Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

24 maj detta år invigdes Antroposofiska sällskapets nya lokaler i Robygges gamla matsal. Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson höll ett kort anförande varefter alla skulle bilda arbetsgrupper kring tre frågor: Varför betyder antroposofi något för dig, vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag, och vad är framtiden för den här platsen.

Frågorna hade formulerats av några entusiastiska ungdomar från YIP, Youth Initiative Program, och avsikten var att deltagarna, som var en majoritet av äldre antroposofer, skulle klura ut några kloka svar på dessa frågeställningar. De flesta av oss hade ett förflutet som lika entusiastiska nybörjarantroposofer som dessa YIP:ar, men eftersom en viss mättnad infunnit sig efter årtionden av tragglande i liknande arbetsgrupper saknades den nödvändiga lusten att ånyo delta i en sådan sittning, så några av oss drog sig försiktigt mot utgången lättade att ha sluppit ett par timmars fruktlös formuleringsvånda som ändå aldrig leder till någonting.

Men i nya numret av Forum Antroposofi får vi nu reda på vad vi missat. Här redovisas nämligen resultatet av gruppernas bemödanden i sammanfattningar av ”de livliga samtalen” med aforistiska brottstycken som ger en aning om innehållet. Under frågan Varför betyder antroposofi något för dig? kan man bland annat läsa

• ”Antroposofin sätter människan i centrum. Hemkomst och igenkänning. Ett redskap för andlig utveckling. Existentiellt och meningsskapande. Helhet, reinkarnation.”

Knappast några överraskningar, vem kan säga något substantiellt som svar på en sådan frågeställning? Nästa fråga – Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag? fick sammanfattningar som var mer intressanta, bland annat dessa:

• ”Metamorfos. Kulturvågor, långa – korta. Soluppgång eller solnedgång? Antroposofi light. Blandas upp med nytt. Courage to believe. Impulsen leder till förändring och förnyelse.”

Här börjar man närma sig en realistisk upplevelsebeskrivning av situationen idag. Att platsens betydelse har förändrats är uppenbart, men att ställa frågan om det handlar om en soluppgång eller solnedgång är kanske i försiktigaste laget, man vågar inte säga det uppenbara – att Järna-antroposofin för längesedan sett sina bästa dagar. Att man har ”mod att tro” – vadå, på en återkomst av storhetstiden? Ja det kan man väl göra, fast nog verkar det snarare handla om ett desperat hopp. För det finns knappast någon realism i den förhoppningen. Åtminstone inte för dem som upplevt Klingborg-eran. Det är en skillnad som på natt och dag.

Att ”impulsen” förändrats är uppenbart, men förnyats? låter som en eufemism i samma anda som när man kallar kalhygge för förnyelseyta eller problem för utmaning. Det låter bättre, vilket också är avsikten med den förskönande beskrivningen. ”Antroposofi light” är däremot en träffande beskrivning. Och ”blandas upp med nytt” är lika sorgligt som sant nu efter Vidarklinikens nedläggning då nya hyresgäster skall flytta in.

Slutligen – ”Vad är framtiden för den här platsen?” – och vilka tankar hade man kring den frågeställningen?

Bland intetsägande formuleringar som ”En plats för kulturutbyte”, ”Samarbete”, ”Gemenskap och konst”, ”Mötesplats”, finns det lite klurigare ”Svaret på problemet finns i problemen”, som visserligen kan tyckas vara en självklarhet men ändå visar på en tanke i rätt riktning. ”Is sleep/death a necessity?” är en kryptisk formulering man däremot får grubbla lite på, medan ”Den kollektiva viljan har blivit individuell” är ett antroposof-klyschigt sätt att säga att det storslagna i Klingborg-eran ersatts av brist på inspirerande helhetsgrepp där var och en är sig själv närmast.

Sen följer självklara förhoppningar om ”festivaler”, ”kultur”, ”liv i tomma lokaler” och ”möjligheter att lära känna varandra i de olika verksamheterna”. Formuleringen ”Viktigt att ha en gemensam bild av friheten” är kanske mer diskutabel, speciellt för att begreppet frihet inte definieras. Är det Steiners definition frihet är att inse nödvändigheten, och om så är fallet – varför skulle just denna insikt vara framtiden på seminariet? Jag kunde tänka mig intentioner av mer akut karaktär som till exempel att formulera en idé om vägen framöver och söka ett initiativrikt ledarskap som kan arbeta på att förverkliga den.

Samtidigt får man inte fästa för stor vikt vid dessa frågor och svar. Deras primära funktion var att skapa sysselsättning för en åldrande skara medlemmar på Antroposofiska sällskapets årsmöte 2019. Inget annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Att författaren Walter Ljungquist (1900-1974) var antroposof är allmänt känt i antroposofiska kretsar. Också bland samtidens litteraturkritiker, som trots stor respekt och erkänsla för hans författarskap ”såg antroposofi i varje buske”, som Walter en gång uppgivet sa. Att vara antroposof är knappast en fördel för en som vill tas på allvar som konstnär. Snarare tvärtom. Det var mer ”trots” än ”tack vare” antroposofin han betraktades som ”författarnas författare”, som en kritiker en gång uttryckte det.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg 1933.

Walter Ljungquist deltog aldrig i det officiella antroposofiska umgängeslivet, han levde ett stilla liv på landet med sin fru Gerda Antti där han fick arbetsro. Han deltog sällan med texter om sitt antroposofiska engagemang. Men det fanns undantag. Då Bonniers 1963 gav ut antologin Antroposofin i teori och praktik, ett urval av Rudolf Steiners uppsatser, fick han i uppdrag av sitt förlag att skriva ett introducerande förord.

»Ställd inför uppgiften att i ett kort förord ge en bild av Rudolf Steiner och antroposofin inser jag genast det hopplösa i detta – på grund av materialets rikedom och min egen inkompetens.«

Trots det ödmjuka anslaget kom förordet att bli ett intressant vittnesmål om hur han i sitt liv närmat sig antroposofin.

»Jag var i trettioårsåldern och hade efter många metamorfoser hamnat i ett slags defaitistiskt, ödsligt undergångssvärmeri, en kulturpessimistisk nederlagskult, som jag trodde var definitiv. Detta skede var dolt för yttervärlden och fick aldrig något litterärt uttryck, men i Oswald Spenglers filosofi sökte jag min ”näring” och i Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen såg jag mitt – skulle man kunna säga – ”evangelium”.

Jag började läsa Rudolf Steiners skrifter inte i något behov av ”tröst” och ledning, utan i den halvmedvetna avsikten att försöka ”avslöja” honom och ”frigöra” mig från antroposofin: eftersom jag i viss mån var uppvuxen med den, enär min far och ett par av mina bröder var antroposofer, ”måste” jag revoltera mot den.

Men när jag under loppet av omkring tre-fyra år genom läsning, diskussioner med en av mina bröder, åhörandet av en mängd föredrag av (…) och umgänge med antroposofer satt mig in i något mer än vad man kan anse vara de första grunderna till kännedom om antroposofin fann jag att allt jag ”trott” om den var fel, och jag insåg nästan förfärad att jag – alltjämt under motstånd – bara allt oftare måste böja mig för dess obönhörliga konsekvens mitt i den svåröverskådliga mångsidigheten, dess logiska sammanhang ”ovanför” alla skenbara motsägelser, dess stränga krav på en rent andlig aktivitet och den outtömliga, skiftningsrika livs- och världskännedom man mötte där, kort sagt: dess sanningsprägel.

Jag erfor den motvilja och olustkänsla man känner när ens önsketänkande avslöjas. Slutet blev – kan man säga – att det inte var jag som avslöjade Rudolf Steiner, utan han som avslöjade mig. (…)

Jag hade alltjämt min fria vilja att protestera, förneka och ge upp, men jag kunde inte komma ifrån att jag inte längre var densamme som när jag började. Jag hade mött något som gjorde att det var mig omöjligt att återvända till min utgångspunkt. Där fanns inte längre något att hämta. Jag hade ”vuxit ifrån” den. Jag hade börjat ”tänka om” – från grunden. Och med detta nya tänkande kunde jag bara gå vidare. Och än idag är jag ”på väg”. (…)

Men det var nu som jag erfor den djupa förvåning, som förr eller senare alltid griper den som trängt tillräckligt djupt in i Rudolf Steiners tankevärld: en förvåning att någonting sådant har kunnat existera så länge – nu, idag, över ett halvsekel – och funnits tillgängligt för alla utan att uppmärksammas mer av en hopplös förtvivlad och sökande värld. Har den västerländska kulturen råd att undvara Rudolf Steiner? (…) Tekniskt-materiellt har mänskan nått därhän där vi andligt borde befinna oss nu: i världsrymden.«

Att Walter Ljungquist trots sin antroposofiska hemvist ändå togs på allvar av det litterära etablissemanget visar att antroposofin bidragit till en fördjupning av personskildringar och sammanhang i hans böcker på ett sätt som kanske inte varit möjligt utan den. Ett bevis så gott som något på dess giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Inget är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Därför hördes ofta ironiska kommentarer och roliga historier under min tid i antroposofiska Järna. En av de idéer vi skrattade gott åt var tanken att man borde konstruera ett sällskapsspel som hette Skolningsvägen där man med tärningsslag skulle flytta fram sina pjäser genom olika svårigheter för att slutligen ”bli invigd”.Det var faktiskt en strålande idé, som skulle varit en försäljningssuccé på Robygge – men den förverkligades dessvärre aldrig. Men OM den hade gjort det – hur skulle spelplanen då ha sett ut? Så här efteråt kan jag föreställa mig att det skulle vara ett tärningsspel där man hamnade i ”antroposofiska” situationer som gav olika uppgifter inför fortsättningen vid förslagsvis var tredje ruta. Här är mina förslag.

1. Du har inte citerat Steiner på flera dagar, stå över ett slag och läs in en lämplig passage i Hur uppnås kunskap om högre världar, så att du är rustad.
2. Du får ett extraslag om du ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap.
3. Ditt tänkande är ännu konventionellt, stå över ett slag och öva in de antroposofiska uttrycken ”göra sig tankar om”, ”impulsera”, ”fröartad”, ”hjärtekrafter” och ”individualitet”.
4. Somnade du sist då du mediterade? Stå över ett kast.
5. Du har hamnat under ett ahrimanskt inflytande och måste snabbt därifrån – slå tre snabba extraslag med tärningen.
6. Du vet inte vad ”julmötet” är, vilket är närmast oförlåtligt. Stå över minst tre slag.
7. Du står nu inför väktaren på tröskeln. Men är du mogen? Gå tillbaks tre steg och förbered dig!
8. Du lider av en för stark astralitet, lugna ned dig med ett glas Sandornsaft.
9. Du har hamnat i en ockult fångenskap. Läs Grundstenen högt medan dina motspelare slår varsitt extraslag.
10. Du menar att uttrycket värmeelement inte betyder värmeaggregat utan är ett väsensartat uttryck för värme mer principiellt. Antroposofiska Sällskapet ger dig därför en extrabonus i nästa liv.
11. Du har kritiserat en bekant: stå över ett kast och gör positivitetsövningen.
12. Om du kan förklara vad Kristusprincipen är får du göra ett extraslag.
13. Dina andliga övningar har gjort dig exkarnerad, stå över ett slag och ta tre droppar calendulaessens för att besinna dig.
14. Förklara innebörden i uttrycket initiationsprincip blir civilisationsprincip. Kan du inte får du gå tillbaks till första rutan.
15. Den svåraste uppgiften hittills: Beskriv vad antroposofi är på 15 sekunder. Lyckas du får du ett extraslag, misslyckas du blir det jobbigt i kamaloka.
16. Det är nära nu – du har mött din dubbelgångare, en gruvlig syn, men du har klarat det. Det blir en verklig höjdare i kvällens rückschau!
17. Sista rutan: Du är nu invigd. Du har kommit till slutet på din jagutveckling och befinner dig nu i ett metamorfoserat kraftfält där du är att betrakta som en sann mikaelit. Gratulerar! Du är nu förmer än andra.

Så skulle det kunna se ut. Men du kan naturligtvis också göra din egen variant – ämnet är tacksamt!

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sökandet efter en förståelse av världens fenomen var filosofins ursprung. Och eftersom filosofi och vetenskap då betraktades som samma sak var detta även den vetenskapliga ursprungsintentionen. Men hur formar vi vår förståelse av världen? Hur objektiva är vi i vår uppfattning? Descartes formulerade sin berömda sats jag tänker alltså är jag. Men om denna sats bevisar att vi existerar, vad är då tänkandet som aktivitet? Vad är dess egenart?

Immanuel Kant

Filosofen Kant menade att vi får kunskap om världen på två sätt; dels genom sinnesåskådning, dels genom förnuftet. Dessa två källor är lika betydelsefulla för att nå kunskap,”begrepp utan sinnesåskådningar är tomma medan sinnesåskådningar utan begrepp är blinda”, säger han. Rudolf Steiner anknyter till dessa tankar i sin kunskapssyn. Men om Kant skiljer mellan erfarenhet och begrepp, där erfarenhet enbart betyder sinneserfarenhet, ser Steiner att skiljelinjen går mellan iakttagelse och tänkande där både inre och yttre skeenden iakttas innan de blir tankeaktivitet.

Gérard Lartaud

Om detta kan vi läsa i en nyutkommen bok på Kosmos Förlag av Gérard Lartaud; En orientering i antroposofins filosofiska grunder. Författaren är verksam vid Saltå By i Järna och kommer ursprungligen från Frankrike där han läst filosofi. Hans bok är en lättläst sammanfattning av Steiners filosofiska synsätt.

Steiner är intresserad av själva tänkandet, tankeaktiviteten. För honom handlar det filosofiska arbetet om att analysera medvetandefakta där den tänkande aktiviteten är det primära, inte

Descartes

Descartes självmedvetande (”jag tänker alltså är jag”) som han menar är ett uttryck för subjektivism. Steiner fokuserar på tankeaktiviteten som föregår den berömda satsen. Så uppfattat blir tänkandet varken subjektivt eller objektivt, eftersom den tänkande aktiviteten är primär. Tvärtom är denna aktivitet grunden till kategorierna subjekt och objekt.

Tänkandet som ”existerar genom sig själv” blir därför för Steiner själva utgångspunkten i förståelsen av världen. Han kallar denna sin filosofiska åskådning för objektiv idealism.

Varseblivning kommer före själva iakttagelseprocessen, innan tänkandet börjat arbeta. Varseblivningen är en många gånger kaotisk värld av sinnesförnimmelser eller inre upplevelser. Vi är sällan uppmärksamma på detta då tanken omedelbart börjar bearbeta intrycken. Steiner illustrerar detta med ett exempel.

»Vi sitter i en tågvagn som står stilla. Utanför fönstret ser vi ett annat tåg som också står stilla. Plötsligt rör sig tåget och först kan vi inte avgöra vilka av tågen som rör sig. Plötsligt är världen som ett gungfly utan fasta hållpunkter. Det är först när vi, genom snabba och till stor del omedvetna slutledningar, kan avgöra vilken av tågen som rör på sig, som vi åter får fäste i verkligheten.«

Här kan vi se hur tankens ordnande kraft bokstavligen ger oss fast mark under fötterna. Det är genom tänkandet och dess förmåga att ordna varseblivningarna som världen återigen blir begriplig. Detta är tänkandets uppgift, menar Steiner. Genom slutledningar, begrepp och idéer, förbinder tänkandet varseblivningarna och ”ordnar” dem till en för oss begriplig enhet. Varseblivningarna utmanar tänkandet. En varseblivning är inget färdigt eller avslutat, utan bara den ena sidan av den totala verkligheten. Den andra sidan är begreppet. Kunskapsakten är syntesen av varseblivning och begrepp.

Det är genom särskiljandet av världen i varseblivningen och återskapandet av världens helhet i tänkandet som människan når självmedvetande. Men kunskap är inte neutral och en vetenskap som bara uppfattar världen utifrån sin kvantitativa/matematiska lagbundenhet är det inte heller.

»Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor (…), det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att det som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.«

Vetenskapens dogm är att enbart förlita sig på erfarenheten som kunskapskälla medan mystikens dogm är att den sanna kunskapen om verkligheten endast finns i den inre upplevelsen av världsvarat. Steget från filosofi till antroposofi ligger i en utvidgning av kunskapsbegreppet genom ett meditativt övande. Då utvecklas det vanliga självmedvetandet till ett kroppsfritt medvetande, menar Steiner. Det är ett förhöjt medvetande som förhåller sig till det vanliga medvetandet på samma sätt som det vanliga medvetandet förhåller sig till drömmedvetandet.

Steiners benämning på detta är Geisteswissenschaft, på svenska närmast humanvetenskap. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey menade att humanvetenskapens mål är att förstå världen till skillnad från naturvetenskapen vars mål är att förklara världen. Steiner var av den uppfattningen att klyftan mellan de båda bara kan övervinnas om människan inte hålls utanför själva kunskapsprocessen.

Ludwik Fleck

Biologen Ludwik Fleck visade redan 1935 att det är teorierna som skapar fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar fakta på teorierna, men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa svarar mot en teori, en idé, en målsättning. Vetenskapliga kunskaper beror på kontexten i vilken de produceras. Det är enligt Fleck ”tankekollektivet”, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter som leder till det som sedan ”alltför lätt” betraktas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är resultat av en konsensus som till stor del inte uppnåtts med vetenskapliga metoder. Inte minst de ekonomiska intressena, där läkemedelsindustrin är ett talande exempel.

Är det inte dags att ifrågasätta ensamrätten som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktelsesättet har skaffat sig, frågar sig Gérard Lartaud. Detta tänkande är inte neutralt, eftersom människan och världen bär på helt andra dimensioner. Livet är fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Den amerikanska vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller säger:

»Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångspunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.«

Rupert Sheldrake

Till detta ansluter sig forskaren Rupert Sheldrake som menar att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och hamnat i en utbredd konservatism, en dogmatisk återvändsgränd som blivit världens nya religion. Det är dags för ett nytt vetenskapligt paradigm som baseras på komplexitet istället för reduktionism. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller, summerar författaren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

Jag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist