Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

♦ ♦ ♦ Då jag flyttade ut till Järna i mitten på sjuttitalet kommer jag ihåg att jag blev imponerad av de antroposofiska uttryck man svängde sig med då man talade med varann. Som till exempel att all teknik och maktstrukturer genomgående benämndes som ahrimanska, en term Steiner använde för förstelning och en sorts motsats till skapande liv. Medan en person som  i dagligt tal skulle betecknas som flummig  i dessa kretsar kallades för luciferisk, det vill säga en person med en svärmisk läggning. Där det levande på sätt och vis ”gått till överdrift”.

Båda dessa begrepp är centrala inom antroposofin, en sorts grundprinciper som betecknar upplösande respektive förstelnade (andliga) krafter (eller väsen) i världen. De markerar de ensidigheter som människan hela tiden balanserar emellan. En sorts livsprinciper.

Andra lika grundläggande begrepp är astralkropp och eterkropp, beteckningar för själens respektive kroppens formkrafter. En människa som till exempel är vredgad eller starkt utåtagerande visar en stark astralitet, medan en sjuk och svag människa har problem med det eteriska.

På Järna-slätten tänker man inte, man gör sig tankar om, ett uttryck jag inte hört någon annan stans. Och saker och ting förvandlas inte, de metamorfoseras. Begreppet kommer ifrån de formförvandlingar i det levande man kan iaktta hos t ex en växt, ett blad. Tankar kring bladmetamorfosen utvecklades ursprungligen av Goethe, som är husgud i varje antroposofiskt hem. Det påtagliga Goethe-intresset inom antroposofin kommer sig av att Steiner i ungdomen var Goetheforskare och ständigt återkommer till Goethes idealbildning.

Att antroposofin inte är en religion eller ”bara” en världsåskådning utan en kulturimpuls har väl knappast undgått den uppmärksamme. Ibland ersatt med uttrycket framtidsimpuls. En och annan antroposof  kan i dessa kretsar respektfullt omnämnas som en spirituell människa – och då inte i den gängse betydelsen kvick, fyndig utan i betydelsen andlig. Denna betydelse gäller också i uttrycket en spirituell ekonomi. Helt enkelt en andligt inspirerad ekonomi.

Ett annat ofta använt ord i antroposofiska sammanhang är ”princip” som används i olika sammansättningar. Särskilt Kristusprincipen, som avser det för mänskligheten förebildliga i Kristus livsgärning. Detta är den stora skillnaden i synsätt jämfört med det traditionella kyrkoreligiösa förhållningssättet som mer uttrycker den personliga relationen till Kristus. Förnekandet av antroposofin som religion blir genom genom denna fundamentala attitydskillnad mer gripbar. Ett annat ofta använt uttryck är det för utomstående obegripliga initiationsprincip blir civilisationsprincip. Med detta menas den omfattande verkan antroposofin (initiationsprincipen) har på människorna, för att i en (avlägsen) framtid prägla hela vår civilisation (civilisationsprincipen). Antroposofin omvandlar på sikt hela civilisationens förhållningssätt, typ.

Karma och reinkarnation är naturligtvis också centrala. I vardagsspråk kan man säga hon är inte riktigt inkarnerad, vilket i dagligt tal betyder ungefär utflippad. ”Hon måste ner i det fysiska”, kan man då säga i det man skisserar den principiella lösningen på problemet. En typisk kommentar till ett komplicerat relationsdrama blir på antroposofiska ”det måste vara något karmiskt” .

En utbredd uppfattning är att det finns antroposofer som inte vet att de är antroposofer(!). Det är människor som har hög moralisk svansföring och ett sinne för framtidsinriktade uppgifter. Men eminenta personligheter som till exempel Dag Hammarskjöld, Nelson Mandela, Vaclav Havel och Dalai Lama är något mer än bara omedvetna antroposofer, de betecknas som mikaeliter* – människor som för mänsklighetsutvecklingen framåt. Deras gärningar är mikaeliska.

Fröet är en mycket vanlig metafor då en antroposof vill ge känslan av något med utvecklingspotential. Man har lagt ett frö till något. En vagare variant är begreppet fröartad som mer uttrycker en intention. ”Verksamheten har något fröartat över sig”. Väsensartad  är också ett ofta använt begrepp som uttrycker inte bara det immateriella ”väsen”, i betydelsen andlig entitet, utan mer den andliga tendensen. På samma sätt uttrycker det vätskeartade mer en principiell kvalitet än en konkret vätska.

Liknande subtiliteter förekommer ofta i antroposofiskt språkbruk. De fyra elementen (jord, luft, vatten, eld) från antikens begreppsbildning lever här fortfarande i högönsklig välmåga. Man talar allmänt om luftelementet och vattenelementet som uttryck för en sorts kvalitéer. Klassisk är historien om läraren på Rudolf Steinerseminariet som på detta sätt ville komma åt det andligt-kvalitativa i begreppet värme som han karakteriserade som värmeelementet. Det dröjde några sekunder innan publikens fnissningar avbröt framställningen. Men han kunde också ha använt det lika förekommande begreppet  värmekvalitén.

Åtskilligt återstår i detta säregna fackspråk, men ovanstående torde ändå vara de viktigaste begreppen.

* Efter ärkeängeln Mikael som enligt antroposofisk uppfattning nu är tidsande.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Den antroposofiska kulturimpulsens inre kärna bärs av en krets ansvarstagande människor i det som i dagligt tal brukar kallas högskolan – vilket inte ska förstås som ett konventionellt lärosäte inhyst i en byggnad där undervisning sker. Det handlar istället om ett sinnelag.

Den fria högskolan för andevetenskap hette det tidigare. Men ”andevetenskap” (från tyskans Geisteswissenschaft) lät så hopplöst att man på senare år har ersatt det med antroposofi kort och gott. Håkan Leijon må ha kallat den för den fria högskolan för humanvetenskap, men trots att han är landets enda doktor i antroposofi har hans beteckning aldrig vunnit gehör internt. Den fria högskolan för antroposofi är den officiella beteckningen.

Medlem i Antroposofiska sällskapet kan var och en bli som är intresserad av antroposofi och som betalar en årlig medlemsavgift. Den som gjort antroposofins sak till sin egen och därför vill representera antroposofin kan efter två års medlemskap i sällskapet ansöka om  att bli högskolemedlem. Genom att ta detta steg ikläder man sig ett mer personligt ansvar att ”bära” antroposofin, som man brukar uttrycka det.

I en rörelse som saknar ledarskap i vanlig bemärkelse markerar detta en viktig poäng. Rörelsens centrum i Schweiz har visserligen en styrelse som leds av en ordförande, liksom i andra landssällskap i världen, men det är en ledarfunktion som i väsentlig grad är kollektivt styrd. Av högskolemedlemmar. Denna idealistiska princip må se bra ut på papperet, men i praktiken har det lett till handlingsförlamning, något vi ofta återkommit till här på Mummel i kön.

Eftersom högskolemedlemmarna skulle företräda den antroposofiska kulturimpulsen höll Rudolf Steiner ett antal klasstimmar, en sorts  esoteriska föreläsningar med ett meditativt innehåll vars avsikt var att förädla personligheten. Dessa klasstimmar skrevs ned och  läses fortfarande regelbundet för högskolemedlemmarna.

För inte så länge sedan uppfattades högskolan som något nästan hemligt. Man avslöjade inte för någon att man var klassmedlem. Detta för att det inte skulle kännas tvingande för de antroposofer som inte tagit detta steg. Medlemskapet är numer avdramatiserat och de hemliga texterna sedan länge offentliggjorda.

Till begreppet högskolan hör sektionerna, de praktiska grenarna på antroposofins träd. De är

• allmänna antroposofiska sektionen
• pedagogiska sektionen
• naturvetenskapliga sektionen
• matematisk-astronomiska sektionen
• medicinska sektionen (som inkluderar det läkepedagogiska/socialterapeutiska arbetet)
• socialvetenskapliga sektionen
• sektionen för humaniora (”de sköna vetenskaperna”)
• sektionen för lantbruk
• sektionen för scenkonst
• sektionen för konst, skulptur och arkitektur
• ungdomssektionen

Sektionerna är en sorts ansvarsgemenskaper för olika yrkesområden (utom ungdoms- och allmänna sektionen). Dessa är de högsta instanserna för bland andra waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och läkepedagogiken. ”Att bli medlem i den fria högskolan för antroposofi är att bli medarbetare i uppbyggandet av en civilisationsprincip grundad på det andliga i människan”, som det sägs på sällskapets hemsida.

Sektionerna i högskolan förvaltar de kvalitativa aspekterna av antroposofins praktiska tillämpningar. Här sker forskning, skrivs böcker, anordnas kurser och föredrag. Det är till pedagogiska sektionen waldorflärare vänder sig för rådgivning i principiella spörsmål, för att ta ett exempel. Sektionens funktion har en utpräglat intern karaktär. Mer offentligt-politiska angelägenheter hanteras i Sverige av Waldorfskolefederationen som förhandlar med skolpolitiker, är remissinstans etc.

Till detta skall tillfogas ytterligare ett organ – Högskolekretsen, vilket är en sammanslutning av högskolemedlemmar som regelbundet träffas för att hålla varandra informerade om respektive sektionsområden.

Antisemitismen är inte bara ett hot mot judarna; den är ett hot mot alla. Antisemiterna kännetecknas inte precis av stor tankerikedom. Deras förråd av fraser och slagord är också begränsat. Ständigt hör vi samma skröpliga plattheter när anhängarna av denna `livsåskådning´ för sina oklara känslor till torgs.

Detta uttalade Rudolf Steiner  med anledning av att sionismens program hade antagits på den första sionistkongressen 1897. Året innan hade sionismens grundare Theodor Herzl publicerat boken Der Judenstaat som av många judar sågs som en uppenbarelse och Herzl som en ny Moses. Bakgrunden var Europas och Rysslands ingrodda, skamliga antisemitism som på ett flagrant sätt exponerades i den berömda Dreyfus-processen 1894 där en judisk kapten oskyldigt dömdes av politiska skäl.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 16

På kongressen antogs ett program som sa att judarna liksom andra hade rätt till en nationalstat. Efter att man ett tag funderat på Uganda, bestämde kongressen att Palestina skulle vara ”det förlovade landet”. Man talade om att ge ”folket utan land till landet utan folk” och invandringen satte fart. Men man kom inte till ett folktomt land utan till ett land där en arabisk befolkning bott i ett årtusende.

En av de första som insåg det ödesdigra i sionismens program var Rudolf Steiner som menade att trots att antisemitismen var en ”kultursjukdom” var sionismen en olycka, inte bara för dem som skulle koloniseras, utan för judarna själva. Han talar i en artikel bara några dagar efter sionistkongressen om att ”nationalistiska staminstinkter” blossat upp frammanade av Herzl´s förledande retorik i boken:

”Man kommer att be i templen för vår framgång. Men även i kyrkorna! Ty det är en förlösning ur ett gammalt förtryck. Och vilken berömmelse väntar inte de osjälviska kämparna för saken! Jag hoppas att en ny släkt av underbara judar skall växa ur jorden.”

”Man berusar sig med ord”, kommenterar Steiner. Att grunda en nation byggd på blodet och tron är helt otidsenligt:

”I Basel har i själva verket den avgörande frågan blivit: Vad kan göras för att göra en lösning av judefrågan så omöjlig som den bara går. (…) Den sionistiska rörelsen är en fiende till judendomen.”

Han ansåg att den sionistiska rörelsen skulle komma att vålla judarna mer skada än själva antisemitismen. Tvärtom borde  judarna följa den moderna jagutvecklingen och låta varje individ välja väg. Det avgörande för framtiden är om det kan uppstå individuella band mellan judar och icke-judar. Endast detta kan övervinna ”den ynkliga” antisemitismen ”som är ett hån mot idén att mänskligheten står högre än varje enskild form (stam, folk). Tron på makt har tagit över.”

I den artikel* som denna text är ett utdrag från summerar Hans Möller:

”Det har nu gått drygt hundra år sedan Rudolf Steiner gjorde sina uttalanden. Konflikten i Mellanöstern har utvecklats till en katastrof. Hela den muslimska världen sätts i harnesk mot staten Israel, dess judiska befolkning och dess mäktige skyddspatron USA. Därigenom sprids terrorismens virus ut över hela världen. I Jerusalem, tre världsreligioners heliga stad, tycks demonerna vara lösa.”

*Forum för antroposofi juni 2004

Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom  antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.

Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.

Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.

Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.

Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.

Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.

Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift  har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.

Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.

I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.

För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.

Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?