Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Nazisterna förbjöd Antroposofiska Sällskapet

Efter upplösningen av det Antroposofiska sällskapet i Baden igår, har säkerhetspolisen nu upplöst detta sällskap för rikets hela territorium och förbjudit sällskapet all fortsatt verksamhet med stöd i förordningen från den 28 februari 1933 till skydd för folk och land.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Kampanjen mot antroposofin

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Då kungen och drottningen besökte Rudolf Steinerseminariet

Han hade fått reda på att det nånstans i världen fanns en guldtelefon som man kunde ringa till Gud på. Dit ville han ringa! Genom grundliga efterforskningar fick han indikationer på att en sådan fanns i Kreml. Efter åtskilligt trassel fick han en kort audiens hos Putin där han frågade om han hade en gyllene telefon som man kunde ringa till Gud från. Putin medgav att så var fallet, men att det var väldigt dyrt att ringa, så att han bara kunde göra det en gång om året. För konsultationer. Så det var kört med privatsamtal.

Men det visade sig finnas en guldtelefon till – i Vita huset i Washington. Han krånglade till sig en träff med Barack Obama. Men även här var samtalet så dyrt att Barack bara kunde konsultera Vår Herre en gång i veckan. Telefonavgiften var så astronomiskt hög. Vid hemkomsten slog det honom att om det funnes en till guldtelefon med direktkoppling till Gud så vore det hos antroposoferna. Han var så säker att han tog första bästa plan ner till Schweiz, promenerade in i vestibulen på den mäktiga Goetheanumbyggnaden i Dornach, gick fram till damen i receptionen och frågade om de hade en guldtelefon i byggnaden

”Javisst”, svarade hon glatt obesvärat. ”Är det sant att man kan ringa självaste Gud Fader på den”, frågade han. ”Ja, det stämmer”, svarade hon, ”vill ni ringa ett samtal”? ”Jamen är det inte förskräckligt dyrt?”, frågade han. ”Dyrt? Äsch, det är ju bara lokalsamtal”!

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 1

Detta var en av få roliga historier om de seriösa och allvarliga antroposoferna som funnits att uppbringa. Jag vet, för som redaktör för Antroposofiska Sällskapets medlemstidskrift  har jag sökt med ljus och lykta efter dylikt. Men 23 år efter att jag startade tidningen har mitt sökande nu kommit till ett slut. Yngre krafter skall ta över har jag nyss fått reda på. Nej då, det var inget fel på det jag gjorde, försäkrades det. Man ville bara börja på ny kula, köra en annan stil liksom. Dags för summering med andra ord. Vad har tilldragit sig i den antroposofiska rörelsen sen första numret  av Forum för antroposofi kom i december 1987?

Redan första numret – som några år såhär i början hette Medlemsbladet kort och gott – kunde rapportera att mångårige medarbetaren i Biodynamiska föreningen agronom Artur Granstedt blivit statskonsulent i alternativ odling i Ultuna (ekologisk odling var då ännu inte ett begrepp). Det var stort att en antroposof nått en sådan position.

Efter murens fall 1989 började ett intensivt kulturutbyte mellan svenska antroposofer och grupperingar inom forna Sovjet. Ledande pedagoger från Järna inbjuds till Moskva för att föreläsa om waldorfpedagogik. Intresset är enormt. Resor till Sverige planeras och en rysk lärartidning med 5 miljoner i upplaga beställer på stående fot en artikel om ”dessa nya idéer”.

Nu var bollen i rullning. I Estland blev det plötsligt möjligt att starta privata familjejordbruk, varpå behovet för kunskaper i biodynamisk odling ledde till många besök av biodynamiker från Järna. Intresset för denna odlingsform i Estland var så stort att man även på högsta nivå följde utvecklingen. En av de första svenska besöken av biodynamiker i Estland togs emot av självaste president Arnold Rüütel som såg denna kontakt som värdefull eftersom de då saknade både teknologi och erfarenhet av småskaligt jordbruk. Vem hade då kunnat ana att EU idag, drygt 20 år senare, skulle anslå drygt 30 miljoner för omläggning av jordbruken runt hela Östersjön till småskalig ekologisk odling!

Även en viss – om än behärskad – rojalism har varit synlig i Forum för antroposofi. Envisa rykten 1989 gjorde nämligen gällande att den då 6-åriga prinsessan Madeleine skulle börja sin skolgång i Kristofferskolan. Spekulationerna tog fart då kungen och drottningen besökt skolan i Bromma och där i över tre timmar (!) förhört sig ”mycket noggrannt” om hur skolan fungerar, rapporterade Expressen. Av detta blev däremot intet, visade det sig.

Däremot lyckliggjorde kungaparet Rudolf Steinerseminariet med ett besök på försommaren 1989. Besöket hade länge förberetts och plötsligt var de där. En solbränd regent som nyfiket granskade Robyggehuset medan drottning Silvia uppmärksamt koncentrerade sig på en entusiastiskt gestikulerande Arne Klingborg. Kungen stramt återhållen och korrekt, Silvia med mild och koncentrerad tyngd. Besöket var privat och en konsekvens av en planerad eriksgata förbi Södertälje där besöket på Steinerseminariet skulle begränsa sig till fem minuter. Det tyckte kungaparet var för lite, så de kom mer informellt istället.

Under de två timmar kungaparet var uppe hos Arne Klingborg i ”Vita huset” var deras intresse främst att bli informerade om waldorfpedagogik. Samtalet betecknades senare som ”intensivt och levande”. Trots att de därnäst egentligen skulle åka, fortsatte de bort till stora eurytmisalen där ett trettital pensionärer på studiebesök just förevisades eurytmi. Regenten öppnar dörren och träder in. Hakor tappas. Kungen tvekar och tittar på klockan. Men eurytmisten Hans Fors ropar in följet: ”Vill ni se något? Vi skall just visa något kort!” Då säger drottning Silvia: ”Ja det vill jag gärna se.” Och så gör Hans och hans kollegor en liten eurytmiuppvisning för kungaparet i största enkelhet. Allt medan pensionärerna storögt tittade på, denna annars helt vanliga vardag på Rudolf Steinerseminariet i Järna.

Fortsättning följer.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den politiskt korrekte vill vara del av ett upplyst frälse

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Varför blir man antroposof?

Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se




W3Counter


Bristen på debattkultur i antroposofiska sammanhang

Texter om antroposofi på nätet är antingen för eller emot. Å ena sidan okritiska presentationer skrivna av antroposofer – eller kritik formulerad av motståndare.

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran – det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den antroposofiska myshörnan i maya

Järna har sedan decennier kommit att bli ohjälpligt associerat med antroposoferna. Och det har haft sina konsekvenser. På 70-talet gick rykten om att antroposoferna klädde sig konstigt – företrädesvis i ylle. Och deras världsåskådning uppfattades som främmande för denna medelsvenska småstadsmentalitet. Det sas bland annat att man höll kor på Norrtuna, ett hyreshusområde i trakten, att antroposoferna skulle ”ta över Järna” och att många av dem var socialbidragstagare.

Idag är antroposofernas rykte betydligt bättre. Många i lokalbefolkningen arbetar i antroposofiska verksamheter – som man vid det här laget förstår inbringar många skattekronor till kommunen. Den lilla orten har trätt ut ur anonymiteten och blivit riksbekant och de berömda artisterna som uppträder på kulturhuset ger glans åt kommunen.

Men kanske var det speciellt en händelse som vände avogheten mot antroposoferna, nämligen då Hare Krishna etablerade sig på Almvik i närheten. Plötsligt var deras sariklädda företrädare ett vanligt inslag utanför ICA på Storgatan – med snaggade huvuden med hårslinga där bak, sjungande och trummande och säljande små saker. Och lokalbefolkningen glodde. Här var ett gäng som kändes ännu konstigare än antroposoferna. Snacka om annorlunda kläder! Och de ramsor och annat i avsikt att värva själar – antroposoferna missionerade åtminstone inte.

Från antroposofisk sida var analysen klar. Dessa människor levde helt i enlighet med den indiska kulturepoken, som var världens medelpunkt för väldigt länge sedan. Respekt för den – men att verka i enlighet med den idag? Knappast intressant för en antroposof i alla fall, även om ett visst släktskap i anden förelåg. Däremot fanns ett visst intresse från Hare Krishnas sida gentemot den antroposofiska kolonin i Ytterjärna. Man ville ha – och fick – instruktioner i hur man kunde odla biodynamiskt och man samtalade gärna med antroposofer kring andlighet i allmänhet.

Men det var ju skillnad i synsätt på väsentliga frontavsnitt. Detta blev särskilt tydligt då jag kom i samtal med en tongivande företrädare på besök i affären på Rudolf Steinerseminariet. Det kändes som det gick att vara uppriktig, så jag frågade varför de valt att uppträda så avvikande från svensk tradition – vad var tanken bakom? Och varför bröt man med sina föräldrar, släkt och vänner då man gick in i rörelsen?

Han menade att det var en pedagogisk idé att bryta med sitt förflutna – ett starkt ställningstagande inför sig själv och andra att man verkligen menade allvar med att börja ett nytt liv. För rörelsen var det också viktigt att tillföras ett så kompromisslöst engagemang.

Detta var klara papper. Men som antroposof med en stark intention att medverka i samhället genom institutioner inom skola vård och omsorg framstod Hare Krishnas hållning som utpräglat anti establishment. Genom att uppträda som en relik från tusentals år tillbaka i kläder, uppträdande och religiös tradition visar ni ju att ni inte bryr er ett dugg om den svenska folksjälen, sa jag. Man kunde till och med uppfatta det som att ni i er framtoning är ointresserade, ja till och med föraktar den.

Han noterade att jag hade en poäng där. Det hade han inte tänkt på. Men då skulle jag vilja kontra med något vi många gånger frågat oss, sa han: Varför skapar antroposoferna en myshörna i maya? (Maya är ett gammalt indiskt begrepp för föreställningen om den synliga verkligheten som den stora illusionen som skymmer den verkliga världen, d v s den andliga världen. Föreställningen om maya delades även av Steiner.)

Jag blev svarslös. Varför lägger vi antroposofer så stor vikt vid skönhet genom att bygga vackra hus, göra mys-pys i waldorflekskolor, idka eurytmi, konst och liknande? Allt är ju ändå en illusion. Detta funderade jag länge över.

Senare blev det alltmer tydligt. Hare Krishna godkänner inte jordtillvaron – den är ett misstag och uppgiften är att inse detta och göra allt för att återvända till den andliga världen. Så ungefär formulerade företrädaren för Hare Krishna-folket det i vårt samtal. Det är då följdriktigt att man inte lägger någon möda att skapa kultur.

Antroposoferna ser inte jordelivet som ett misstag – utan som en nödvändig väg för världsutvecklingen.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den dagen steinerismen föddes

Antroposofins textoceaner är det få som kommer att läsa allt av. Men det är tryggt att det finns. Och Steiner överraskar och stimulerar oss. Alltid nya perspektiv. Men vad lite man kan! Och vad mycket andra verkar ha läst! Dessa skriftlärda som verkar ha allt klart för sig, som har svaren på så mycket. Visserligen ofta osmält – mer utantilläxa än personlig insikt. Men i alla fall orienterade.

Men jag kände två personer som faktiskt hade läst allt som givits ut av Steiner (idag över 300 band!). Jörgen Smit naturligtvis, han hade ju byggt upp en position som uttolkaren av de antroposofiska perspektiven – kanske mer än någon annan. Att läsa Steiners samlade verk var ju hans jobb, de var förutsättningen för hans imponerande föredragsverksamhet.

Den andre var Ragnar Lundin som jag lärde känna i slutet på sjuttitalet. Han hade varit lite vild som ung. Åkte runt i Europa med sin Harley Davidson, kom till Dornach, sålde HD:n och köpte Steiners Gesamtausgabe för pengarna. Det där imponerade storligen på oss på tidskriften Balder i Järna. Man kunde vara tuff rebell och samtidigt jätteseriös antroposof! Han kom som en stormvind och satte pli på oss unga entusiastiska hippies då han samlade oss till en antroposofisk studiegrupp – iklädda kostym! Vi som normalt var långhåriga jeansfreakar. Han sa att det underströk allvaret och seriositeten i studiet.

Han hade naturligtvis rätt. Stämningen var högtidlig, ja nästan andäktig. Jag tror vi studerade Grundstensmeditationen. Första gången talade vi bara om första ordet – människosjäl. Associationerna var oändliga. Vi var helt tagna av Ragnar. Han var en levande uppslagsbok. Karismatisk. Han omkom i en motorcykelolycka 35 år gammal, och jag minns att jag tänkte att han lämnade oss i slutet av femte sjuårsperioden. Innebörden av detta funderade jag mycket över.

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit.

Vilket på inget sätt är svårt att förstå. Att greppa antroposofin är inte gjort i en handvändning och Steinercitaten finns ju alltid där som en räddare i nöden – varför chansa? Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. Det började redan för över tjugo år sedan då human-etikerna (nuvarande humanisterna) kritiserade antroposofin utifrån föreställningen att antroposoferna var osjälvständiga fundamentalister.

Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Men vad skiljer antroposofin idag från den på Steiners tid? Kan vi se det, kan vi formulera detta? Jag tror det är en stor skillnad – inte bara för att synen på ”raserna” är totalt annorlunda. Utan för att väldigt många människor har fått erfarenheter som inte fanns då. Och att många tankar inspirerade av antroposofin har genomträngt världen sen dess. Det måste ha gjort stor skillnad.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Behövs Antroposofiska sällskapet?

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se