Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

Jag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

Hellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur munnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Mitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Initiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

Det var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

En sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

»Utan ett visst mått av ockult insikt är det inte troligt att Hitler, som steg till maktens tinnar i Tyskland och nästan erövrade världen, skulle ha betraktat en nästan okänd österrikisk filosof vid namn Rudolf Steiner som sin värste fiende.«

Så skriver Trevor Ravenscroft i sin bok Ödets spjut, som vi skrivit om tidigare. Den luciferiska ande som bemäktigat sig Hitlers själ, skriver han, ”försökte leda mänskligheten bort från ett inre erkännande av den individuella mänskliga anden”. Och det faktum att Steiner i Kristi anda verkade för motsatsen förklarar führerns vrede. Hitler rasade mot Steiner vid politiska möten under nazisternas första år för att generalsekreteraren i Antroposofiska sällskapet genom sin vänskap med generalen von Moltke hade påverkat krigsskeendet för Tyskland i negativ riktning. Hitler kände sig därför tvungen att vidta mått och steg. Och här börjar intrigen tätna i bästa Da Vincikoden-stil.

»Dietrich Eckart hade identifierat Steiner som ledarfiguren i en krets Graalinvigda, som upptäckt Thulesällskapets sataniska natur och övervakade alla dess möten och invigningsriter på astralplanet. Eckart var övertygad om att ingenting gick att dölja för Steiners genomträngande ockulta förmågor. Och eftersom Steiner öppet varnade Tyskland för nazistpartiets hemliga syften hade han hamnat högst upp på listan över de offer som snarast möjligt skulle likvideras av Thulemördarna.«

Man planerade att mörda Steiner i en järnvägsvagn på stationen i München genom att på kort håll fyra av båda piporna på ett avsågat hagelgevär i hans ansikte. Och Ravenscroft fortsätter:

»Steiner anlände punktligt till järnvägsstationen för att ta middagståget till Basel. Han medgav senare att han visste att han skulle utsättas för ett attentat samma morgon, men han vägrade inställa sin resa eftersom det endast var hans ockulta förmåga som förvarnat honom om mordplanen. Enligt hans etik skulle det vara svart magi att försöka undvika kommande händelser med ockulta medel. Han vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig.

Han skulle säkerligen ha gått en snabb och blodig död till mötes denna vårmorgon 1922 om inte Walter Johannes Stein (bilden) och några vänner kommit precis i rätt tid. Stein hade infiltrerat Thulesällskapet och avslöjat detaljerna i mordkomplotten. Steiner ansåg nu att han var moraliskt berättigad att lämna platsen så fort han kunde, och hans vänner omgav honom på alla sidor när han skyndade från stationen. Samma kväll kördes han över gränsen till Schweiz och satte aldrig mer sin fot i München.«

1933 hade Walter Johannes Stein blivit den största auktoriteten på nazistpartiets ockultism. Då han fick reda på att Heinrich Himmler tänkte arrestera honom för att tvångsrekrytera honom till SS ockulta byrå Ahnenerbe, flydde han till England där han sedan kom att fungera som hemlig rådgivare till Churchill då det gällde de ledande nazisternas tankar och motiv.

Strax efter de tyska truppernas inmarsch i Österrike genom Anschluss besökte Hitler skattkammaren i Hofburg i Wien där Longinus spjut förvarades. Han var exalterad och vistades en timme ensam med spjutet. Vid Nürnbergrättegången kom det fram att det var i denna veva Hitler fattade sitt beslut att genomföra den slutgiltiga lösningen. Spjutet fördes sedan under bepansrad transport till Nürnberg där medlemmar av Thulegruppen var de första att avlägga ett besök i Mästersångarnas sal där det kom att förvaras.

Steins planer strax efter kriget att skriva en bok i ämnet kritiserades från alla håll, inte minst av Churchill själv som var ytterligt mån om att allmänheten ingenting skulle få veta om nazistpartiets ockultism. Och när Nürnbergsrättegången sedan inte lyckades klargöra vilka onda krafter som verkade bakom nationalsocialismens yttre fasad insåg Stein själv att det måste förflyta lång tid innan en bred publik skulle förstå de invigningsriter och den svarta magi som utövades i de ledande nazisternas innersta krets.

»Han såg med sorg i hjärtat hur de allierade åklagarna i dessa rättegångar saknade moralisk fantasi att förstå att den civilisation som uppstått i Tyskland under mellankrigstiden – en civilisation som byggde på en magisk Weltanshauung som ersatt korset med hakkorset – var av apokalyptisk karaktär. (…) Om domarna ens för ett ögonblick erkänt vilka deras besegrade fiender egentligen var, lyft på slöjan och röjt de verkliga motiven bakom denna förbluffande omkastning av alla värden, skulle det ha utsatt miljoner människor för risken av en total sedlig förvildning.«

För Stein stod det klart att man på högsta politiska nivå därför bestämt sig för att förklara de ohyggligaste brotten i mänsklighetens historia som följden av mentala rubbningar och systematisk pervertering. Man trodde det var bättre att tala i torra psykoanalytiska termer när det gällde att förklara motiven till att man spärrat in miljoner människor i gaskammare, istället för att avslöja att detta var ett resultat av ett hängivet tjänande av onda makter.

Menar alltså Ravenscroft i Ödets spjut. Läsningen av boken då den kom ut i början på 70-talet gav blandade känslor – å ena sidan verkade den mycket initierad, å andra sidan var en rad uppgifter så fantasifulla att man kände sig klentrogen. Varför hade man inte hört talas om detta förr? Numera har man facit.

Det visar sig nämligen att Ravenscroft (bilden) aldrig träffat Stein och att han skrev Ödets spjut avsedd som fiction, men att förläggaren övertalade honom att publicera den som en dokumentär, för att den då skulle sälja bättre, och då Ravenscroft var alkoholist och behövde pengarna föll han till föga. Att Stein skulle haft ett vänskapsförhållande till Hitler avvisas också av experter. Stein ska själv ha sagt att den enda gången han såg Hitler var på ett hotell 1932 och att han aldrig talat med honom.

Och skulle Hitler organiserat en sammansvärjning mot Steiner är det svårt att tänka sig att detta inte skulle ha avslöjats i den omfattande litterära produktion antroposofer åstadkommit. Men det är fortfarande en bra story. Det är märkligt att den ännu inte filmatiserats.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist