Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Man betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Iranskfödde Imam Mohammad Tawhidi avslöjar i en intervju att Muhammeds fru Aisha inte var 9 år (vissa säger 6 år) då giftermålet ingicks, en uppgift som i väst betraktas som pedofili. Men bakom denna uppgift döljer sig en väl bevarad hemlighet: Aisha var i själva verket 21 år. För eftersom det viktiga var att Muhammed gifte sig med en oskuld måste man ändra hennes ålder till ett barns. För hur skall man kunna tro att en tjugoettåring kan vara oskuld, säger Imam Tawhidi.

»Pedofili var vanligt på den tiden, så det ansågs bättre att han gifte sig med ett barn än att han gifte sig med en kvinna som inte garanterat var oskuld. Muhammeds fru måste vara ”ren” eftersom hon skulle bli den som spred religionen efter honom. Samtidigt var hon en politisk person. Du kan inte gå ut offentligt med  att ärkeängeln Gabriel gav henne inspiration från himlen om hon inte var en oskuld. Hon måste åtminstone vara på samma nivå som jungfru Maria. Ju bättre man kan få henne att se perfekt ut, desto bättre för religionen.«

Imam Tawhidi tillhör en minoritet inom shia som kritiserar sunniter, wahabiter och salafister. Han har varit verksam i Iran, Irak och Australien och flyttade sen till England där han kritiserar den muslimska korruptionen på sociala medier, vilket är kontroversiellt. Han lever sedan dess under ständigt mordhot och folk har blivit arresterade för att de försökt mörda honom.

Den kritik mot islam som är vanlig i väst håller han i allt väsentligt med om.

Han önskar också en reformation av islam men inser att det aldrig kommer att ske. Trots detta vill han ändå bereda vägen för detta ”inom några århundraden”. För man kan inte reformera något som från början anses vara perfekt, säger han, islam introducerades inte som nån sorts alternativ eller teori, det introducerades som Den Enda Vägen.

Intervjuaren Tommy Robinson är en engelsk högeraktivist som vill stoppa islams inflytande i England (se intervjun här). Detta kommer aldrig att ske, säger Tawhidi och jämför med judarnas enorma svårigheter som på intet sätt har utplånat judendomen. Och till frågan om islams utbredning genom barnafödande svarar han att flera barn alltid har ansetts som bra i muslimska familjer. På senare år har detta dessutom fått ekonomiskt stöd i Saudiarabien som har avsikt att öka den muslimska befolkningen i europeiska länder.

»Men man kan inte ändra i Koranen, den är ”untouchable”. Haditherna däremot, som är en sorts bilaga. De nedtecknades på 700-talet av sekundär- eller tredjehands-källor av åhörare som var närvarande och iakttog Muhammeds agerande. Haditerna kan vi slänga ut ur fönstret för den texten är överdiven och förljugen. Jag tror inte Muhammed ville erövra världen, han hade bara tretusen man då han dog, det är inte trovärdigt att han hade den intentionen. Mycket är lögner och orimligheter, som de 72 oskulderna i himlen till exempel som finns i haditherna.«

Att ändra i Koranen är omöjligt, däremot skulle en omtolkning vara möjlig, menar Tawhidi.  ”En annorlunda tolkning av Koranen skulle lösa många problem”.

»Hur många tänker exakt som jag? Kanske en halv miljon, de flesta i Mellanöstern och för att de inte talar engelska hör vi inte talas om dem. Det finns muslimer som är bra människor som tänker förnuftigt. Jag är ingen nytänkare, jag är bara en i denna minoritet. Varför är jag fortfarande muslim? Vår uppfattning om Koranen är att det är en historiebok, en visdomsbok, en exempelbok, händelser, historier.

Koranen säger inte till mig att jag skall döda människor, även om majoriteten av muslimerna anser det. Vi läser Koranen annorlunda. Det är Haditherna som är problemet. Muhammed krigade, javisst, det var så tiderna var då. Idag är tiderna annorlunda. Muhammeds dotterson Hussein upplevde att korruptionen och krigen började nå en sån omfattning att han ville reformera islam. Då halshöggs han och hans hela familj och släkt. I dag är Hussein vår stora inspiration. Han är enda orsaken att jag fortfarande kallar mig muslim och om världen lärde känna Hussein skulle den förstå islam. Hussein ger mej hopp.«

Tommy Robinson

Robinson antyder att Tawhidi säger detta för att värva muslimer, men han nekar till att ha vunnit över en enda, tvärtom han har utsatt sig för livsfara, han har inget att vinna på detta. Och han kan inte förändra bilden av islam – ”after all we´re dealing with the most messed up religion in the world”.

Från muslimer har det varit blandade reaktioner på hans förhållningssätt.

»En del håller med mig, andra inte. De som håller med mig är en minoritet, andra säger att vi håller med men vill inte gå ut offentligt med det. Det är de ”vanliga” muslimerna. Sen har du imamerna, de flesta har besökt mig men vill inte stödja mig offentligt för de har en familj att försörja. Så det finns hopp även om de inte vågar framträda.

Sen har vi icke-muslimerna som säger `han är högerextrem´. Men det finns ingen högerextremism, det handlar om terrorism. Om du kritiserar IS betyder det inte att du har en viss politisk färg, du har en humanitär ståndpunkt. Vänstern har attackerat mig länge. Vänstern tillhör de verkligt trångsynta, inte högern, vänstern är de verkliga rasisterna. Varje gång de  ser en moderat muslim som kritiserar islamister säger de `ånej, muslimer kan inte vara så där, en riktig muslim är en islamistisk muslim´, skäms på dig! Och vad gör vi med islamisterna? Förstå dem och tolerera dem.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

• att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
• att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
• att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

Douglas Murray

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Ayaan Hirsi Ali

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.