Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Kan vara en bild av ‎karta, himmel och ‎text där det står ”‎GEOGRAFI FÖR KONSTFACK MINUS 2 HÖGSKOLEPOÃNG Ukraina Moldavien Irak Rumänien Israel Jordanien Egypten Svarta havet Bulgarien Istanbul and Ankara Georgier Riyadh الرياض Turkiet Saudiarabien Röda havet SVARTA HAVET Synen Sudan Peking Yemen RÖDA HAVET Nordkorea Sydkorea Gula havet Shanghai 上海 Vita havet Östkinesiska GULA HAVET Finland RASISTHAVET @chrwallg‎”‎‎Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Bildresultat för alla är vi rasisterAtt en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Sanningen har blivit relativ: En president som ljuger som en borstbindare och en vänster som inte kan skilja mellan han och hon

♦ ♦ ♦ Man är man och kvinna är kvinna. Vem hade trott att det uppenbara i dessa begrepp skulle ifrågasättas? Och vem hade trott att en president i USA skulle kalla etablerade nyhetskanaler för fejk news samtidigt som han själv ljög som en borstbindare? Omdefinieringen av könsidentiteten är i grunden ett vänsterprojekt och Trumpismens konspiratoriska lögner ett högerprojekt. I båda fallen är de ett allvarligt angrepp på sanningen som vilselett miljoner människor i vår tid.

Den tidiga feminismen på 60-talet stred för kvinnans jämställdhet med mannen vilket allmänt betraktades som en rättvis sak. Feminismen kom tidigt att präglas av vänsterorienterade, och efter att homosexualitet inte längre betraktades som en psykisk sjukdom 1979 följde en allmän acceptans även för andra minoriteter som trans- och bisexuella och queer (ett samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet). Upptäckten av hbtq-minoriteten blev ett pet-project för vänstern som gjort mycket för etableringen av denna gruppering i det allmänna medvetandet.

Bildresultat för könet är en konstruktionMen sen började det bli komplicerat. Vänsterns rättighetsmission kom att gå överstyr då man omdefinierade könsbegreppet genom lanserandet av slagordet ”könet är en konstruktion”, vilket innebar ifrågasättandet av könet som en biologisk företeelse. Nu skulle könet avgöras av hur den enskilde kände sig. Var han en biologisk man som kände sig som en kvinna skulle han betraktas som en kvinna. Snart utökades denna sanningsrelativism till att omfatta alla möjliga sorters könsbestämningar, uppgifterna pendlar mellan 50 och 80, som ville betraktas som ett eget individuellt namngivet kön.

Denna piruett av den intellektuella eliten togs inte på allvar av vanligt folk eftersom den var helt frikopplad från mänsklig erfarenhet. Genom ett perverterat solidaritetstänkande uppvärderade man feberdrömmen hos en minoritet till allmän norm.

Nyligen blev USA kvitt en president man sent skall glömma. Donald Trump visade sig tidigt ha ett flexibelt förhållande till sanningen. Redan de första dagarna vid makten ljög han om hur stor publiken var vid hans installering. Den var ”den största någonsin”, trots att alla kunde se att så inte var fallet. En etablerad amerikansk tidning började då räkna hur mycket denna president ljög, förskönade och kom med oriktiga uppgifter. Man kom fram till den osannolika siffran på drygt 30 000 innan hans presidentperiod var över.

Bildresultat för QanonInspirerad av denna sanningsrelativism trädde konspirationsteorier fram ur skuggorna. Den mest kända är QAnon, en högerextrem konspirationsteori.  Enligt Qanon ledde Trump en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationellt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barn utan även mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod. Bland de sammansvurna inom Den djupa staten ingår enligt Qanon ledare inom Demokratiska partiet som Hillary Clinton och Barack Obama, religiösa ledare som Dalai Lama och påve Franciskus och personer från amerikansk film och TV som Tom Hanks och Oprah Winfrey.

Inga av dessa påståenden kan beläggas eller bevisas, vilket egentligen inte spelar någon roll för anhängarna eftersom hela teorin bygger på möjligheten att de är sanna. Det räcker. Det är det som är kicken.

Att vara en av de initierade har en oemotståndlig attraktionskraft. Att äntligen förstå vilka som styr världen bakom kulisserna får vissa människor att agera som nyfrälsta som vill missionera bland vänner. Att skeptiker stegrar sig och kräver bevis för påståendena tillbakavisas av de nyfrälsta då de får klart för sig att man har sin verklighetsbild från mainstream-media. Sanningen, får man veta, står att finna i tidningar på nätet man aldrig hört talas om och i en rad obskyra föredragningar på YouTube.

Det orimliga i att etablerade och allmänt respekterade tidningar skulle ha förtigit den rad av sensationella uppgifter som förekommer i konspirationsteorierna förklaras med att de är köpta av just de figurer som i det fördolda sägs styra världen.

QAnon-teorin verkar nu avta sedan stormningen av parlamentsbyggnaden i Washington kommit att framstå som ett västgötaklimax, och Trumps enträgna försäkran att presidentvalet var ”stulet” har hela tiden framstått som ett patetiskt försök av en notorisk lögnare att dölja att han är en dålig förlorare. Eller som Lena Andersson kallat Trumpismen; ”det djupgående teoretiska angreppet på en gemensam kunskap och en gemensam verklighet”.

Hennes förhållningssätt till feministernas manipulation av sanningen är likartad. Att man föds in i sitt kön innebär inte automatiskt att man föds in i sin könsroll, menar hon i nättidningen Kvartal. ”Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det (…). Varje definition behöver kriterier.”

»Förnuftet är människans inneboende verktyg för att tänka klart, att systematisera, att ordna och värdera, att se idén bakom enskildheter och detaljer. Det har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra. (…) För att kunna tänka behöver mänskligheten gemensamma begrepp och universella sanningsanspråk.«

Den engelska komikern Eddie Izzard, känd transvestit av manligt kön (gift med en kvinna), har nyligen gått ut med att han vill kallas för ”hon”. Att respektera hans upplevelse innebär därför inte att man kan bortse från sanningen. Biologiskt sett är han en man. Basta.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Politiskt korrekt press omöjliggjorde fri debatt under flyktingkrisen

♦ ♦ ♦ Det var politikernas beslut som låg bakom flyktingkrisen 2015. Men mycket hade kunnat se annorlunda ut om media rapporterat sakligt om skeendet. Man var inte konsekvensneutral i granskningen av händelserna − utan fungerade istället som en megafon för makten. Istället för att ifrågasätta och problematisera den politiska korrektheten fastslog man den som religion.

Hade man förvaltat sitt uppdrag rätt och kritiskt granskat regeringen och tillåtit debatt som möjliggjort en nationell omdömesbildning hade regering och riksdag fått nödvändig feedback.

Miljöpartiets önskan om obegränsad invandring präglade länge svensk press.

Ett belysande exempel var då ståuppkomikern Henrik Schyffert i september 2015 skrev ett Facebookinlägg om att asylmottagandet visserligen skulle uppgå till 27 miljoner kronor men att Sverige några år framöver skulle tjäna ”massor” med pengar

»…och visst låter det dyrt, men utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blir det 319 kronor i månaden. Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.«

Det var inte Schyfferts fel att inlägget fick ett sådant genomslag hos alla dem som längtade efter enkla svar på den komplicerade integrationsfrågan. Det var journalisternas som inte ställde relevanta motfrågor och inte tog sig tid att avslöja Schyfferts resonemang för vad det var; desinformation sprungen ur empati och vilja att tänka positivt, men likväl desinformation.

Att etablerad media inte vågade bryta konsensus skapade ett informationsvacuum som 2008 resulterade i födelsen av nätbloggen Politiskt inkorrekt som satte ljuset på det mainstreammedia förtigit eller förskönat i framför allt invandringsfrågan. Två år senare var det sajten Fria Tider som gjorde samma sak, och ytterligare två år senare kom Nya Tider. Avpixlat startade 2011 och Nyheter Idag 2014.

Dessa alternativa nätsajter blev naturligtvis diskvalificerade av de politiskt korrekta, men de som ville ta reda på förbjudna fakta visste var de skulle leta. Mustafa Panshiri och Jens Ganman skriver i boken Det lilla landet som kunde:

»Man buntade ihop allt till ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, men det fungerade bara till en viss gräns. Den svenske dissidenten hade vaknat och inte blev det lättare av att en rad utländska journalister och opinionsbildare (…) parallellt med det här började intressera sig för ämnet svensk integration.

Till och med Donald Trump fick upp ögonen för Sverige och nämnde vid ett tillfälle det lilla landet i norr som ett avskräckande exempel. Kort sagt, världen ställde obekväma frågor och Sverige blev svaret skyldigt:

Varför brann  det så många bilar i det annars välordnade landet? Varför hade denna högteknologiska, superstrukturerade byråkrati ett antal områden/förorter där utländska tv-team attackerades handgripligen när de kom på besök? Pågick det verkligen en ”våldtäktsepidemi” i världens mest jämställda land?«

Det svenska etablissemanget anlade en intensiv moteld. Man talade om invandringens lönsamhet och ”kompetensregn”. Många journalister bet sig fast i invandrarnas lönsamhet. Med ens skulle dessa krigstraumatiserade människor ”rädda” vården, exporten, välfärden, glesbygden och nedläggningshotade skolor. Journalisterna tog på sig att säkra den politiskt korrekta värdegrunden, speciellt när den kopplades till frågor om asylpolitik och integration.

Plötsligen hade antisemitism börjat förekomma, något som inte varit vanligt förut i vårt land. Speciellt i Malmö var den märkbar. Hade svenskar blivit antisemiter? Naturligtvis inte, det behövdes inte någon Einstein för att räkna ut orsaken att den omfattande invandringen från Mellanöstern med sitt traditionella judehat var orsaken bakom. Men detta kunde naturligtvis inte uttalas. Då den judiska synagogan i Göteborg attackerades 2017 undviker media att spekulera i förövarnas identitet. Med rubriken ”Förövarna i Göteborg måste ställas till svars” antyder man möjligheten att det kunde ha varit nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vilket det alltså inte var. Men hade det varit det, hade man knappast haft några betänkligheter att röja grupperingens identitet.

Svensk media lämnar fältet fritt för spekulationer. Panshiri-Ganman:

»Är det missnöjda pensionärer som stormar akutmottagningar runt om i Sverige? Som hotar och spottar på vårdinrättningar? Eller är det nazister? Invandrargäng? Varför har hot mot personal på vårdcentraler blivit ”allt vanligare” ända sedan 2002-2003? Vem, exakt, är det som kränker och våldtar?«

Ann-Charlotte Marteus var en av de första journalister som erkände sig skyldig till brännmärkning av SD.

Det är som om regering, riksdag, myndigheter och media gemensamt kommit överens om att inte låtsas om att vi fått in olika etniciteter i vårt land, de måste inkluderas till varje pris. Malcolm Kyeyune i Dagens Samhälle 2018:

»Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.«

De som trotsade PK-normen kunde vänta sig efterräkningar. Journalisten Gunnar Sandelin försökte i en DN-artikel redan 2008 formulera problemet:

»Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.«

Efter artikeln blev det nobben på jobbansökningar för Sandelin, hans vikariat på SCB avslutades och hans vänkrets krympte.

Våra grannländer såg klarare vad saken handlade om. 2015 kommenterade Danmarks integrationsminister Inger Støjberg det svenska invandringskaoset i tv:

»Sverige har försatt sig självt i denna situation genom att i många, många år föra en extremt oansvarig invandringspolitik.«

Med tiden kom så vändningen, även om det skedde långsamt. En av de modiga var Expressen-krönikören Ann-Charlotte Marteus som redan 2015 bet huvudet av skammen i en krönika rubricerad ”Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ned stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning: attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Paulina Neuding var en av de kvinnor som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten.

Det märkliga var att krönikan passerade relativt obemärkt. Lika märkligt var att ingen journalist brydde sig om att undersöka varför SD växte så det knakade och varför så många vanliga svenskar över en natt blivit ”rasister”, eller till och med ”nazister”. Som Panshiri-Ganman skriver: ”I Sverige gör vi ingen skillnad på människor. Såvida de inte röstar på Sverigedemokraterna.”

De senaste åren gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitiken och integrationens brister till att ge dem rätt på i princip alla punkter. Och det var i mångt och mycket kvinnor, påfallande många med invandrarbakgrund, som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten, som Alice Teodorescu, Nalin Pekgul, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Mona Walther, Paulina Neuding, Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten.

Panshiri-Ganman:

»Så mycket i den svenska integrationsdebatten blev fel under 2000-talet, när allmänheten skulle uppfostras att se på verkligheten på ett visst sätt. Inte som de själva upplevde den i sin vardag − utan såsom makthavare, politiker och höga tjänstemän tyckte att den borde vara.«

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nu finns boken om hur Sverige tappade kontrollen över invandringen

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

Bildresultat för invandringen 2015»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

Bildresultat för Jens GanmanFör två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Media skapade en falsk verklighetsbild av massinvandringen

”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”

Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.

Bildresultat för massinvandringen
En av många YouTubefilmer i ämnet

De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.

Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.

Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.

Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).

Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.

Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.

Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.

Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.

Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.

Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Vänsterns verklighetsuppfattning orsaken till den växande högerpopulismen

♦ ♦ ♦ Det talas allmänt om att högerpopulismen sköljer över Europa och Sverige är inget undantag med tanke på SD:s framgångar. Att orsaken skulle vara att vänstern stärkt sina positioner på en rad områden nämns sällan. Men är det inte uppenbart? Är det inte naturligt att vänsterelitismens alltmer dominerande ställning väcker en känsla av främlingskap hos somliga som leder till en högerpopulistisk motreaktion? Är det inte vänsterns ständiga konfrontation med folkligt sunt förnuft som skapat högerpopulismen? Denna värdekollision äger dagligen rum i samhällsdebatten där vänsterelitismens förhållningssätt dominerar. Här en lista på de viktigaste.

  1. Invandringen. Den tillåtande hållningen till massinvandringen lever starkast hos vänstern där framför allt MP och F! står för en i princip obegränsad immigration.
  2. Antinationalismen/globalismen är grundläggande i vänsterkretsar där nationalism betraktas som ett skällsord. Nationella gränser ses egentligen som onödiga eftersom vi är världsmedborgare i första hand. Sverige är bara en nation bland andra.
  3. Feminismen som från början sågs som en strävan efter lika rättigheter för kvinnor och män politiserades snabbt och är idag att betrakta som ett typiskt vänsterprojekt där radikalfeminister sätter agendan. Den ursprungliga kampen för kvinnans jämställdhet har ersatts av en rad märkliga elitistiska teorier som få förstår sig på.
  4. Genusvetenskap är en ideologi förklädd till vetenskap, en obevisad ideologisk ståndpunkt där könstillhörighet ses som ”en konstruktion”. Påståendet att det är en vetenskap är starkt ifrågasatt, vilket knappast bekymrar vänsterutopister.
  5. Normkritik är också ett vänsterbegrepp som vill lära ut att etablerade normer skall ifrågasättas, vilket institutionaliserats på normkritiska dagis.
  6. HBTQ är en annat begrepp som lanserats av vänstergrupperingar där homo- och bisexualitet visserligen är allmänt erkända, men transsexualitet och queer upplevs som mer svårförståeliga, liksom andra minoriteters allehanda krav. Vänstern kräver lika stor acceptans för dessa som för majoriteten heterosexuella.
  7. Könsmaktsordning är myntat av vänsterfeminister som ett begrepp för männens påstådda överhöghet gentemot kvinnor.
  8. Männen ses i praktiken som fiender till kvinnan där ”patriarkala” mönster skall bekämpas.
  9. Rasist kallas den som i praktiken inte delar en vänsterideologisk syn på integration, invandrarkriminalitet, islam och mycket annat.
  10. Islam betraktas av vänstern som en religion bland andra. De patriarkala traditioner som präglar denna religion erkänns inte av vänstern och feminismen, som också försvarar slöjtvånget och kvinnoförtrycket så länge det sker inom islam.
  11. Hederskulturen med sin kränkning av kvinnor som lett till många uppmärksammade mord – erkänns inte av vänstern och feministerna, som relativiserar dessa yttringar som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet.
  12. Kriminaliteten ses i huvudsak som en klassfråga som fråntar en stor del av ansvaret hos de kriminella, vilket innebär att vänsterintellektuella förordar milda straff rent generellt eftersom de anser att kriminalitet till stor del beror på samhället. Därför rekommenderar de terapi i första hand.
  13. No go zoner existerar inte enligt vänstern. Den som säger det betraktas som rasist och främlingsfientlig.
  14. Multikulturalism är fortfarande ett positivt laddat begrepp för vänstern. Man har ännu inte insett att multikulti försvårar integrationen.
  15. Identitetspolitik är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka dess ställning i samhället. Detta är vänsterns paradgren – man kan inte rättvist bedöma en grupp om man inte själv är en del av den, anser man.
  16. Veganism och andra marginella utopier stöds ofta av vänstern.

Bilden kan innehÃ¥lla: textDessa sexton punkter skulle kunna mångfaldigas men visar ändå vänsterns inflytande på tankeklimatet. Vänsterpartiet har bara tio procent av valmanskåren men deras synsätt präglar samhällsdebatten. Det är knappast märkligt att dessa förhållningssätt väcker starka motreaktioner eftersom karaktären av utopi och orealistiska föreställningar är påtaglig. Dessutom har vänsterns fokus på hur saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är utvecklat en politisk korrekthet som i sig blivit ett starkt irritationsmoment för många.

Vänsterinspirerade förhållningssätt har under decennier skapat en alternativ verklighetsuppfattning som utmanar sunt förnuft. De uppskattande synsätt gällande till exempel massinvandring, feminism, islam, genusvetenskap och normkritik har blivit etablerade av tongivande inom politik och media. Att acceptera dessa synsätt har setts som en självklarhet där kritiker uppfattats som bakåtsrävare. Denna vänsterpräglade tankehegemoni har troligen varit omedveten, men är dessvärre ett odiskutabelt faktum.

Dessa utopier har lämnat sunt förnuft långt bakom sig. De radikala tankesätt som etablerats som sanningar har aldrig inväntat eftersläntrare, de betraktas som pinsamma sölkorvar som mobbas av alla som tror sig förstå bättre.

Man är förvånad att högerpopulismen växer sig stark i Europa. Men är det inte i själva verket en naturlig motreaktion mot den sedan länge rådande vänsterelitismen?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

”Det multikulturella projektet är det största hindret för integration”

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Även jag tvingas rösta på SD

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Johannes Ljungquists foto.Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Johannes Ljungquists foto.Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Lisbeth Elmlunds foto.Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (10 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 5 votes)

Detta är den nya Sverigebilden

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)