Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Det har börjat röra sig inom waldorf. Från ett halvår tillbaka i tiden, då det fanns all anledning att ha en uppgiven syn på waldorfrörelsens framtid, har saker hänt på den senaste tiden som inger hopp. Och detta har i allt väsentligt att göra med en person – Örjan Liebendörfer. Örjan har ett förflutet som högstadielärare på Kristofferskolan under tolv år och var under flera år redaktör för På väg, waldorfrörelsens husorgan. Han var också verksam som projektledare vid Waldorfskolefederationen. Sedan lämnade han för att under flera år arbeta med strategisk utveckling inom läkemedelsdelen av Weledakoncernen.

Men nu har han alltså kommit tillbaka. På det halvår som gått har han startat sajten Waldorf Agora där nytänkande inom waldorf fortlöpande publiceras, han planerar tillsammans med Waldorfskolefederationen att under våren genomföra en idékonferens. Och han har skrivit en bok om waldorfpedagogik som snart skall ges ut. I senaste numret av Forum, organ för Antroposofiska sällskapets medlemmar, har han skrivit en artikel som har karaktär av programförklaring för hur han skulle vilja förnya ansatserna inom denna snart hundraåriga skolform.

Då han nu återvänder till waldorfpedagogiken ”är det inte utan sorg jag nu konfronteras med en situation som dramatiserats sedan slutet av nittiotalet då jag var fullt aktiv i skolrörelsen”. Men han anser att det finns hopp. Ny forskning visar att waldorf är på rätt väg, menar han, skoldebatten är i full gång, friskolesystemet är inte längre ifrågasatt etc. En av de stora utmaningarna ligger i att vi lever på en öppen skolmarknad ”med mängder av kompetenta aktörer”.

Därför blir frågan vad vi vill att waldorf ska stå för i skol-Sverige och vilken strategi vi har för att nå dit. Och Örjan formulerar en av de problem vi diskuterat här på Mummel i kön vid ett flertal tillfällen:

»Överhuvudtaget ser jag väldigt lite av övergripande strategisk diskussion inom waldorfrörelsen och en brist på förståelse för det gemensamma, det som håller samman skolorna som just waldorfskolor.«

Örjan vill väcka riksdagens intresse för waldorfskolans samhällsnytta. En åtgärd som kräver övertygande forskningsunderlag, något man inte precis gödslat marknaden med tidigare. Det unika med waldorfpedagogiken är ju dess utvecklingspsykologi. Här finns mycket att göra. Man kan därför fråga sig vad till exempel temperamentsläran har för giltighet idag. Är den lika irrelevant som många utanför rörelsen anser? Och vad kräver barnets olika åldrar för pedagogiska insatser? Utöver ren forskning måste den antroposofiska värdegrunden göras begriplig för att framstå som berättigad. För att ta några exempel.

Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn, frågar Örjan. En intressant idé som ansluter till Ivar Heckschers om att placera invandrare på folkhögskolor. Då får de en meningsfull start och folkhögskolorna ett behövligt tillskott till ett vikande elevunderlag. Nog finns det nya utmaningar för waldorfrörelsen trots att den har snart hundra år på nacken.

Att rektorsfunktionen tvingats på waldorfskolorna ser Örjan positivt på efter ett över ”90 år gammalt organisatoriskt trauma”:

»Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad men låt duktiga ledare ta hand om administration, personalvård, krishantering och strategisk utveckling. Ett modernt ledarskap bygger på att skapa förutsättningar och inspirera medarbetarna. Ett sådant ledarskap behöver vi inte vara rädda för.«

Örjan väjer som synes inte för de heta potatisarna. Till den omhuldade waldorfdogmen om en stark periferi vill han nu foga ett starkt centrum ”med professionell lobbying, ledning av gemensamma processer samt smarta servicefunktioner som avlastar skolorna och skapar stordriftsfördelar”. Detta kommer åtskilliga i rörelsen att sätta kaffet i vrångstrupen för, liksom tanken att skapa ett Waldorfförbund för waldorfskolor, waldorfförskolor, särskolor och andra waldorfpedagogiska verksamheter.

Och så kommer det: Mångfalden av röster är ingen framgångsväg. Så låter det när en helig ko slaktas. Men det räcker inte. Örjan föreslår också att eftersom alla waldorfpedagogiska verksamheter drar nytta av att förbinda sig med märket ”waldorf” bör de rimligen betala en licensavgift samt ställa upp på gemensamma kriterier och system för kvalitetssäkring. En besk medicin för många traditionalister.

För att undvika ”waldorf light” bör man tydligare definiera antroposofin som waldorfskolans värdegrund, menar han. Detta bör varje lärare och medarbetare kunna stå bakom om de läser stadgarna i den egna stiftelsen eller föreningen.

Örjan rör med andra ord ordentligt om i waldorfgrytan. Och han har sina randiga skäl. Idéstiltjen inom waldorfrörelsen de senaste decennierna har varit deprimerande, vilket ytterst bottnar i dåligt ledarskap. Waldorfskolefederationens ansvar går inte att bortse ifrån. Inte minst politiskt. Det kan knappast vara enbart politikernas fel att tumskruvarna alltmer dragits åt. Därför är Örjans programförklaring ett glädjande tecken. Låt oss hoppas att detta markerar slutet på waldorfpedagogikens långa ökenvandring i det här landet.

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Hänger ni med? Kan ni tala antroposofiska? Redan 1995 fick jag en fiffig papperssnurra av Anders Nawroth kallad AntroPrat där han hade samlat ett antal antroposofiska klyschor och finord som ofta användes i antroposofiskt språkbruk – många gånger för att dölja det faktum att man inte förstod, men ändå ville ge ett intryck att man gjorde det. Med ordsnurran, där man kombinerade ord och begrepp, ville Anders ge flera chansen att delta i det antroposofiska samtalet beväpnad med en ordentlig dos fikonspråk.

Klassläsaren skulle vilja öva det halvmedvetna ödet, men får kultivera det kosmiska förloppet istället. Att befria den inre Mikaeltidsåldern kan bara ske i en genomarbetning av den ödesmässiga jagutvecklingen, förutsatt att man har modet att se det visionära idealet. Men det i sin tur kräver att man öppnar sig för det ljusfyllda kraftfältet och har i medvetande den intuitiva ängeln med sitt imaginativa tålamod. Då borde man kunna förlösa den ljusfyllda nåden.

Elva år senare skapade Anders AntroPrat Online, där antalet variationsmöjligheter är i stort sett oändliga. ”Genom en sinnrik slumpmässig mekanism skapar AntroPrat fraser med antroposofisk inriktning, färdiga att klistra in i din ordbehandlare”, som det står på hemsidan. ”AntroPrat möjliggör ett vidgat medvetande.” Fraserna förnyas varje gång sidan laddas om. Orden och begreppen har samlats från ”en större mängd antroposofiska föredrag, gruppaftnar, artiklar och medarbetarmöten”. De ordkombinationer ni ser här kommer inte att upprepas i brådrasket då det finns över nio miljarder kombinationsmöjligheter.

Den klarseende får försöka att uppnå det yttre mänsklighetsidealet, men måste först söka den harmoniska själsformation som krävs för att komma till kunskap om den aktiva sylfen, det vill säga ha modet att finna det fria värmeelementet i den tregrenade själsläran. Och det sker inte i en handvändning kan jag säga! Envar bör därför våga öppna sig för den meditativa källan så att man kan initiera det mikaeliska flödet så att man förmår potentiera det högre uppdraget.

Så kan man hålla på. Jag har lagt till ett och annat ord för att skapa ett flyt. Men med  AntroPrat kan vem som helst hålla ett antroposofiskt föredrag och skapa en stämning av djupsinnig outgrundlighet. När pannorna i publiken börjar rynkas är du på rätt väg, och faller publiken i sömn har du lyckats! Skulle du till äventyrs få några frågor efterpå är det bara att fortsätta kombinera fraserna: ”Intressant att du ställer just den frågan, det är nämligen så att för att kunna återskapa det positiva fältet behöver man bara visa vägen till den fördomsfria bärkraften för att harmonisera den ockulta andligheten…”

”Nån måste göra nåt, det här är ju rena sekterismen!” Uttalandet kommer från en bekant som är chef för en miljöorganisation och som läst Miljöaktuellts artikel* om biodynamisk odling. Han har varit en stor tillskyndare av biodynamisk odling och har stor respekt för antroposofernas insatser även på andra områden. Men nu är han besviken: ”Man får ju skämmas!”. Hur ska han i fortsättningen kunna tala väl om biodynamisk odling med kollegor inom olika miljöorganisationer?

Han har goda skäl att känna bestörtning. Artikeln beskriver vad de biodynamiska preparaten består av. Preparat 502 utgörs av urinblåsor från kronhjort som fylls med röllekablommor och sedan placeras i solen under sommaren och i marken under vintern för att sedan grävas upp på våren. Preparat 505 görs av finhackade barkbitar av ek som placeras i kranium från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten. Preparat 506 framställs av bukhinna från nötkreatur som fylls av maskrosblommor som läggs i marken på vintern för att tas upp på våren. Det finns fler preparat som framställs på liknande sätt.

Men det märkliga med detta kanske han hade kunnat ta om företrädarna för den biodynamiska odlingen hade rimliga förklaringar. Eller förhöll sig på ett anständigt sätt. Men de svarar undvikande. ”Vi har inget att dölja”, säger Lars Engström på Rosendals trädgård, ”men det blir enklare kontakt med kunden om man inte tar med alla delar”. Man verkar sakna argument.

Det biodynamiska jordbruket är på nedgång. Landets största förädlare och säljare av biodynamiska livsmedel, Saltå kvarn, har sen i somras släppt kravet på att alla spannmålsprodukter måste vara biodynamiska. Det finns inte tillräckligt – allt färre odlare ställer om till biodynamisk odling medan den ekologiska odlingen ökar kraftigt. Samtidigt som Saltå kvarn växer tvingas VD Johan Ununger därför vara pragmatisk: ”Vi bryr oss helt enkelt inte så mycket om de biodynamiska preparaten”.

Ununger menar att skillnaden mellan de två alternativa jordbruksmetoderna är ”så små att det knappt är intressant att prata om det”. Till skillnad från Ununger menar Mona Lostringer Gustavsson på Svenska Demeterförbundet, som certifierar biodynamiskt framställda produkter, att ”det är klart att preparaten fungerar. Det finns massor av forskning som styrker detta.” Artur Granstedt på Biodynamiska forskningsinstitutet håller med: ”Det finns forskning som visar att de har statistiskt säkerställd verkan”.

Försvarare av den biodynamiska odlingsmetodens överlägsenhet talar alltid om denna forskning, men den redovisas sällan – och då bara något enstaka försök som visar på jordförbättring. Bengt Lundegård, som tidigare forskat på biodynamiska odlingsmetoder på SLU: ”Problemet för antroposofin är ju att den inte publicerat sig vetenskapligt och att deras metoder inte anammats av vetenskapsvärlden. Det är en holistisk metod som inte kan jämföras med accepterade vetenskapliga metoder”.

Dan Larhammar på föreningen Vetenskap och folkbildning som i många år varit kritisk, tillbakavisar de ständiga påståendena om att biodynamiska produkter har mer smak, är mer näringsriktiga och har bättre lagringsegenskaper: ”Om en studie skulle ge några sådana resultat skulle de ge stort genomslag i forskarvärlden”.

Mörkandet från antroposofisk sida av de biodynamiska metoderna är en direkt följd av ett obefintligt ledarskap. Som alltid i antroposofiska sammanhang är var och en ställd på sig själv. Finns en central instans sysselsätter den sig mest med ideologifrågor och kursverksamhet. Mycket sällan med strukturering av rörelsen och dess framtoning utåt. Att ingen i rörelsen kan förklara preparatens märkliga framställning är en sak. En ledning värd namnet hade för längesedan både internt och ut mot media tagit fram och kommunicerat en rad forskningsrapporter som tydligt visar den stora skillnad tillsättandet av preparaten utgör. Man hade då kunnat säga `vi förstår inte Steiners intentioner, men de funkar!´

Då hade man spelat med öppna kort. Och hade preparaten den fantastiska verkan som förespeglats från antroposofiskt håll hade offentligheten nog haft ett visst överseende med underligheterna. Och miljöchefen sluppit skämmas.

*Artikeln, ”Biodynamisk kräftgång” (8/2012), fanns ännu inte på nätupplagan http://miljoaktuellt.idg.se/då detta skrevs.

Waldorflärarhögskolan har beslutat att lägga ned verksamheten rapporterar ansvariga i dagarna. Försåvitt inte Utbildningsdepartementet skjuter till de pengar som saknas, vilket blir klart inom en månad.  Oavsett utgången är detta den senaste i raden av indikationer som visar att den antroposofiska rörelsen i det här landet har sett sina bästa dagar.

Den biodynamiska rörelsen startade redan på femtiotalet det som i våra dagar utvecklats till den odlingsform vi kallar ekologisk. Biodynamisk odling existerar fortfarande, men är sedan länge helt undanträngd av den ekologiska – och med det idén om det självförsörjande småjordbruket. Liksom de för allmänheten svårsmälta så kallade preparaten och det processuella tänket med andliga förtecken.

Rudolf Steinerseminariet är sedan länge en skugga av sitt forna jag. Den sjudande kittel denna vuxenutbildningsinstitution var med alla sina linjer; allmänna, konstnärliga, pedagogiska, eurytmilinjen och den biodynamiska linjen, finns inte längre. Denna plats var under flera decennier navet i den ström av spännande initiativ som gjorde det antroposofiska Järna till ett begrepp. Idag finns bara en läkepedagogisk utbildning på platsen. Rudolf Steinerseminariet existerar  bara som hyresvärd och har dessutom bytt namn till Järna Kulturcentrum.

Den antroposofiska läkekonsten lever under ständigt hot trots starkt folkligt stöd för Vidarkliniken. Problemet är en rigid lagstiftning som bara accepterar ett skolmedicinskt synsätt. Internationellt är synen mer tillåtande vilket talar för den antroposofiska medicinens fortlevande på sikt. Men ingenting är säkert i dagsläget.

Läkepedagogiken har haft det kärvt några år för att man i början inte förstod att nya handläggare på kommunerna inte genomskådade egenarten i denna vårdform. Kommunerna upphandlar nämligen dessa tjänster av de antroposofiska hemmen. Efter mycken möda och stort besvär, där man gjort omfattande marknadsstrategiska ansträngningar, är man nu på banan igen.

Det är sedan länge tydligt att ledarskapet i Antroposofiska sällskapet både internationellt och här hemma inte förmått möta den nedåtgående spiralen. Tvärtom, man saknar fortfarande det nödvändiga krismedvetandet. Idétorka och svagt ledarskap har lett till minskad medlemstillströmning, dålig ekonomi och till och med permitteringar vid centret i Schweiz.

Som lök på laxen blev det i dagarna klart att det stolta hotellprojektet på seminarieområdet i Järna skjuts på framtiden efter åtta års fruktlös kamp mot kommunens och grannars ovilja. Det var ursprungligen avsett att fungera som konferenshotell, en tanke många ifrågasatte redan från början eftersom det var svårt att se den kommersiella potentialen. Man får nu nöja sig med den nyss avslutade ambitiösa renoveringen av ett tidigare elevhem.

Förutom den läkepedagogiska utbildningen och Asmussens arkitektkontor finns ”Yipparna” (Youth Initiative Program), en samling unga (antroposofiska) entrepenörer som sedan några år valt seminarieområdet som sin hemmabas, vilket alla glädjer sig åt. BERAS (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) har flyttat in i gamla biblioteksbyggnaden där de delar lokaler med reklambyrån Järna Kommunikation. Ett stenkast därifrån finns jordbruksutbildningen på Nibble Gård och på Skillebyholm finns en trädgårdpedagogutbildning.

Så tecknen är tydliga – den antroposofiska vågen är över. De kreativa inspiratörer som drog folk till rörelsen har för länge sedan lämnat oss, och inga nya har kommit.

Odiskutabelt är ändå att den antroposofiska rörelsen lämnat tydliga spår i samhället. Den har faktiskt fungerat som den kulturimpuls antroposofer ständigt talar om. Den biodynamiska odlingsprincipen ledde till dagens ekologiska trend, waldorfrörelsens kraftfulla agerande var huvudorsaken till dagens friskolesystem, och Vidarklinikens existens har nog spelat en icke oväsentlig roll i ifrågasättandet av skolmedicinens monopol.

Kanske vi kommit så långt vi mäktat med det koncept som skapades i början på förra seklet. Nu behövs andra ansatser och förhållningssätt – och att nya uppgifter formuleras som svarar mot dagens verklighet. Men inget tyder på att man från ledande håll har den mognad detta kräver. Dessvärre.