Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) är ett radikalfeministiskt manifest publicerat första gången 1968. Det är en text som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning. Texten, som aktualiserats genom att Turteatern framförde den i höstas, har livligt debatterats och anses av många som grunden till våra dagars gryende ifrågasättande av feminismen.

Vilket är på tiden, kanske man vågar tillägga. Manifestet hävdar nämligen att mänsklighetens alla problem kan reduceras till problemet med män. Män ses som ofullständiga kvinnor, eftersom mannens y-kromosom är en ofullständig variant av kvinnans x-kromosom. Mannen framställs som ”en biologisk” olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter. Transsexuella kvinnor framställs som män som kommit till insikt om den manliga underlägsenheten och öppet erkänner den strävan som alla män innerst inne anses ha att vilja bli kvinnor.

Författaren till manifestet, Valerie Solanas (bilden), menar att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och endast har förmågan till negativa känslor. Medan kvinnan drivs av kärlek, medmänsklighet, oberoende och självförverkligande så drivs mannen av ett undflyende från sina känslor av hat, svartsjuka, förakt, äckel, skuld, skam och tvivel. Solanas menar att mannen i sitt undflyende av dessa försöker framställa sig själv som osårbar och märkvärdig genom ”Stor Konst” och ”Djupa Grejer”. Solana håller männen som grupp ansvariga för alla krig och våldsdåd .

Männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet. En stor del av manifestet ägnas åt att avslöja och angripa de tekniker som används för att upprätthålla patriarkatet som duperat miljontals kvinnor att socialt anta sin underordnade roll.

”När kritikerna problematiserade Scummanifestets hatiska budskap mot en grupp i samhället, män, försvarades detsamma med att motsvarande hat i alla tider har riktats mot en annan grupp: kvinnorna”, skriver Maria Ludvigsson i senaste numret av Axess (1/2-12). Argumentationen är naturligtvis orimlig. Ett övergrepp kan inte rättfärdiga ett annat övergrepp. ”Feminismen har förlorat greppet”, skriver Kajsa Ekis Ekman i DN (7/1-12), ”den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggmärgsreflexer över svunna tiders orättvisa”.

Något förvånande är att denna extrema vänsterfeminism vunnit gehör även inom borgerligheten. ”I brist på intresse och egen idéutveckling på området har borgerligheten fullständigt accepterat vänsterns idéer om vad jämställdhet är. (…) Från att vara vänsterns negativ har man blivit dess borgerliga uttolkare”, skriver Ekman. Samtidigt har den klassiska feminismen ändrat fokus – kravet på lika rättigheter har glidit över i krav på särbehandling.

”När en kvinna innehar en post benämns hon så gott som alltid som en kvinnlig representant. (…) Aldrig någonsin representerar en manlig riksdagsman andra män och lika lite representerar hans kvinnliga kollega alla svenska kvinnor. (…) Visst finns olikheter mellan könen, men utöver de uppenbara fysiska olikheterna är skillnaderna individer emellan större än skillnaderna mellan könen.”

Medan kvinnor alltid förväntas tillföra ett specifikt kvinnligt perspektiv i sin yrkesroll, finns inte alls samma förväntan på att män ska tillföra ett manligt perspektiv, skriver Maria Eriksson i samma nummer. Det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande, det som syns.

Under rubriken Män som hatar män frågar hon sig hur män ska förhålla sig till att de själva är problemet. Det är nämligen en grundläggande frågeställning i avhandlingen IngenMansLand av sociologen Linn Egeberg Holmgren. Hon har intervjuat 28 män som kallar sig feminister. Flera av dessa har uppfattningen att det är en motsägelse att forma män som goda män, eftersom det inte finns något gott i manligheten. Också den radikale feministen John Stoltenberg vänder sig mot idén om en god manlighet.

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

Schablonbilden av mannen som människa ersätts i Holmgrens radikalfeministiska avhandling av att det snarare är kvinnan som är människa och mannen ett djur. Eller som det sägs i Scummanifestet: ”Att kalla en man för ett djur är att smickra honom.” De feministiska männen trasslar in sig alltmer, menar Maria Eriksson. De vill avskaffa sig själva, men kan ändå inte fullt ut lita på sig själva i den feministiska ansatsen och fastnar i en självdestruktiv labyrint. Som män utgör de per definition en del av problemet, inte av lösningen.

1968, samma år som hon skrev Scummanifestet, sköt Valerie Solanas  Andy Warhol med flera skott. Antagligen en logisk handling sett ur Valerie Solanas synvinkel. Han överlevde, men hämtade sig aldrig.

”Jag är inte höger”, säger Ayaan Hirsi Ali i en intervju i The Guardian. ”Det är de människor som betraktar sig själva som tillhörande vänstern – och som försvarar företrädarna för islam i namn av tolerans och kultur – som i själva verket representerar högeråsikter. Och inte bara höger. Ultrahöger. Jag förstår inte hur de kan vara så upprörda över den  kristna högern och samtidigt ignorera den muslimska högern.”

Dagligen sker brott mot de mänskliga rättigheterna som feminister och kulturrelativister blundar för. Inte för att de inte känner till dem utan för att dessa brott inte passar dem ideologiskt – och ur ett in absurdum drivet hänsynstagande mot ett stamrelaterat religiöst förtryck.

En av de stora feministiska trendsättarna – Germaine Greer – fick 2007 en fråga från en journalist om varför västerländska feminister verkar så motvilliga att säga vad de tycker om hedersmord. ”Det är väldigt klurigt”, sade Greer, ”folk ber mig ständigt att åka till Darfur och prata med våldtäktsoffer. Men jag kan prata med våldtäktsoffer här. Varför skulle jag åka till Darfur för att prata med våldtäktsoffer?”

”För att det är så mycket värre där”, svarade journalisten. ”Säger vem?”, sa Greer.

”Det är skandalöst, säger Ayaan Hirsi Ali, ”att hon avstår från att tala ut om hedersmord för att hon anser att det är `klurigt´att motsätta sig en kultur som tolererar sådant.” Journalisten kommenterar: ”Bakom uttalandet låg den tröttsamma kulturrelativism som präglar tänkandet hos så många av dem som en gång beskrevs som vänster. Vi är inte bättre än de. Vi ska inte pracka på dem våra värderingar. Vi kan bara kritisera våra egna…”.

I USAs medborgarrättsrörelse stod feministerna på afroamerikanernas sida då de förnekades sina rättigheter på grund av hudfärg. Men de menade att det var lika fel att diskriminera på grund av kön. I den komplexa utveckling feministrörelsen genomgick, bland annat med kampen mot apartheid, uppstod med tiden en vanföreställning att de enda som kan förtrycka svarta, kvinnor och koloniserade folk är vita män.

Så uppstod det som någon kallat ”den förbittrade feminismen”. Det är en uppfattning att vårt samhälle (läs det västerländska) bäst beskrivs som ett `patriarkat´, en `könsmaktsordning´ där det dominanta könet (läs vita män) ser till att kvinnor kryper ihop och fogar sig. Dessa förbittrade feminister vägrar att erkänna framstegen som kvinnor i västerlandet gjort – från rätten att gå och rösta till bestraffningen av sextrakasserier på arbetsplatserna.

Istället ser de bara den vite mannens orättfärdighet. Och rätten att få uttrycka sig fritt och välja sitt eget öde som bara ett västerländskt särdrag. Därmed ger de färgade män en flyktväg. Om någon ifrågasätter hur Saudiarabiens lagar behandlar kvinnor – och får till svar att de kräver respekt för sin tro, kultur och överhöghet – räcker dessa argument för feministerna.

Eftersom västerländska feminister visar prov på en närmast neurotisk rädsla att stöta sig med minoritetskulturer blir de muslimska kvinnornas situation ett gigantiskt filosofiskt problem för dem. De tvingas stillatigande åse den muslimska slöjan, niqaben eller burkan som olika grader av mentalt slaveri som särskiljer kvinnor som privat egendom och icke-personer. De kan som de flesta andra konstatera att slöjan begränsar, fängslar och hjälper kvinnorna att foga sig. Att den markerar ett slags apartheid som uttrycker det ena könets dominans över det andra.

Och detta förtryck tolereras – rentav uppmanas – av många västerländska samhällen. Detta trots att deras lagar innefattar jämlikhet mellan könen. Ayaan Hirsi Alis uppmaning är att vi tvärtom måste utmana och besegra den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.