Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Enligt ny forskning är Norge världens mest jämställda land. Tätt följt av Sverige och Finland. Detta är ju både glädjande och smickrande för de skandinaviska länderna, men det väcker också frågor. För om män och kvinnor  i stort sett har samma förutsättningar, hur kommer det sig då att det finns så få manliga sjuksköterskor? Och varför utgör kvinnliga ingenjörer bara en liten minoritet jämfört med män? Detta är bara några exempel på ett utbrett fenomen som talar för att det ändå är en skillnad på män och kvinnor. Vad består då skillnaden i?

I ett norskt tv-program beslutade man att undersöka saken. Man ställde frågan till några experter – är skillnaden mellan man och kvinna biologiskt betingad?

Genusforskare Cathrine Egeland på Arbeidsforskningsinstituttet som gjort undersökningar om mäns och kvinnors yrkesval, förnekar att skillnaden är biologiskt betingad och anser att forskning som säger detta är ”ointressant”. Genusforskare Jörgen Lorentzen vid Oslo universitet är på samma linje. Han menar att påståenden om att könsskillnader är medfödda är att betrakta som ”gammaldags forskning”. Förutom de uppenbara kroppsliga särarterna finns inga skillnader mellan könen, ”de flesta talar inte så längre”.

Känslor, intressen och intelligens är lika. Flickor och pojkar tar upp vuxnas förväntningar ”systematiskt från dag ett”. Det är detta som skapar könsrollerna – även om man inte tror det, menar Lorentzen. Leksaker och kläder är könsprofilerade, liksom omgivningen i uppväxtmiljön. Hade pojkar och flickor blivit behandlade lika hade könsskillnaderna inte uppstått.

Men Trond Diseth, professor på barnkliniken vid Rikshospitalet i Oslo, har andra erfarenheter. Tester på niomånaders barn där de får välja mellan könsspecifika leksaker visar att barn är födda med en klar biologisk disposition i förhållande till könsidentitet och könsroller. ”Miljö, kultur, värderingar och förväntningar runt oss förstärker eller modererar detta”, men är inte avgörande för könsrollen, menar han. Detta är inte ”gammaldags forskning”, utan befinner sig i forskningsfronten.

I en stor undersökning på 200 000 kvinnor och män i 53 länder rörande vad de hade lust att arbeta med visade en klar skillnad i preferenser. Detta visar professorn i psykologi Richard Lippa i Kalifornien. En stor majoritet av männen valde sak-orienterade yrken och kvinnorna människo-orienterade. Man kunde tro att de skilda kulturerna skulle spelat en roll men så var det inte. Detta är en klar indikation om att skillnaden mellan män och kvinnor i huvudsak är biologisk.

Inte mindre tydlig är psykolog Simon Baron-Cohens undersökningar. Han arbetar vid Trinity College I England där han gjorde undersökningar på 1 dag gamla spädbarn där man helt kunde utesluta yttre påverkan. De fick titta på mekaniska objekt och ansikten och så mätte man tiden de fäste blicken på dessa. Det visade sig att pojkarna tittade längre på de mekaniska objekten och flickorna längre på ansiktena.

Baron-Cohen visar att pojkar producerar två gånger så mycket testosteron som flickor, vilket påverkar hur hjärnan utvecklas. Flickor som av genetiska orsaker utvecklar mer testosteron uppvisar mer manliga egenskaper som svårigheter med empati och känslor men ett starkare intresse för system och för hur saker fungerar.

Professorn i evolutionsbiologi Anne Lampbell i Durham i England menar att det är en rad faktorer som utvecklat skillnaderna mellan män och kvinnor under evolutionens gång. Och att eftersom denna skillnad är så stor är det svårt att tro att hur man talar med barnen, vilken sorts leksaker man ger dem eller vilka kläder de har på sig, kan spela annat än en marginell roll i deras utvecklande av en könsidentitet.

Då Katrine Ekeland får ta del av Baron-Cohens och Trond Dixeths forskningsrön, som är på kollisionskurs med hennes egen, säger hon ”då han gör sina observationer ser han det han är ute efter” och hon förundras över ”hur mycket energi man lägger ned på att visa att könstillhörigheten är biologiskt betingad”. Då intervjuaren frågar vad hon grundar sin vetenskapligt uppfattning på att biologin inte spelar någon roll i könstillhörigheten, svarar hon: ”Jag har en teoretisk utgångspunkt att biologin inte har en plats där.”

Jörgen Lorentzen får också ta del av intervjuerna med forskarna som menar att det finns biologiska orsaker till könsidentiteten. Och han svarar: ”Varför är de så upptagna att finna upphovet till könet i det biologiska? Varför är de så upptagna av könsskillnaderna?” På frågan hur han kan veta att det inte är så, svarar han att det är hans hypotes att biologin inte spelar någon roll, och han avvisar deras forskning ”tills han blir motbevisad”. Han tycker fortfarande att det är en ”svag forskning”.

Det denna enkla undersökning visar är hur oavvisliga fakta möts med klentrogenhet och ointresse. Man vill inte tro på vetenskapligt verifierade fakta. Orsaken till detta är att man företräder ett synsätt med en annan teoribildning. Att dessa forskare mot allt förnuft företräder sådana verklighetsfrämmande idéer beror på att de surfar på ett tankemode. Deras idéer har tidens öra. Att idéerna inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten.

Feminismens teoribygge om könet som en konstruktion, som vi exponerat här, existerar på grund av ett tankemode, precis som PK-dogmen om islam som en fredlig religion. Tankemoden har en tendens att existera i en parallell tillvaro där verkligheten är en alltför sällsynt gäst.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Danskarna tycker om att reta Sverige. Ofta gör de sig lustiga över vår flathet inför auktoriteter och vårt naivt beskäftiga förhållningssätt inför regelsystem. För att inte tala om vårt försiktiga tassande kring fenomenet islam som får danskarna att himla med ögonen för att vi är så politiskt korrekta. Deras poäng är att vi låter vår idealbildning och goda vilja skymma vad som faktiskt föreligger. Våra föreställningar står i vägen för realiteterna.

Kanske vår ängsliga korrekthetssträvan syns tydligast i vår långt drivna feminism, vilket nu senast påtalades i en artikel i DN där den danske antropologen Dennis Nørmark tog bladet från munnen. Han menade att könskampen ”är hela jämställdhetens pest och grunden till att Sveriges på ytan `progressiva´ nyfeminism är både osympatisk och dömd att misslyckas”.

»Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange har kallat ett `feminismens svar på Saudarabien´, då hans sexuella samvaro med två svenska kvinnor plötsligt rubricerades som våldtäkt i en affär som för mig låter som kulmen på en förföljelsemani som en aggressiv och mansfientlig svensk feminism har inpräglat i mängder av nationens kvinnor.«

För Nørmark tycks det som att danskarna ”på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål”. Han noterar att svenska förskolors experiment med könsneutrala termer [”hen”] i Danmark möts ”med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta”.

Han ifrågasätter det svenska ”könskriget” och menar att ojämlikheten i arbetslivet är ett samhällsproblem, inte ett problem isolerat till kön. I ett aggressivt tonläge jagas män i Sverige utifrån deras sexualitet där vi skapat ett samhälle på kvinnors premisser. Men ”på så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör”.

»Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och idag är det ni som är förtryckarna. Ni har lyckats avgränsa mäns sexualitet som farlig, sämre och mer primitiv än kvinnors genom att reducera dem till förhistoriska neanderthalare till den grad att ni själva tror på det.«

Nørmarks vilda angrepp bemöttes dagen efter av författaren Nina Björk under rubriken ”Vi tolererar inte dansk sexism”. En rubrik helt i linje med den svenska feminismens hållning där man automatiskt ser onda avsikter bakom en problematisering av könskampen.

Man kan tycka att Nørmarks kritik är ett retoriskt mästerstycke, men hans generaliseringar är svepande och oprecisa. Detta riktar Nina Björk in sig på i sitt svar. Hon frågar sig vad han menar med att ”bejaka könsskillnaderna”. Det måste innebära att individen ”smiter ifrån sitt eget ansvar att tänka, känna och värdera”, att individen inte tar ställning till vad som är rätt utan i stället svarar ”detta är rätt eftersom jag har ett visst kön”. Hennes egen utgångspunkt är den motsatta:

»Feminism är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.«

Hennes uppfattning är att man ska stå för ”den världsbild” man finner vara den riktiga ”oavsett hur hen ser ut mellan benen”. Här missförstår hon avsiktligt Nørmark som aldrig talade om världsbild utan om kvinnans egenart. Men sådana skillnader godkänner inte Björk. I ett feministiskt indignationsnummer drar hon upp alla orättvisor kvinnor utsatts för i historien och har nu helt glömt att Nørmark betraktar detta som samhällsproblem, inte problem isolerade till kön. Eller som hon säger:

»Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller. Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga `vi vet redan vem du är´.«

Här kan man ana dånande applåder från de feministiska barrikaderna. Skillnad mellan könen eller inte är den fråga kring vilken striden står. Tänk jag som alltid tyckt att skillnaderna är intressanta, att man borde undersöka dem mer!

Bara för att ta ett ynka litet exempel. Då en populär tv-serie härom dagen avslutades med att flera av seriens huvudpersoner dödades hade reaktionen inför detta hos en rad familjer filmats. Alla kvinnor skrek och höll händerna framför munnen/ansiktet inför det oväntade slutet. Ingen av männen hade sådana gester, de flesta bara stirrade med öppen mun. Varför är det så? Vad orsakar skillnaden? Jag tror inte det är inlärda könsrollsbeteenden. I ett sånt spontant ögonblick reagerar man med ryggmärgen.

Men sådant intresserar knappast Nina Björk som ser kvinnan bara som en feministisk soldat i en politisk kamp om resurser och makt:

»Feminister kräver sin rätt. Sin ekonomiska och politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: ”Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?”«

Nina Björk förstår inte Nørmarks uttalande om att feministerna ”har vunnit så in i helvete” och att det är de som numera är förtryckarna. För Nina Björk kan uppenbarligen bara uppfatta problematiken i politiska termer. Hon förstår inte att Nørmark menar att feministerna vunnit problemformuleringsprivilegiet, för att använda ett fint ord. Radikalfeminismen ses inte som det ytterlighetsfenomen det är i andra länder, i Sverige är den helt accepterad av det intellektuella etablissemanget. Det är det han menar.

Nørmarks ifrågasättande av den svenska feminismen är ett uttryck för en frustration som i grunden är en reaktion på den feministiska beskäftigheten och testuggandet som på närmast diktatoriskt vis gör anspråk på allmän acceptans. Alla med avvikande synsätt mobbas. Det är bara att böja sig för diktatet och gilla läget. Manlig respektive kvinnlig egenart existerar inte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Ni har säkert läst om den vidriga våldtäkten i Steubenville i Ohio nyligen, där två lokala fotbollshjältar befanns skyldiga. De som sett killarnas egna film där de skrattar och hånar den av alkohol medvetslösa flickan, chockas av deras attityd. Att de kan ha roligt åt hennes belägenhet och kallar henne ”död”. Inte mindre chockerande var lokalsamhällets reaktion som försvarar killarna och skuldbelägger offret. Hon och hennes familj får till och med ta emot mordhot.

Man undrar hur en sådan kollektiv mentalitet kan existera där kompisar till de åtalade kan säga att ”det kunde hända vem som helst av oss”. Vilken kvinnosyn. Allt är flickans fel. Vad ligger bakom att en sådan våldtäktskultur uppstått i det lilla samhället? Eller är det ännu mer utbrett?

Av Aftonbladet får vi veta att det är enkelt – alla män är skyldiga. I en rubrik på en artikel häromdan utropar de beskäftigt: ”Dags att inse din roll i våldtäktskulturen”. Jag hade säkert missat artikeln om den inte varit länkad på Facebook av vännen H som käckt uppmanar ”Viktigt, läs!”. Jag upplever rubrikens personliga tilltal som provocerande, liksom artikelns svepande skuldbeläggning. Jag skall alltså inse min roll i våldtäktskulturen. Liksom även du broder! Inse. Kruxet är att jag inte upplever det så. No way. Jag har alltid självklart varit emot. Så jag kommenterar på Facebook att alla män inte är djur bara för att männen i en amerikansk småstad verkar vara det.

Men H, som är feminist, tillrättavisar mig direkt:

»Vi ser helt enkelt saken på olika vis, detta är inget särskilt amerikanskt problem, det är ett djupt mänskligt problem runt om i världen. Vi har haft liknande företeelser i vårt land, det vet du och jag kan inte fatta att du som man och människa bara kan skjuta bort det.«

Radikalfeminismen har nu flyttat fram sina positioner så pass att den stora aftontidningens skuldbeläggning av oss män inte väcker någon uppmärksamhet. Men på Facebook kan jag i alla fall protestera. Det resulterar i en debatt som skall komma att omfatta över 70 inlägg. Och eftersom skuldbeläggandet av mannen är det första budordet i den feministiska ideologin passar AB:s artikel utmärkt. H har därmed automatiskt tolkningsföreträde. Vilket jag skall få erfara.

H är förvånad att jag ”tar det hela som en anklagelse trots att det inte alls har med det att göra.” Hon uppmanar mig att en gång till läsa ”noga” vad som står i artikeln. Vilket jag gör. Men jag inser fortfarande inte min roll i våldtäktskulturen. Vad jag däremot börjar inse är att de feministiska teorierna mer och mer övergått i ett sanktionerat manshat. Mannen har mer och mer kommit att stå för det som är dåligt i världen. Sen spelar det ingen roll vad han säger.

Även om tonläget vid det här laget höjts i vår dispyt har H fortfarande pedagogiska ambitioner. Hon skriver:

»Vad är det största problemet, män som våldtar eller feminister som vill medvetandegöra om företeelsen och bakomliggande orsaker?«

Medvetandegöra. Smaka på det. Såna som jag skall upplysas så att vi kan komma in på Den Rätta Vägen. Associationer till gamla kommunistiska feberdrömmar uppstår osökt. Och H spär på med att jag saknar ”förmåga till objektivitet, till att lyssna in argument”. Och med övertygelsen hos en politiskt korrekt feminist som har hela etablissemanget bakom sig uttalar hon:

»Att de bakomliggande orsakerna till våldtäkt skulle vara okända är rent nonsenssnack och ett argument som håller för de blinda och döva.«

Hon vet. Så vad inbillar jag mig? En man! Jag ska inte komma här och tro att jag är nåt. Och H som  är medlem i Det Rätta Laget börjar nu bli irriterad – och vill riktigt köra ned det i halsen på mig:

»Vilket pinsam analys du gör, det handlar inte om ett kollektivt skuldbeläggande utan om ett medvetandegörande och du har inte förmågan att se skillnaden, tyvärr!!«

Nej, naturligtvis. Jag är ju man. Vi förstår inte sånt där. Och nu blandar sig plötsligt en annan aktör in i diskussionen, unga fröken L – som med den glödande övertygelse som bara en ung feminist kan ha som vet att hon har RÄTT –  kastar sig in i samtalet, ivrig att läsa Lagen för denna konservativa gamla stofil:

»Problemet med den här diskussionen är att den inte är konstruktiv. Det finns en man i denna tråd som uppenbart tar illa vid sig av denna fakta [sic]. Faktan är att det är flest män som våldtar och det är flest kvinnor som blir våldtagna. Fakta är också att män har högre löner och har det lättare på arbetsmarknaden. Fakta är att kvinnor utsätts för våld och hot varje dag i betydligt mer [sic] utsträckning än män. Jag kan fortsätta länge länge länge.«

Vilket hon gör. I det hon samtidigt kastar in lite arbetsmarknadspolitik på brasan för att visa att hon också är socialist. ”Faktan” är att detta visar på en struktur i samhället, menar hon. Och ”feminismen är en människosyn, ingen religion som letar syndabockar”. Så det så. Sen tillfogar hon förtroligt att alla hennes manliga bekanta är feminister. Vi imponeras. Och så kommenterar hon det pågående samtalet med att ”antifeministen” (yours truly) ”inte alls klarar av denne [sic] feminist [sic] tankar om världen och därför försöker tysta ned den [sic]. Det senare tycker jag är sorgligt att se.”

Trots den nästan övermäktiga press dessa ideologiskt rättänkande utövar hävdar jag hela tiden med en dåres envishet att jag i alla fall inte inser min roll i våldtäktskulturen. Men vad hjälper det. L menar att ”det är just såna som du som gör förändring problematisk”. Och H, stärkt av sin medsyster, utbrister: ”Johannes, tarvliga argument är ett sätt att tysta ner människor på, liksom att nonchalera argument.”

Och L menar att jag inte är ”medveten om denna struktur, nej. Snarare fullkomligt blind”. Struktur är ett feministiskt finord som har hög status. Även om det är oklart vad L lägger för betydelse denna gång plockar hon definitivt poäng. Och sen kommer ett förtydligande:

»Det är inte DU som har våldtagit den här flickan, men du, jag, H och alla andra i den här världen är en del av den här strukturen.«

Nu är plötsligen alla skyldiga! Då jag replikerar att det hon säger bara är flum, svarar hon med ett annat feministiskt finord: ”Det där är en härskarteknik”. Mitt svar alltså. Begreppet härskarteknik slängs in av feminister i en diskussion när argumenten tryter. Det fina med det är att man då samtidigt visar att vederbörande är en maktmänniska som vill förtrycka den arma samtalspartnern.

Och så sätter L in den feministiska nådastöten:

»Om jag vore du skulle jag fundera på var min skuld kommer ifrån, utan skuld skulle en [man?] aldrig ta åt sig så mycket av en delad artikel.«

Min skuld är alltså bevisad – eftersom jag deltagit! Voilà! Feministisk slutledningsförmåga. Att det var så enkelt! Jag är nu bevisad skyldig till att vara en simpel konservativ feministhatare. Ett gubbslem, helt enkelt. Och eftersom jag nu enligt feministisk lag förlorat vår debatt må det vara mig förlåtet att jag mopsar mig lite.

För då har jag tänkt så här. Om vi ska betrakta alla mäns skuld i Steubenville på ett mer filosofiskt plan – vilket jag tror dessa damer ändå menar med sina tilltrasslade feministschabloner – så är följden av att jag inser min roll i våldtäktskulturen att jag då också måste inse min roll i feministkulturen idag! För att inte tala om min roll på sextitalet när rörelsen byggdes upp! Det är ett surt äpple att bita i, men detta är uppenbarligen feministisk logik – det är bara att hacka i sig. Eller?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ ”Näthat” är ordet för dagen. Vi fick i Uppdrag granskning för några dar sedan veta hur spritt detta fenomen är. Och det är förskräckliga saker folk skriver på nätet – riktade mot framför allt kvinnor. Det är hotelser, förolämpningar av de grövsta slag, kränkningar. En del skrivna för att man av någon anledning tycker illa om en person. Andra då man känner sig upprörd, provocerad, hotad eller kränkt. Den senare kategorin fick vi ana orsakerna bakom.  

Rapparen Tupac är idol för en hel generation. Men denne numera avlidne stjärna var också småkriminell och blev fälld för våldtäkt. Då klädfirman H&M trycker upp en t-tröja med hans bild på reagerar en tjej som på H&M:s facebooksida ifrågasätter att de tryckt upp en bild på en ”våldtäktsman” på sina tröjor. Reaktionen blir massiv. Hon får flera tusen hatfyllda kommentarer på sitt inlägg. Det är uppenbart att hennes nedvärdering, denna reducering av en ikon, väcker starka känslor. Den upplevs som oerhört provocerande.

Hon har ju rätt i sak, men hennes omdefiniering kränker Tupacs fans när hon ersätter hans ikonstatus med bilden av en kriminell snuskhummer. Detta gör anhängarna vansinniga och de kastar sig över tangentborden för att spy ut sin frustration över hennes tilltag. Reaktionen är inte svår att förstå. Att flickan har rätt är en sak, det är hennes omdöme som klickar då hon totalt bortser från det som gjort artisten närmast helig i fansens ögon.  Jag tror det påminner om känslan hos muslimer som reagerar på nidbilder av Muhammed.

En annan som framträdde i programmet var Andrea Edwards som är skådespelare och regissör. Hon satte upp SCUM-manifestet som teaterpjäs där hon själv spelade huvudrollen. Stycket ”handlar om hur kvinnan ska frigöra sig genom att utplåna mannen”, som speakerrösten i Uppdrag granskning uttrycker det. Det är en satirisk föreställning med mycket humor, säjs det. Men att skämta om att lemlästa män togs mycket illa upp och Andrea blev utsatt för ett så intensivt näthat att hon kom att ifrågasätta vad hon höll på med. I Uppdrag granskning funderar hon på vad som ligger bakom reaktionen på hennes pjäs:

”Vi lever i ett klimat, ett samhälle där många känner sig som förlorare. Och är man 50 år och bor i en liten stad och har förlorat vårdnaden om sina barn och förlorat sitt jobb och känner sig som en stor loser i det här spelet och dessutom då från feministhåll ska få bära att man är en maktutövare. Jag förstår att det föder en enorm frustration. Därför det är ofta män som känner sig väldigt hotade tror jag (…) Det är kränkta människor. Jag tror att det är ett samhälle vi lever i som får väldigt många att känna sig väldigt små och maktlösa och det måste ju vändas någonstans.”

Det är säkert som hon säger, men det är långt ifrån hela sanningen. Se bara på pjäsens titel – SCUM som är en förkortning av Society for Cutting Up Men. Detta är verkligen ett hatmanifest. Ändrar man den till SCUW, Society for Cutting Up Women kanske till och med feminister förstår laddningen. Hade den titeln på en teaterpjäs över huvud taget varit möjlig i dagens Sverige? Naturligtvis inte. 

Men denna betydelseförskjutning tydliggör ändå något, nämligen hur extremfeminismens skyddande av kvinnors intressen sker på bekostnad av männen. Man kan tycka att en pjäs skriven av en extrem manshatare som uppmanar till lemlästning av män är ett undantag. Och kanske är det så, men det visar ändå hur långt dissandet av män har gått. Och få protesterar. Utom alltså näthatarna, som egentligen bara svarade på det manshat Andrea Edwards spred då hon satte upp sin pjäs.

Innan internet fanns inget näthat. Offentliga provokationer resulterade i arga brev, men antagligen mest i att man knöt näven i byxfickan. Möjligheterna att i vår tid reagera med några knapptryckningar hemma ger offentliga provokatörer direktrespons – på gott och ont. Flickan som i sin tanklöshet sårade fansens känslor och SCUM-manifestets Andrea Edwards fick båda en del att fundera på. Nätreaktioner är numer en påtaglig realitet. Sen måste naturligtvis avarterna stävjas genom lagstiftning som tvingar sociala medier att lämna ut IP-adresser. Ska folk klaga ska de göra det med öppet visir.

Jag tror det är så här. Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Det må vara teorier om ”könsmaktsordning”, ”sociala konstruktioner”, ”genusvetenskap” eller ”queerteori”. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, övergår irritationen hos vissa till häpen vrede, man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemanget ståndpunkter. 

Skuldbeläggandet av männen har numera blivit en normalitet. Männen förutsätts känna dåligt samvete för att de är män. Protesterar de får de höra att de känner ”sin ställning hotad” eller inte vill ”uppge sina privilegier”, att man är ”sårad i sin manlighet”, uttryck som ytterligare förminskar. Genom några enkla knapptryckningar kan man uttrycka sin frustration över detta. Man kan naturligtvis diskutera avarterna, men reaktionerna få vi nog leva med.

Och vem vet – provokatörerna kanske kunde börja utveckla en viss smidighet?

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt  tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.

”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.

Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.

Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.

Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:

»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis  konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«

Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:

»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«

”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.

Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.

Valerie Solanas ler i sin himmel.

Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.