Archive for the ‘ Om feminism ’ Category

Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Kan vara en bild av ‎karta, himmel och ‎text där det står ”‎GEOGRAFI FÖR KONSTFACK MINUS 2 HÖGSKOLEPOÃNG Ukraina Moldavien Irak Rumänien Israel Jordanien Egypten Svarta havet Bulgarien Istanbul and Ankara Georgier Riyadh الرياض Turkiet Saudiarabien Röda havet SVARTA HAVET Synen Sudan Peking Yemen RÖDA HAVET Nordkorea Sydkorea Gula havet Shanghai 上海 Vita havet Östkinesiska GULA HAVET Finland RASISTHAVET @chrwallg‎”‎‎Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Bildresultat för alla är vi rasisterAtt en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Sanningen har blivit relativ: En president som ljuger som en borstbindare och en vänster som inte kan skilja mellan han och hon

♦ ♦ ♦ Man är man och kvinna är kvinna. Vem hade trott att det uppenbara i dessa begrepp skulle ifrågasättas? Och vem hade trott att en president i USA skulle kalla etablerade nyhetskanaler för fejk news samtidigt som han själv ljög som en borstbindare? Omdefinieringen av könsidentiteten är i grunden ett vänsterprojekt och Trumpismens konspiratoriska lögner ett högerprojekt. I båda fallen är de ett allvarligt angrepp på sanningen som vilselett miljoner människor i vår tid.

Den tidiga feminismen på 60-talet stred för kvinnans jämställdhet med mannen vilket allmänt betraktades som en rättvis sak. Feminismen kom tidigt att präglas av vänsterorienterade, och efter att homosexualitet inte längre betraktades som en psykisk sjukdom 1979 följde en allmän acceptans även för andra minoriteter som trans- och bisexuella och queer (ett samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet). Upptäckten av hbtq-minoriteten blev ett pet-project för vänstern som gjort mycket för etableringen av denna gruppering i det allmänna medvetandet.

Bildresultat för könet är en konstruktionMen sen började det bli komplicerat. Vänsterns rättighetsmission kom att gå överstyr då man omdefinierade könsbegreppet genom lanserandet av slagordet ”könet är en konstruktion”, vilket innebar ifrågasättandet av könet som en biologisk företeelse. Nu skulle könet avgöras av hur den enskilde kände sig. Var han en biologisk man som kände sig som en kvinna skulle han betraktas som en kvinna. Snart utökades denna sanningsrelativism till att omfatta alla möjliga sorters könsbestämningar, uppgifterna pendlar mellan 50 och 80, som ville betraktas som ett eget individuellt namngivet kön.

Denna piruett av den intellektuella eliten togs inte på allvar av vanligt folk eftersom den var helt frikopplad från mänsklig erfarenhet. Genom ett perverterat solidaritetstänkande uppvärderade man feberdrömmen hos en minoritet till allmän norm.

Nyligen blev USA kvitt en president man sent skall glömma. Donald Trump visade sig tidigt ha ett flexibelt förhållande till sanningen. Redan de första dagarna vid makten ljög han om hur stor publiken var vid hans installering. Den var ”den största någonsin”, trots att alla kunde se att så inte var fallet. En etablerad amerikansk tidning började då räkna hur mycket denna president ljög, förskönade och kom med oriktiga uppgifter. Man kom fram till den osannolika siffran på drygt 30 000 innan hans presidentperiod var över.

Bildresultat för QanonInspirerad av denna sanningsrelativism trädde konspirationsteorier fram ur skuggorna. Den mest kända är QAnon, en högerextrem konspirationsteori.  Enligt Qanon ledde Trump en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationellt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barn utan även mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod. Bland de sammansvurna inom Den djupa staten ingår enligt Qanon ledare inom Demokratiska partiet som Hillary Clinton och Barack Obama, religiösa ledare som Dalai Lama och påve Franciskus och personer från amerikansk film och TV som Tom Hanks och Oprah Winfrey.

Inga av dessa påståenden kan beläggas eller bevisas, vilket egentligen inte spelar någon roll för anhängarna eftersom hela teorin bygger på möjligheten att de är sanna. Det räcker. Det är det som är kicken.

Att vara en av de initierade har en oemotståndlig attraktionskraft. Att äntligen förstå vilka som styr världen bakom kulisserna får vissa människor att agera som nyfrälsta som vill missionera bland vänner. Att skeptiker stegrar sig och kräver bevis för påståendena tillbakavisas av de nyfrälsta då de får klart för sig att man har sin verklighetsbild från mainstream-media. Sanningen, får man veta, står att finna i tidningar på nätet man aldrig hört talas om och i en rad obskyra föredragningar på YouTube.

Det orimliga i att etablerade och allmänt respekterade tidningar skulle ha förtigit den rad av sensationella uppgifter som förekommer i konspirationsteorierna förklaras med att de är köpta av just de figurer som i det fördolda sägs styra världen.

QAnon-teorin verkar nu avta sedan stormningen av parlamentsbyggnaden i Washington kommit att framstå som ett västgötaklimax, och Trumps enträgna försäkran att presidentvalet var ”stulet” har hela tiden framstått som ett patetiskt försök av en notorisk lögnare att dölja att han är en dålig förlorare. Eller som Lena Andersson kallat Trumpismen; ”det djupgående teoretiska angreppet på en gemensam kunskap och en gemensam verklighet”.

Hennes förhållningssätt till feministernas manipulation av sanningen är likartad. Att man föds in i sitt kön innebär inte automatiskt att man föds in i sin könsroll, menar hon i nättidningen Kvartal. ”Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det (…). Varje definition behöver kriterier.”

»Förnuftet är människans inneboende verktyg för att tänka klart, att systematisera, att ordna och värdera, att se idén bakom enskildheter och detaljer. Det har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra. (…) För att kunna tänka behöver mänskligheten gemensamma begrepp och universella sanningsanspråk.«

Den engelska komikern Eddie Izzard, känd transvestit av manligt kön (gift med en kvinna), har nyligen gått ut med att han vill kallas för ”hon”. Att respektera hans upplevelse innebär därför inte att man kan bortse från sanningen. Biologiskt sett är han en man. Basta.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Boken Genusdoktrinen ger oss insyn i de förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld

♦ ♦ ♦ Varför ammar inte män? En genusvetare menar att ”sociokulturella barriärer står i vägen”. En annan menar att tanken om kvinnligt ammande ”är socialt konstruerat samt heteronormativt”. Även graviditet anses vara socialt konstruerat. Eller som fyra forskare från Oregon University som menade att glaciärerna behövde ett feministiskt perspektiv ”för att befria naturen från den vite mannens koloniala och patriarkala blick.” Driver de med oss? Man skulle kunna tro det. Men det är tidens nya radikala tänkare och ideologer som vill skapa en ny verklighet där traditionell kunskap ”skapas av mäktiga grupper − som vita heterosexuella, icke funktionsnedsatta västerländska män − för att de ska kunna behålla sin makt”.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi

Radikala feminister anser att könsskillnader bara är en föreställning, en konstruktion, som beror på kultur, uppfostran och annan social påverkan. Vilket en bred allmänhet har svårt att hålla med om, de yttre kroppsliga bevisen är alltför påtagliga. Att en försvinnande liten minoritet har könsdysfori, d v s transsexuella, har av militanta feminister utropats till det nya normala. Eller som tidskriften Genus skriver:

»Det är en grundläggande premiss i genusforskning att skillnaden mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera inte kan förklaras biologiskt.«

De flesta av oss skakar naturligtvis på huvudet åt detta, men dessvärre genomsyrar samma perspektiv också  offentliga dokument. I regeringens utredning Jämt och ständigt kan man läsa:

»Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som `sociala konstruktioner´, d v s könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.«

Detta är grunden i genusvetenskapen. Genusvetenskap vill kullkasta synen på vetenskap som något ”sant och objektivt”, menar Maria Wemrell på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Allt är politik, även vetenskapen. Det finns ingen neutral vetenskap, inga neutrala fakta, menar hon. 

För att rättfärdiga detta synsätt krävs normkritik, ett begrepp för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Detta beskrivs ingående i den länge efterlängtade boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, som framför allt är en genomlysning hur dessa radikalfeministiska  teorier kommit att genomsyra undervisningsväsendet och inte minst regeringen.

Fredrik Bondestam

Fredrik Bondestam, föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning, ser universitetet främst som ett slagfält där de som har makten försöker klamra sig kvar genom att belöna de som anammar deras sätt att tänka och bete sig. Ett i grunden leninistiskt förhållningssätt där all vetenskap egentligen är en maktstrid mellan ideologier. Forskning är bara en fortsättning på politiken, menar han. Argument och bevis är bara dekorationer och dimridåer i kampen om makten.

Innan vi kommer till den politiska grundtanken bakom detta synsätt ska vi bara förklara begreppet intersektionell, som är grundläggande i sammanhanget. Intersektionalitet är ett sätt att belysa maktrelationer mellan människor, t ex man-kvinna, svart-vit, heterosexuell-homosexuell, infödd-invandrad etc. Maktpyramiderna överlappar varandra, men överst är alltid en vit, heterosexuell man.

Detta är en nymarxistisk idé om makt. Man får inte sparka nedåt i pyramiden, däremot uppåt, vilket är förklaringen till varför invandrande brottslingar aldrig klandras, eller hedersförtryck, men däremot svenska vita män som ständigt anklagas för både rasism och kvinnoförtyck trots att Sverige troligtvis är världens minst rasistiska land med störst jämlikhet mellan könen. Trots detta kan privilegierade kvinnliga sångerskor ständigt framhålla att de ”hatar alla (vita) män” .

Efter Berlinmurens fall har vänstern famlat efter nya perspektiv, och multikulturalism, feminism och identitetspolitik har fyllt tomrummet. (Identitetspolitik utgår från synsättet att människor identifieras med den grupp de ingår i, typ invandrare, färgade, kvinnor, män, och bedöms utifrån den). Därför är den nya maktanalysens pyramid betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden. Fienden är inte längre främst kapitalister och borgare, utan snarare vita, heterosexuella män.

»Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. (…) Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik från underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret eller att sparka nedåt.«

Detta synsätt får komplicerade konsekvenser. Man vill ta makten, men man måste också förneka att man har makt. Att erövra status som offer ger makt, men paradoxalt nog innebär detta att man i samma stund får inflytande och erkännande. Hur bevarar man då sin offerstatus? Man måste då hitta en lägre position i maktpyramiden för att återfå legitimitet. För maktlöshet ger inflytande och innebär också att ingen får kritisera en. Då sparkar man nedåt.

Eftersom könet är en konstruktion och ingen könstillhörighet är att betrakta som normal har man uppfunnit begreppet cisperson för den förkrossande majoritet som ser sig tillhöra den traditionella beteckningen man eller kvinna. En cisperson är alltså en vars biologiska kön överensstämmer med ens juridiska, sociala och upplevda − och vips marginaliseras en majoritetsperson till en minoritet bland andra. Att vederbörande tillhör 99,99 procent av befolkningen är oväsentligt för normkritikens förespråkare.

Charlotta Stern

Dessa komplicerade begrepp och förhållningssätt har de senaste åren införlivats i den nya tidsandan. Men de är knappast folkligt förankrade, långt därifrån. Få vet ens vad de betyder. Och en begynnande förvirring börjar skönjas. Charlotta Stern, professor vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet, menar att man inom genusforskning fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

»Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.«

Och sen har vi undantaget kring transpersoner som är de enda som får bejaka riktigt stereotyp manlighet eller kvinnlighet. Det är ju deras hett efterlängtade identitetsmarkör. Detta godkänns av feminister och progressiva.

Martin Nilsson Jacobi

Konformiteten i ett abstrakt tankemode som den radikalfeministiska rörelsen utvecklat i sin genusdoktrin känner Martin Nilsson Jacobi på Chalmers igen. ”Idag är vi förvånade över idéer som exempelvis rasbiologi, som vi idag ser som absurda, kunde bli normerande. Eller hur totalitära stater kunde uppstå på demokratisk väg.” Det är dessa mekanismer han tycker sig se nu.

»Några personer sätter ramarna för vad som för tillfället är det korrekta sättet att se på världen. Ingen diskussion förekommer. Få vågar säga emot. Människor fogar sig, blir passiva. Håller låg profil. Ingen vill kastas ut ur gemenskapen. Alla får goda skäl att hålla sig inom de snäva ramarna.«

Problemet med genusforskningen, menar författarna, är dubbelt. Man har både avskärmat sig från omvärlden som ständigt hotar med nya rön om att kön inte uteslutande är en social konstruktion, samtidigt som man förlänats en särställning som rådgivare till den politiska makten. Boken Genusdoktrinen ger oss en nödvändig insyn i dessa förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld. 

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Vänsterns verklighetsuppfattning orsaken till den växande högerpopulismen

♦ ♦ ♦ Det talas allmänt om att högerpopulismen sköljer över Europa och Sverige är inget undantag med tanke på SD:s framgångar. Att orsaken skulle vara att vänstern stärkt sina positioner på en rad områden nämns sällan. Men är det inte uppenbart? Är det inte naturligt att vänsterelitismens alltmer dominerande ställning väcker en känsla av främlingskap hos somliga som leder till en högerpopulistisk motreaktion? Är det inte vänsterns ständiga konfrontation med folkligt sunt förnuft som skapat högerpopulismen? Denna värdekollision äger dagligen rum i samhällsdebatten där vänsterelitismens förhållningssätt dominerar. Här en lista på de viktigaste.

  1. Invandringen. Den tillåtande hållningen till massinvandringen lever starkast hos vänstern där framför allt MP och F! står för en i princip obegränsad immigration.
  2. Antinationalismen/globalismen är grundläggande i vänsterkretsar där nationalism betraktas som ett skällsord. Nationella gränser ses egentligen som onödiga eftersom vi är världsmedborgare i första hand. Sverige är bara en nation bland andra.
  3. Feminismen som från början sågs som en strävan efter lika rättigheter för kvinnor och män politiserades snabbt och är idag att betrakta som ett typiskt vänsterprojekt där radikalfeminister sätter agendan. Den ursprungliga kampen för kvinnans jämställdhet har ersatts av en rad märkliga elitistiska teorier som få förstår sig på.
  4. Genusvetenskap är en ideologi förklädd till vetenskap, en obevisad ideologisk ståndpunkt där könstillhörighet ses som ”en konstruktion”. Påståendet att det är en vetenskap är starkt ifrågasatt, vilket knappast bekymrar vänsterutopister.
  5. Normkritik är också ett vänsterbegrepp som vill lära ut att etablerade normer skall ifrågasättas, vilket institutionaliserats på normkritiska dagis.
  6. HBTQ är en annat begrepp som lanserats av vänstergrupperingar där homo- och bisexualitet visserligen är allmänt erkända, men transsexualitet och queer upplevs som mer svårförståeliga, liksom andra minoriteters allehanda krav. Vänstern kräver lika stor acceptans för dessa som för majoriteten heterosexuella.
  7. Könsmaktsordning är myntat av vänsterfeminister som ett begrepp för männens påstådda överhöghet gentemot kvinnor.
  8. Männen ses i praktiken som fiender till kvinnan där ”patriarkala” mönster skall bekämpas.
  9. Rasist kallas den som i praktiken inte delar en vänsterideologisk syn på integration, invandrarkriminalitet, islam och mycket annat.
  10. Islam betraktas av vänstern som en religion bland andra. De patriarkala traditioner som präglar denna religion erkänns inte av vänstern och feminismen, som också försvarar slöjtvånget och kvinnoförtrycket så länge det sker inom islam.
  11. Hederskulturen med sin kränkning av kvinnor som lett till många uppmärksammade mord – erkänns inte av vänstern och feministerna, som relativiserar dessa yttringar som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet.
  12. Kriminaliteten ses i huvudsak som en klassfråga som fråntar en stor del av ansvaret hos de kriminella, vilket innebär att vänsterintellektuella förordar milda straff rent generellt eftersom de anser att kriminalitet till stor del beror på samhället. Därför rekommenderar de terapi i första hand.
  13. No go zoner existerar inte enligt vänstern. Den som säger det betraktas som rasist och främlingsfientlig.
  14. Multikulturalism är fortfarande ett positivt laddat begrepp för vänstern. Man har ännu inte insett att multikulti försvårar integrationen.
  15. Identitetspolitik är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka dess ställning i samhället. Detta är vänsterns paradgren – man kan inte rättvist bedöma en grupp om man inte själv är en del av den, anser man.
  16. Veganism och andra marginella utopier stöds ofta av vänstern.

Bilden kan innehÃ¥lla: textDessa sexton punkter skulle kunna mångfaldigas men visar ändå vänsterns inflytande på tankeklimatet. Vänsterpartiet har bara tio procent av valmanskåren men deras synsätt präglar samhällsdebatten. Det är knappast märkligt att dessa förhållningssätt väcker starka motreaktioner eftersom karaktären av utopi och orealistiska föreställningar är påtaglig. Dessutom har vänsterns fokus på hur saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är utvecklat en politisk korrekthet som i sig blivit ett starkt irritationsmoment för många.

Vänsterinspirerade förhållningssätt har under decennier skapat en alternativ verklighetsuppfattning som utmanar sunt förnuft. De uppskattande synsätt gällande till exempel massinvandring, feminism, islam, genusvetenskap och normkritik har blivit etablerade av tongivande inom politik och media. Att acceptera dessa synsätt har setts som en självklarhet där kritiker uppfattats som bakåtsrävare. Denna vänsterpräglade tankehegemoni har troligen varit omedveten, men är dessvärre ett odiskutabelt faktum.

Dessa utopier har lämnat sunt förnuft långt bakom sig. De radikala tankesätt som etablerats som sanningar har aldrig inväntat eftersläntrare, de betraktas som pinsamma sölkorvar som mobbas av alla som tror sig förstå bättre.

Man är förvånad att högerpopulismen växer sig stark i Europa. Men är det inte i själva verket en naturlig motreaktion mot den sedan länge rådande vänsterelitismen?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Även jag tvingas rösta på SD

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Johannes Ljungquists foto.Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Johannes Ljungquists foto.Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Lisbeth Elmlunds foto.Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (10 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 5 votes)

SD är svaret på den svenska gränslösheten

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Bildresultat för islamOm man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Relaterad bildFörtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag

♦ ♦ Jag och min kompis startade ett rockband i början på sextiotalet med två andra killar. Att någon tjej skulle vara med var inte ens påtänkt, det sågs som en absurditet på den tiden, inte minst för att det inte fanns någon kvinnlig rockmusiker vi kände till. Begreppet ”band” var en sammanslutning av män, något annat var okänt. Det var killarna som lirade – kvinnor var fans, inte utövande musiker. Varför? Troligtvis för att rockmusik hade en utpräglad machostämpel, den uppfattades som en ”manlig” sak där killarna hade hjältestatus. Och tjejerna visade inget intresse att spela.

Honey Lantree, en av de första kvinnliga rocktrummisarna, med sina medmusiker i The Honeycombs.

Det var först några år senare som ett engelskt band väckte sensation med att ha en kvinnlig trummis (Honey Lantree i The Honeycombs). Det var väldigt exotiskt. Även om rockbranschen fortfarande domineras av män består branschen idag av många kvinnliga musiker. Men fortfarande är det ovanligt med rockband som enbart består av kvinnor och kallas då följaktligen för tjejband, en saklig benämning på en kuriositet.

Men benämningen tjejband irriterar Lena Lind Palicki i SvD 20/1 som ser normkritiskt på begreppet. Vänsterfeminister vill ju omvärdera mycket som anses självklart. Hennes argusögon ser nyanser vi andra missat i det att hon upplever en förminskning i begreppet tjejband jämfört med ”vanliga” band:

»Tjejband används om band med tjejer, medan ett band består av killar, fotboll spelas av män, damfotboll av kvinnor, särskilda pappadagar och pappamånader används om pappors föräldraledighet medan ordet mammalmånader knappast används. Så har mönstret sett ut. Det har bidragit till att ett kön ses som norm och andra som avvikare.«

Plötsligen ser jag hela normhysterin i ett förklarat sken. Det ligger ingen värdering i begrepp som tjejband eller damfotboll. Begreppen har uppstått spontant för att benämna fenomen som är förhållandevis nya, ovanliga. En neutral upplysning om en ovanlighet som är intressant, ja till och med glädjande. Va kul att tjejer också lirar ungefär.

Normer uppstår efter mångårig praxis. Att vara ”normkritisk” blir därför en poänglös kvasiintellektuell lek med ord, en beskäftig önskan att saker vore annorlunda i enlighet med radikalfeministiska flumteorier. Autentiska normskiften uppstår ur ny praxis. Det är verkligheten. När förekomsten av kvinnor inom rockmusiken blivit vanlig kommer begreppet tjejband försvinna eftersom det blir irrelevant. Likaså begreppet tjejfotboll då kvinnor ingår som en naturlig del i manliga fotbollslag.

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag. Dess karaktär av intellektuell feberdröm som saknar förankring hos en bred allmänhet framstår kanske tydligast i frågan om könsidentiteter. Att en minoritet av befolkningen har oklar könsidentitet har resulterat i att radikalfeministerna har förkastat ”tvåkönsnormen” och menar nu att det finns 70 könsidentiteter! I USA har man kommit fram till ”bara” 58. Ivar Arpi skriver i ledaren 20/1 i SvD.

»Innan man började ifrågasätta könsroller skulle beteendet följa med den kropp man hade, nu ska i stället kroppen anpassas till det beteende man har. Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt.«

I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Och detta sagt om en uppfattning som 99 procent av befolkningen har.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (20 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -4 (from 8 votes)

Den svenska konsensuskulturen en tröghetsfaktor i debattklimatet

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 6 votes)