Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Dogmen att konsten ska vara fri att provocera debatteras dessa dagar då Sölvesborgs kommun vill undvika utmanande samtidskonst när de köper in konst. Detta blir föremål för upprörda debattartiklar, fast de flesta förstår rimligheten i Sölvesborgs hållning. För vad finns det för anledning att provocera allmänheten? Visst finns det omdömeslösa konstnärer, men ligger inte omdömeslösheten snarare hos de i kommunen som köper in provocerande konst?

Konsten ska vara fri, i den meningen att konstnären fritt väljer motiv och utförande utan att någon lägger sig i. Det sägs att konsten ska ”provocera”, vara ”obekväm” och ”utmana”. Carolina Falkholt agerade helt i den andan då hon målade en erigerad jättepenis på en husvägg först i New York och sen på Kungsholmen i Stockholm 2018. Tidigare hade hon målat en stor vagina i en skola i Nyköping 2014.

Att alla tre könsdelar snart målades över av beställarna tyder på att de upplevde att hon gått för långt. Men hade hon det? Var det hon som var omdömeslös, hon kan ju måla vad som helst i sin ateljé och vara hur provokativ hon vill utan att stöta någon. Nej, det är när hennes alster hamnar på en husvägg som problemet uppstår, och då är det beställaren som är omdömeslös. För man måste förutsätta att beställaren fått se en förlaga innan beställningen läggs.

Ändå skriker man i högan sky då Sölvesborg bara vill beställa konst som uppskattas av allmänheten. Då den ska vara på allmän plats, och eftersom ingen har bett om stötande konst, blir konsekvensen att beställarna strävar efter konst som får största möjliga acceptans. Det är slutsatsen av Sölvesborgs agerande.

Och media reagerar med ryggmärgen. ”Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten”, skriver Anders Q Björkman i SvD 18/9, och summerar uppgivet att ”det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten”. Men han svarar inte politiker i Sölvesborg som inte vill köpa in utmanande samtidskonst med den nu klassiska formuleringen:

»Det är klart att om du vill ha `menskonst´ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

Man förstår svårigheten för Björkman, för det är uppenbart att det finns en utbredd irritation hos allmänheten över svårförståelig, stötande eller oskön konst på offentlig plats. Det vet alla, vilket inte innebär ett ifrågasättande av att konsten ska vara fri, bara en självklar önskan att konst på gator och torg borde vara njutbar även för de som inte är konstvetenskapligt skolade.

Även konstskribenten Anders Rydell i samma tidning meddelar att han kan förstå allmänhetens frustration över omåttligheten i den moderna konstens pretentioner.

»Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. det finns, och har alltid funnits ett utbrett folkligt förakt för modernismen och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen.«

Beställarna av konst avsedd för allmän beskådan får inte förväxla uppdraget med att beställa konst till gallerier och museer. Det är två helt skilda världar. En som besöker ett konstgalleri gör det på egen risk och kan därför aldrig klaga på konstverk som är provocerande. Tvärtom, ofta kräver kräsmagade konnässörer just detta. Här råder obegränsad frihet. Men uppgiften för konst på allmän plats måste ha en bred acceptans, annars har beställaren missförstått uppdraget.

Det kan inte vara rätt att en elit får provocera en majoritet på skattebetalarnas bekostnad. Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande? Sölvesborgs svar borde vara det enda möjliga.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ På Östermalmstorg står en man staty med erigerad penis framför en kvinna som ligger med skrevande ben framför honom, Raoul Wallenbergmonumentet på Nybroplan liknar en samling hundlortar på marken, Nyköpings kommun ville ha en väggmålning till sin skola och fick en jättevagina uppmålad av konstnären, och nu senast väcker en rosa jeep ställd på nosen i en rondell upprörda känslor i Gävle. Detta är några exempel från den ständiga debatten om konst på offentliga platser.

Konsten på gator och torg upplevs av allmänheten ibland som obegriplig, stötande och allmänt provocerande och förorsakar därför högljudda protester (som exempelvis Willy Gordons ”Möte” här t v). Mot en liten elit av förståsigpåare och konstexperter står en bred allmänhet. Det bestämmande konstetablissemanget åberopar konstnärlig frihet – och allmänheten ifrågasätter konstnärens rätt att göra vad som helst. Vem vill ha ett könsorgan på en skolvägg? Har allmänheten ingenting att säga till om frågar man sig – det är ju vanligt folk som har att dras med konstverket eftersom det står på allmän plats.

Men denna frågeställning sopas under mattan för luddiga kulturpolitiska principresonemang. Inte trampa in på konstelitens område! Att en kulturpolitiker ville måla över skolans jättevagina och en annan erbjuder sig lyfta bort den rosa jeepen sägs vara ett övergrepp på konstverket och konstnärens integritet. Konstnärens omdömeslöshet är okränkbar. Konsten måste stå fri gentemot politiken.

Men offentlig konst och gallerikonst är två olika saker. De har olika publik och borde därför bedömas utifrån olika premisser. Konstintresserade går på gallerier och utställningar. De är beredda på allt och förväntar sig att bli överraskade och har inget emot att bli förargade. Det är så det ska vara, konsten ska balansera på gränser, kanske ibland gå över. Grundkriteriet måste vara ett fritt ocensurerat uttryck på konstnärens villkor. De konstverk som väcker aggressioner på offentliga platser skulle på ett galleri uppfattas som en normalitet.

Situationen i det offentliga rummet är helt annorlunda. Konst på gator, torg och parker möter en publik som inte är där för konstens skull. Här möter verket en oförberedd allmänhet som går förbi i andra ärenden. Det är en helt annan situation jämfört med galleriscenen.

Wallenbergmonumentet är ett exempel på att man inte förstått detta. Man  har givit konstnären carte blanche precis som vore det en utställning på ett galleri för en kräsen och kunnig publik. Men att en internationellt hyllad nationalhjälte associeras till hudlortar på ett offentligt torg är inte bara stötande som en vagina på en skolvägg eller en skabrös skapelse på Östermalmstorg, det är en kränkning av en nationalikon. (T h Kirsten Ortweds monument ”Till Raoul Wallenberg”.)

Reaktionerna har därför varit starka. Som Carl Hamilton säger i Aftonbladet:

»Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt om frusen hundskit. Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit. – Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget med lakritsbitarna. Människor stannar och samtalar med varandra. Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten. Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.

Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte riktigt förstår. – Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen, deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.«

Visst är det omdömeslöst av den konstelit som bär ansvaret att tillåta något sådant. Men framför allt är det uttryck för ett systemfel. Genom att ignorera en publik med ett osofistikerat sinne för konst åstadkommer man upprörda känslor som i förlängningen skapar ett konstförakt. Det kan knappast vara syftet. Inte tjänar det konsten i alla fall.

Borde inte det övergripande uppdraget istället handla om att göra konsten njutbar? Att i en folkpedagogisk anda istället skapa förutsättningar för ett växande konstintresse? Att göra konsten lockande och sevärd? Den fria konsten skulle inte lida av detta, tvärtom.

Det konstnärliga uppdraget för konst på allmän plats behöver bara preciseras. Att verket skall förhöja upplevelsen av platsen och ge ett mervärde för förbipasserande kunde vara ett rimligt kriterium. Inte upplevas som stötande, utan ge en skönhetsupplevelse. Ett sådant uppdrag skulle vara en utmaning för de flesta konstnärer.

En verklig win-win-situation.

Att på detta sätt säkerställa konstverkets relevans i det offentliga rummet kräver förutom konstexperter att även representanter för allmänheten ingår i de kommittéer som bedömer förarbetena. Borde inte detta vara en självklarhet i den viktiga strävan att höja konstens status i allmänhetens medvetande?  

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Debatten om graffitins laglighet eller olaglighet är märklig. Enligt vissa kretsar är åverkan på allmän egendom helt okay om den av förståsigpåare kan anses vara konst.

Enligt Wikipedia är definitionen på graffiti ”texter, bilder eller en kombination av dessa som ristas, skrivs eller målas, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom”.

Annans egendom. Oftast olovligen.

En kompletterande formulering lyder ”bilder som i konstnärligt syfte uppförts på ytor i det offentliga rummet av privatpersoner”. Termen avser oftast den graffiti som ”från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA under subkulturella och oftast illegala former”.

Illegala former.

Som vi tidigare påpekat handlar graffitin sällan eller aldrig om en intention att försköna det underlag den appliceras på – som är den självklara utgångspunkten för all annan offentlig konst. Graffitin söker inget samförstånd med underlaget eller miljön. Tvärtom. Den självklara utgångspunkten är en konfrontation driven av ett egoistiskt hävdelsebehov utan intresse för underlaget och omgivningen. Snarare ett förakt, en demonstrativ likgiltighet.

Att viktig konst ofta är provocerande är som det ska vara. Men graffitin har anspråk på existensberättigande utanför lagen. Vilket är en helt annan sak. Konstnären anser sig ha en exklusiv rätt att våldföra sig på vilket underlag som helst i det offentliga rummet.

Normalt hade detta varit ett rutinärende bland andra mängdbrott om det inte vore för att delar av det tongivande konstetablissemanget tagit graffitin som konstform till sitt hjärta. För dem verkar lagbrottet snarast vara ett pikanteri. Företrädare för detta etablissemang vill därför att graffitin skall förklaras laglig.

För att sätta ned foten i denna förvirring har Stockholms kommun antagit en nolltolerans-policy gentemot allt ”som på något sätt kan väcka intresse för” olaglig graffiti. I detta har man varit så nitisk att även fullt lagliga reklamskyltar för Riksteaterns utställning av ”gatukonst” i somras stoppades. Och kännaren av ”gatukonst” Tobias Barenthin Lindblad fick sluta som konstvandrare på Stockholms stadsmuseum när han anmälde stadens nolltolerans-policy till Justitiekanslern.

Nu vill oppositionspartierna i stadshuset att nolltoleransen skall avskaffas. Och Kulturhuset i Stockholm skall i sommar arrangera ”gatukonstutställningen” Street smart. Producenten Mia Zeeck menar nämligen att ”gatukonst är en konstform som engagerar väldigt många människor, både förespråkare och motståndare, och är dessutom ett mycket samtida uttryck.”

Det är en märklig debatt vi bevittnar. Bör verkligen åverkan på allmän egendom straffriförklaras?