Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Som en stor, mäktig katedral ekade en oändligt sorgsen melodi genom världen 1960: Apache. Den svidande vackra melodibehandlingen, den ödesmättade, mäktiga ekoklangen tonade ut ett evangelium för tusentals tonårspojkar. Med allvar och värdighet satte engelska The Shadows en ny standard för rockmusiken med sina Fendergitarrer. Och plötsligt ville alla starta gitarrband.

De duktigaste fick spela sologitarr som förebilden Hank Marvin. Själv fick jag nöja mig med kompgitarr. Tillsammans med trummis och elbasist satte vi igång. Vi övade in en massa Shadowslåtar ton för ton. Önskedrömmen om att få äga en Fendergitarr kom dessvärre på skam, i början fanns de inte ens att få tag på, och när de kom var de på tok för dyra för en snålt tilltagen veckopeng.

Vi provspelade därför mindre lyckade Fenderkopior hos den lokala musikhandlaren. Fördelen var att de i alla fall hade svajarm, en spak som åstadkommer glidande tonförskjutningar. I kombination med ekoanläggning uppstod magi. Jag var helt förhäxad av dessa tonglidningar då man kunde få tonerna i ett stort mäktigt ackord att liksom sjunka ner genom att trycka på svajarmen. Eller att svaja upp och ned. Ett nytt, fantasieggande sound i rockvärlden.

Dessvärre fick vi aldrig svajarm i bandet, däremot den ekoanläggning vår genre krävde. Sologitarristen införskaffade en halvakustisk elgitarr av märket Levin och själv köpte jag på avbetalning en blåglittrande Hagströmplanka med vit hals – idag en eftersökt raritet.

Vi var enda bandet i den lilla landsortsstaden så vi fick snabbt spelningar på logdanser och folkparker runt omkring. Småningom fick vi resa längre och längre – ända upp till Vilhelmina var inte ovanligt. Vi gick i skolan, så spela fick vi göra på helgerna. I början klämde vi ihop oss i en Ford Taunus med instrumenten på taket, senare blev det en Volkswagenbuss som införskaffades begagnad inför en turné i Finland. Vi hade blivit kontrakterade för en tio-femton spelningar. De hade inte hört den sortens musik där.

Här rådde nämligen tango, finskt struttigt vemod med dragspel och ståbas.

Första spelningen var på en danslokal i Riihimäki. Avvaktande publik utmed väggarna i väntan på dansen. När vi sätter igång är det som om folk rycker till när de hör våra mäktiga klanger. Några springer fram och snart är hela publiken samlad framför scen. De har aldrig varit med om något liknande. Det är inte tal om dans längre. Folk trycker på mot scenen. Tjejerna längst fram försöker famlande röra vid oss och då vi kör några rockrökare hörs upphetsade skrik. Publiken är i gungning. En städad danskväll har förvandlats till nån sorts rockgala. Vi är både häpna och smickrade. Vid kvartspausen varje heltimme vill skrikande flickor ha autografer. Vi står på knä på scenen och skriver för allt vad tygen håller i block, på armar och jag vet inte vad. Vi tror inte det är sant.

Så där fortsätter det i stort sett hela turnén, även om en och annan machofinne från nånstans i finnmarken lite hotfullt kunde beordra oss på bruten svenska: ”Spela tango för fan!”. Och då fick vi göra om någon av våra instrumentallåtar till tango. Det var vinter och kallt på de finska vägarna. Vi åt nakki, små finska varmkorvar, i stånd utmed vägen och vi fick hyfsat gage – livet lekte.

De största banden hemmavid var Violents och Spotnicks. Trots att taggtrådsmusiken var den musikstil som gällde över flera kontinenter under ett par-tre år försvann den över en natt och är idag helt bortglömd. Orsaken var ett musikaliskt fenomen som skulle förändra popmusiken i ännu högre grad – The Beatles.

                                                                                                             Johannes Ljungquist