Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det var politikernas beslut som låg bakom flyktingkrisen 2015. Men mycket hade kunnat se annorlunda ut om media rapporterat sakligt om skeendet. Man var inte konsekvensneutral i granskningen av händelserna − utan fungerade istället som en megafon för makten. Istället för att ifrågasätta och problematisera den politiska korrektheten fastslog man den som religion.

Hade man förvaltat sitt uppdrag rätt och kritiskt granskat regeringen och tillåtit debatt som möjliggjort en nationell omdömesbildning hade regering och riksdag fått nödvändig feedback.

Miljöpartiets önskan om obegränsad invandring präglade länge svensk press.

Ett belysande exempel var då ståuppkomikern Henrik Schyffert i september 2015 skrev ett Facebookinlägg om att asylmottagandet visserligen skulle uppgå till 27 miljoner kronor men att Sverige några år framöver skulle tjäna ”massor” med pengar

»…och visst låter det dyrt, men utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blir det 319 kronor i månaden. Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.«

Det var inte Schyfferts fel att inlägget fick ett sådant genomslag hos alla dem som längtade efter enkla svar på den komplicerade integrationsfrågan. Det var journalisternas som inte ställde relevanta motfrågor och inte tog sig tid att avslöja Schyfferts resonemang för vad det var; desinformation sprungen ur empati och vilja att tänka positivt, men likväl desinformation.

Att etablerad media inte vågade bryta konsensus skapade ett informationsvacuum som 2008 resulterade i födelsen av nätbloggen Politiskt inkorrekt som satte ljuset på det mainstreammedia förtigit eller förskönat i framför allt invandringsfrågan. Två år senare var det sajten Fria Tider som gjorde samma sak, och ytterligare två år senare kom Nya Tider. Avpixlat startade 2011 och Nyheter Idag 2014.

Dessa alternativa nätsajter blev naturligtvis diskvalificerade av de politiskt korrekta, men de som ville ta reda på förbjudna fakta visste var de skulle leta. Mustafa Panshiri och Jens Ganman skriver i boken Det lilla landet som kunde:

»Man buntade ihop allt till ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, men det fungerade bara till en viss gräns. Den svenske dissidenten hade vaknat och inte blev det lättare av att en rad utländska journalister och opinionsbildare (…) parallellt med det här började intressera sig för ämnet svensk integration.

Till och med Donald Trump fick upp ögonen för Sverige och nämnde vid ett tillfälle det lilla landet i norr som ett avskräckande exempel. Kort sagt, världen ställde obekväma frågor och Sverige blev svaret skyldigt:

Varför brann  det så många bilar i det annars välordnade landet? Varför hade denna högteknologiska, superstrukturerade byråkrati ett antal områden/förorter där utländska tv-team attackerades handgripligen när de kom på besök? Pågick det verkligen en ”våldtäktsepidemi” i världens mest jämställda land?«

Det svenska etablissemanget anlade en intensiv moteld. Man talade om invandringens lönsamhet och ”kompetensregn”. Många journalister bet sig fast i invandrarnas lönsamhet. Med ens skulle dessa krigstraumatiserade människor ”rädda” vården, exporten, välfärden, glesbygden och nedläggningshotade skolor. Journalisterna tog på sig att säkra den politiskt korrekta värdegrunden, speciellt när den kopplades till frågor om asylpolitik och integration.

Plötsligen hade antisemitism börjat förekomma, något som inte varit vanligt förut i vårt land. Speciellt i Malmö var den märkbar. Hade svenskar blivit antisemiter? Naturligtvis inte, det behövdes inte någon Einstein för att räkna ut orsaken att den omfattande invandringen från Mellanöstern med sitt traditionella judehat var orsaken bakom. Men detta kunde naturligtvis inte uttalas. Då den judiska synagogan i Göteborg attackerades 2017 undviker media att spekulera i förövarnas identitet. Med rubriken ”Förövarna i Göteborg måste ställas till svars” antyder man möjligheten att det kunde ha varit nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vilket det alltså inte var. Men hade det varit det, hade man knappast haft några betänkligheter att röja grupperingens identitet.

Svensk media lämnar fältet fritt för spekulationer. Panshiri-Ganman:

»Är det missnöjda pensionärer som stormar akutmottagningar runt om i Sverige? Som hotar och spottar på vårdinrättningar? Eller är det nazister? Invandrargäng? Varför har hot mot personal på vårdcentraler blivit ”allt vanligare” ända sedan 2002-2003? Vem, exakt, är det som kränker och våldtar?«

Ann-Charlotte Marteus var en av de första journalister som erkände sig skyldig till brännmärkning av SD.

Det är som om regering, riksdag, myndigheter och media gemensamt kommit överens om att inte låtsas om att vi fått in olika etniciteter i vårt land, de måste inkluderas till varje pris. Malcolm Kyeyune i Dagens Samhälle 2018:

»Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.«

De som trotsade PK-normen kunde vänta sig efterräkningar. Journalisten Gunnar Sandelin försökte i en DN-artikel redan 2008 formulera problemet:

»Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.«

Efter artikeln blev det nobben på jobbansökningar för Sandelin, hans vikariat på SCB avslutades och hans vänkrets krympte.

Våra grannländer såg klarare vad saken handlade om. 2015 kommenterade Danmarks integrationsminister Inger Støjberg det svenska invandringskaoset i tv:

»Sverige har försatt sig självt i denna situation genom att i många, många år föra en extremt oansvarig invandringspolitik.«

Med tiden kom så vändningen, även om det skedde långsamt. En av de modiga var Expressen-krönikören Ann-Charlotte Marteus som redan 2015 bet huvudet av skammen i en krönika rubricerad ”Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ned stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning: attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Paulina Neuding var en av de kvinnor som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten.

Det märkliga var att krönikan passerade relativt obemärkt. Lika märkligt var att ingen journalist brydde sig om att undersöka varför SD växte så det knakade och varför så många vanliga svenskar över en natt blivit ”rasister”, eller till och med ”nazister”. Som Panshiri-Ganman skriver: ”I Sverige gör vi ingen skillnad på människor. Såvida de inte röstar på Sverigedemokraterna.”

De senaste åren gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitiken och integrationens brister till att ge dem rätt på i princip alla punkter. Och det var i mångt och mycket kvinnor, påfallande många med invandrarbakgrund, som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten, som Alice Teodorescu, Nalin Pekgul, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Mona Walther, Paulina Neuding, Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten.

Panshiri-Ganman:

»Så mycket i den svenska integrationsdebatten blev fel under 2000-talet, när allmänheten skulle uppfostras att se på verkligheten på ett visst sätt. Inte som de själva upplevde den i sin vardag − utan såsom makthavare, politiker och höga tjänstemän tyckte att den borde vara.«

Johannes Ljungquist

”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”

Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.

De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.

Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.

Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.

Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).

Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.

Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.

Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.

Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.

Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.

Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ De senaste decenniernas stora invandring kommer att förändra Europa i grunden. I mitten av detta århundrade kommer troligtvis Kina fortfarande se ut som Kina, Indien troligen se ut som Indien, Ryssland se ut som Ryssland och Östeuropa se ut som Östeuropa. Västeuropa kommer i bästa fall se ut som en storskalig version av Förenta Nationerna.

Så summerar Douglas Murray Europas framtida öde i sin bok The Strange Death of Europe. Är detta önskat av befolkningen? Knappast, i undersökningar visar majoriteten att den europeiska befolkningen säjer nej på trots mot det styrande etablissemanget och mediaindustrin. Med ett intressant undantag av Östeuropa där Polen och Ungern inte vill ha någon invandring. Inställningen är likartad i Slovakien och Tjeckien. ”Islam har ingen plats i Slovakien”, säger landets premiärminister. ”Migranter förändrar landets karaktär och vi vill inte att vårt lands karaktär ska förändras. Jag upplever att vi i EU nu begår rituellt självmord medan vi tittar på”.

Uttalandet är knappast gripet ur luften. En publikundersökning i England året efter Muhammedteckningarna visade att 78 procent av engelska muslimer tyckte att utgivarna skulle ställas inför rätta. 68 procent menade att vem som helst som förolämpar islam ska lagföras. Efter massakern på Charlie Hebdo nio år senare menade 27 procent att de hade `sympati´ för mördarnas motiv och 24 procent menade att de trodde på våld mot de som publicerar bilder på Muhammed.

Men etablissemanget ignorerade signalerna. Efter varje terroristatack menade de europeiska politikerna att attacken inget hade att göra med islam, för islam är en ”fredfull religion”. Men det politiska och mediala etablissemanget har misslyckats att övertyga Europas befolkning om detta. En publikundersökning i Holland visar att över hälften av befolkningen ser ett samband mellan attackerna och islam och att man hade ”fått nog” av islam. Liknande folkliga reaktioner finns i de flesta europeiska länder. Douglas Murray:

»Svensk media visade kanske mer än andra länder i Europa i diskussioner om immigration en känsla av förakt. Undersökningar om svenska mediers politiska sympatier 2011 visar att nästan hälften (41%) sympatiserade med Miljöpartiet. De enda partier som kom i närheten av dem var Vänsterpartiet (15%), Socialdemokraterna (14%) och Moderaterna (14%). Bara en procent av journalisterna sympatiserade med Sverigedemokraterna.«

Douglas Murray

2014 fördubblade Sverigedemokraterna sin andel i valet till 14% och blev landets tredje största parti, varvid svensk press ökade ansträngningarna att undvika alla upgifter som skulle kunna gynna dem. Det fick tragiska konsekvenser. På musikfestivalen We Are Stockholm omringades ett dussin flickor av invandrargäng huvudsakligen från Afganistan som våldtog och trakasserade dem sexuellt. Polisen visste men teg om övergreppen i sin rapport och media undvek att nämna incidenten. Liknande organiserade våldtäkter av invandrargäng ägde rum 2015 i bland annat Stockholm och Malmö.

Omfattningen av dessa övergrepp var extraordinära. 1975 rapporterades 421 våldtäkter i landet, 2014 hade antalet ökat till 6 620. 2015 hade Sverige världens högsta antal våldtäkter efter Lesotho. Men svensk press underlät att avslöja nationsbeteckningar på förövarna. En gangrape av en flicka på en Ålandsfärja rapporterades utförda av ”svenska män” när de i själva verket var somalier. Situationen var liknande i omgivande länder. En undersökning i Danmark visade att somaliska män var  tjugosex gånger mer benägna att begå våldtäkt än danska män. Men svensk press förteg detta tills Köln-övergreppen fick stor uppmärksamhet i Europa.

1990 var den utomeuropeiska invandringen bara 3% av den svenska befolkningen. 2016 hade den ökat till 13-14% och växer nu med mellan en och två procent om året. I landets tredje största stad Malmö består hälften av befolkningen av icke-etniska svenskar.

»Demografiska studier visar att de flesta unga etniska svenskar kommer att bli i minoritet under sin livstid, vilket reser den fascinerande frågan om huruvida det finns en chans att den svenska identiteten kommer att överleva denna generation.« 

Hur kommer vi i framtiden att uppfatta oss själva? Vad och vilka är ”vi”? Det kristna inflytandet har under århundraden varit del i formandet av vår kulturella identitet men idag har den svenska kyrkans inflytande marginaliserats till ett socialistiskt välfärdsprojekt utan folklig förankring. Och frågan är vad som kommit i dess ställe. För många är tillvaron meningslös och få politiker har några djupare vision om vad ett meningsfullt liv kan vara. Eller som den sekuläre missionären Richard Dawkins säger:

»Vår existens har setts som det största av alla mysterier, men det är inget mysterium längre för för det är löst.«

Den europeiska kulturen, speciellt den svenska, saknar en stark identitet och känsla av meningsfullhet som är jämförbar med den muslimska världsbilden där identitet och meningsfullhet är lika stark som självklar. Där ser inte anhängarna tillvaron som meningslös, tvärtom. Islam har ett svar. Douglas Murray konstaterar att situationen är helt annorlunda i Europa.

»Det nya är att nästan ingenting i den moderna europeiska kulturen kan erbjuda ett svar. Ingenting säger `här är ett arv av tänkande och kultur och filosofi och religion som har fostrat människor i tusentals år som  du också kan dela´. Istället sägs `finn din egen mening´. I värsta fall hörs den nihilistiska trosbekännelsen: `Tillvaron är meningslös i ett meningslöst universum´.«

Det är knappast ett evangelium som kan övertyga människor som funnit trygghet i sin religion. Européer som trodde striden om evolutionen var avslutad tar nu emot människor som menar att evolutionsidén är fel. De som trodde att mänskliga rättigheter inklusive rättigheter för kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter var `självklara´, ser plötsligen ett ökande antal människor som ser detta som långtifrån självklart.

De västeuropéer som i åratal företrätt kvinnorätt och homosexuellas rättigheter är de samma som velat ta in miljoner motståndare till just dessa rättigheter. Och de som var kritiska till denna massinvandring betraktades som kallhjärtade rasister. Etablissemanget ställde sig aldrig frågan: skall Europa vara ett ställe dit vem som helst kan flytta och känna sig som hemma?

»Skall Europa vara en tillflyktsort för vem som helst som flyr från ett krig? Är det Europas uppgift att förse vem som helst i världen som önskar det en bättre levnadsstandard? (…) Hade de västeuropéiska ledarna på femtiotalet sagt att syftet med migrationen var att i grunden förändra det européiska konceptet till att bli ett hem för världen, skulle europas befolkning med största säkerhet störtat sina regeringar. «

Vad är Europa till för? Europa är hemmet för européer, vi är lika berättigade att vara ”hemcentrerade” som amerikaner, indier, pakistaner, japanare och andra folk. Europa kan inte `lösa´ situationen i Syrien. Ännu mindre att samtidigt höja levnadsstandarden i Nordafrikanska länder och lösa alla världskonflikter. Dessutom skulle kostnaden för tillfälliga bostäder för 3 000 immigranter i Sverige räcka till 100 000 i flyktingläger i Jordanien.

Den europeiska befolkningen har aldrig varit emot immigration, menar Douglas Murray, det är massinvandringen som mött motstånd. De visste att en invandring i den skalan i grunden skulle förändra deras länder. De visste att nittonhundratalets kamp för mänskliga rättigheter skulle behövas återerövras och att islam skulle vara sämst i klassen. Inte minst då det gäller självklarheter som separationen mellan religion å den ena sidan och politik och lag å den andra. Långt innan politikerna förstod det visste folk att en kontinent som importerar världens folk också importerar världens problem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist