.«

I ateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

Dessa villkor upplevdes på den tiden troligtvis som rimliga. Både Eva och Lars var hedersmänniskor som hellre bjöd till lite än snålade. Men det viktiga är att hembiträdet ”har hjärta för mina barn”, skriver hon. Och hon tillägger om Johannes: ”Om man behandlar honom utan förtroende, inte låter honom hjälpa till och följa med så är han så känslig att han gråter för allting man sedan vill att han ska göra.” Hon kan i nödfall tänka sig ett hembiträde med åtföljande barn, ”men då måste naturligtvis lönen bli mindre”. Mamma Florence har hittills hjälpt henne sköta barnen, men bara ”ett par dar i stöten” så hon kunnat arbeta i stan.

Syster Lena och jag hade våra sängar i barnkammaren. Vi hade ritat på tapeterna vilket jag skämdes för, och man talade strängt med mig då jag hoppat från skåpet vid fotändan ner i min säng så att botten gick ur den. Det lästes sagor, men mest sjöng mamma Eva med oss vid läggdags då hon bidrog med en andrastämma. Jag sög på tummen och både Lena och jag plockade ludd ur filtarna att ha i ögonvrån då vi skulle sova. Filtarna blev därför med tiden väldigt tunna.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

Vårt hus i Årsta låg vid en flack backe i ett lugnt förortsområde. Backen var perfekt för kälkåkning på vintern. Mitt emot huset låg mjölkaffären, en kanske 15 kvadratmeter liten butik med disk och vid väggen ett stålkar med mjölk som slevades upp och hälldes i de emaljerade mjölkkrukor man kom för att få fyllda. Ibland kom isbilen med sina isblock på det övertäckta flaket. Chauffören satte på sig en tjock läderbit som täckte den axel isblocket skulle bäras på. Isblocket togs från flaket med en stor saxliknande gripklo. Blocket måste ha vägt åtskilligt, säkert åtminstone 20-30 kilo. Isen var nödvändig för att kyla mjölken i mjölkaffären, det fanns inga kylskåp då ännu. Ibland fick vi veta att grädden som kommit in till affären var så färsk att den var varm. Det älskade mamma Eva. Då sprang hon ned med oss för att köpa ett mått som vi sedan andaktsfullt läppjade i oss hemma.

Dessa barndomsår hade vi en lång rad av hembiträden, de flesta snälla och rara, flera var tyska, men så fick vi en ungerska som inte kunde tala svenska och som medförde ett litet barn. Hon betedde sig oacceptabelt skulle det visa sig, och Eva beklagar sig inför en väninna.

»Ni förstår, det är verkligen synd om mina barn för närvarande – det värsta är inte att ungerskan ingenting kan och ingenting lär sig utan att hon binder Lena vid ett träd istället för att gå ut med henne och att hon skriker åt ungarna med zigenareröst, som får en att hoppa högt varje gång. (…) Tänk er nu Lena bunden med ett snöre vid ett träd – hon snor in snöret kring benen och en vacker dag runt halsen, och portvakten och andra människor i huset får gå ner och hjälpa henne då och då. Jag förbjöd henne att binda Lena och då lät hon henne sitta i vagnen utanför porten, men Lena vill ju röra sig och springa omkring, så hon hoppade sönder den. Och sen binds hon igen!«

 Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

Jag har svaga minnen av detta. Hon lär inte ha blivit långlivad hos oss. I ett handskrivet brev till Eva i Skanör 25 juni 1949 meddelar Walter att hans far Josef avlidit samma dag.

»När han kom hem från lasarettet trodde han ibland att han redan var död, men när han sista natten före medvetslösheten steg upp och [dottern] Vera sa åt honom att gå till sängs, svarade han: `Ska jag lägga mig och dö då?´ Och han steg inte upp mer. Dagen därpå ropade han [Walters] mammas namn Edla, en hel timme i sträck. När Vera sa åt honom att tänka på grannarna sa han: Ska inte en hustru vara vid sin mans dödsbädd?«

Edla hade då varit borta i över trettio år, hon dog 1912, året då Titanic gick under. I samma brev berättar Walter att Josef ”aldrig brytt sig om Samfundet eller Sällskapet” och aldrig intresserat sig för något kyrkligt. Och bror Bernts förhållande till Kristet Samfund var ansträngt sen Karl Engqvist vid något tillfälle sårat honom. Och han berättar om två väninnor som ”blivit tokiga”.

»Summan av allt detta gör att man känner ångest själv och tycker att stan blivit infekterad och sjuk, vilket gör att man inte kan skriva. Upplevelsen av pappas dödskamp och död var också för stark för att man genast ska kunna skriva: skrivstämningen är bruten på något sätt. Och ändå fortsätter jag att skriva, men det går långsamt och ibland avbryter jag arbetet och ger mig mållöst ut i buss eller spårvagn och kliver av någon stans och går och går och går (eller står och stirrar på ett gammalt hus eller ett öde vatten) och är rädd för att själv bli tokig. Och när man själv är rädd att hamna i neuros tycker man allt omkring en verkar neurotiskt. Så undra inte på att Lars och jag som ett slags oskyldig avkoppling sätter oss i Victorias trädgård och tar ett par huttar mot högsommarensamhetens smygande ångest.«

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära en sådan huvudbonad alla sina levnadsår.

I december berättar Eva att Lars haft ett provisoriskt lab på Strömsholm, men att lokalerna var illa anpassade, så han flyttade verksamheten hem till Storsjövägen i Årsta.

»Så nu gör vi om köket till mörkrum när barnen läggs om kvällarna och arbetar där halva nätterna, sköljer i badrummet och framkallar rullar och plåtar där. På dagarna retuscherar vi och klistrar i vårt stora rum, det blir ju litet rörigt och trångt men det går ju bra ändå och är trevligt att slippa åka in till stan.«

Hon berättar att Walter och Gerda firar jul hos Gerdas föräldrar. Det är första gången Walter är i Övertorneå. Till hösten kommer hans nya bok ut: Nycklar till okänt rum. Eva skriver i ett brev till dem 28 december att hon saknar julsamvaron med dem.

»Gerdas glada bakansikte och Walters pysslande med de fördömda äpplena utan stjälkar som han skulle binda trådar om. Sen fortsatte jag att sakna er på julafton när vi klädde gran, då skulle Walter varit här och svurit så saftigt som ingen annan och slagit huvet i klöverkrukan och tubbat Lars till att öppna glöggflaskan, och Gerda skulle ha haft allvarligt sakliga samtal med ungarna och med sitt väsens mossdoft fått en att vädra hemstämning…«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

* Innan vi går vidare med Evas tredje äktenskap har jag blivit ombedd av flera läsare att dröja kvar lite vid livet på den tiden.

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Under en tremånadersperiod april-juli detta år var jag sysselsatt med att hjälpa vår son Eyvind att passa hans dotter som bor med sin mamma Kristine i den lilla orten Dale, sex mil från Bergen i Norge. Mamma Kristines barnledighet var slut och Eyvind kunde bara ta ut en halvtidsledighet – det var där jag kom in. Han har ett jobb han kan sköta via dator och mobiltelefon så när han under dagen var upptagen av detta, sysselsatte jag Lilly som barnbarnet heter. Varje morgon åkte vi de sex milen från Bergen där Eyvind bor till Dale, och tillbaks igen på kvällen.

Dale är en liten ort, vackert belägen i Vaksdals kommun, Hordaland fylke. Den är inklämd mellan väldiga bergsmassiv som tar andan ur besökaren. Den som åker sträckan Stockholm-Bergen och passerar Dales hisnande lodräta bergväggar på vägen, vet vad jag talar om.

Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet ”Dale of Norway”.

Orten har 1 118 invånare och är mest känd för sin textilindustri; fabriken öppnade tillverkningen av sina sedermera berömda lusekoftor 1879 och 1999 efter 120 år lades verksamheten ned, vilket var ett hårt slag för orten och kommunen. Kvar finns en fabriksförsäljning av plaggen, som fortfarande tillverkas, fast nu på annan ort.

I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.

Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.

Höjden på bergen i Dale (i Norge kallas alla berg för ”fjell”, oavsett storlek) varierar mellan 100 till 300 meter, men eftersom de är så branta upplevs de som mycket högre. Stämningen i denna lilla by är lite gammaldags som på många andra ställen i Norge. Många har till exempel efternamn efter orten Dale, kommunen Vaksdal eller närmsta orterna Stanghelle och Langhelle. På kyrkogård och brevlådor finns många exempel. I Sverige förekommer detta knappast längre.

En annan egenhet är att orten har en egen skyltdesign med ett speciellt gammaldags typsnitt ingraverat i trä.

Den lilla järnvägsstationen är pittoreskt placerad i bergslandskapet. Åt ena hållet åker man till den större orten Voss, åt det andra hållet ligger Bergen. Det är en enkelspårig järnväg med en nedsliten

vagnpark, men utsikten under resan är bedårande. En dag på väg till Bergen då jag löste pensionärsbiljett bad mig konduktören till min stora överraskning om legitimation. Smickrad krånglade jag fram den varpå konduktören utbrast va, är du sjutti! En bättre komplimang får man leta efter.

Vid nästa resa ignorerade konduktören mig (en annan denna gång) trots att jag varje gång hon gick förbi sökte ögonkontakt. Så jag slapp betala. Jag är säker på att det inte var avsiktligt, men mina minnen av dessa resor är avgjort angenäma.

Och huvudpersonen själv? Hon är döpt till Lilly Malena Ljungquist och är en stark personlighet. I april när jag kom fick jag se henne ta sina första steg utan stöd. Nu går hon sällan – hon springer. Precis som pappa gjorde i hennes ålder. Mamma och pappa uttalas klanderfritt, farfar blir ”wawa” och farmor (som hälsade på då och då) för ”marmor”. Hon har ett passionerat förhållande till småsten som hon kallar ”stäna” och så älskar hon att bada.

Efter lek, blöjbyte och mat är det dags för middagsvilan i barnvagnen. Då tar farfar en rejäl promenad med vagnen i de undersköna omgivningarna med de lövskogsbeklädda bergen, forsen och den intilliggande fjorden.

På bilden syns inte de flertalet fjällbäckar som normalt störtar ner i forsen utmed bergssidorna. Men eftersom denna varma och soliga sommar inte sett sin like sedan 1959 syntes de bara de få gånger det regnade. Här nedan har Lilly och jag just gått över gångbron över forsen. I bakgrunden skymtar husen i byn Dale.

Men i Dale finns också uttryck för kultur. Som gammal Järnabo studsar man till då man i utkanten av centrum går förbi ett hus vars formspråk man normalt skulle tro vara ritat av antroposofarkitekten Erik Asmussen eller hans efterföljare. En annan ovanlighet i denna traditionella landsby är tavlan uppsatt på ett staffli i en villaträdgård, där även familjens bil är målad med fantasieggande motiv.

Konstnären, som visar sig vara värmlänning, ger mig på stående fot en ingående beskrivning på hur man tillagar en fisksoppa som enligt honom skulle vara något i hästväg. Annat som bidrar till ortens kulturliv är en magnifik bollplan vid foten av ett jätteberg.

I övrigt sedvanlig förströelse som dansband och down hill-cykling i närbelägna Voss, och en allvarlig kör som sjunger självständighetssånger. Allt annonserat på ortens anslagstavla.

Väl hemkomna efter promenaden vidtar lek och stoj, utforskande av bilderböckernas värld eller som här små filmer på djur som gör lustiga saker. Platsen är den bästa tänkbara – pappa Eyvinds knä.

Kvar efter denna intensiva period är tacksamheten att ha fått lära känna barnbarnet Lillys näpna och kraftfulla personlighet – och den trolska naturen som aldrig upphör att fascinera mig.

                                                                                                             Johannes Ljungquist