Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Man betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ De senaste decenniernas stora invandring kommer att förändra Europa i grunden. I mitten av detta århundrade kommer troligtvis Kina fortfarande se ut som Kina, Indien troligen se ut som Indien, Ryssland se ut som Ryssland och Östeuropa se ut som Östeuropa. Västeuropa kommer i bästa fall se ut som en storskalig version av Förenta Nationerna.

Så summerar Douglas Murray Europas framtida öde i sin bok The Strange Death of Europe. Är detta önskat av befolkningen? Knappast, i undersökningar visar majoriteten att den europeiska befolkningen säjer nej på trots mot det styrande etablissemanget och mediaindustrin. Med ett intressant undantag av Östeuropa där Polen och Ungern inte vill ha någon invandring. Inställningen är likartad i Slovakien och Tjeckien. ”Islam har ingen plats i Slovakien”, säger landets premiärminister. ”Migranter förändrar landets karaktär och vi vill inte att vårt lands karaktär ska förändras. Jag upplever att vi i EU nu begår rituellt självmord medan vi tittar på”.

Uttalandet är knappast gripet ur luften. En publikundersökning i England året efter Muhammedteckningarna visade att 78 procent av engelska muslimer tyckte att utgivarna skulle ställas inför rätta. 68 procent menade att vem som helst som förolämpar islam ska lagföras. Efter massakern på Charlie Hebdo nio år senare menade 27 procent att de hade `sympati´ för mördarnas motiv och 24 procent menade att de trodde på våld mot de som publicerar bilder på Muhammed.

Men etablissemanget ignorerade signalerna. Efter varje terroristatack menade de europeiska politikerna att attacken inget hade att göra med islam, för islam är en ”fredfull religion”. Men det politiska och mediala etablissemanget har misslyckats att övertyga Europas befolkning om detta. En publikundersökning i Holland visar att över hälften av befolkningen ser ett samband mellan attackerna och islam och att man hade ”fått nog” av islam. Liknande folkliga reaktioner finns i de flesta europeiska länder. Douglas Murray:

»Svensk media visade kanske mer än andra länder i Europa i diskussioner om immigration en känsla av förakt. Undersökningar om svenska mediers politiska sympatier 2011 visar att nästan hälften (41%) sympatiserade med Miljöpartiet. De enda partier som kom i närheten av dem var Vänsterpartiet (15%), Socialdemokraterna (14%) och Moderaterna (14%). Bara en procent av journalisterna sympatiserade med Sverigedemokraterna.«

Douglas Murray

2014 fördubblade Sverigedemokraterna sin andel i valet till 14% och blev landets tredje största parti, varvid svensk press ökade ansträngningarna att undvika alla upgifter som skulle kunna gynna dem. Det fick tragiska konsekvenser. På musikfestivalen We Are Stockholm omringades ett dussin flickor av invandrargäng huvudsakligen från Afganistan som våldtog och trakasserade dem sexuellt. Polisen visste men teg om övergreppen i sin rapport och media undvek att nämna incidenten. Liknande organiserade våldtäkter av invandrargäng ägde rum 2015 i bland annat Stockholm och Malmö.

Omfattningen av dessa övergrepp var extraordinära. 1975 rapporterades 421 våldtäkter i landet, 2014 hade antalet ökat till 6 620. 2015 hade Sverige världens högsta antal våldtäkter efter Lesotho. Men svensk press underlät att avslöja nationsbeteckningar på förövarna. En gangrape av en flicka på en Ålandsfärja rapporterades utförda av ”svenska män” när de i själva verket var somalier. Situationen var liknande i omgivande länder. En undersökning i Danmark visade att somaliska män var  tjugosex gånger mer benägna att begå våldtäkt än danska män. Men svensk press förteg detta tills Köln-övergreppen fick stor uppmärksamhet i Europa.

1990 var den utomeuropeiska invandringen bara 3% av den svenska befolkningen. 2016 hade den ökat till 13-14% och växer nu med mellan en och två procent om året. I landets tredje största stad Malmö består hälften av befolkningen av icke-etniska svenskar.

»Demografiska studier visar att de flesta unga etniska svenskar kommer att bli i minoritet under sin livstid, vilket reser den fascinerande frågan om huruvida det finns en chans att den svenska identiteten kommer att överleva denna generation.« 

Hur kommer vi i framtiden att uppfatta oss själva? Vad och vilka är ”vi”? Det kristna inflytandet har under århundraden varit del i formandet av vår kulturella identitet men idag har den svenska kyrkans inflytande marginaliserats till ett socialistiskt välfärdsprojekt utan folklig förankring. Och frågan är vad som kommit i dess ställe. För många är tillvaron meningslös och få politiker har några djupare vision om vad ett meningsfullt liv kan vara. Eller som den sekuläre missionären Richard Dawkins säger:

»Vår existens har setts som det största av alla mysterier, men det är inget mysterium längre för för det är löst.«

Den europeiska kulturen, speciellt den svenska, saknar en stark identitet och känsla av meningsfullhet som är jämförbar med den muslimska världsbilden där identitet och meningsfullhet är lika stark som självklar. Där ser inte anhängarna tillvaron som meningslös, tvärtom. Islam har ett svar. Douglas Murray konstaterar att situationen är helt annorlunda i Europa.

»Det nya är att nästan ingenting i den moderna europeiska kulturen kan erbjuda ett svar. Ingenting säger `här är ett arv av tänkande och kultur och filosofi och religion som har fostrat människor i tusentals år som  du också kan dela´. Istället sägs `finn din egen mening´. I värsta fall hörs den nihilistiska trosbekännelsen: `Tillvaron är meningslös i ett meningslöst universum´.«

Det är knappast ett evangelium som kan övertyga människor som funnit trygghet i sin religion. Européer som trodde striden om evolutionen var avslutad tar nu emot människor som menar att evolutionsidén är fel. De som trodde att mänskliga rättigheter inklusive rättigheter för kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter var `självklara´, ser plötsligen ett ökande antal människor som ser detta som långtifrån självklart.

De västeuropéer som i åratal företrätt kvinnorätt och homosexuellas rättigheter är de samma som velat ta in miljoner motståndare till just dessa rättigheter. Och de som var kritiska till denna massinvandring betraktades som kallhjärtade rasister. Etablissemanget ställde sig aldrig frågan: skall Europa vara ett ställe dit vem som helst kan flytta och känna sig som hemma?

»Skall Europa vara en tillflyktsort för vem som helst som flyr från ett krig? Är det Europas uppgift att förse vem som helst i världen som önskar det en bättre levnadsstandard? (…) Hade de västeuropéiska ledarna på femtiotalet sagt att syftet med migrationen var att i grunden förändra det européiska konceptet till att bli ett hem för världen, skulle europas befolkning med största säkerhet störtat sina regeringar. «

Vad är Europa till för? Europa är hemmet för européer, vi är lika berättigade att vara ”hemcentrerade” som amerikaner, indier, pakistaner, japanare och andra folk. Europa kan inte `lösa´ situationen i Syrien. Ännu mindre att samtidigt höja levnadsstandarden i Nordafrikanska länder och lösa alla världskonflikter. Dessutom skulle kostnaden för tillfälliga bostäder för 3 000 immigranter i Sverige räcka till 100 000 i flyktingläger i Jordanien.

Den europeiska befolkningen har aldrig varit emot immigration, menar Douglas Murray, det är massinvandringen som mött motstånd. De visste att en invandring i den skalan i grunden skulle förändra deras länder. De visste att nittonhundratalets kamp för mänskliga rättigheter skulle behövas återerövras och att islam skulle vara sämst i klassen. Inte minst då det gäller självklarheter som separationen mellan religion å den ena sidan och politik och lag å den andra. Långt innan politikerna förstod det visste folk att en kontinent som importerar världens folk också importerar världens problem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”En man som dag efter dag delar kontor med några kvinnor är under konstant attack – också om dessa bär anständiga kläder, och ännu mer om de inte gör det. Ibland kommer han att tappa kontrollen. Detta händer lättare en icke-jude eller en inte så religiös jude, men det kan också hända en from eller chassidisk jude.” (Från den ultraortodoxa judiska handboken ”för religiösa män”, Lift Up Your Eyes.)

Ultraortodoxin hos de judiska chassiderna har en ambivalent syn på kvinnan. Hennes väsen anses stå närmare Gud. Samtidigt betonas hennes starka erotiska attraktionskraft som förleder och lockar. Mannen måste ständigt kämpa för att kuva sin sexualdrift, så att den inte tar sig otillåtna uttryck. Och kvinnan måste hjälpa honom i detta genom att inte fresta. Därav de kyska kläderna.

Det är en historisk ironi att chassiderna idag är en ärkekonservativ grupp. Chassidismen uppstod nämligen som en nydanande andlig strömning; en reaktion mot en judendom som var torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang. Den chassidiska rörelse som fortlevt fram till idag föddes i nuvarande Ukraina år 1700 i dåvarande Polen. Den blev en massrörelse i Östeuropa på 1800-talet. Vid början av 1900-talet var en tredjedel av Polens judar chassider, vilket torde motsvara närmare en miljon själar.

Merparten av de chassidiska samfund som existerar idag – i Nordamerika, Europa och Israel – reste sig bokstavligen ur Förintelsens aska. Åldringarna man ser på gatorna i Williamsburg med sina höga hattar och skruvlockar är överlevande, ungdomarna ättlingar till överlevande.

Förintelsen ses inte som en unik händelse, utan en i raden av ”förstörelser” som drabbat judarna genom historien, i regel som straff för att ha övergivit religionen. Förintelsen ses som Guds vedergällning för detta. Andra chassider menar att Förintelsen var straffet för att staten Israel skapades utan att man först inväntat Messisas ankomst. Detta utlöste Guds vrede. Denna judiska tankeriktning är alltså, paradoxalt nog – anti-sionistisk.

I Förintelsen dödades majoriteten av de europeiska chassiderna. Många av ledarna hade avrått anhängarna att fly till så ogudaktiga länder som USA, eftersom de flesta judar som emigrerade dit förfördes av den amerikanska drömmen och övergav sin fromma livsföring. Men mitt i New York, i stadsdelen Williamsburg, har de ändå skapat sig ett reservat med sin strikta religiösa ortodoxi, sin jiddisch och sin strävan att konservera en tvåhundrafemtio år gammal östeuropeisk kultur i klädsel och sedvänjor.

Parallellen med ortodox islam är tydlig i chassidernas avståndstagande till den sekulära kulturen, berättar Nina Solomin, författare till boken OK, amen. För Isaac är religionen förutsättningen för ett civiliserat samhälle.

– Se dig omkring. Folk har ju i princip sex på gatorna. Allt är fritt. Människor blandar sig med varandra för bara en natt, de byter pojk- och flickvänner, inget är seriöst. Det är ett allvarligt problem. Till och med presidenten har affärer vid sidan av äktenskapet! Den sekulära världen är kaputt.

Akademiker saknas bland chassiderna i New York. Universitetsmiljön skulle innebära för mycket påverkan av sekulära idéer. För en chassidisk man som mot alla odds är nyfiken på den sekulära världen två kvarter bort blir steget över till att leva i den nästan oöverstigligt. Han saknar relevant utbildning och socialt nätverk, och skulle i princip tvingas att börja om från början. För de chassidiska kvinnorna, som vid unga år binds vid hem och barn, blir ett sådant steg ännu mer otänkbart.

När det blev stort rabalder i medierna i slutet av 1990-talet över att en konservativ kristen stat i Amerika beslutat att ta bort evolutionsläran från skolschemat, hade chassiderna redan sysslat med samma sak under de senaste femtio åren.

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.