Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

Man vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har vid ett flertal tillfällen ställt frågan varför det muslimska kvinnoförtrycket inte finns på dagordningen hos den svenska feminismen. Hur kan det komma sig att feminister här hemma ägnar all kraft åt frågor om könskvotering, analyserar genusfrågor och utbildar normkritiska kvinnor för dagismiljön som om brotten mot muslimska kvinnors rätt i MENA-länderna* inte existerade?

I en nätdebatt på Aljazeera framträdde den egyptisk-amerikanska journalisten, feministen och muslimen Mona Eltahawy och talade om förtrycket av kvinnor i dessa länder. Efter att hon blev sexuellt trakasserad i Egypten av säkerhetsstyrkor på Tahrirtorget och fått sin arm bruten, skrev hon en mycket omtalad artikel i tidskriften Foreign Policy där hon ställde frågan: Hatar arabiska män kvinnor? Denna artikel diskuterades i tv-programmet där programledaren ber henne utveckla en del frågeställningar. Är det verkligen så illa som hon säger? Och Mona svarar.

− Är det ett krig mot kvinnan i arabvärlden? Absolut. När 12-åriga flickor dör av barnafödande i Jemen, när 91% av egyptiska flickor och kvinnor har blivit könsstympade, när 16-åriga flickor i Marocko är tvungna att gifta sig med de som våldtagit dem så att våldtäktsmännen kan undvika fällande dom − det kan inte kallas för något annat än ett krig. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Mona Eltahawy har för många kommit att ge röst åt det egyptiska folket. Hon är också en röst för kvinnor, arbetare, barn, afrikaner, palestinier, de fattiga, de behövande, de hungriga, de ledsna, och andra som upplever någon form av negativt socialt tryck. Kvinnorna i Mellanöstern och Nordafrika hatas oavsett om de är rika eller fattiga, menar hon. Lagar och synsätt i de 22 arabiska länder det handlar om är präglade av kvinnofientlighet. Och även om kvinnorna i överklassen har det bättre ställt än de fattiga är de utsatta för samma synsätt. Hatet mot kvinnorna är detsamma − och detta förenar dem över klassgränserna.

Hon ironiserar över att den förra amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde en stor sak av att hon är feminist, men när hon var i Saudiarabien ställde hon aldrig i utsikt att deras kvinnoförtryck kunde äventyra USA:s och Saudiarabiens allians. Naturligtvis gjorde hon inte det, hon hycklade, allt handlar ju om olja, menar Eltahawy.

− Den revolution som nu sveper över den arabiska världen kommer inte att lyckas om den inte tar itu med den sociala och sexuella diskrimineringen av kvinnorna. Jag upplever mig väldigt priviligierad i det att jag är utbildad, jag kan resa fritt, arbeta, jag skriver och jag menar att det privilegiet förpliktar mig att arbeta tio gånger mer än de kvinnor som inte har dessa fördelar. När jag blev attackerad på Tahrirtorget fanns det tolv andra kvinnor som också blev det. Men ingen av dem hade möjlighet att yttra sig av olika skäl. En del av dem blev tystade av sina familjer, en del av dem var för skamsna att säga något. Arabiska samhällen uppmuntrar inte kvinnor att tala om sina rättigheter. Jag kan – och därför måste jag göra det.

Den idag 43-åriga Mona flyttade till Egypten när hon var 15 år. Och att flytta dit som tonåring var som att ljuset släcktes, säger hon. Och jag förstod då att jag som kvinna hade två alternativ ”lose my mind or become a feminist”. Hennes förhållningssätt till ansiktsslöjan är också kristallklar – den bör förbjudas.

− Jag vet inte vilken kvinna som finns under den där niqaben. Ansiktet är en förutsättning för mänsklig interaktion, niqaben är därför ”a dehumanisation of women”. Den är till för att osynliggöra kvinnan. Och när man tittar på den ideologi som ligger bakom niqaben är den motsatsen till feminismen. Den tror inte på en kvinnas rätt att göra någonting förutom att dölja sitt ansikte. Sen vill en del feminister försvara denna rätt! Det är minst sagt motsägelsefullt. Om någon väljer att vara slav ska jag då stödja det beslutet?

I den filmade debatt med programledare och publik (både med och utan slöja) invänder en muslimsk kvinna med sjal – Dr Shuroq Naguib från Lancaster University, att Mona dikterar vad muslimska kvinnor ska ha på sig. Mona Eltahawy svarar:

− Om du hade niqab där du sitter just nu skulle vårt samtal vara väldigt annorlunda. Som mänskliga varelser spelar den icke-verbala kommunikationen en stor roll. Det handlar inte bara om mig och min antipati emot plagget, det handlar om mänsklig kommunikation.

En annan i publiken, Dr Taj Hargey, Muslim Educational Centre i Oxford säger:

− Jag kallar inte niqaben för en slöja, jag kallar den för en ansiktsmask och önskan att ha denna mask kommer inte från kvinnor, den kommer från män. Niqab och burka finns inte ens nämnda i Koranen. Ja jag skulle förbjuda den för den visar på en ojämlikhet. Varför ska enbart kvinnor dölja sin identitet i offentligheten och inte män? Har kvinnor slöja borde män ha det också.

Se debatten vi länkat här ovan. Tempot är högt uppskruvat liksom den intellektuella kvalitén. Sånt förekommer aldrig i det här landet. Här är liknande diskussioner bannlysta. I det ängsligt kulturrelativistiska Sverige talar man bara om kvinnors rätt att ha på sig slöjan. Man bortser helt från de problem som tas upp i Aljazeera-debatten. Och trots att niqaben bevisligen förorsakat trakasserier och problem vid anställningar betraktar man plagget som ett oproblematiskt uttryck för religionsfrihet. Kommunikationsproblemet har över huvud taget aldrig diskuterats.

Och igen: när kommer Gudrun Schyman säga att den arabiska feminismens kamp även är en angelägenhet för svensk feminism? Idag framstår de svenska feministernas ”kamp” som lyxproblem i jämförelse.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Belinda Olssons tre teveprogram om tillståndet inom feminismen gav anledning att måla kors i taket. Det var det första mediaförsöket att se hur det faktiskt förhåller sig inom denna ideologiskt präglade jämlikhetsdisciplin – framför allt sättet man fört sin ”kamp” på. En direkt hyllning till feminismen hade känts som ytterligare en i raden, och en dissning hade varit ett alltför djärvt grepp i ett kulturklimat där feminismen trots sina överdrifter fortfarande åtnjuter respekt.

Nej, Belinda Olsson är klokare än så. Hennes ärende som mångårig feminist var inte att ifrågasätta feminismen som sådan, hon ville skapa en diskussion om dess former. Och vinklingen var säker. Genom att söka upp och samtala med förgrundsfigurer inom rörelsen visade hon för tittarna att så här ser det ut. Så här tycker den och den. Från de mest extrema till de som ifrågasatte läran. Det geniala låg i att hon aldrig var kritisk, hon bara exponerade sin tveksamhet. Hon sade sig inte längre känna igen feminismen, och undrade vart den var på väg.

Genom detta grepp kom hon att framstå som en seriös aktör i en annars inflammerad debatt. Hon tog inte avstånd till feminismen, vilket av rörelsen skulle upplevas som ett svek och automatiskt diskvalificera hennes omdöme. Men hennes program var heller ingen hyllning till feminismen, vilket skulle upplevas som hyckleri av många som länge provocerats av dess avarter och extremism.

Programmens lågmäldhet gav tillfälle till reflektion. Nu fick tittarna själva avgöra och komma till ett rimligt förhållningssätt. Evin Rubars tv-reportage Könskriget 2005 med sina famösa uttalanden om att ”män är djur” och bisarra teorier om att barn offrades i rituella ceremonier, chockade allmänheten, och även den feministiska rörelsen, men föranledde knappast någon omvärdering internt. Belinda Olssons tre program tror jag kommer att göra det. Det skulle inte förvåna om de i framtiden kommer att betraktas som något av en milstolpe.

Under tiden fortsätter traditionalisterna med att inte låtsas förstå skillnaden mellan jämlikhet/rättvisa och feminism. I en artikel i Aftonbladet 3/3, som är en replik på Olssons tv-program, citerar vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Claes Borgström hennes fråga om feminismen gått för långt med svaret ”feminism handlar om rättvisa. Kan rättvisa gå för långt?” Genom denna retoriska fint i inledningen styr de undan diskussionen om feminismens framtoning och sätt att föra fram sitt budskap till en fråga om orättvisor mellan könen. Genom att på detta sätt slå in öppna dörrar undviker de den centrala frågeställningen.

De missförstår medvetet att Belinda Olssons ärende aldrig var att ifrågasätta det självklara i att kvinnorna ännu inte uppnått full jämställdhet med mannen. Detta var uppenbart för alla och envar. Här var hon aldrig tveksam. Hennes program handlade uteslutande om feminismens metoder och sätt att arbeta.

Som att till exempel uppfattningen att mannen ses som en fiende, vilket länge varit en ledande tanke inom plakatfeminismen. Den monumentala naivitet att betrakta hälften av befolkningen som en fiende har i sin absurditet omöjliggjort all seriös diskussion, vilket stillsamt påpekades av PR-konsulten i tv-programmet. Det går naturligtvis inte att få en folklig förankring med ett sådant verklighetsfrämmande betraktelsesätt.

Fanatiska överdrifter som att vägra könsbestämma sina barn med allt vad det innebär av mobbning på dagis, förskola och skolgång – och oförmågan till ställningstagande inför det gammalfeodala kvinnoförtrycket inom hederskulturen är andra direkt kontraproduktiva förhållningssätt som givit feminismen ett dåligt rykte. För att inte tala om att kalla det frasideologiska genustramset för ”vetenskap”.

Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Istället för ett resultatorienterat arbete har man valt en konfrontativ linje med provokationer som arbetsmetod. Dagens feminism är en omogen rörelse.

Belinda Olssons tv-program var därför en frisk fläkt som på sikt ger hopp om en mer vuxen feminism.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist