Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Efter Steiners död fanns ingen uppenbar efterföljare som kunde leda rörelsen utifrån ett högt utvecklat klarseende, skriver Terje Sparby i norska medlemsbladet Antroposofi i Norge 1/2013.

»Istället uppstod en slags centralantroposofi upptagen av att förvalta arvet efter Steiner och realisera hans idéer i praxis. I utkanten fanns och finns människor med uppenbara klarsynta förmågor, men dessa har bara i liten grad blivit accepterade av centrum. Ingen har nått upp till Steiner. Detta har resulterat i att antroposofin framstått som en andevetenskap med en accepterad forskare, en situation som åtminstone utåt sett knappast känns övertygande.«

Detta är utgångspunkten för ett resonemang kring vad den antroposofiska skolningsvägen egentligen är. Mummel i kön har tidigare uppmärksammat bristen på anvisningar för denna skolningsväg. Men Sparby är inte ute efter en praktisk handledning. I sina två artiklar efterlyser han i första hand en större öppenhet inom inom antroposofisk meditation där erfarenheter delas.

Detta är inte helt enkelt i en kultur där det för många är oacceptabelt att öppet redovisa sina andliga erfarenheter. Man talar inte om sånt – och man har Steiners ord på detta. Men det finns de som menar att om antroposofin skall komma vidare måste man kunna tala friare om detta – och även de kan visa steinercitat som stöd för sin argumentation.

Sparby tillhör den senare kategorin. Han menar till och med att man inom rörelsen inte tagit uppgiften att utveckla klarseende förmågor på allvar, vilket kan förmodas vara orsaken till att antroposofin blivit alltmer otidsenlig där man istället för att premiera nyskapande intentioner har varit fjättrad av en mytologisering kring upphovsmannen. Antroposofins problem är stora och svåröverskådliga. Sparby ser framför allt sex problemområden.

1. Det vetenskapsteoretiska problemet. Här finns ingen konsensus om vad ”vetenskaplighet” innebär, varken konventionellt sett eller i antroposofisk mening. 
2. Det kunskapsteoretiska problemet. En systematisk bearbetning av den antroposofiska kunskapsteorin saknas. Speciellt viktigt är här vardagsmedvetandets förhållande till högre medvetenhetstillstånd. 
3. Det ontologiska* problemet. Hur skiljer sig förhållningssättet till den andliga världen och dess väsen till den fysiska världen och dess väsen? Här menar Sparby att ”andeforskaren” i sista hand är avhängig att den andliga världen uppenbarar sig för att kunna kunskapa.
4. Det metodiska problemet. Det mest uppenbara är här den bristande reproducerbarheten av de högre medvetandetillstånden som uppnås genom meditation. Och de sparsamma anvisningarna hur man uppnår detta. 
5. Problem att formulera andevetenskapliga resultat. Hur återger man forskningsresultat från en andlig värld få känner till? Hur kan man överföra forskningsresultat till praktiska områden? Hur gör man när andevetenskapliga resultat inte stämmer med konventionella vetenskapliga resultat? 
6. Sociologiska problem. Dessa existerar både i förhållande till samhället och den etablerade forskningskulturen som inom antroposofiska sammanhang. Att forska andligt på egen hand är ytterst vanskligt, varför man i den antroposofiska kulturen försöker hitta andra sätt att förhålla sig positivt till dessa forskningsresultat. Steiners påstående att man utifrån enbart tänkandet blir övertygad om de andevetenskapliga forskningsresultatens giltighet har lett till att antroposofin i så stor grad begränsats till en praktisk rörelse.

För Sparby står och faller antroposofin med dessa problemställningar. Och han är kritisk. Han ifrågasätter Steiners uttalande om att andliga forskningsresultat har samma exakthet och objektivitet som geometri. Och han hänvisar till ett replikskifte i Die Drei 12/2011 som han sammanfattar:

»Eftersom de klarseendes berättelser skiljer sig från varandra kan man enligt Meyer inte hävda att deras erfarenheter är objektiva. Utifrån Meyers ståndpunkt ligger det nära till hands att fråga sig om det verkligen lönar sig att gå den väg till andlig kunskap som Steiner är en representant för. Är det värt ansträngningen om man på sin höjd kan uppnå en subjektiv upplevelse vars tankemässiga innehåll inte accepteras av andra klarseende och heller inte kan accepteras av icke-klarsynta?«

Den troliga anledningen att antroposofin inte kommit längre i sin utveckling är enligt Sparby att man inte varit öppen med varandra och delat sina andliga erfarenheter. Och han föregår med gott exempel genom att delge lite av egna ”undersökningar” (han är noga med att inte kalla det ”forskning”). Han utgick från typiska antroposofiska meditationer som biövningarna, rückschau och rosenkorsmeditationen. Övningarna varade inte längre än 10-20 minuter morgon och kväll under en period.

Han hamnade efter en tids övande i ett så kallat hypnagogiskt tillstånd, en sorts dämpat men ändå vaket medvetande på gränsen till sömn där han kände att han inte kunde röra lemmarna. Detta tillstånd kallas också för sömnparalys. Så förnam han ett ”starkt susande ljud (som en vind eller som en väsande katt) och ett virvel/rotationsfenomen uppträdde”. Till detta fogades en slags stickande förnimmelse ”på overflaten av kroppen min”, som kvarstod då sömnparalysen upphört. Därmed kunde han fastslå att det han upplevt inte var inbillning. Han förmodar att detta var ett tecken på en ”lätt exkarnation av eterkroppen”.

Tiden efter den första upplevelsen hamnade han i detta tillstånd varje gång han skulle sova. Susningarna och virvelrörelsen blev allt starkare tills de blev okontrollerbara. Han blev rädd för att lägga sig tills han kom på ett sätt att komma tillbaka till ett normalläge genom att ”fokusera på minnet av kroppens materialitet”. I början betraktade han detta som ”obetydliga, subjektiva biverkningar” av meditationen, tills han kom över en bok som beskrev något de gamla grekerna upplevde då de var sjuka och uppsökte den andliga världen för hjälp. Här beskrevs samma fenomen av snabbt snurrande rörelser och ett pipande, visslande ljud.

Sparby konstaterar att ovanstående erfarenheter är en del av ett område som existerar mellan dagsmedvetandet och de högre medvetenhetstillstånden. Han nämner också fenomen som en mer ”flytande” kroppsförnimmelse där man känner ”kraftströmmar, plötsliga bilder eller insikter och allehanda undermedvetna känslor från ångest till lycksalighet. Och även om de är flyktiga skulle de kunna undersökas, menar han. Och han frågar sig: Kan man komma fram till vilka av mellanområdets fenomen som är objektiva tecken på att man gör framsteg på meditationsvägen?

Men att undersöka mellanområdet är krävande. Sparby ger i sin artikel detaljerade beskrivningar av fler fenomen och han konstaterar att det kan verka som hela ens liv måste vara inställt på detta. För att undersöka mellanområdet ”måste man delta med hela sin mänsklighet”. Alla människor måste gå sin individuella väg, men han förmodar att vissa upplevelser är generella. Att delge varandra dessa fenomen är en viktig förutsättning för utvecklandet av antroposofin. Skriver alltså Terje Sparby i ett inlägg som i sin sanningslidelse och uppriktighet söker sin like inom nordisk antroposofi.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

*Ontologin – läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande förklaring av verkligheten

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposofin i ungdomen ändrade mitt liv. Äntligen en världsbild som satte allt i ett sammanhang. Krafterna bakom tillvaron blottlades, människans komplexa väsen undersöktes, världshistoriens krumbukter kom i ett förklarat sken och inte minst – reinkarnationsidén visade på människan som ett evighetsväsen. Min entusiasm visste inga gränser.

Det unika med denna världsåskådning, och som gav den tyngd, var dess konsekvenser i det praktiska livet inom sjukvård, jordbruk, omsorg och pedagogik. Men det som mest fångade mitt intresse i början var Steiners samhällsanalys som jag tyckte var suverän. Tregreningen av den sociala organismen, som han kallade sin samhällsmodell, var ett försök att betrakta samhällsskeendet fenomenologiskt – befriat från ideologi och intressegrupperingars manövrerande. För en som var hjärtligt trött på det partipolitiska tjafset var detta ljuv musik.

Men en omläsning av Kärnpunkterna i den sociala frågan, boken där Steiner lanserade sin samhällssyn, är idag dessvärre en besvikelse. Den anarkosyndikalistiska grundtanken känns visserligen fortfarande sympatisk, men långtifrån realistisk – och den har heller aldrig vidareutvecklats. Ändå är idén fortfarande allmänt förekommande i antroposofiska sammanhang, som nu senast i Forum (nr 4,2012).

Social poesi, social skulptur är rubriken på en artikel av belgiskan Melanie Lauwaert som studerar på YIP (Youth Initiative Program) på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Rubrikens poetiska formulering är typisk. Den följs av en lika poetisk betraktelse. ”Vår sociala kropps alla organ står under hot från flera håll samtidigt”, heter det. ”Allt verkar utmanas av ett gammalt och invant tänkesätt och genom en växande materialism som tillsammans leder till en stark stagnation och ett slags förhärdningsprocess.”

Detta känner vi igen, vi som har varit med ett tag. Och artikelförfattaren fortsätter:

»För att den sociala kroppen ska bli en frisk organism måste människan utveckla en `medkänslans ekologi´ genom att kultivera vårt tänkande och vår kreativa kapacitet. Ett paradigmskifte är avgörande. Människan längtar efter att skapa verklig frihet, gemenskap och samförstånd, men detta är inget som är oss av naturen givet. Vi måste aktivt arbeta för att skapa en skulptural social process.«

Vackra ord, men inget konkret. Vad en ekologisk medkänsla är utvecklas nämligen inte närmare, inte heller hur det kommande paradigmskiftet kan se ut. Sen är det ju svårt att skapa ”en skulptural social process” om det inte närmare förklaras vad den innebär. Och så fortsätter det. Vi uppmanas att utveckla ”social poesi”, det vill säga ”upplivandet och stärkandet av fantasin och den fria, kreativa, levande tanken, känslan och viljan genom att medvetet och aktivt vara i kontakt med den poetiska sfären av holistisk fantasi, inspiration och intuition”.

Holistisk fantasi – det är ingen hejd på de nyskapande begreppen. Problemet är bara att de är tomma, de står inte för någonting. För artikelförfattaren gitter inte förklara, det hon menar är därför höljt i dunkel. Och det blir knappast klarare längre fram:

»Vi måste börja med att i tanken aktivt om- och återskapa den värld vi vill leva i, men inte på ett intellektuellt sätt, utan ett visionärt och holistiskt sätt.«

Detta är snömos, till intet förpliktigande eufemismer. Man kan naturligtvis ursäkta det hela med att det är ett resultat av en ung människas svärmiska sinnelag – jag var likadan själv en gång – men problemet är att denna typ av texter är vanlig även hos äldre antroposofer. Istället för att ta itu med att förverkliga tregreningens från början spännande sociala idéer har man stannat upp i ett ofruktbart amatörfilosoferande – decennium efter decennium.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket `det är lätt att säga tulipanaros´, det vill säga det är lättare sagt än gjort. Man kan också säga `mycket snack men lite verkstad´. För så är det med tregreningen. Trots att Rudolf Steiner misslyckades lansera sin samhällsmodell i början på förra seklet, lever drömmen kvar om tregreningens giltighet.

Men knappt hundra års handlingsförlamning har visat att tregreningen är en tulipanaros, en orealistisk utopi. Allt som återstår är verklighetsfrämmande retorik.

»Men om vi vill uppmuntra vår sociala kropp att verkligen återhämta sig och läka, så måste vi ge den dess rätta medicin. En medicin som inte bara botar en del, utan behandlar kroppen som en helhet och uppmuntrar de självläkande krafter som redan finns i den.«

 OK, men hur?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Varje år i slutet av september firar waldorfskolorna Mikaeli till åminnelse av ärkeängeln Mikaels seger över draken (i Sverige talar vi om S:t Göran och draken). Draken är en allegorisk framställning av materialismen och Mikael den andliga kraft som kan besegra den och befria den mänskliga själen (prinsessan) som var på väg att slukas av monstret. Detta anar kanske en och annan elev i  waldorfskolans högre klasser, även om det inte är en officiellt uttalad tolkning. I sin kritiska uppsats om waldorfskolorna i Frankrike, beskriver den före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perra detta som symptomatiskt:

»Avsikten bakom den genomgripande rituella praxisen i waldorfskolan tror jag är att försätta eleverna i en religiös atmosfär som är beroendeframkallande. Jag minns att som tonåring ha känt det som att jag levde i ett slags kloster med dagliga ritualer och recitationer. Och denna religiösa stämning var genomgående förknippad med konstnärliga övningar och ständiga berättelser om legender, folksagor och myter.«

Grégoire Perra (bilden) menar att detta får oönskade konsekvenser. I en ålder barnen borde ”vakna upp och tänka kritiskt” utvecklar de istället en förlitan på känslor och fantasi ”som senare kan främja godtrogenhet och impulsivt beteende”. Ceremonierna, högtiderna och språken skulle enligt Perra medverka till att prägla barnen att senare i livet glida in i en antroposofisk livssyn.

Att en religiös atmosfär kan uppfattas är en intressant iakttagelse, man kan uppleva något av den kvalitén när det gäller småklasserna – frågan är bara om detta kan ses som ett problem av andra än passionerade reduktionister som har örnkoll på allt som kan bryta mot den sekulariserade normen. I denna atmosfär ligger nämligen en pedagogisk intention av stor vikt. Och avsikten är knappast religiös, snarare en önskan att ge barnet en känsla av meningsfull helhet, av hemkänsla i världen. Detta är centralt i waldorfpedagogiken. Tids nog konfronteras barnet med den obönhörligt krassa verkligheten.

Perras syn på barnets fantasi och känslor saknar de mest grundläggande insikter i mänskligt växande. När har man hört att ett stimulerande av barns fantasi skulle vara av ondo? Och av detta drar han generande enkla, närmast behaviouristiska slutsatser. Det man stoppar in får man ut, ungefär.

»I denna konstnärligt-mytiskt-religiösa atmosfär blir eleverna vana vid ett tillstånd av lättja som kommer att göra dem socialt missanpassade, oförmögna att utveckla sina färdigheter. För upprepar man inte vad man själv varit med om?«

Av detta följer att barnets jag övervärderas, menar Perra – vilket i sin tur leder till att de senare i livet kan bli gurus! Jo, ni läste rätt. Och präglingen under skoltiden gör att de lätt hamnar i Antroposofiska sällskapet som andliga ledare ”för att de systematiskt och blint litar på sina egna känslor eller hugskott, så till den grad att de kan betrakta sig själva som medier”! Ni läste rätt även denna gång.

Slutsatserna är häpnadsväckande – men också motsägelsefulla. För på ett annat ställe i uppsatsen konstaterar han att eleverna sällan blir antroposofer, vilket ju är mer med sanningen överenstämmande. För hade avsikten med waldorfskolan varit att skapa en kader av antroposofer har man skändligen misslyckats. Och skulle man till äventyrs ha lyckats skulle samhället dragit in skolpengen för länge sen. Perras teori om antroposofisk indoktrinering faller på sin egen orimlighet.

Men i sin uppsats drar han denna teoribildning in absurdum. Han talar om waldorfskolans strävan att skapa ”familjära relationer” mellan lärare och elev för att underlätta introducerandet av ”den antroposofiska doktrinen”. Lärarna blir mammor och pappor och eleverna deras egna barn till den grad att en närmast incestuös atmosfär uppstår.

Detta är naturligtvis en allvarlig anklagelse mot hela waldorfkonceptet och troligtvis en av orsakerna till att uppsatsen anmälts, se vidare Sune Nordwalls kommentar. Det handlar helt klart om förtal.

Perras huvudtes, att waldorfskolan är en ”slug konspiration”, saknar övertygande argumentation som stärker tesen. Det behöver man inte vara antroposof för att inse. Resonemanget är både motsägelsefullt och ytligt – och framför allt motsägs det av verkligheten.

                                                                                                                          Johannes Ljungquist

En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid   problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var  oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.

Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon  förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.

För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.

Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.

I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:

»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«

I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola.  Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.

* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.