Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I över fem decennier har vårt land dominerats av ett vänstersocialistiskt problemformuleringsprivilegium. Det har varit ett tankeklimat som svävat fritt över en blodfattig borgerlig opposition som dessutom förstulet anammat delar av det. Men så är det inte längre. Samtidigt som en allt högljuddare extremvänster kommit att ange tonen i det mediala och politiska etablissemanget, blir en motreaktion allt tydligare − man brukar kalla det ”högerpopulism”.

Begreppet är myntat av en salongsvänster som inte har förstått vad det hela handlar om. I häpnadsväckande ytliga analyser talar man om ”högervindar” som oförklarligt sveper över Europa. Som om det handlade om ett slumpartat förlopp som kommit att angripa en invand samhällssyn vi en gång för alla kommit överens om. När det i själva verket är en leda vid fem decenniers vänsterhegemoni med idéer som för längesedan tappat sin giltighet. Men framför allt visar den så kallade ”högerpopulismen” på en upprördhet över en rad fenomen som blivit allt tydligare de senaste åren.

Främst den tsunamiliknande invandringen som genomfördes utan att folket blivit tillfrågat och utan att en plan redovisats för hur integrationen skulle gestaltas. Detta var oerhört, och orsakade ett stort förtroendetapp hos en tidigare tillitsfull befolkning. Konsekvenserna har blivit långtgående i ett land som påtvingats en mångkulturalism och en vardagsverklighet vi helst hade sluppit. Vi har fått stifta bekantskap med fenomen som hederskultur, klaner, beslöjade kvinnor i religiösa förtryckarsystem, importerad antisemitism från Mellanöstern, förnedringsrån och gruppvåldtäkter där inte bara kvinnor utan också män är offer, vilket hittills varit okänt i svensk kriminalhistoria.

Men det kanske värsta är att statsmakterna inte varit vuxna situationen, så för att dölja detta har man förnekat eller förskönat sakernas tillstånd och lämnat dem utan åtgärd. För att ytterligare dölja sitt misslyckande har man hånat och ifrågasatt kritiker och kallat dem rasister, och man har vägrat uppge nationalitet på brottslingar så att det inte ska avslöjas att en stor del är utlandsfödda (för det skulle visa hur illa övertänkt deras invandringspolitik varit). Som lök på laxen har en ängslig och politiskt korrekt journalistkår inte vågat ifrågasätta den förda politiken utan istället fungerat som maktens megafoner.

Detta har naturligtvis retat folk.

Men inget av detta har upplevts problematiskt av det vänsterorienterade etablissemanget som tvärtom surfat på begrepp som ”mångfald”, ”alla gillar olika” och ”globalism”. Man främjar olika yttringar av en muslimsk värdegrund som är främmande för den svenska majoritetskulturen och stämplar kritik av denna för ”islamofobi”, trots denna världsreligions omvittnat dåliga rykte.

Till detta skall läggas en radikaliserad vänster som vänt verkligheten upp och ned på ett närmast orwellianskt sätt. Ingenting är längre som förut. Att vara man eller kvinna betraktas inte längre som den självklara normen, trots att det handlar om en överväldigande majoritet. Det är tvärtom den avvikande minoriteten, HBTQ, som blivit det nya normala, där ”gamla” synsätt och normalitetsbegrepp hånas. I den nya verklighet modevänstern skapat existerar inte längre två kön − utan minst femtio, har vi fått veta. Och alla anser sig ha rätt att själva namnge sin könstillhörighet.

Men inte nog med det, tokvänsterns mångåriga kritik av ”borgerliga” värderingar har lett till en omfattande attack mot vårt vedertagna verklighetsbegrepp genom det man kallar normkritik. Det vi alltid betraktat som normalt kallas nu onormalt. Vi har fått normkritiska förskolor som kallar barn för ”hen” istället för hon eller han (barnen skall själva få bestämma sitt kön då de är vuxna), i skolor, högskolor och universitet har det blivit praxis att utöva normkritik, det vill säga ifrågasätta alla normer vi upplevt som självklara i nån sorts frivillig hjärntvätt. Det som betraktas som normalt misstros − och skall korrigeras.

Och den feminism som för femtio år sedan förde en rättfärdig kamp för lika rättigheter för män och kvinnor har i vår tid fått hybris genom att bekriga männen i en sorts könsmaktsstrid där kvinnan anses överlägsen mannen. Tjejidoler och vänsterbruttor säger att de ”hatar” män och får applåder av  politiskt korrekta. Vänsterprojektet genusdoktrinen genomdriver kvoteringar i företagsstyrelser och universitet på ett sätt som många gånger äventyrar kompetenskraven.

Ett annat påbud dessa dagar är att vi ska skämmas över vår historia. Nya sanningar lanseras. Linné sägs i tv ha varit ”rasbiolog” och radikala vänstergrupperingar förordar att statyer av honom tas bort, liksom även andra historiska personer som anses klandervärda. Begreppet ”ras”, som för inte längesedan ansågs vara ett ovetenskapligt begrepp, har idag dammats av så till den milda grad att ”icke-vita” anses överlägsna ”vita” i en tänkt ”könsmaktsordning” där ”vitas” hittillsvarande priviligierade ställning ”rättmätigt” angrips. Ingenting är längre som förut. En direkt följd av detta är att vi alla indoktrinerats tro att vi är rasister. Strukturell rasism kallas det.

Verkligheten har bytts ut mot en ideologisk feberdröm.

Men kanske är det faktum att vi har världens mildaste kriminalpolitik det som mest upprör. I vårt land sätts förövarnas rättigheter före offrens, där grova brottslingar får straffrabatt om de i domstol döms för flera brott (man anser att straffet skulle bli för högt om man räknar ihop det sammanlagda straffvärdet) och unga kriminella får samtalsterapi i stället för fängelse − och ungdomsrabatt vid fängelsestraff. Världsberömt har vetskapen om att vi har no go zoner blivit där ungdomsgäng kontrollerar stadsdelar, och kunskapen om att vi har ett fyrtiotal kriminella klaner i landet har överraskat, inte minst myndigheternas brist på samarbete för att bekämpa dem.

Genom att den katastrofala invandringspolitiken haft som främsta fokus att måna om asylsökandes mänskliga rättigheter har man varit blind för den påverkan detta haft på upplevelsen av landet som nation. Man kan fråga sig hur Sveriges nationalkaraktär förändrats genom att landets själva identitet genom detta satts under attack, eller rentav ockupation. Vilket i sin tur blottlagt en besvärande brist på upplevelse av landets särart, där politiker och kändisar tävlat i att spela ned landets egna kulturuttryck som bara ett resultat av inlån från utlandet. Sveriges egenart är bluff, vi har ingen egen kultur, det vi har är dåliga kopior från andra länder. Ingenting är längre som förut. Vi ska inte tro att vi är nåt.

Det är en märklig tid vi lever i. Å ena sidan har vi en naiv och ansvarslös maktapparat som öppnar portarna för en chockartad invandring utan motsvarighet i modern historia, å andra sidan en vänsterstyrd verklighetsfrämmande indoktrineringsprocess med en långt driven normupplösning som kritiklöst anammas av samhällsetablissemanget. Sunt förnuft är ifrågasatt, det är inte tillräckligt modernt. Verkligheten är upp och ned.

Att människor reagerar mot detta är inte konstigt − det märkliga är snarare att så många accepterar sakernas tillstånd. Kanske står orsaken att finna i åsiktskorridoren, uppbyggd som den är av elitens krav på politisk korrekthet. Det är denna alienationsprocess landet länge genomgått som har tvingat fram det man kallar ”högerpopulismen”. Men det handlar inte nödvändigtvis om just höger, och definitivt inte om mer populism än politiska riktningar på vänsterkanten.

Utan mer om yttringar av en frustration över en extrem tid där folk känner sig svikna och förda bakom ljuset där man söker vägar att vända en oönskad utveckling. Man vill tillbaka till sunt förnuft och normalitet.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Karin Pettersson

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ New York har ett eget Antroposofiskt sällskap. I en källarlokal en halv trappa ned på 138 West 15th Street ståtar entrén med både planetsigill och logotype stilenligt i trä. Man känner igen sig direkt trots att vi befinner oss i en stad med stark representation av både Ahriman och Lucifer. Det är egentligen en bokhandel men i det inre finns en stor samlingssal där eurytmi, föredrag och andra föranstaltningar äger rum regelbundet.

Elsa Beskow, högt älskad av antroposofer över hela världen, har hedersplats på skyltbordet.

Det visar sig att vi har gemensamma problem. Vi tycker att det svenska medlemsantalet på uppskattningsvis 1 700 medlemmar är lite klent, men det är ingenting mot New Yorks 80 medlemmar – och detta i en världsstad på närmare 20 miljoner. Det är bekymmersamt, tycker Joshua Kelberman som står i butiken, men tror det beror på att det finns så mycket andra livsåskådningar som är mer lättillgängliga.

Försäljningen av böcker är klen, precis som i Stockholm, men eftersom man varit förutseende nog att köpa huset, tjänar man tillräckligt på hyror så att lokalen är säkrad. Av de åttio medlemmarna är det 30 som kommer regelbundet för att bevista föredrag, medlemsaftnar och att köpa böcker. Till höger vid disken står en trästol med karakteristiskt utseende tillverkad av en medlem efter Rudolf Steiners ritningar.

Vid våra strövtåg i New York stöter vi på berömda platser som till exempel Radio City och den lokal där Jimmy Fallon spelar in sin The Tonight Show, känd av alla som följer de stora amerikanska tv-profilerna. För mig som gammal popdåre var det viktigt att se det hus där sextiotalets popmusik tillverkades mellan 1958-1964 och spreds över världen. Det var kända låtskrivare som Goffin-King, Sedaka-Greenfield, Mann Weill och flera andra som under kontorstid komponerade hits som The Loco-Motion, Stupid Cupid, Calendar Girl, Take Good Care Of My Baby och liknande som dåtidens popidoler sedan spelade in och gjorde världsberömda.

The Brill Building, den tidiga popens drömfabrik.

Vi hittade The Brill Building, som huset heter, på Broadway. Huset såg ut som den kontorsbyggnad det alltid varit, inte speciellt högt eller vackert, men jag kände mig som en pilgrim som kommit till Mekka.

The High Line är en park skapad på ett nedlagt järnvägsspår tio meter över gatunivån mitt i stan vid Hudsonfloden på sydvästra Manhattan. Mellan järnvägsspåren har man anlagt olika sorters planteringar med caféer och försäljningsstånd. En fantastisk idé – och mycket välbesökt.

Högt över staden svävar The High Line Park.

Sen tåg till Baltimore för att bevista sista giget på det norska black metal-bandet Nordjevels Amerikaturné där Felix var inhyrd så kallad sessiontrummis. De hade turnerat i drygt två veckor med spelningar i bland annat New York, Pittsburg, Nashville, New Orleans, Atlanta och Miami i Florida. Det var publikrekord – norsk metal är världsberömd och i USA uppfattas band därifrån som närmast mytiska.

I ett furiöst tempo på högsta volym framträdde Nordjevel i Baltimore med Felix vid trummorna.

En selfie på Felix, Johannes och Nina från Baltimore får avsluta intrycken på vår resa i väst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Ett besök i New York har ett måste – ett besök på Ground Zero. Gestaltningen av katastrofplatsen för nine eleven är imponerande. En jättelik skyskrapa har redan byggts och på platsen där tvillingtornen stod finns två jättebassänger som till sitt omfång motsvarar grundmåtten på tornen.

Runt kanterna rinner vatten i strålar som tillsammans bildar ett vattenfall. Det är en mäktig upplevelse.

Och upptill kanterna på de två bassängerna finns namnen på alla omkomna i katastrofen. En skylt intill uppmanar besökaren att vidröra namnen.

För en svensk kanske händelsen känns lite avlägsen även om dess historiska betydelse är självklar. Men på Ground Zero är tragedin ständigt närvarande. På platsen finns servicepersonal som mer än gärna svarar på alla frågor som de alltid avslutar med ett tack för visat intresse. Att vi kommer långväga ifrån verkar närmast uppfattas som att vi gjort dem och Amerika en tjänst. Uppskattningen av vårt intresse är nästan rörande.

På området finns ett stort museum där man samlat allt av intresse för förståelsen av vad som hände då flygplanen träffade tornen i september 2001. Trycket då tornen rasade ihop var enormt. Bilden ovan visar resten av 5 våningar sammanpressade till en halv meter. Röntgenfotografering har uteslutit att den finns några synliga human remains kvar inne i blocket.

Dessa två järnbalkar visar den exakta träffen där planet flög in i ett av tornen. Det krävs mycket kraft att böja massivt gjutjärn.

Arkitekten som konstruerade tornen var höjdrädd(!), vilket var orsaken till att han inte ville ha breda fönster där man riskerade svindel och en känsla av att ”ramla ut”. Så han ritade fönster som var lite smalare än axelbredden på en normalmänniska. Här ses det enda fönster som inte gick sönder i katastrofen – trots att det föll från åttionde våningen!

Det nya tornet på Ground Zero.

Nästa krönika handlar om vårt besök i legendariska Central Park och den plats där John Lennon sköts ihjäl.

På museet fanns en mängd memorabilia, på denna flaggposter finns namnen på alla offren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Finns det onda människor? Ja men de är få, menar Eva-Lotta Hultén i boken Resan från mörkrets hjärta, och gränserna är otydliga. Många anser att Anders Behring Breivik är en ond man, själv ser han sig som en som räddade Norge, en hjälte. Men han är ett undantag, de flesta som begår i vårt tycke onda handlingar har ingen bakomliggande plan, rationella förklaringar eller högre syfte. Där finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av eget ansvar.

Och det kanske värsta av allt – det är vanliga människor. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp. Det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.

Från folkmordet i Rwanda

En som var med i folkmordet i Rwanda berättade att dödandet är svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Men agerar man på myndigheternas order, har blivit förberedd och känner sig manad från olika håll, och dessutom tror sig veta att det inte kommer att få några allvarliga konsekvenser för en själv, då känner man sig lugnad och tar itu med uppgiften utan någon oro. Andra beskrev hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt offer som bad om nåd. Grupptrycket har en stor roll.

»Som jag redan berättat, så tyckte vi inte det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller utskällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig.«

Adolf Eichmann, den ansvarige för judeutrotningsprogrammet i nazityskland och Franz Stangl, chef för utrotningslägren Sobibor och Treblinka, uppfattade sig själva som verktyg i andras händer och sökte uppskattning och godkännande från dem.

Franz Stangl, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Här i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

»Att inte lyda innebär att inte ha någon annan att skylla på, och därmed bli tvungen att ta det fulla ansvaret för sina handlingar och det var Stangl inte beredd att göra, lika lite som Eichmann. Båda skriver om sina egna handlingar i efterhand, rationaliserar och avskärmar sig. De har lytt, sökt bekräftelse och velat vara till lags. Byråkratin var deras ideologi. De har gjort hemska saker men bara betraktat sig själva som kuggar i ett maskineri. Deras handlingar var exceptionellt onda, deras personligheter högst ordinära.«

I Rwanda råder en stark lydnadskultur. Anpassningen är väldigt djup, väldigt utvecklad. I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter. Det krävs inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde även för dem som blev dödade:

»Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.«

Men grannkommunen Giti var en oas i en öken av vansinne. Inte på grund av civilkurage eller att folket på rationellt humanistiska grunder slöt sig samman mot våldet och dödandet. Det var lydnad. Gitis borgmästare hade nämligen gjort klart för medborgarna att de som tog till våld skulle hållas ansvariga.

Det som binder fast människan i ett underdånigt beteende är att vi är uppfostrade att bete oss artigt. Vi uppfattar det som oartigt att säga emot dem som vi ser som auktoriteter. Därför räcker det ofta att människor uppträder som auktoriteter för att vi ska börja lyda dem. Vi gör det även om vi egentligen inte tycker att de står över oss på något vis. Dessutom är vi extremt anpassningsbara.

»Vi ändrar snabbt våra ursprungliga värderingar om situationen förändras och glömmer vilka åsikter vi ursprungligen hade eller vilka värderingar som rådde i den vardag vi annars lever i.«

Socialpsykologen Harald Weltzer skriver i boken Gärningsmän hur tyska soldater under andra världskriget helt byter verklighetsuppfattning och glömmer vilken speciell situation de befinner sig i. De verkar tro att omvärldens referensramar förändrats med samma självklarhet som deras egna. Därför skriver de hem och berättar om massarkebuseringar, mord på barn och andra övergrepp, glömska över att de där hemma inte befinner sig i samma våldskontext som de själva.

»Människan är fenomenal att anpassa sig och duktig på att klyva sin personlighet i flera. Det är fullt möjligt för en människa att vara en grym mobbare på arbetstid och en snäll och tillbakadragen vän på eftermiddagarna. Vår människosyn är töjbar och situationsbunden.«

Sen har vi ett starkt behov att höra till. I ett experiment fick en grupp studenter uppgifter de skulle lösa. Ensamma svarade de fel i bara en procent av fallen. Då de sattes i en grupp där sju andra fått bedöma före dem och instruerats att svara fel, började försökspersonerna svara fel de också. Då blev felprocenten 70. Bara en fjärdedel klarade av att hålla fast vid sina egna bedömningar.

Man vill inte sticka ut. Men det är en sak att man i en situation som ovan av hänsyn till gruppen kompromissar med sina åsikter vid ett tillfälle, en annan då människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Det har visats genom forskaren Leon Festinger som berättar om läraren som är negativ till betyg får lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer?

»Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans* som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens.«

Ett annat exempel är justitieministern i Rwanda som avsattes då han innan folkmordet motsatte sig hatpropagandan mot tutsier men i sin strävan efter makt ändrade sina åsikter. Han förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa.

»När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourevitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker mot Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.«

Luis Ramos-Ruggiero är verksamhetschef för Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus. Han kan inte se någonting som skiljer ut förövarna från andra människor. Oftast har de blivit förövare av ren slump. De har varit på fel plats vid fel tillfälle och befunnit sig i en utsatt situation. Hos vissa kan man se en anknytningsstörning i botten men i stort sett kan vem som helst utföra hemska saker, menar han.

Eva-Lotta Hulténs bok Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer – ger överraskande inblickar i mänskligt beteende.

*Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist