Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det var politikernas beslut som låg bakom flyktingkrisen 2015. Men mycket hade kunnat se annorlunda ut om media rapporterat sakligt om skeendet. Man var inte konsekvensneutral i granskningen av händelserna − utan fungerade istället som en megafon för makten. Istället för att ifrågasätta och problematisera den politiska korrektheten fastslog man den som religion.

Hade man förvaltat sitt uppdrag rätt och kritiskt granskat regeringen och tillåtit debatt som möjliggjort en nationell omdömesbildning hade regering och riksdag fått nödvändig feedback.

Miljöpartiets önskan om obegränsad invandring präglade länge svensk press.

Ett belysande exempel var då ståuppkomikern Henrik Schyffert i september 2015 skrev ett Facebookinlägg om att asylmottagandet visserligen skulle uppgå till 27 miljoner kronor men att Sverige några år framöver skulle tjäna ”massor” med pengar

»…och visst låter det dyrt, men utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blir det 319 kronor i månaden. Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.«

Det var inte Schyfferts fel att inlägget fick ett sådant genomslag hos alla dem som längtade efter enkla svar på den komplicerade integrationsfrågan. Det var journalisternas som inte ställde relevanta motfrågor och inte tog sig tid att avslöja Schyfferts resonemang för vad det var; desinformation sprungen ur empati och vilja att tänka positivt, men likväl desinformation.

Att etablerad media inte vågade bryta konsensus skapade ett informationsvacuum som 2008 resulterade i födelsen av nätbloggen Politiskt inkorrekt som satte ljuset på det mainstreammedia förtigit eller förskönat i framför allt invandringsfrågan. Två år senare var det sajten Fria Tider som gjorde samma sak, och ytterligare två år senare kom Nya Tider. Avpixlat startade 2011 och Nyheter Idag 2014.

Dessa alternativa nätsajter blev naturligtvis diskvalificerade av de politiskt korrekta, men de som ville ta reda på förbjudna fakta visste var de skulle leta. Mustafa Panshiri och Jens Ganman skriver i boken Det lilla landet som kunde:

»Man buntade ihop allt till ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, men det fungerade bara till en viss gräns. Den svenske dissidenten hade vaknat och inte blev det lättare av att en rad utländska journalister och opinionsbildare (…) parallellt med det här började intressera sig för ämnet svensk integration.

Till och med Donald Trump fick upp ögonen för Sverige och nämnde vid ett tillfälle det lilla landet i norr som ett avskräckande exempel. Kort sagt, världen ställde obekväma frågor och Sverige blev svaret skyldigt:

Varför brann  det så många bilar i det annars välordnade landet? Varför hade denna högteknologiska, superstrukturerade byråkrati ett antal områden/förorter där utländska tv-team attackerades handgripligen när de kom på besök? Pågick det verkligen en ”våldtäktsepidemi” i världens mest jämställda land?«

Det svenska etablissemanget anlade en intensiv moteld. Man talade om invandringens lönsamhet och ”kompetensregn”. Många journalister bet sig fast i invandrarnas lönsamhet. Med ens skulle dessa krigstraumatiserade människor ”rädda” vården, exporten, välfärden, glesbygden och nedläggningshotade skolor. Journalisterna tog på sig att säkra den politiskt korrekta värdegrunden, speciellt när den kopplades till frågor om asylpolitik och integration.

Plötsligen hade antisemitism börjat förekomma, något som inte varit vanligt förut i vårt land. Speciellt i Malmö var den märkbar. Hade svenskar blivit antisemiter? Naturligtvis inte, det behövdes inte någon Einstein för att räkna ut orsaken att den omfattande invandringen från Mellanöstern med sitt traditionella judehat var orsaken bakom. Men detta kunde naturligtvis inte uttalas. Då den judiska synagogan i Göteborg attackerades 2017 undviker media att spekulera i förövarnas identitet. Med rubriken ”Förövarna i Göteborg måste ställas till svars” antyder man möjligheten att det kunde ha varit nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vilket det alltså inte var. Men hade det varit det, hade man knappast haft några betänkligheter att röja grupperingens identitet.

Svensk media lämnar fältet fritt för spekulationer. Panshiri-Ganman:

»Är det missnöjda pensionärer som stormar akutmottagningar runt om i Sverige? Som hotar och spottar på vårdinrättningar? Eller är det nazister? Invandrargäng? Varför har hot mot personal på vårdcentraler blivit ”allt vanligare” ända sedan 2002-2003? Vem, exakt, är det som kränker och våldtar?«

Ann-Charlotte Marteus var en av de första journalister som erkände sig skyldig till brännmärkning av SD.

Det är som om regering, riksdag, myndigheter och media gemensamt kommit överens om att inte låtsas om att vi fått in olika etniciteter i vårt land, de måste inkluderas till varje pris. Malcolm Kyeyune i Dagens Samhälle 2018:

»Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.«

De som trotsade PK-normen kunde vänta sig efterräkningar. Journalisten Gunnar Sandelin försökte i en DN-artikel redan 2008 formulera problemet:

»Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.«

Efter artikeln blev det nobben på jobbansökningar för Sandelin, hans vikariat på SCB avslutades och hans vänkrets krympte.

Våra grannländer såg klarare vad saken handlade om. 2015 kommenterade Danmarks integrationsminister Inger Støjberg det svenska invandringskaoset i tv:

»Sverige har försatt sig självt i denna situation genom att i många, många år föra en extremt oansvarig invandringspolitik.«

Med tiden kom så vändningen, även om det skedde långsamt. En av de modiga var Expressen-krönikören Ann-Charlotte Marteus som redan 2015 bet huvudet av skammen i en krönika rubricerad ”Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ned stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning: attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Paulina Neuding var en av de kvinnor som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten.

Det märkliga var att krönikan passerade relativt obemärkt. Lika märkligt var att ingen journalist brydde sig om att undersöka varför SD växte så det knakade och varför så många vanliga svenskar över en natt blivit ”rasister”, eller till och med ”nazister”. Som Panshiri-Ganman skriver: ”I Sverige gör vi ingen skillnad på människor. Såvida de inte röstar på Sverigedemokraterna.”

De senaste åren gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitiken och integrationens brister till att ge dem rätt på i princip alla punkter. Och det var i mångt och mycket kvinnor, påfallande många med invandrarbakgrund, som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten, som Alice Teodorescu, Nalin Pekgul, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Mona Walther, Paulina Neuding, Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten.

Panshiri-Ganman:

»Så mycket i den svenska integrationsdebatten blev fel under 2000-talet, när allmänheten skulle uppfostras att se på verkligheten på ett visst sätt. Inte som de själva upplevde den i sin vardag − utan såsom makthavare, politiker och höga tjänstemän tyckte att den borde vara.«

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hur definierar vi vad en invandrare är? Den mångåriga invandringen i Sverige börjar kräva en omdefiniering av begreppet, menar Marie Demker och Andreas Johansson Heinö i en artikel i DN. Kategorisering är makt, skriver de, och att dela in människor i grupper är maktutövning. Det är en förlegad syn på svenskhet att överdriva föräldrarnas födelseland med att beteckna att en individ har ”utländsk” bakgrund.

Kulturdepartementet beslutade i november 1998 att se över användningen av begreppet invandrare och andra-generationens invandrare i offentligt språkbruk. Man ville ”på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i det svenska samhället”. Resultatet blev begreppet utländsk bakgrund, vilket avser kulturarv och språk. Men ”romer, judar och samer med lång historia i Sverige ges paradoxalt nog en ”svensk” bakgrund samtidigt som de är tillförsäkrade specifika minoritetsrättigheter i kraft just av sin kulturella och språkliga särart”, påpekar de.

Paradoxalt alltså. Och osakligt. Författarna anser därför att ”ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre”. Men ”vad är problemet”, replikerar Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. ”När vi ser en person inordnar vi denna person i en kategori – medvetet eller omedvetet. Vi rasifierar* människor – medvetet eller omedvetet.” Och han är snabb att slå fast att det naturligtvis inte existerar biologiska raser, däremot ”socialt konstruerade raser”.

»Om någon är blond och blåögd anses denna person vara vit, vilket vi alla är överens om. Att raser finns innebär bara att vi är mer eller mindre överens om vilka som tillhör (godtyckliga) grupper som vi kallar för “raser” eller “etniciteter”.«

Uppfattningen att det existerar mänskliga raser har vi för längesen lämnat. Att nu återinföra begreppet, även om innebörden är annorlunda, kan tyckas verklighetsfrämmande. Men trots att det knappast kommer att accepteras menar Jebari att det är viktigt. Rastänkandet är ett faktum, oavsett om vi erkänner det eller inte.

»Så länge som vi tänker och agerar utifrån andra medborgares (socialt konstruerade) rastillhörighet måste officiell statistik reflektera detta. Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.«

Jebari håller med Marie Demker och Andreas Johansson Heinö om att begreppet “utlandsfödd” inte är ett socialt relevant begrepp. Han menar att när vi ser en medborgare som Jimmie Åkesson eller Loreen tänker vi inte “utlandsfödd” eller “svenskfödd”. Vi tänker i termer av “etnicitet” eller “ras”. Men Karim Jebari håller inte med dem om att statistik baserad på etnicitet skulle vara farligt.

»Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.«

Man kan tycka att Jebaris nylansering av rasbegreppet kan kännas både märklig och svårsmält. Men kanske inte så verklighetsfrämmande man i förstone kunde tänka sig. Nyligen har nämligen det socialt konstruerade rasbegreppet exponerats i sammanhang man minst kunnat ana  – i antirasistiska kretsar. Jorge Londoño, vice förbundsordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund skriver i Nyheter 24:

»Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s k  antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om.« 

Uttalandet är häpnadsväckande. En uttalad antirasist uttrycker rasistiska värderingar om ”vita” inom den antirasistiska rörelsen. Han får visserligen mothugg av Erik Helmerson i DN:

»Jorge Londoño, tycks tillhöra den lilla men ytterst högljudda grupp antirasister som anser att hudfärgen är avgörande för någons rätt att uttala sig om rasism. Att vita debattörer ska stå tillbaka. Inte för att deras åsikter är mindre välargumenterade utan på grund av något de inte kan göra något åt: sin hudfärg.« 

Men Jorge Londoño är inte ensam om denna ”omvända” rasism. Amie Bramme Sey, programledare på radiostationen Metropol, påstår i Nyheter 24 att ”vita” är annorlunda än ”svarta”, och att ”vita” inte har möjlighet att förstå svarta människor.

»Genom att enbart låta vita skribenter komma till tals har Expressen enbart skapat en plattform för vita kvinnor att återberätta kvinnans vardag. Vad händer när Expressen enbart låter vita kvinnor komma till tals? Jo, vi får läsa om kvinnans vardag ur en vit människas perspektiv. Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag. När Expressen låter åtta vita kvinnor ge sitt perspektiv på kvinnans vardag osynliggör de tusentals andra kvinnors perspektiv.« 

Generaliseringarna är grova. Att inte själv ha upplevt vad det är att vara utsatt för fördomar innebär naturligtvis inte att man saknar förmåga skildra dem. Med Anne Bramme Seys synsätt skulle en journalist inte kunna beskriva en dödsdömds erfarenheter för att vederbörande själv inte är dödsdömd. Det är klart att en vit kvinna kan återberätta en svart kvinnas vardag. Det handlar bara om journalistisk kompetens. Det finns inget som säger att en svart automatiskt skulle skriva bättre om de svartas situation än en vit.

För att summera: En filosof vid KTH vill registrera medborgarnas rastillhörighet, precis som nazisterna på 30-talet. En antirasist visar sig i själva verket vara rasist, liksom en programledare på en radiostation som anser att vita inte har samma perspektiv som svarta. 

Ja ni läste rätt. Rasismen har tagit en oväntad vändning.    

                                                                                                               Johannes Ljungquist