Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ En antroposofisk idealbildning drar till sig speciella tankeriktningar och förhållningssätt. Till exempel sådana som att egoism är dåligt, materialism är ännu värre, Rudolf Steiner var ofelbar, klarseende är visserligen intressant men skall misstros, och att om tregreningen genomfördes skulle samhällsproblemen upphöra. Alla inom rörelsen tycker inte så här, naturligtvis – men det är vanliga förhållningssätt i antroposofiska kretsar. Pacifismens idé är också omhuldad, trots att dess utopiska karaktär ställer höga krav på konkretion och trovärdighet. På Facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant fördes nyligen ett typiskt resonemang i saken.

»Kobane. Att bidra med flera soldater, intensivare flygbombning, gör inte situationen bättre, bara mycket värre. Snart finns inte ett hus kvar i Kobane. Vad finns då att erövra? Bara ett hundratal utbrända militära fordon och förvridna kanonrör i ett utbränt ökenlandskap står kvar då operationen är avslutad och alla är döda. Vilken seger skulle detta vara? Jag menar att det är bättre och långt mera verkningsfullt med icke-militärt motstånd. Västvärldens krigföring kommer bara leda till att IS får flera medlemmar.«

Krig är dåligt, alltså bör vi sluta med det. Den krigförande parten skall stoppas med förnuftsresonemang. Brotten mot mänskligheten, halshuggningarna, våldtäkterna och terrorismen kommer att upphöra i och med att fanatikerna i förhandlingar blir övertygade om att de gör fel. För att sätta verklig tyngd bakom orden åberopa vår pacifistiske antroposof den esoteriska traditionen.

»Du glömmer att IS-medlemmarna är människor som du och jag. Islam angrips inifrån som en kräftsvulst av IS. På samma vis angrips den västerländska esoteriska traditionen som blir smittad och perverterad av den militära ideologi som menar att allt handlar om militära lösningar, om destruktion och eldkraft. Detta är också en kräftsvulst.«

Oklart är varför den esoteriska traditionen skulle bli perverterad av militärens krigiska sinnelag bara för att man anser att IS-mördandet måste stoppas med vapenmakt. En övergripande tidlös dimension sammanblandas här med handfast slagfältslogik. Med ett darrande pekfinger undervisas vi.

»Jag är realist, och jag påpekar att det finns vissa andliga lagbundenheter. Ser du inte att den nuvarande strategin förstärker lidandet?«

Vi är visserligen medvetna om att det finns andliga lagbundenheter men ser fortfarande inte vad de har i resonemanget att göra. Att stoppa IS med vapenmakt skulle säkert ”förstärka” lidandet – men då framförallt för IS. Att det skulle innebära ett slut på lidandet hos deras motståndare får inte plats i den ensidiga pacifistiska idealbilden. Hur menar han egentligen?

»Att det yttre inte bara kan bekämpas med yttre och ytliga medel.«

Vid det här laget anar vi vad som komma skall, och mycket riktigt:

»Det som du nu ser manifesterat i världen som ett problem (läs: IS), har det inget att göra med din egen uppfattning? Alltså menar du att detta bara är ett resultat förorsakat av ”de andra” (läs: de mörkhyade muslimernas)?«

IS härjningar är alltså mitt fel. Åtminstone delvis. Och nu kommer ett resonemang som går ut på att IS krigföring är en konsekvens av det första Irakkriget 1991, vilket säkert har en del för sig – även om konklusionen är egendomlig.

»Har inte ditt tänkande en rent repetitiv karaktär baserat på ideologin från 1991 och det dåvarande kriget mot terrorismen?«

Vid det här laget har vår pacifist trasslat in sig i ett kvasifilosofiskt resonemang som börjar bli svårt att följa. Han frågar sig om det inte finns en bättre lösning än att ”alla dessa unga män skall dödas”.

»Är vi så förblindade att vi anammar den offentliga uppfattningen i tron att vi kommit fram till denna hållning genom självständigt tänkande?«

Att bekriga IS kommer bara leda till att de får flera medlemmar, menar han. Detta är hans argument att inte ingripa i kriget. Inte i ifrågasättandet av IS fruktansvärda våldsdåd. Det är en pacifism som stöder förövarna och struntar i offren. En argumentation som hade lett till att Hitler ostört hade kunnat förverkliga det tredje riket. Det är en pacifism som lever på förenklingar. I konsekvens med detta sammanfattar vår pacifist debatten:

»Du vill att vi skall handla, inte tänka.«

Så var det med den saken. Han verkar inte förstå att hans ”lösningar” ger pacifismen dåligt rykte. Av detta behöver man inte nödvändigtvis dra slutsatsen att alla pacifistiska antroposofer saknar verklighetsanknytning. Fast jag måste tillstå att jag ännu inte hört talas om en pacifism som är realistisk. Jo Gandhi, han var det lysande undantaget.

Nu är inte vår pacifistiske antroposof ensam om att vara verklighetsfrämmande. Gudrun Schyman, partiledare för flumpartiet Feministiskt initiativ, menar att orsaken till krig beror på mäns våld mot kvinnor. Hon menar att krig är att betrakta som ”julafton för patriarkala försvarsromantiker”.

»Våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.«

Att vuxna människor på allvar tror att krigförande parter som till exempel IS kan övertygas att lägga ned vapnen genom diplomati, esoterik och ”konfliktlösande arbete” är en gåta. Men man måste konstatera att Gudrun Schymans ”lösning” är mer verklighetsfrämmande än vissa antroposofers pacifism. För hon har makt. Hennes parti var en hårsmån från att komma in i riksdagen senaste valet. Lyckas de nästa gång får vi problem.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är symptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod. Betecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist