Archive for the ‘ Okategoriserade ’ Category

Högerpopulism är en reaktion mot etablissemangets angrepp på sunt förnuft och normalitet

♦ ♦ ♦ I över fem decennier har vårt land dominerats av ett vänstersocialistiskt problemformuleringsprivilegium. Det har varit ett tankeklimat som svävat fritt över en blodfattig borgerlig opposition som dessutom förstulet anammat delar av det. Men så är det inte längre. Samtidigt som en allt högljuddare extremvänster kommit att ange tonen i det mediala och politiska etablissemanget, blir en motreaktion allt tydligare − man brukar kalla det ”högerpopulism”.

Anna-Lena Lodenius | Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa | GPBegreppet är myntat av en salongsvänster som inte har förstått vad det hela handlar om. I häpnadsväckande ytliga analyser talar man om ”högervindar” som oförklarligt sveper över Europa. Som om det handlade om ett slumpartat förlopp som kommit att angripa en invand samhällssyn vi en gång för alla kommit överens om. När det i själva verket är en leda vid fem decenniers vänsterhegemoni med idéer som för längesedan tappat sin giltighet. Men framför allt visar den så kallade ”högerpopulismen” på en upprördhet över en rad fenomen som blivit allt tydligare de senaste åren.

Främst den tsunamiliknande invandringen som genomfördes utan att folket blivit tillfrågat och utan att en plan redovisats för hur integrationen skulle gestaltas. Detta var oerhört, och orsakade ett stort förtroendetapp hos en tidigare tillitsfull befolkning. Konsekvenserna har blivit långtgående i ett land som påtvingats en mångkulturalism och en vardagsverklighet vi helst hade sluppit. Vi har fått stifta bekantskap med fenomen som hederskultur, klaner, beslöjade kvinnor i religiösa förtryckarsystem, importerad antisemitism från Mellanöstern, förnedringsrån och gruppvåldtäkter där inte bara kvinnor utan också män är offer, vilket hittills varit okänt i svensk kriminalhistoria.

Men det kanske värsta är att statsmakterna inte varit vuxna situationen, så för att dölja detta har man förnekat eller förskönat sakernas tillstånd och lämnat dem utan åtgärd. För att ytterligare dölja sitt misslyckande har man hånat och ifrågasatt kritiker och kallat dem rasister, och man har vägrat uppge nationalitet på brottslingar så att det inte ska avslöjas att en stor del är utlandsfödda (för det skulle visa hur illa övertänkt deras invandringspolitik varit). Som lök på laxen har en ängslig och politiskt korrekt journalistkår inte vågat ifrågasätta den förda politiken utan istället fungerat som maktens megafoner.

Detta har naturligtvis retat folk.

Men inget av detta har upplevts problematiskt av det vänsterorienterade etablissemanget som tvärtom surfat på begrepp som ”mångfald”, ”alla gillar olika” och ”globalism”. Man främjar olika yttringar av en muslimsk värdegrund som är främmande för den svenska majoritetskulturen och stämplar kritik av denna för ”islamofobi”, trots denna världsreligions omvittnat dåliga rykte.

Till detta skall läggas en radikaliserad vänster som vänt verkligheten upp och ned på ett närmast orwellianskt sätt. Ingenting är längre som förut. Att vara man eller kvinna betraktas inte längre som den självklara normen, trots att det handlar om en överväldigande majoritet. Det är tvärtom den avvikande minoriteten, HBTQ, som blivit det nya normala, där ”gamla” synsätt och normalitetsbegrepp hånas. I den nya verklighet modevänstern skapat existerar inte längre två kön − utan minst femtio, har vi fått veta. Och alla anser sig ha rätt att själva namnge sin könstillhörighet.

Vem vinner på normkritik? – Lärarstudentbloggen | LärarförbundetMen inte nog med det, tokvänsterns mångåriga kritik av ”borgerliga” värderingar har lett till en omfattande attack mot vårt vedertagna verklighetsbegrepp genom det man kallar normkritik. Det vi alltid betraktat som normalt kallas nu onormalt. Vi har fått normkritiska förskolor som kallar barn för ”hen” istället för hon eller han (barnen skall själva få bestämma sitt kön då de är vuxna), i skolor, högskolor och universitet har det blivit praxis att utöva normkritik, det vill säga ifrågasätta alla normer vi upplevt som självklara i nån sorts frivillig hjärntvätt. Det som betraktas som normalt misstros − och skall korrigeras.

Och den feminism som för femtio år sedan förde en rättfärdig kamp för lika rättigheter för män och kvinnor har i vår tid fått hybris genom att bekriga männen i en sorts könsmaktsstrid där kvinnan anses överlägsen mannen. Tjejidoler och vänsterbruttor säger att de ”hatar” män och får applåder av  politiskt korrekta. Vänsterprojektet genusdoktrinen genomdriver kvoteringar i företagsstyrelser och universitet på ett sätt som många gånger äventyrar kompetenskraven.

Ett annat påbud dessa dagar är att vi ska skämmas över vår historia. Nya sanningar lanseras. Linné sägs i tv ha varit ”rasbiolog” och radikala vänstergrupperingar förordar att statyer av honom tas bort, liksom även andra historiska personer som anses klandervärda. Begreppet ”ras”, som för inte längesedan ansågs vara ett ovetenskapligt begrepp, har idag dammats av så till den milda grad att ”icke-vita” anses överlägsna ”vita” i en tänkt ”könsmaktsordning” där ”vitas” hittillsvarande priviligierade ställning ”rättmätigt” angrips. Ingenting är längre som förut. En direkt följd av detta är att vi alla indoktrinerats tro att vi är rasister. Strukturell rasism kallas det.

Verkligheten har bytts ut mot en ideologisk feberdröm.

Utredning: Nu ska även unga kunna få livstid - SydsvenskanMen kanske är det faktum att vi har världens mildaste kriminalpolitik det som mest upprör. I vårt land sätts förövarnas rättigheter före offrens, där grova brottslingar får straffrabatt om de i domstol döms för flera brott (man anser att straffet skulle bli för högt om man räknar ihop det sammanlagda straffvärdet) och unga kriminella får samtalsterapi i stället för fängelse − och ungdomsrabatt vid fängelsestraff. Världsberömt har vetskapen om att vi har no go zoner blivit där ungdomsgäng kontrollerar stadsdelar, och kunskapen om att vi har ett fyrtiotal kriminella klaner i landet har överraskat, inte minst myndigheternas brist på samarbete för att bekämpa dem.

Genom att den katastrofala invandringspolitiken haft som främsta fokus att måna om asylsökandes mänskliga rättigheter har man varit blind för den Casper Sand on Twitter: "#MonaSahlin i sitt esse... Om svensk kultur som  inte finns.. #svpol http://t.co/mIh9iFBs7X"påverkan detta haft på upplevelsen av landet som nation. Man kan fråga sig hur Sveriges nationalkaraktär förändrats genom att landets själva identitet genom detta satts under attack, eller rentav ockupation. Vilket i sin tur blottlagt en besvärande brist på upplevelse av landets särart, där politiker och kändisar tävlat i att spela ned landets egna kulturuttryck som bara ett resultat av inlån från utlandet. Sveriges egenart är bluff, vi har ingen egen kultur, det vi har är dåliga kopior från andra länder. Ingenting är längre som förut. Vi ska inte tro att vi är nåt.

Det är en märklig tid vi lever i. Å ena sidan har vi en naiv och ansvarslös maktapparat som öppnar portarna för en chockartad invandring utan motsvarighet i modern historia, å andra sidan en vänsterstyrd verklighetsfrämmande indoktrineringsprocess med en långt driven normupplösning som kritiklöst anammas av samhällsetablissemanget. Sunt förnuft är ifrågasatt, det är inte tillräckligt modernt. Verkligheten är upp och ned.

Att människor reagerar mot detta är inte konstigt − det märkliga är snarare att så många accepterar sakernas tillstånd. Kanske står orsaken att finna i åsiktskorridoren, uppbyggd som den är av elitens krav på politisk korrekthet. Det är denna alienationsprocess landet länge genomgått som har tvingat fram det man kallar ”högerpopulismen”. Men det handlar inte nödvändigtvis om just höger, och definitivt inte om mer populism än politiska riktningar på vänsterkanten.

Utan mer om yttringar av en frustration över en extrem tid där folk känner sig svikna och förda bakom ljuset där man söker vägar att vända en oönskad utveckling. Man vill tillbaka till sunt förnuft och normalitet.

Johannes Ljungquist

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

AB läxar upp finansministern för att hon inte ljuger

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Bildresultat för karin pettersson aftonbladet

Karin Pettersson

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

På rundresa i Marocko med Ivar och Johanna

Vi fick tag på en jättebillig resa till Marocko, fjorton dagar, Ivar Johanna, Nina och jag. Direktflyg till Marrakesh. Därifrån skulle vi den första veckan per buss besöka Meknès, Fes, Rabat och Casablanca.

Marocko ligger i det nordvästra hörnet av den afrikanska kontinenten

Planet var fullsatt av förväntansfulla svenska pensionärer. Efter fem timmars flygresa började bussresan. Vi skulle hinna med mycket – till exempel många vackra portar, stora och magnifikt mönstrade.

Vi besökte marknader med trånga gränder trafikerade av fotgängare, åsnor, cyklar, motorcyklar och mopeder med hål i väggen där man sålde allt mellan himmel och jord. Och vi fick se vad storkarna bor på vintern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från trånga gränder kom man in till salsliknande, överdådigt dekorerade rum då man skulle fika.

Vi besökte flera marknadsplatser med horder av försäljare som ansatte oss. Då vi gick förbi ett gatukök fick jag veta att jag borde äta för jag var så ”skinny”. Med sånt förföriskt smicker kan man gå på vad som helst.

Då vi passerade en människa med ormar lade han blixtsnabbt en orm runt min hals, satte en fez på mitt huvud och propsade på att fota mig med min mobil och innan jag visste ordet av skulle han ha hundra kronor för besväret. Han fick tjugo.

 

På vår resa den första veckan kom vi till Casablanca där vi bjöds på vin och frestades med hästridning. Men många ville uppleva havet, tog av sig och vadade ut en bit. Dock inte Nina som bara ville känna med händerna. Men hon överraskades av en våg som sköljde över skorna…

Minareter såg vi överallt och i Casablanca till och med offentlig bön med en församling ute på platsen framför moskén i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

Maten intogs i hotellmatsalar utefter resrutten. Det var gående bord med allehanda rätter. Förvånansvärt mild kryddning där svensk mat i jämförelse framstod som kryddstark.

Av alla lyxiga ställen vi dinerade på var nog denna med pool den som tog priset.

Den exklusiva miljön uppskattades inte bara av oss utan också av fåglarna som tydligen skaffat sig vissa vanor…

 

 

 

 

 

 

 

 

Andra veckan var vi tillbaks i Marrakesh där vi bodde på ett hotell med hus i den jordfärg som är dominerande i Marocko och där vi åtnjöt all inclusive-service. Nu hade det blivit kyligt, även om solen fortfarande värmde, men det var för kallt för att bada.

Utsikt från vårt fönster.

Vi gjorde en halv dagsutflykt upp till Atlasbergen, hemvist för berber-folket som har en stark ställning i marockansk kultur.

Vi fick besöka ett hem, se hur husmodern kokade te och ta del av det hänförande landskapet från balkongen.

På en intilliggande balkong var glasskärvor inmurade i balkongräcket, en vanlig åtgärd för att skydda mot inbrott.

Reselektyren avslöjade att vi var en samling antroposofer med ett mångårigt förflutet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

Från kultiverad samvaro på Sällskapet i New York till öronbedövande metal-konsert i Baltimore

♦ ♦ ♦ New York har ett eget Antroposofiskt sällskap. I en källarlokal en halv trappa ned på 138 West 15th Street ståtar entrén med både planetsigill och logotype stilenligt i trä. Man känner igen sig direkt trots att vi befinner oss i en stad med stark representation av både Ahriman och Lucifer. Det är egentligen en bokhandel men i det inre finns en stor samlingssal där eurytmi, föredrag och andra föranstaltningar äger rum regelbundet.

Elsa Beskow, högt älskad av antroposofer över hela världen, har hedersplats på skyltbordet.

Det visar sig att vi har gemensamma problem. Vi tycker att det svenska medlemsantalet på uppskattningsvis 1 700 medlemmar är lite klent, men det är ingenting mot New Yorks 80 medlemmar – och detta i en världsstad på närmare 20 miljoner. Det är bekymmersamt, tycker Joshua Kelberman som står i butiken, men tror det beror på att det finns så mycket andra livsåskådningar som är mer lättillgängliga.

Försäljningen av böcker är klen, precis som i Stockholm, men eftersom man varit förutseende nog att köpa huset, tjänar man tillräckligt på hyror så att lokalen är säkrad. Av de åttio medlemmarna är det 30 som kommer regelbundet för att bevista föredrag, medlemsaftnar och att köpa böcker. Till höger vid disken står en trästol med karakteristiskt utseende tillverkad av en medlem efter Rudolf Steiners ritningar.

Vid våra strövtåg i New York stöter vi på berömda platser som till exempel Radio City och den lokal där Jimmy Fallon spelar in sin The Tonight Show, känd av alla som följer de stora amerikanska tv-profilerna. För mig som gammal popdåre var det viktigt att se det hus där sextiotalets popmusik tillverkades mellan 1958-1964 och spreds över världen. Det var kända låtskrivare som Goffin-King, Sedaka-Greenfield, Mann Weill och flera andra som under kontorstid komponerade hits som The Loco-Motion, Stupid Cupid, Calendar Girl, Take Good Care Of My Baby och liknande som dåtidens popidoler sedan spelade in och gjorde världsberömda.

The Brill Building, den tidiga popens drömfabrik.

Vi hittade The Brill Building, som huset heter, på Broadway. Huset såg ut som den kontorsbyggnad det alltid varit, inte speciellt högt eller vackert, men jag kände mig som en pilgrim som kommit till Mekka.

 

 

 

 

 

 

 

The High Line är en park skapad på ett nedlagt järnvägsspår tio meter över gatunivån mitt i stan vid Hudsonfloden på sydvästra Manhattan. Mellan järnvägsspåren har man anlagt olika sorters planteringar med caféer och försäljningsstånd. En fantastisk idé – och mycket välbesökt.

Högt över staden svävar The High Line Park.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tåg till Baltimore för att bevista sista giget på det norska black metal-bandet Nordjevels Amerikaturné där Felix var inhyrd så kallad sessiontrummis. De hade turnerat i drygt två veckor med spelningar i bland annat New York, Pittsburg, Nashville, New Orleans, Atlanta och Miami i Florida. Det var publikrekord – norsk metal är världsberömd och i USA uppfattas band därifrån som närmast mytiska.

I ett furiöst tempo på högsta volym framträdde Nordjevel i Baltimore med Felix vid trummorna.

En selfie på Felix, Johannes och Nina från Baltimore får avsluta intrycken på vår resa i väst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Då vi var trendsättare på Manhattan

♦ ♦ ♦ Att det spöregnade den dagen vi besökte Central Park stoppade oss inte. Med nyligen inköpt regnutrustning som väckte uppskattning av folk på gatan ”nice outfit you got there” – vi var trendsättare på Manhattan! – stegade vi oförväget in i denna jättepark med flera sjöar, små kaféer, idrottsanläggningar och lekplatser.

Parken var lika välskött som en bokskog i Skåne och överallt sågs hussar och mattar rasta sina hundar, som genomgående var normalstora, inga pyttesmå som i Sverige. Mängden hundar i Central Park förklarar i viss mån att man sällan såg hundar på övriga Manhattan. Vi besökte också  Heckschers Playground, en stor lekplats för barn som Ivar tipsat om. Det var en bemärkt släkting till honom som den skapats till åminne av.

Det här betyder enkelriktat. Här en av de få bilvägarna ut ur Central Park.

Väl utanför parken, på Eighth Avenue, stötte vi på Trump Tower sådär bara. Trots att vi nyttjade tunnelbanan så mycket vi kunde, med den ständiga uppmaningen i högtalaren Stand clear of the closing doors please, gick vi hela tiden. Avstånden är enorma för fotgängare på Manhattan. För oss handlade det i princip om Sveavägen fram och tillbaks tio gånger – varje dag.

Inte långt från Trump-skrapan låg The Dakota, det hus John Lennon bodde i till sin död. Han blev skjuten utanför porten 1980, bara 40 år gammal. Mitt emot i parken fanns ett litet område tillägnat honom kallat Strawberry Fields med minnesplatsen Imagine.

Porten där John Lennon sköts ihjäl.

Nästa Amerikarapport ska berättas lite om vårt besök på Antroposofiska Sällskapet och då vi var på Black metalkonsert Baltimore. Bland annat!

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Nine eleven-tragedin är starkt närvarande på Ground Zero

♦ ♦ ♦ Ett besök i New York har ett måste – ett besök på Ground Zero. Gestaltningen av katastrofplatsen för nine eleven är imponerande. En jättelik skyskrapa har redan byggts och på platsen där tvillingtornen stod finns två jättebassänger som till sitt omfång motsvarar grundmåtten på tornen.

Runt kanterna rinner vatten i strålar som tillsammans bildar ett vattenfall. Det är en mäktig upplevelse.

Och upptill kanterna på de två bassängerna finns namnen på alla omkomna i katastrofen. En skylt intill uppmanar besökaren att vidröra namnen.

För en svensk kanske händelsen känns lite avlägsen även om dess historiska betydelse är självklar. Men på Ground Zero är tragedin ständigt närvarande. På platsen finns servicepersonal som mer än gärna svarar på alla frågor som de alltid avslutar med ett tack för visat intresse. Att vi kommer långväga ifrån verkar närmast uppfattas som att vi gjort dem och Amerika en tjänst. Uppskattningen av vårt intresse är nästan rörande.

På området finns ett stort museum där man samlat allt av intresse för förståelsen av vad som hände då flygplanen träffade tornen i september 2001. Trycket då tornen rasade ihop var enormt. Bilden ovan visar resten av 5 våningar sammanpressade till en halv meter. Röntgenfotografering har uteslutit att den finns några synliga human remains kvar inne i blocket.

Dessa två järnbalkar visar den exakta träffen där planet flög in i ett av tornen. Det krävs mycket kraft att böja massivt gjutjärn.

Arkitekten som konstruerade tornen var höjdrädd(!), vilket var orsaken till att han inte ville ha breda fönster där man riskerade svindel och en känsla av att ”ramla ut”. Så han ritade fönster som var lite smalare än axelbredden på en normalmänniska. Här ses det enda fönster som inte gick sönder i katastrofen – trots att det föll från åttionde våningen!

Det nya tornet på Ground Zero.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa krönika handlar om vårt besök i legendariska Central Park och den plats där John Lennon sköts ihjäl.

På museet fanns en mängd memorabilia, på denna flaggposter finns namnen på alla offren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

På besök hos The Soup-Nazi i New York

IMG_4617♦ ♦ ♦ Resan till New York skulle ta 8 timmar, så vi var beväpnade med böcker och korsord. Men det stora planet, en Airbus, var kungligt utrustat med bildskärm på baksidan av varje säte där man kunde följa exakt var man befann sig på denna väldiga sträcka, och man kunde välja att se film, så något bokläsande eller korsordslösande blev det inte.

Idén var att vi skulle bevista finalkvällen på black metalbandet Nordjevels Amerikaturné som var i Baltimore där sonen Felix var inhyrd trummis, så vi tänkte passa på att göra New York några dagar innan. Vi checkade in på ett inte alltför sunkigt hotell i kanten av Harlem något kvarter ifrån en avenyliknande gata som visade sig vara Broadway.

IMG_4622Att vara i New York är att få uppleva saker man tidigare bara sett på film – skyskraporna, vattenposterna, telefonkioskerna (jo dom har kvar sina), tunnelbanan, kända byggnader och ställen. Ett måste var ju att besöka the Soup-nazis soppbar som den berömda tv-serien Seinfeld gjort känd, ni vet han som krävde kadaverdisciplin av kunderna för att de skulle få tillgång till hans utsökta soppor. De som inte skötte sig fick drypa av med ett ”no soup for you!” från kocken.

Originalbutiken för ”the Soupnazi” Al Yeganeh, som han heter i verkligheten, med tavlan där förhållningsreglerna för kunderna brukar stå. Man sålde också t-shirts med No soup for you!

Soppan var sådär, och original-soup-nazin var nån annanstans, men nu har jag i alla fall besökt platsen. Och känt vibbarna. Av en slump upptäckte vi sedan det ställe där Seinfeldgänget brukade hänga, det vill säga interiörscenerna togs ju i en filmstudio, men exteriören på restaurangen finns i verkligheten på Broadway, inte långt från vårt hotell.

Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.

Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.

Många detaljer i gatubilden fascinerade. Ett exempel var övergångsställena där en gående gubbe signalerade att man kunde gå. Sen kom en röd hand med siffran tjugo (ibland bara tio) som räknade ned till noll då det var stopp. Man fick tid att förbereda sig. Annars åkte vi en hel del tunnelbana, ständigt googlande på resvägar i ett komplicerat linjenätverk. Det var smutsigt, slitet i dessa spårvägar under New York. Men vänliga människor som ofta reste sig för dessa svenska pensionärer.

 

Och så alla dessa matställen. En del överdådiga med en svärm av artiga kypare, andra med enkel mat där man fick ett kort bemötande, ibland nästan irriterat. Det var en direkthet i kommunikationen. En stor skylt på stan sa ”The key to New York – be open!”

Men det här var bara början. I nästa krönika ska redogöras för besöket på Ground Zero, Central Park och Strawberry Fields. Bland annat.

 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Människor behöver inte vara onda för att begå grymheter

♦ ♦ ♦ Finns det onda människor? Ja men de är få, menar Eva-Lotta Hultén i boken Resan från mörkrets hjärta, och gränserna är otydliga. Många anser att Anders Behring Breivik är en ond man, själv ser han sig som en som räddade Norge, en hjälte. Men han är ett undantag, de flesta som begår i vårt tycke onda handlingar har ingen bakomliggande plan, rationella förklaringar eller högre syfte. Där finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av eget ansvar.

Och det kanske värsta av allt – det är vanliga människor. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp. Det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.

Från folkmordet i Rwanda

Från folkmordet i Rwanda

En som var med i folkmordet i Rwanda berättade att dödandet är svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Men agerar man på myndigheternas order, har blivit förberedd och känner sig manad från olika håll, och dessutom tror sig veta att det inte kommer att få några allvarliga konsekvenser för en själv, då känner man sig lugnad och tar itu med uppgiften utan någon oro. Andra beskrev hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt offer som bad om nåd. Grupptrycket har en stor roll.

»Som jag redan berättat, så tyckte vi inte det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller utskällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig.«

Adolf Eichmann, den ansvarige för judeutrotningsprogrammet i nazityskland och Franz Stangl, chef för utrotningslägren Sobibor och Treblinka, uppfattade sig själva som verktyg i andras händer och sökte uppskattning och godkännande från dem.

Franz Stangl, chef för Auschwitz dödsläger i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

Franz Stangl, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Här i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

»Att inte lyda innebär att inte ha någon annan att skylla på, och därmed bli tvungen att ta det fulla ansvaret för sina handlingar och det var Stangl inte beredd att göra, lika lite som Eichmann. Båda skriver om sina egna handlingar i efterhand, rationaliserar och avskärmar sig. De har lytt, sökt bekräftelse och velat vara till lags. Byråkratin var deras ideologi. De har gjort hemska saker men bara betraktat sig själva som kuggar i ett maskineri. Deras handlingar var exceptionellt onda, deras personligheter högst ordinära.«

I Rwanda råder en stark lydnadskultur. Anpassningen är väldigt djup, väldigt utvecklad. I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter. Det krävs inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde även för dem som blev dödade:

»Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.«

Men grannkommunen Giti var en oas i en öken av vansinne. Inte på grund av civilkurage eller att folket på rationellt humanistiska grunder slöt sig samman mot våldet och dödandet. Det var lydnad. Gitis borgmästare hade nämligen gjort klart för medborgarna att de som tog till våld skulle hållas ansvariga.

Det som binder fast människan i ett underdånigt beteende är att vi är uppfostrade att bete oss artigt. Vi uppfattar det som oartigt att säga emot dem som vi ser som auktoriteter. Därför räcker det ofta att människor uppträder som auktoriteter för att vi ska börja lyda dem. Vi gör det även om vi egentligen inte tycker att de står över oss på något vis. Dessutom är vi extremt anpassningsbara.

»Vi ändrar snabbt våra ursprungliga värderingar om situationen förändras och glömmer vilka åsikter vi ursprungligen hade eller vilka värderingar som rådde i den vardag vi annars lever i.«

Socialpsykologen Harald Weltzer skriver i boken Gärningsmän hur tyska soldater under andra världskriget helt byter verklighetsuppfattning och glömmer vilken speciell situation de befinner sig i. De verkar tro att omvärldens referensramar förändrats med samma självklarhet som deras egna. Därför skriver de hem och berättar om massarkebuseringar, mord på barn och andra övergrepp, glömska över att de där hemma inte befinner sig i samma våldskontext som de själva.

»Människan är fenomenal att anpassa sig och duktig på att klyva sin personlighet i flera. Det är fullt möjligt för en människa att vara en grym mobbare på arbetstid och en snäll och tillbakadragen vän på eftermiddagarna. Vår människosyn är töjbar och situationsbunden.«

Sen har vi ett starkt behov att höra till. I ett experiment fick en grupp studenter uppgifter de skulle lösa. Ensamma svarade de fel i bara en procent av fallen. Då de sattes i en grupp där sju andra fått bedöma före dem och instruerats att svara fel, började försökspersonerna svara fel de också. Då blev felprocenten 70. Bara en fjärdedel klarade av att hålla fast vid sina egna bedömningar.

Man vill inte sticka ut. Men det är en sak att man i en situation som ovan av hänsyn till gruppen kompromissar med sina åsikter vid ett tillfälle, en annan då människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Det har visats genom forskaren Leon Festinger som berättar om läraren som är negativ till betyg får lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer?

»Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans* som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens.«

Ett annat exempel är justitieministern i Rwanda som avsattes då han innan folkmordet motsatte sig hatpropagandan mot tutsier men i sin strävan efter makt ändrade sina åsikter. Han förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa.

»När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourevitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker mot Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.«

Luis Ramos-Ruggiero är verksamhetschef för Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus. Han kan inte se någonting som skiljer ut förövarna från andra människor. Oftast har de blivit förövare av ren slump. De har varit på fel plats vid fel tillfälle och befunnit sig i en utsatt situation. Hos vissa kan man se en anknytningsstörning i botten men i stort sett kan vem som helst utföra hemska saker, menar han.

Eva-Lotta Hulténs bok Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer – ger överraskande inblickar i mänskligt beteende.

*Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Frågeställningar som dras för femtioelfte gången på antroposofiskt årsmöte

♦ ♦ ♦ Efter att i över tre decennier varit en del av Järna-antroposofin flyttade jag och familjen för fem år sedan till Stockholm. Avståndet har givit perspektiv. När man så länge är rotad på en plats blir man hemmablind och märker inte vilken speciell jargong som råder. Men med den stora staden som utsiktspunkt känns Järna lite provinsiell. Och stillastående. Detta blir tydligt inte minst då man läser sällskapets medlemsblad där vissa frågeställningar och sätt att uttrycka sig lika gärna kunde ha uttalats för trettio år sedan.

Det är nästan spöklikt. I Forum Antroposofi nr 2 detta år rapporterar generalsekreteraren från en konferens han besökt i Goetheanum där man precis som för trettio år sedan sysselsatt sig med en numera klassisk frågeställning:

»Vad menar vi med att vara representant?«

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Och som om läsaren aldrig hört frågan förut utvecklas den igen för femtioelfte gången. ”Hur ska vi förstå representantskapet i förhållande till antroposofin och Antroposofiska sällskapet idag? Vi hade många samtal i grupper och plenum kring den frågeställningen”, meddelar generalsekreteraren. Men som vanligt stannar han vid frågeställningen, resultatet av samtalen anses oviktigt. Antagligen för att frågan är så välbekant vid det här laget att de flesta vet svaret, vilket belyser min poäng.

I en rapport från årsmötet i samma tidning bränner man sedan av ett koppel av verkliga klassiker:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom Den fria högskolan för antroposofi? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Och hur ser relationerna ut mellan styrelsen och medlemmarna, frestas man tillägga. För under alla mina år i sammanhangen har dessa frågeställningar ständigt upprepats – och aldrig fått något svar. De har mer betraktats som en sorts pedagogisk maning till oss alla att själva söka svaren. Idag kan jag mer krasst konstatera att det är illa att man fortfarande inte känner till hur dessa relationer fungerar. Eller om de alls existerar. Vilken annan förening har denna typ av problem? Ett annat väldigt typiskt sätt att uttrycka något som först låter fint, men vid närmare granskning framstår som en tom retorisk tankefigur:

»Hur får vi vår värme här på mötet att nå till alla medlemmar i Sverige, så att antroposofin blir en levande gemenskap över hela landet, i hela den antroposofiska periferin?«

Det är ju ingen som tror att denna fråga får ett svar, än mindre följas upp av ett åtgärdspaket. Det ska mer uppfattas som ”en tanke att bära med sig”, som man brukar säga i Järna. Formuleringen ”vår värme här på mötet” låter som om församlingen är förenad i en kärleksfull innerlighet, vilket aldrig varit fallet under mina år i Järna. Årsmötet brukar snarast präglas av ett ängsligt fumlande med byråkratiska rutiner inför en uttråkad församling där majoriteten redan bestämt sig att avvika vid lunchpausen.

En liknande till intet förpliktande formulering är ”vi föreslog styrelsen att träffa medlemmarna mer och engagera dem i arbetet”. Hur då? Ska man knacka dörr hos ett antal medlemmar och be dem säga upp sina ordinarie arbeten och börja i en antroposofisk verksamhet? Naturligtvis inte. Det är bara Järna-jargong. Det hör till livet i Järna att uttala artiga välvilligheter som saknar verklighetsförankring.

Därför blir man överraskad då plötsligt protokollföraren undslipper sig en önskan om att styrelsen borde komma med en ”långsiktig tanke” med Antroposofiska sällskapet. För oss gamla ringrävar är detta en ovanlig indiskretion. Och inte nog med det: ”Vi behöver bli tydligare med vad vi står för som antroposofiskt sällskap!” Här verkar anden ha släppts ur flaskan: ”Vi är väldigt frihetliga med tolkningen av vad vi menar med antroposofi. Följden av det är att antroposofi kan vara nästan vad som helst.”

En van årsmötesdeltagare är visserligen skakad av denna uppriktighet, speciellt som antroposofins otydliga identitet var en central punkt i förra krönikan. Men lugn gott folk, liknande obehärskade yttringar får aldrig några praktiska konsekvenser. De försvinner in i den sedvanliga dimman av likgiltighet och glömska. Eller för att uttrycka det lite mer direkt: Styrelsen slänger förslagen direkt i papperskorgen. Och lugnet blir snart återställt, var så säker. Här blir inga ändringsförslag långlivade.

Men kanske är något ändå på gång då en avgående styrelseledamot helt frankt bekänner att styrelsen ”har haft en ödesdiger svaghet”:

»Vi har tagit allt för lätt på självkritiska tillbakablickar på händelser och genomförda initiativ. Även kritik utifrån har på ett skickligt sätt fallit tillbaka på kritikerna själva och visade till slut att han eller hon var ofullkomlig. Konfliktmöjligheter har ”lotsats” bort.«

Ord och inga visor! Här får kanske även Mummels kritiska krönikor något av en postum upprättelse. Eller är jag helt ute och cyklar? I vilket fall är denna bekännelse det vi kritiker får nöja oss med. Så länge. Vi får se det som ett första steg till…ja, jag vet inte, en förändring höll jag på att säga. Men så naiv kan man ju inte vara. Så enkelt är det ju inte. Jag vill bara till sist ge er den avgående styrelsemedlemmens slutkläm – och här fläskar hon på ordentligt:

»Oförmåga till konstruktiv självkritik, rädsla för kritik utifrån tillsammans med en djup konflikträdsla har hindrat den värmeutveckling som är en förutsättning för framtidens substansbildning och mognad i vår gemenskap. Gemenskapen bildas nämligen inte genom att referera till Rudolf Steiners ord. Den bildas ur modet att bege sig på väg.«

Där har vi ett annat sätt att uttrycka stillaståendet, och på köpet bjuder vi på en äkta Järna-antroposofism – framtidens substansbildning. En liten exklusivitet i sig själv, begriplig bara för Järnabor.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share