Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Varför har den biodynamiska rörelsen stagnerat?

Den biodynamiska odlaren Marjorie Spock stämde i början på 1960-talet New York City för att de sprutat hormoslyr in i hennes trädgård. Vid den påföljande rättegången inkallades expertvittnet Rachel Carson som i samband med detta kunde gräva fram underlaget till boken Tyst vår som kom att bli startskottet för miljörörelsen. På den tiden var den biodynamiska odlingsmetoden – grundad av Rudolf Steiner redan på 20-talet – det dominerande alternativet till kemikaliejordbruket.

Idag har en urvattnad variant – den ekologiska odlingsmetoden – i stort sett tagit över. Den biodynamiska särarten marginaliseras alltmer. Varför? I två nummer av Forum för antroposofi juni och oktober 2000 analyserar Hans von Essen detta under rubriken ”Varför har den biodynamiska rörelsen i Sverige stagnerat?”.

Till skillnad från ”vanlig” ekologisk odling – som förutom att den är giftfri ofta tillämpar samma stordriftstänkande som kemikaliejordbruket – eftersträvar man i den biodynamiska odlingen att vara så självförsörjande som möjligt med allt det som gården behöver.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 13

Man har djur – så många som gården kan försörja med eget foder. Detta kräver en balanserad växtföljd som samtidigt ger marken den kvävefixering som den behöver. För att tillvarata gårdens resurser på bästa sätt behövs flera djurslag, egna avelsdjur, eget gödsel, eget utsäde. Allt detta kräver sitt speciella kunnande. För den biodynamiska bonden blir därför umgänget med gården en kunskapsväg som leder till en förståelse för naturens intimaste sammanhang. I en sorts helhetsupplevelse utvecklas ett samarbete med naturen som blir en hel livsstil.

Men det rådande stordriftstänkandet premierar inte denna existensform. Att som biodynamiker ta ett hundraprocentigt ansvar för jorden och gården ger inte samma lönsamhet som den konventionella odlingens industrikoncept där miljökostnader lastas över på skattebetalarna – eller skjuts på framtiden. Den biodynamiska gården är ett individuellt forskningsprojekt grundat i ett moraliskt-etiskt förhållningssätt.

Naturligtvis är ett sådant förhållningssätt krävande på alla sätt. Lägger man därtill existensen av de i odlingsprocessen nödvändiga biodynamiska preparaten är det lätt att inse att denna odlingsform kan väcka skepsis hos intresserade odlare. Bättre då att bara odla giftfritt rakt av, kan man tycka.

Nu råder inget motsatsförhållande mellan ekologisk odling och den biodynamiska metoden, vilket är viktigt att understryka. Ekologisk odling är ett samlande begrepp för flera odlarrörelser som förutom den biodynamiska odlingsmetoden även innefattar organisk-biologisk odling, naturenlig odling och permakultur. Dessa odlingsmetoder har kunnat behålla sina respektive särarter, eftersom de är ”strängare”. Den ekologiska odlingen har vidare ramar.

Det finns studier som visar att biodynamisk odling på många sätt är överlägsen inte bara den konventionella utan även den ekologiska odlingen. Om odlingsresultaten är bättre  – spelar det då någon roll om preparatframställningen kan verka egendomlig?

Men dessa studier kommuniceras dåligt från biodynamiskt håll. Smart marknadsföring har aldrig varit framträdande inom detta område. Med ett undantag – Saltå Kvarn, som betalar biodynamiska odlare mer för deras spannmål än någon annan kvarn. Under Saltås vingar håller därför biodynamisk odling ställningarna i folks medvetande. Än så länge.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Problematiskt att kalla antroposofi för vetenskap

Att antroposofin går under begreppet andevetenskap är olyckligt. Vem kan känna förtroende för en vetenskap om andar? Frågan ställs i aprilnumret av Forum för antroposofi år 2000. Rudolf Steiners beteckning var Geisteswissenschaft, ett svåröversatt begrepp som utanför antroposofiska sammanhang aldrig tagits på allvar i det här landet. Det tyska (och det norska ordet åndsvetenskap) är däremot oproblematiskt, eftersom det samtidigt är liktydigt med kulturliv, en dubbelbetydelse som inte existerar i det svenska språket.

Den svenska beteckningen andevetenskap ger intrycket att det handlar om en vetenskap i ordets allmänt vedertagna betydelse. Det är också många antroposofer som på fullt allvar menar att detta är den riktiga definitionen av antroposofin. Inte för att Rudolf Steiner skulle haft fel när han betecknade antroposofin som en Geisteswissenschaft, utan för att vår tid lägger en mycket mer begränsad betydelse i begreppet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 12

Vetenskap är människor i vita rockar som mixtrar med provrör i laboratorier och sammanställer siffror på dataskärmar. Vetenskapliga resultat skall kunna falsifieras och verifieras, det vill säga upprepas av andra och framförallt bevisas kvantitativt. Detta var i Steiners mening ett begränsat kriterium på vetenskap. Han menade att den som undersöker andliga fakta skulle gå tillväga lika vetenskapligt och vara lika seriös. Men detta utvidgade vetenskapsbegrepp är okänt och att i det läget påstå att antroposofin är en vetenskap är för de flesta förvirrande, för att inte säga löjeväckande.

För våra belackare är detta naturligtvis gefundenes fressen. Religionsforskaren Olav Hammer sätter det hela på sin spets.

”Innan man själv har nått så långt att man kan betrakta de högre världarna skall man vördnadsfullt fylla sitt sinne med den kunskap som de redan invigda förmedlat. En mera tvivlande sätter genast stämpeln självsuggestion på en sådan attityd. Om antroposofin verkligen är en andlig vetenskap är rådet absurt. Man har ju genom att programmera sig med rätt åsikter garanterat att upplevelserna blir rättroget antroposofiska.”

Tidigare har både Sven Ove Hansson och Håkan Blomqvist raljerat över detta. Man kan tycka vad man vill om dessa herrars hållning i frågan, det vanligaste synsättet från antroposofiskt håll är naturligtvis att man diskvalificerar dem för att de inte vet vad de talar om. Men det hjälper inte den antroposofiska saken att vi avvisar de som inte förstått den. Vi måste ta dem på allvar genom att se problemställningen som en uppgift.

Antroposofin har ett trovärdighetsproblem så länge vi talar om den som en vetenskap. Något våra kritiker plockar poäng på i en strid vi har små chanser att vinna. Vi riskerar inte bara att buntas ihop med New Age, som utan åtskillnad kallar allt möjligt för vetenskap och forskning – vi får problem att lansera den antroposofiska vetenskapssynen goetheanismen, som med tiden har goda chanser att göra sig gällande genom fullt påvisbara forskningsresultat i en mer klassisk mening.

Det råder delade meningar om hur man skall definiera antroposofin. Men envisas man med att beteckna den som en vetenskap blir man tvungen att lägga ned avsevärd möda på att klargöra vad Steiner lade i begreppet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Antroposofiska sopor på museum

”Att kalla sig antroposof kan verka förmätet då begreppet tycks innehålla värderingar om mänsklig godhet”, är en av slutsatserna i en undersökning om den antroposofiska särarten som utfördes av Torekällbergets museum i Södertälje 1997.

Undersökarna noterar att begreppet antroposof  ”inte är något som kommer till användning i den sociala samvaron inom rörelsen utan mer används av omgivningen”. Och man förmodar att försiktigheten med begreppet också åtminstone delvis kan hänföras till omgivningens fördomar.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 11

Museet dokumenterade ett antroposofiskt hem i Järna för att rörelsen är ”en samhällsyttring med sitt viktigaste svenska centra i Södertälje, samt att det saknas studier om hur den enskilda antroposofiska familjen lever”. Man ville se om den undersökta familjen levde efter sina antroposofiska värderingar och om man ”signalerar dessa värderingar utåt till omgivningen”.

Och man gick grundligt tillväga. Under en längre tid följde man livet i ett hem, listade alla föremål och förde kontinuerligt samtal med alla familjemedlemmar. Och för säkerhets skull intervjuade man parallellt tre andra ”referensfamiljer”.

Undersökningen visar att familjerna lever ett liv i antroposofins hägn. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är beroende av livsåskådningen. Tjänstebostaden uppfattas inte som något otryggt, som man kan vänta sig. Det antroposofiska arbetet är ett kall. Att utföra sitt yrkesarbete är att bidra.

”Antroposofin är en holistisk åskådning som slår igenom på alla plan”, framhålls det. ”Genom yrke och hemliv synliggörs det antroposofiska intresset i en komplicerad struktur där delarna länkar in i varandra. ”Barnens inställning tilldrog sig ett stort intresse eftersom de inte ”ska påverkas att bli antroposofer”. Inte oväntat värjer de sig också: ”Jag är inte antroposof, men mamma är det.” Men det går inte att ta fel på att de känner både uppskattning och stolthet över hemmiljön och sin skola.

Alla föremål i hemmet gicks igenom. Man hade tillgång till nycklar så att man kunde komma in när familjen var ute. Innehåll i lådor, garderober och till och med sopor (!) dokumenterades noggrant. Och man säger i rapporten: ”Familjens sopor under en vecka har överförts till museets samlingar och vi planerar ett föremålsförvärv från hemmet.”

Vad har man då dragit för slutsatser? Man menar att ”den antroposofiska livsföringen har konsekvenser för hemmets materiella utrustning” och att detta kan delas upp i två kategorier – det subtila och det mer i ögonenfallande. Den senare kategorin är föremål som tillverkas och säljs av antroposofiskt drivna verksamheter. ”Antroposofin handlar om att använda och utveckla sina sinnen och de föremål rörelsen har frambringat är sinnliga, mjuka, milda.”

Det i ögonenfallande svarar även mot direkta funktionella behov som t ex mediciner och matvaror. Detta är lätt att upptäcka för en utomstående, och även om det inte alltid kan förstås tjänar det dock som en signal. Här nämns t ex Goetheglas, klangspel, ull- och sidenkläder, vissa möbler och alternativa mediciner.

”Dessa saker synliggör vad antroposofer anser stå för skönhet, kvalitet, själslighet och funktionalitet. Omvärldens uppmärksamhet och uppskattning av de antroposofiska arkitekterna och konstnärerna blir en bekräftelse på idéernas riktighet.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Antroposofer som etnisk folkgrupp

Antroposofer reagerar med ryggmärgen mot att bli betraktade som en enhetlig gruppering med tydliga särdrag. Vi är ju individualister. Unika varelser. En antroposof har svårt att se sig som en del i ett homogent kollektiv som agerar efter bestämda mönster. Samtidigt är det precis så det är. I vår gemensamma idealbildning utvecklar vi ett specifikt kulturmönster.

Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Olof Palme var väl förtrogen med Rudolf Steiner

”En sen timme på Bommersvik förvånade Olof Palme mig med att vara väl förtrogen med Rudolf Steiner. Han visste att waldorfrörelsen startat som en skola för arbetarbarn i Stuttgart och att Hjalmar Branting vistats en tid i Goetheanum, antroposofins högborg.” Uppgiften kommer från Arne Reberg i en artikel i Expressen daterad 23 september 1994, också publicerad i Medlemsbladet mars -95.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 9

I artikeln med rubriken Antroposofin och Steiners svärmare skriver Reberg om intresset för Steiner i mer namnkunniga sammanhang.

”Fastän Rudolf Steiner stod utanför alla avantgardekotterier attraherade han många konstnärer. Ryssen Wassily Kandinsky blev banbrytande inom den abstrakta konsten, genomstrålad av Steiner. Det var med Steiners hjälp han gav upp det föreställande måleriet och vågade språnget in i det abstrakta. Kandinsky skrev ett tack till Steiner sedan han lyckats med den berömda första akvarellen Improvisation 7, i vilken ett vattenfall av färger störtar ned från himlen.”

Den berömde ryske teaterregissören Michail Tjechov tvingades fly från Ryssland undan säkerhetspolisen för att han gestaltade Hamlet med antroposofiska undertoner. I Berlin sökte han upp Steiner. Sen flyttade han till Hollywood där han startade en berömd teaterskola. Till hans närmaste adepter hörde Yul Brynner. I hans teaterskola ingick även eurytmi. Enligt uppgift har flera av de stora filmskådisarna därför övat eurytmi, inte minst tuffingen Clint Eastwood.

I artikeln påstår Reberg saker som inte kunnat bekräftas på annat håll, som att Alexander Dubcek var inspirerad av antroposofiska samhällsidéer då han bröt med Sovjet under den så kallade Pragvåren och att Nelson Mandela ”gått förunderligt obruten genom sin långa fängelsetid tack vare antroposofin”. Helt klarlagt är ändå att den amerikanske nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow var antroposof. Han passade därför på att besöka Kristofferskolan några dagar innan han tog emot priset av kungen.

Den berömda diktaren Edith Södergran var en stor beundrare av Steiner, som idéhistorikern Jan Häll visar i sin bok Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. I ett av sina brev till Hagar Olsson skriver hon: ”Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger”. En annan författare som tog djupa intryck av antroposofin var Selma Lagerlöf. Hon skriver i ett av sina brev om Rudolf Steiner:

”Ett högst märkligt fenomen, förtroendegivande och klok utan charlatanism. Om några år kommer hans lära att förkunnas från predikstolarna.”

I början på nittiotalet blev det bekant att antroposofi hade blivit något av en livsåskådningstrend i den italienska överklassen. Bland andra det (dåvarande) äkta paret Veronica och Silvio Berlusconi. Men tv-magnatens barn fick inte titta på tv – utom på söndagarna då de inte gick i waldorfskola.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Waldorfiglar över hela plånboken

”Det är behjärtansvärt. Men det är 60 minuter som skakar privatekonomin. En timme på Rudolf Steinerskolans årliga basar är inte bara en göteborgstradition utan också en orgie i avgifter för knäck, bivax och hemkörd hudsalva”, skriver Idag GT/Kvällsposten i ett bildreportage från basaren på Rudolf Steinerskolan i Göteborg 18/11 1994 – återgivet av Medlemsbladet i mars 1995.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie?

”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7

I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.

Vidare i artikeln om eurytmi:

Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.

Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.

Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.

Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.

Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida  publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.

Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.

Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Antroposofi – ”en intellektuellt avancerad form av ockultism”

”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Kulturministern: ”Antroposofin har berikat det svenska samhället”

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Waldorfskolornas kamp ledde till friskolesystemet

De kommunala bidragen till waldorfskolan per barn och år inskränkte sig till 1 350 kronor, jämfört med grundskolans 21 000. Statliga bidrag var 7 000 per waldorfelev mot grundskoleeleven som fick 18 000. Detta var situationen 1989 innan friskolereformen genomfördes – och det åstadkom ett förfärligt oväsen i Norrköping. Om detta berättar Medlemsbladets decembernummer 1989.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 4

Det socialdemokratiskt styrda Sverige hade vid den här tiden länge varit avvisande mot fria skolor – som det då ännu hette, fast man helst kallade dem ”privatskolor” – och ingenstans var det politiska motståndet större än i Norrköpings kommun. Skolkommunalrådet Kjell Norberg (S) ville i det längsta sätta käppar i hjulet för kommunens enda waldorfskola. Men det började bli problematiskt på höstkanten.  Waldorfskolan mopsade sig och skriverierna blev allt fler.

En skribent talade om hur ”befrielsevindarna blåser genom öststaterna. Inte ens de benhårda kommunistregimerna kan stå emot människornas krav på självbestämmanderätt och valfrihet. Men här hemma får vi bara uppleva att idel gammalkommunistiska föreställningar lever kvar orubbade; deras företrädare har tydligen ingenting lärt, ingenting begripit. Här ska inte föräldrar och lärare komma och inbilla sig att de har någonting att säga till om. Här är det vi som bestämmer. Om inte kollegiet i Norrköpings waldorfskola dansar efter den socialistiska pipan, så ska vi se till att skolan läggs ner. Barnen hämtar vi sedan med polis, om inte föräldrarna underkastar sig”.

Hotet om nedläggning var ett faktum. Om inte skolan klarade sig ekonomiskt – förorsakat av kommunens ideologiskt färgade snålhet – tänkte man inte hjälpa till: ”Rudolf Steinerskolan har ju valt att vara en fri skola och då går inte vi in och täcker upp det statsbidrag man förlorar med kommunala pengar”, uttalade sig kommunalrådet Norberg. Och kritikstormen fortsatte.

”I Norrköping finns (mot alla odds!) en väl fungerande waldorfskola. Det är en skola som uppfyller alla av skolöverstyrelsens uppställda kriterier. Det är en skola där skoltrötthet är ett närmast okänt begrepp. Vandalism av skollokaler förekommer inte. Det är en skola där föräldrar, lärare och elever fungerar som en nära sammanhållen enhet. Det är bara ett fel. Waldorfskolan är en fri skola. Dess värderingar har inte påverkats av kommunens politiker. De förstår ännu inte att waldorfskolans framgångsrecept är just att den är en fri skola.”

En pressad kommun kom med ett kompromissförslag att tillförsäkra waldorfskolan fullt bidrag – mot att den upphörde som fri skola. Skolstyrelsens ordförande (S) ville att skolan skulle vara en ”försöksverksamhet” inom det etablerade grundskolesystemet och rätta sig efter de regler och förordningar som fanns där.

Naturligtvis gick skolan inte med på detta. Istället hankade man sig fram så gott det gick, kommunen sköt till någon sorts nödpengar tills skolan helt enkelt inte hade råd längre och stängde verksamheten – en vecka. Vid det laget var situationen så uppmärksammad att samtliga partier i riksdagen enades om ett överlevnadsbidrag på 5 miljoner till de 5 mest utsatta waldorfskolorna i landet. Samtidigt tog utbildningsutskottet ett enhälligt beslut om att de fristående skolorna – som det nu hette – från och med den 1 juli 1992 skulle uppbära samma statsbidrag som de kommunala skolorna.

Så gick det till då waldorfskolorna ändrade skollagstiftningen. Förutom ett mindretal traditionella privatskolor för överklassbarn fanns då förutom waldorfskolorna bara Montessoriskolor under begreppet friskolor. Föga anade man då vilken lavin man hade satt igång.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se