Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Antroposofin – ett ständigt pågående seminarium om livets stora mysterium

♦ ♦ ♦ Den antroposofiska rörelsen har alltsedan starten för hundra år sedan haft en besvärande oförmåga att sammanfatta antroposofins egenart. Det har antingen varit korta obegripliga formuleringar eller evighetslånga utläggningar som ingen orkar läsa. Och varje antroposof har sin egen förklaring vad antroposofin handlar om.

I förra krönikan tittade vi på ett exempel från Norge som visar på denna märkliga oförmåga. Den var dessutom i sitt språkbruk präglad av en förgången tid. Det svenska Antroposofiska sällskapets hemsida har den här beskrivningen, som också lämnar en del i övrigt att önska. Inte i någondera fallet får man egentligen en begriplig beskrivning av egenarten.

Vill man vara kortfattad kan man säga att antroposofin är en praktiskt inriktad världsåskådning baserad på reinkarnationsidén som utvecklat metoder inom meditation, pedagogik, omsorgsvård, jordbruk och läkekonst. Detta positionerar visserligen läran i förhållande till andra världsåskådningar, men ger ingen upplevelse av särarten.

Hur kan man då beskriva antroposofin så att den blir begriplig för andra än antroposofer? En översiktlig beskrivning där dess komplexitet och egenart blir tydlig? Här är ett försök.

Antroposofin sysselsätter sig med frågor om människans djupaste väsen och med de krafter, processer och lagbundenheter som utgör själva grunderna för vår existens. Det är en världsbild som är mycket komplex. I sina huvuddrag kan den sägas formulera mänsklighetens andliga, kulturella och sociala roll i historien, nuet och framtiden.

Intresset för antroposofi bottnar i ett sökande efter en bild av tillvaron i sin totalitet. Man letar inte efter en religiös tro, utan sätt att kunskapa om de yttersta tingen. Att genom uppövad sensibilitet för livets olikartade fenomen finna överordnade samband och mönster.

Antroposofin är inte en religion, den sysselsätter sig istället med alla religioners ursprung, deras utgångspunkt och bakomliggande drivkrafter – den så kallade mystiken. Antroposoferna är esoteriker, vilket enkelt uttryckt innebär att vad man än intresserar sig för stannar det aldrig vid något ytligt. Man går alltid på djupet.

Antroposofi omfattar därmed tillvarons alla skikt, även de osynliga, obevisade områden vårt ytliga vardagstänkande sällan vågar beträda; livet efter döden, vårt innerlivs gåtfulla mångtydigheter, idén om karma och reinkarnation, meningen med livet och liknande.

Centralt i utvecklandet av ett personligt förhållande till antroposofin är ödmjukhet och självkännedom. Därför visar antroposofin på vägar att kultivera det mänskliga själslivet där personligheten finstäms och utvecklas. Slumrande förmågor väcks, subtila aningar träder fram. Man kan på sätt och vis säga att antroposofin är en sorts universitet, eller ett ständigt pågående seminarium om livets stora mysterium.

På det personliga planet syftar antroposofin till personlighetsutveckling. Men det stannar inte där. På det yttre planet syftar antroposofin dessutom till samhällsutveckling, vilket kommit till uttryck inom framför allt pedagogik, sjukvård, jordbruk och omsorgsvård. Detta gör antroposofin unik inom alternativa världsåskådningar.

Inom det pedagogiska området handlar det om waldorfpedagogik. Denna skolform har varit verksam i vårt land sedan mitten av 1900-talet inom waldorfskolor och waldorfförskolor. Då det gäller sjukvård finns den antroposofiska medicinen med Vidarkliniken i Järna som främsta exponent. Här ges förutom speciella mediciner en rad terapier av utbildade läkare med specialistkompetens.

Antroposofins upphovsman Rudolf Steiner skapade också den första ekologiska jordbruksmetoden. Redan i början på förra seklet introducerade han den biodynamiska odlingen som sedan bildade skola för andra alternativa odlingssätt. För förståndshandikappade skapade Steiner dessutom en metod han kallade läkepedagogik. I Sverige har metoden praktiserats sedan mitten på trettiotalet i en rad läkepedagogiska hem runt hela landet.

Den antroposofiska världsbilden är mycket omfattande varför ovanstående försök till sammanfattning begränsats till bara det allra nödvändigaste. Den som vill veta mer kan ta del av de vanligaste frågorna kring antroposofin och den antroposofiska rörelsen som besvaras här.

Det finns naturligtvis en massa saker att tillägga. Men jag tror denna sammanfattning tar med det väsentliga. Jag hoppas också att den är begriplig för den breda publiken. Jag tar gärna emot synpunkter och förslag på förbättringar.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Antroposofin – en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig

♦ ♦ ♦ Från den bok om waldorfpedagogik Christine och Örjan Liebendörfer nyss publicerat lade Alicia Hamberg nyligen ut ett citat på Facebook som orsakade en stor debatt. Citatet löd:

»… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.«

De över hundra kommentarerna var eniga i uppfattningen om att detta är en ovanligt ytlig och intetsägande formulering, en i raden av uttalanden som suddar ut antroposofins särart. Man blir antroposof frivilligt! Hur kan man göra en poäng av en sådan självklarhet? Och att själv definiera vad antroposofin handlar om – vad menas? Är det hittepå det handlar om?

Det är vanligt i antroposofiska kretsar att man gör så här i en strävan efter acceptans. Andra formuleringar i samma stil är ”antroposofin är en försöksmetod i det allmänmänskliga”, eller ”antroposofi är en kunskapsväg som vill förena det andliga i människan med det andliga i världsalltet”. Det låter poetiskt – och antroposofer älskar sådana formuleringar – men de är naturligtvis obegripliga för de flesta andra. Det ger ingen aning om det centrala i antroposofin.

Den norska antroposofiska sajten Dialogos är ett bra exempel på denna urvattning. Man vill upplysa om antroposofin och har därför gjort en lista på det man menar är de väsentliga punkterna. Men istället för att greppa särarten formuleras inget annat än allmänna förhållningssätt och perifera uppgifter. Här är listan i svensk översättning med kommentarer i rött.

  1. Antroposofi kommer från grekiskan och betyder kunskap eller visdom om människan. Istället för något centralt för egenarten kommer  här en uppgift som mer har karaktär av fotnot. En märklig prioritering. 
  2. Antroposofin grundades av Rudolf Steiner (1861-1925). Likadant här. Att upphovsmannen är älskad av sina anhängare försvarar inte en placering så här högt i en presentation av antroposofin. 
  3. Antroposofi är att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv: Jag är inte bara en produkt av biologi och miljö, utan är en produktiv och skapande andlig individualitet. ”Att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv” är en gammal antroposofisk klyscha som känns banal utanför våra sammanhang. Likaså att människan inte bara är en produkt av arv och miljö. Detta är i dag allmängods inom new age.
  4. Antroposofin sätter människan i centrum, oavsett kön, kultur, religion eller annan grupptillhörighet. Att ”sätta människan i centrum” låter som en trött partipolitisk floskel som egentligen inte betyder någonting. Den märkliga fortsättningen – ”oavsett kön, religion, kultur eller annan grupptillhörighet” har historiska orsaker. Att Steiner framhöll vikten av antroposofins allmängiltighet var viktigt för hundra år sedan. Men idag känns det lika föråldrat som irrelevant. För att inte säga genant.
  5. Antroposofin betraktar jorden som en levande organism som det är människans ansvar att värna och vårda. Den mest utslätade formuleringen av dem alla. På vad sätt skiljer sig detta förhållningssätt från resten av mänsklighetens uppfattning i frågan?
  6. Därför ligger det i antroposofin en sporre till praktiska insatser för ett människovärdigt samhälle. Detta kommer till uttryck i sociala initiativ som förskolor och skolor i alla delar av världen, biodynamisk odling, läkekonst och socialterapi, etiska banker och mycket mer. Här nämns för första gången något unikt för antroposofin – de praktiska verksamheterna – men på ett oengagerat och småtråkigt sätt.
  7. Antroposofin betraktar konst, vetenskap och religion som likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning. De försöker förena de tre i ett helhetsperspektiv. Att konst, vetenskap och religion är ”likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning” är ett av dessa uttryck antroposofer svänger sig med men som är obegripliga för en nybörjare. Och att man ”försöker förena de tre i ett helhetsbegrepp” skingrar knappast förståelsedimman. Snarare tvärtom. Troligen skulle även en antroposof ha svårt att förklara vad man här menar.
  8. Enligt antroposofin kan varje människa utveckla förmågor att iaktta den andliga världen. Genom antroposofisk meditativ praxis kan människan från att tro på det andliga utveckla andliga erfarenheter. Här gör man ett försök att göra en distinktion mellan tro och erfarenhet. Att förstå detta är långt ifrån självklart. Och frågan hur detta går till besvaras heller inte.
  9. Antroposofin vädjar till självständigt tänkande och omdöme, och avvisar allt som har att göra med dogmatik eller sekterism. Att formulera självklarheter som något unikt för antroposofin är både häpnadsväckande och pinsamt. 
  10. Därför kan vem som helst, oavhängig av kulturell bakgrund eller religiös och vetenskaplig övertygelse, bli medlem av Antroposofiska sällskapet. Att påpeka att vem som helst kan bli medlem betyder att man inte betraktar detta som självklart – varför skulle man annars formulera det? Och vad sjutton menas med ”vetenskaplig övertygelse”, frågar sig en läsare idag. Förklaringen är att uttrycket är ett arv från Steiners tid då olika vetenskapliga synsätt existerade.

Listan ger ett ålderdomligt intryck. Antroposofer känner igen mycket här som formulerats redan för hundra år sedan av Rudolf Steiner. Listan blir därmed något av en illustration av rörelsens problem idag. Man talar om antroposofin som en framtidsinpuls men märker inte att man i texter och förhållningssätt signalerar det motsatta. Upplevelsen av texten blir att vi här har att göra med en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig.

Dessutom visar denna presentation av antroposofin – liksom så många andra – att man försöker mörka den andliga dimensionen för att få livsåskådningen att verka så ”normal” som möjligt. Som ville man framställa det hela som bara en mer fördjupad humanism som vem som helst skulle kunna känna sympati för. Problemet är att man istället blandar bort korten. Den som läser listan har svårt att få en förståelse av vad antroposofin handlar om. Tvärtom – man blir förvirrad.

Nästa krönika ska vi försöka komma åt ett annat sätt att beskriva antroposofin på. Förhoppningsvis mer begripligt – och modernt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Det är dåligt med åsiktsfriheten i Antroposofiska sällskapet

♦ ♦ ♦ Antroposofiska sällskapet befinner sig i en kris, som vi kunnat berätta om i förra krönikan. Problemen kring sällskapet och svårigheterna att tala om dem offentligt var själva utgångspunkten för starten av Mummel i kön.

För om inte angelägenheter kan ventileras utanför mötesrummen tvingas de in i en sorts underjordisk tillvaro som är osund, med ryktesspridning och locket-på-mentalitet som följd. Problem går i längden inte att tiga ihjäl. Och det är viktigt att intresserade inte nekas information om väsentliga frågeställningar.

(De som vill uppdatera sig klickar på rubriken Om antroposofi här till höger så kan man läsa alla artiklarna.)

Vår avsikt med Mummel i kön var att initiera en öppen debatt i antroposofiska kretsar, men bara det faktum att problemen formulerats verkar ha varit tillräckligt. Visserligen har debatter förts – ibland riktigt heta till och med – men jag har en känsla av att själva problemformuleringarna har varit det man i första hand har satt värde på i dessa krönikor. Att de tankar och frågor som levt under ytan har kommit upp och kunnat beskådas i fullt dagsljus.

Mummel i kön är mig veterligen den enda kanal i det här landet som inifrån regelbundet kritiskt granskat Antroposofiska sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Det finns ingen tradition på området. Trots att rörelsen hundraårsjubilerar i år har formerna för sällskapet i Sverige aldrig diskuterats i en offentlig debatt. Antroposofiska internpublikationer har fortfarande karaktär av reklamblad där allt antroposofiskt lovsjungs som om inga problem existerar.

Dessa tidskrifter kontrolleras nämligen alla av ansvarig utgivare som vill ge en glättig och problemfri bild av sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Detta var dessvärre även fallet med den tidskrift undertecknad var redaktör för i 23 år (Forum för antroposofi). Men genom nätet och bloggosfären har oberoende aktörer som Mummel i kön nu fått en möjlighet att balansera denna ensidighet så att bilden av sällskapet och den antroposofiska rörelsen blir mer sann.

Och Mummel i kön har många läsare. Av de 85 krönikor om antroposofi vi publicerat sedan starten för fyra år sedan har 40 av dem behandlat problemen kring Antroposofiska sällskapet och rörelsen. Dessa har lästs av mellan sju- och åttahundra, ofta upp till flera tusen läsare per krönika. En enstaka krönika, Har antroposoferna förstått antroposofin, har lästs av så många som över 32 000. Sammanräknat handlar det om drygt 80 000 sidvisningar av läsare i 72 länder – på fem kontinenter.

Det är otroliga siffror. Många tror att en blogg läses av ett fåtal, att det är en angelägenhet för de närmast sörjande. Men inte i det här fallet. Intresset för denna oberoende sajt är stort – kanske just för att alla andra textkällor är så tillrättalagda. Mummel i kön fyller ett sedan länge uppdämt behov.

Men bland alla kommentarer vi fått under årens lopp har inga kommit från sällskapets ledning. Ett faktum som skulle ses som anmärkningsvärt i andra sammanhang. Hur uppfattar de tusentals läsare i Sverige och utomlands att styrelsen och tongivande människor i sällskapet tigit som muren i fyra år? Inte vet jag, men intrycket kan knappast vara positivt.

Den kompakta tystnaden säger nämligen en del. För det första att man inte tar kritiken på allvar och genom att inte besvara den vill förminska dess betydelse. Av detta kan man förstå att det är lågt i tak i sammanhangen. Man vill inte ha en debatt som riskerar ledningens auktoritet. Detta står i skarp kontrast till samhällets demokratiska värden om åsiktsfrihet och ett öppet debattklimat, och inte minst det antroposofiska honnörsbegreppet om frihet i kulturlivet.

Att inte vilja delta i samtal kring sällskapets gestaltning visar knappast på frihet i kulturlivet – det signalerar snarare diktat och arrogans.

Hade vi haft en öppen samtalskultur inom Antroposofiska sällskapet hade situationen kanske varit annorlunda. Ett levande tankeutbyte om sällskapets former hade kanske gjort att vi kommit vidare, kanske stärkt och moderniserat rörelsen. Så att vi kunnat undvika den nuvarande krisen. Synd att man inte vågade tillåta denna öppenhet och fria idéflöde.

Att man inte ansåg att Antroposofiska sällskapet var värt det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen.

♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man  saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.

Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.

Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.

»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«

På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.

Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.

Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.

Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:

»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«

Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.

Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.

I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.

Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.

Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars  – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.

För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.

Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:

»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«

Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Legendaren Barsja Ahlbom, Barsjabrödets skapare, har gått ur tiden

♦ ♦ ♦ En legend har gått ur tiden. Lördag 17 augusti begravdes Barsja Ahlbom i Kristensamfundets kapell på Saltå i Järna. På sjuttiotalet kom hon mer än någon annan att förkroppsliga sinnebilden av antroposofernas Järna. Med sina vita kläder och huvuddok sågs hon ofta ute på samhället då hon inte stod på Saltå bageri och knådade det bröd hon givit namnet åt – Barsjabrödet. Receptet hade hon tagit med från Ukraina där hon tillbringade en del av sin uppväxt.

Norrköping & hemma 022Barsja – eller Barbara som var hennes riktiga namn – var också känd i Järna-trakten för sina överdådigt vackra tårtor som kunde beställas till högtidsdagar. Och uppmärksammat i media var det pepparkakshus hon skänkte åt kungen. Hon var en konstnär i allt hon företog sig, vare sig det var utsökt flätade vetestjärnor eller träfigurer som rörde sig på lustiga sätt då man drog i ett snöre, eller hennes rikt broderade klädesplagg. Hon hade ett förflutet som tillverkare av marionettdockor och samarbetade i sin ungdom med Mikael Meschke och hans marionetteater.

Bland begravningsgästerna denna lördag klockan 12 kunde man finna många av nyckelpersonerna i den antroposofiska rörelsen. Tre tidigare chefer för Saltå Kvarn var där, som Anders Kumlander, tidigare generalsekreterare i Antroposofiska sällskapet och ledamot i en rad styrelser, bland annat Vidarstiftelsen, som finansierar många av de antroposofiska verksamheterna i framför allt Järna. Uppmärksammat under hans tid på Saltå var det behovslönesystem han införde.

barsja_bageriet_liten-150x150Mats Ahlberg var chef några år på Saltå Kvarn och har också ett förflutet på Rosendals trädgård i Stockholm. Han är sen många år redaktör för tidskriften Balder. Björn von Schoultz har också suttit på Saltå Kvarns VD-stol, men var dessförinnan chef på Biodynamiska Produkter. Björn har varit något av den grå eminensen bakom mycket i Järna-antroposofins institutionella framväxt. Han var djupt involverad då Vidarkliniken startade och var dess VD i flera år och gick sedan vidare till Weleda där han var VD till sin pensionering för ett par år sedan. Han har också varit en tung aktör för den antroposofiska medicinen i kontakt med politiker och lagstiftare.

(Bilden: Barsja i bageriet med sina Barsjabröd 1976.)

Pär Ahlbom, som tidigare var gift med Barsja, framträdde på begravningen med sin improvisationskör. Pär är minst lika legendarisk som sin exfru. Han är musiker och var motorn i den intuitiva pedagogik som utvecklades på Nibbleskolan som ledde till den dramatiska skoldelning vi tidigare skrivit om här. En kollega till Pär på den tiden var Ivar Heckscher, som också var med denna dag. Liksom Pär var han något av en pionjär inom waldorfrörelsen. Han har sedermera arbetat med Cirkus Cirkör och varit verksam som prefekt vid nycirkusutbildningen vid Danshögskolan.

Barsjabröd-800-g-325x480Bland Pärs och Barsjas fem barn som var med denna dag märktes äldste sonen Johan Ahlbom som i många år utvecklat den intuitiva pedagogiken i Bergen, Norge. För ungdomar som inte kan tillgodogöra sig vanlig skolundervisning har han utvecklat en relationspedagogik som syftar till att bygga upp en tillit och ett förtroendeförhållande till vuxenvärlden vilket ger dem möjlighet att komma in i ett meningsfullt arbetsliv. Denna waldorfpedagogiska verksamhet, som har fullt statsbidrag, är den enda i sitt slag i Norge. 80 procent av de ungdomar som genomgått denna skola har fått arbete. En liknande verksamhet har försiggått i Kall i Åretrakten under ledning av Anders Skånberg, som också var här denna dag för att hedra Barsja.

Bland övriga honoratiores som var med på begravningen var också den riksbekanta läkaren på Vidarkliniken Ursula Flatters, den biodynamiska odlingens nestor, agronom Arthur Granstedt, mästerlasören Fritz Fuchs, grundarna av Nibble Handelsträdgård Siri & Filip Karlsson, pionjären från Marken-kollektivet i Småland – arkitekten Lars Danielsson, Werbecksång-pionjärerna Sinikka Mikkola och Elly Berner, musik- och litteraturhistorikern och tillika waldorfpedagogen Göran Fant. Samt Mikael Amundin, allt i allo då nya Saltå Kvarn ersatte den gamla träkvarnen där han bland annat hackade ut mönstret i de nyanskaffade kvarnstenarna.

Barsja var en lika sällsynt som gudabenådad personlighet. Med sitt unika konstnärsskap och gladlynt generösa väsen utvecklade hon en särart som berikade alla omkring henne.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


På Facebook kan man umgås med sådana man inte träffat

♦ ♦ ♦ För flera år sedan då jag fortfarande var yrkesverksam dök allt som oftast ett begrepp upp i media som kallades Facebook. Jag hade svårt att få grepp om det nya fenomenet, men det verkade spännande. Som nån sorts elektronisk mötes- och nyhetsplats. Jag frågade mina vänner om de kunde beskriva konceptet. Vad var grejen? Men de tyckte att det var svårt att förklara så det tog ett tag att ringa in vad det handlade om.

Men mitt intresse växte, så jag skaffade ett konto. Jag hade tänkt att jag här kunde publicera lite texter som kunde intressera mina bekanta, men förstod snart att sajten mer var tänkt som ett anspråkslöst kommunikationsmedel för vardagliga göranden och låtanden. Ville jag skriva längre texter var jag nödd att starta en blogg. Så min dataexpert till son fick hjälpa mig med detta. Jag döpte bloggen till Mummel i kön efter en avdelning i den numera avsomnade tidningen Se som jag jobbade på i mitten av sextiotalet. Tanken var att jag sedan kunde länka mina bloggtexter till Facebook.

Och som många nybörjare på Facebook hamnade jag i ett lite märklig definitionsproblem; vilka var mina vänner – egentligen? Som affärsbiträde hade jag ett stort kontaktnät med dagliga givande samtal. Denna centrala placering mitt i den antroposofiska kulturen gjorde att jag under åren lärde känna fler människor än de flesta i rörelsen. Men kan man därför säga att mina kunder också var mina vänner?

Min önskan att få många läsare av bloggen fick mig snart att se mer krasst på det hela – jag inkluderade alla bekanta jag hade. I dag har jag 461 facebookvänner, varav kanske ett tjugotal kan anses vara vänner i en mer traditionell bemärkelse, resten får väl mer betraktas som bekanta. Men bara en tiondel av de 461 syns regelbundet på Facebook, varav mina närmaste vänner knappast alls. De jag kommunicerar med är mest bekanta, ofta flyktiga sådana – ja till och med sådana jag aldrig träffat. Det är lite paradoxalt.

En av de jag umgås med nästan dagligen på Facebook har jag aldrig träffat. Bekantskapen är lite okonventionell då hon tillhör en av våra flitigaste kritiker av waldorfpedagogiken och antroposofin. Vi har därför starkt divergerande åsikter, men det finns ändå intressanta aspekter i många av hennes synpunkter i dessa frågor. Och vi har i övrigt flera andra intressen gemensamt. Trots att vi som sagt aldrig träffats. Och jag har fler exempel på denna nya tidens icke-rumsliga kontaktform.

Umgängesformerna på Facebook handlar oftast om kortfattade och glättiga kommentarer till vardagen. Men då och då uppstår diskussioner. Ibland luftas hjärteangelägenheter. Vilket kan vara berikande – eller leda till meningsskiljaktigheter som kan bli besvärliga. Jag har blivit blockad några gånger av människor som inte gillar mina ståndpunkter liksom jag plockat bort en och annan där vidare meningsutbyten känns ofruktbara.

Vår tids umgängesformer har utökats med sociala medier. Men flera av mina gamla vänner anser att de inte behöver Facebook som kommunikationsplattform, ”jag föredrar att träffa mina vänner istället”, säger flera, eller ”jag sitter framför en dator hela dagen på jobbet, jag vill inte göra det hemma också”. Detta är synpunkter få bland de yngre har. För Facebook är ju en umgängesform som kompletterar det konventionella umgänget, inte ersätter det. För mig möjliggör Facebook ett umgänge som pensioneringen och flyttandet till en annan ort omöjliggjort. Därför är jag tacksam för denna chans till ett umgänge jag annars inte skulle ha haft.

Och genom Facebook har vi en nästan daglig kontakt med våra barn i ett annat land. En annan sida av detta medium är alla tips på artiklar, filmer, nyheter, musik och bilder som finns där hela tiden i ett flöde. Berikande. Något sådant fanns ju inte förr. Och när man ibland kommer till Järna kommer alltid någon fram, glatt vinkande och med en skälmsk glimt i ögonvrån: ”vi ses ju på Facebook numer!”

Det var inte bättre förr.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Var Hitlers och Stalins liv planerade innan de föddes?

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


”Vi har alla varit mördare, våldtäktsmän och helgon”

♦ ♦ ♦ Vi väljer våra föräldrar före födelsen – och de väljer oss (se föregående krönika). Och detta sker i en omgivning av ljus och kärlek där vi som del av vår soul group (antroposofer skulle kalla det vår karmiska krets) och höga andliga väsen utarbetar förutsättningarna för vårt kommande jordeliv. Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Men för att vi skall ha en fri vilja måste vi glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar, menar Robert Schwartz (bilden) i sin bok Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Vår själ väljer alla sorters erfarenheter och öden och inte mycket av detta är vad det ser ut som. Att någon till exempel var nazist innebär inte att vederbörandes själ därför är svart och förtjänar att bestraffas. Själen väljer detta för att lära. Strafftänkandet som är så starkt förankrat i religion och moral saknar relevans i den andliga världen, menar författaren. Karma är neutralt. Orsak och verkan. Du bestraffas inte för att du satt sprätt på de pengar du skulle ha till hyran. Du förlorar lägenheten. Hur du handlar får sina konsekvenser. Skeendet i sig är neutralt och värderingsfritt.

»Själar dömer inte varandra. Det enda dömandet i den andliga världen är självkritiken som kan komma under livspanoramat [i samband med döden]. Vi dömer oss själva och vi är de enda som gör det.«

Själen, som i den andliga världen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning. Denna uppfattning, som i sig själv är en illusion, kontrasterar dramatiskt mot den stora kraft vi känner oss ha i den andliga dimensionen. Som odödliga känner vi ingen död, men vi kan skapa en illusion om en död på det fysiska planet.

I sin research för boken anlitade Robert Schwartz flera klarseende kvinnor med en bred erfarenhet av denna tematik. Tio personer, som berättade sina liv, fick ta del av sin livsplanering före födelsen genom dessa medier som genom så kallad kanalisering kunde få kontakt och samtala med the spiritual advisers och de tio personernas själar. Här klargjordes syftet med de många gånger smärtsamma ödesslagen.

Centralt i livsplaneringen är begreppet utmaning. I varje liv, som gestaltas i samråd med den karmiska krets man inkarnerar med, tar man självmant på sig olika utmaningar för att växa andligt. Dessa utmaningar är med våra jordiska föreställningar helt enkelt olika former av själslig eller fysisk smärta. För läsaren krävs här ett fördomsfritt tänkande för att förstå.

För att gestalta livsöden krävs nämligen hjälp från den karmiska kretsen, som ju består av själar man delat många tidigare inkarnationer med i växlande rollfördelningar. Och den hjälpen handlar om att iscensätta viktiga erfarenhetsskapande händelser på livsvägen. Ett av fallen i boken är en kvinna som blir svårt skadad av en brevbomb. Denna händelse var central i livet efteråt, eftersom den ledde till en rad för henne avgörande händelser som inte hade blivit av utan händelsen med bomben. Och det var konsekvenserna av vad bomben åstadkom i hennes liv som var hennes avsikt med inkarnationen.

Det var en i hennes karmiska krets som i livsplaneringen före inkarnationen tog på sig rollen som den som byggde bomben och placerade den i brevlådan. Naturligtvis utan att då (i sin jordiska tillvaro) veta vilken karmisk planering som låg bakom. Precis som kvinnan/offret heller inte kunde veta. Den karmiska planeringen är förutsättningen, men livet är ”på riktigt”. Och den fria viljan, som alltså bara kan möjliggöras genom att det ursprungliga vetandet glöms vid inträdet i inkarnationen, kan naturligtvis i viss mån ”ställa till det”.

Eftersom den egna döden också planeras, måste flera alternativa dödssätt, så kallade exit holes, möjliggöras i livet före födelsen. En yngling som dog av en överdos heroin hade tidigare överlevt en motorcykelolycka som var hans första planerade exit hole i en inkarnation som var avsedd att vara kort. Andra gången ”lyckades det”, men hade inte detta varit ett planerat exit hole hade han överlevt, berättade hans själ från andra sidan. I själsperspektivet finns inga händelser som är ”dåliga”. Allt är helt enkelt erfarenheter som är värdefulla för den andliga växten.

Litet i livet är vad det ser ut som, och mycket är tvärtom, menar Robert Schwartz.

»Vi kommer hit för att uppleva allting. Vi har alla varit mördare, våldtäktsmän och helgon. Vi har upplevt allt – eller vi kommer att uppleva allt. Man får inte erfarenhet genom att se andra gå igenom en erfarenhet, att läsa om det, eller att höra det berättas. Bara genom att själv vandra igenom det kan människan komma till en förståelse.«

 I en avslutande krönika återkommer vi med kommentarer och frågeställningar.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Om hur vi planerar vårt liv före födelsen

♦ ♦ ♦ I det livsprojekt antroposofin är kvarstår centrala frågeställningar. För i denna ocean av kunskap och aspekter på tillvaron är det inte helt lätt att få grepp om själva grundidén.  Människans idé. Varför vi inkarnerar stannar vid ett mer allmänt konstaterande att det är för att vi skall utvecklas. Vi är under utbildning till att bli änglar längre fram i ett annat stadium av världsutvecklingen. Men det är samtidigt ett så långt perspektiv att det är svårt att få ett vettigt förhållande till det.

En mer fokuserad insikt i hur inkarnationen fungerar så att säga ”till vardags” är svår att hitta exempel på inom den antroposofiska världsbilden. Steiner talar visserligen en hel del om ”livet mellan död och ny födelse”, ”midnattstimmen” mellan två inkarnationer, att vi väljer våra föräldrar och liknande, men mer konkreta uppgifter förlorar sig i den gigantiska kvarlåtenskapens texthav, man får nöja sig med en tro på att bara man går den antroposofiska kunskapsvägen med sina meditationer och ”bredvidövningar” ska man på sikt förstå bättre.

Men detta är lättare sagt än gjort och de eventuella resultaten är för de flesta magra – även idogt arbete ger sällan access till mer avancerade insikter.  Tvärtom  berättas ofta att man får vara beredd att vänta ”ett helt liv” utan påtagliga resultat – och vara nöjd med det, och de fåtaliga som uppnått något talar sällan om det.  Så den antroposofiska skolningsvägen är en slitsam och otacksam väg för de som väntar sig mer än att ”skärpa tänkandet”, få kroppen och själen att kännas som ”en stämgaffel”, som Frode Barkved skriver om i en rapport från lärarmötet i Järna i våras. Att komma nån vart på skolningsvägen kräver engagemang full time  – bara att göra den dagliga återblicken tar minst en timme, berättar Frode.

Det känns därför som något av en befrielse då man kan ta del av mer konkreta redogörelser för reinkarnationens själva grundidé. I boken Your Soul´s Plan. Discovering the Real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born av Robert Schwartz finns en sådan. Här får man ta del av något så sällsynt som människors livsplanering före födelsen.

Trots den närmast sensationella tematiken ger boken ett seriöst intryck. En rad personer berättar om sina liv med olyckor, missbruk och svåra upplevelser. Därefter redogörs för hur de i samarbete med höga väsen före sin födelse själva faktiskt planerat sina lidanden och även sin död. Detta låter naturligtvis helt otroligt så för att förstå  själva motivet till inkarnationen tecknas i början av boken ett intressant perspektiv.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Att lära genom motsatser är inkarnationens idé, menar författaren. En djupt medkännande själ som vill känna sig själv som medkännande kanske väljer att inkarnera i en dysfunktionell familj. När hon behandlas med en brist på medkänsla kommer hon uppskatta medkänsla djupare. Det är bristen på något som bäst lär oss värde och mening. Kontrasten mellan bristen på medkänsla i den fysiska världen och hennes egna inre medkänsla ger henne en fördjupad förståelse av medkänsla – och därmed större självförståelse.

Från ett själsligt perspektiv är smärtan detta innebär tillfällig och kortvarig – men erfarenheten evig.   Skador vi åsamkas i t ex olyckor, missbruk och sjukdom är skador på den fysiska kroppen som vi lämnar vid döden. Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Synsättet i boken ställer invanda begrepp på huvudet. Eftersom det är vi själva som så att säga ”skriver manus” till våra liv är vi inga offer. Oavsett öde har vi själva önskat dessa erfarenheter. Därför är ingen ”skyldig” – i själva verket existerar ingen skuld. Och universum eller Gud bestraffar oss inte genom att låta ”onda” saker hända. Precis som gravitationen är karma en neutral, opersonlig lagbundenhet som styr världen.

I nästa krönika återkommer vi till tematiken.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Den antroposofiska rörelsen riskerar att betraktas som en sekt

♦ ♦ ♦ Man kan säga att antroposofin är en moderniserad form av det man kallar mystik, åskådningen att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap om den andliga världen. Begreppet ockultism har ungefär samma betydelse. Poängen är att individen genom egenaktivitet söker denna kunskap – till skillnad från religionens tro på fastlagda påståenden.

Detta inre sökande är inget man klarar av på en kafferast. Det är en mödosam och livslång väg av självreflektion, meditation och strävan att förädla den egna personligheten. Det har alltid funnits människor som av egen kraft hittat sin väg till detta kunskapande. Det storslagna med Rudolf Steiners livsgärning var att han breddade denna krets med sin antroposofi. Han upplevdes som trovärdig, det han sa hade tyngd och substans.

Den som i dag ser tecken på antroposofins tillbakagång och funderar på orsakerna kan nog hålla med om att det är just trovärdighet och substans som saknas. Antroposofin har ingen dragningskraft, inga karismatiska personligheter som tar kraftfulla initiativ. Och en svag representation av det centrala – den inre skolningsvägen. Därmed framstår antroposofin som otydlig och ointressant.

Detta märks inte minst då man tittar på det senaste numret av det svenska medlemsbladet Forum antroposofi (2/13) där generalsekreteraren för det svenska antroposofiska sällskapet Mats-Ola Ohlsson i ett nedtecknat samtal funderar kring ”vilka stämningar och möjligheter som idag råder inom Antroposofiska sällskapet”.

Här väntar man sig någon sorts intentionsförklaring och allmänt insiktsfulla betraktelser om sällskapets väg framåt. Istället yttras till intet förpliktigande schabloner typiska för den antroposofiska jargongen. Man vill ge intryck av klokt eftersinnande när det i själva verket bara är tomt prat. Inledningsvis menar Mats-Ola att det ligger ”en slags gåtfull lagbundenhet” i de hundra år som gått sedan sällskapet bildades, och han fortsätter:

»Då kan något nytt uppstå, det kan komma fram nya groningskrafter. Vi kan stå friare inför det vi traditionsenligt skulle kunna förvalta vidare. Vi är fria att förbinda oss ur hjärtekrafter och impulsera varandra och göra det som behöver göras och inte fastna i undringen över hur man egentligen ska göra det. Ett friare sätt, mera ur våra egna individualiteter. Vi befruktar varandra, vi skapar nytt. Marken är förberedd, luckrad, bearbetad. Vi har erfarenheter, insikter från 100 år med oss. Det är som en jordmån för det här nya som kan spira, som jag tror har att göra med att på ett fritt sätt möta varandra ur hjärtekrafter.«

Hade antroposofin varit mer känd skulle ståuppare läsa upp såna här textpassager från scen. Och fått rungande skrattsalvor. För detta uttryckssätt är en tacksam parodi på hur man kan tala om antroposofi. Det är ett verbalt broderi kring ingenting, en språklig variant av kejsarens nya kläder. Istället för substans finner man här en provkarta på många av de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna: något nytt kan uppstå, groningskrafter, stå fri, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Dessa metaforer är bara tomma åtbörder som skall dölja att här inte finns några idéer, inga djärva initiativ, här saknas spännande perspektiv och planer för framtiden. Kort sagt – här pratas mycket men sägs lite.

Att på detta sätt koka soppa på en spik har funnits länge inom sammanhangen, det är en sorts järnajargong som blivit starkare ju svagare ”impulsen” blivit. Och det är inte bara generalsekreteraren som använder sig av detta språkbruk, det finns inom breda lager av den antroposofiska rörelsen.

Lite längre fram i samma nummer uttalar sig Mats-Ola om meditation. Den metaforstinna orddimman får då stå tillbaka för ett annat märkligt fenomen som också är typiskt för den antroposofiska järnaretoriken – de obesvarade frågorna: 

»Vad menar vi med antroposofisk meditation, i allmänhet och för mig personligen? Vad är vår ansats, våra motiv till kontemplativt, fördjupande arbete? Hur kan vi utveckla en lyssnande och frågande hållning? Vad händer när man mediterar? Var möts och skiljer sig antroposofisk meditation från andra kontemplativa övningsvägar? (…) Vad är drivkraften i mitt sökande? Vart vill jag komma? Få ordning på mitt liv, komma i harmoni och bli väl ”instämd”? Kan ytterligare ett element finnas med i det existentiella sökandet som människor idag har för att känna sig hela?«

Frågorna är retoriska, det vill säga inte avsedda att besvaras av artikelförfattaren/föredragshållaren, de är avsedda att bli frågor hos publiken/läsaren. En teknik som är berättigad i vissa fall. Men i antroposofiska sammanhang har detta blivit en allmänt förekommande rutin för att kamouflera en brist på kunskap och idéer. Vilket är allvarligt, inte minst när det gäller frågor om meditation som alltid rönt intresse för frågan om hur. Men istället för upplysning får man trötta fraser. De intressanta frågorna besvaras aldrig.

Att en ledande företrädare för sällskapet inte har något att säga tror jag är en av orsakerna till antroposofins kris i det här landet. Att ovanstående synpunkter aldrig tidigare framförts beror på den markant konsensuspräglade antroposofiska kulturen som givit upphov till en rad tabun. Ett av dem är att man inte talar om sådana här saker. Man kritiserar varken personer eller fenomen inom rörelsen offentligt, det betraktas som ett utslag av dåligt omdöme.

Detta gör inte kritiken mindre relevant – tvärtom. Vissa saker måste sägas så att rörelsen inte helt förlorar verklighetssinnet. Med sin blandning av urvattnad låtsasantroposofi, konstiga synsätt och språkliga egenheter är det knappast märkligt att den antroposofiska rörelsen ofta kommit att betraktas som det den avskyr mest – en sekt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank