Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

“Vi kan få nyheter om moster Anna eller morbror David, få veta var kusin Johan befinner sig och hur kusin Lotta mår och ta del av de senaste rönen om varför Egons äktenskap gick i kras. Sådant informationsutbyte klarar definitivt inte andra primatarter av, inte ens chimpanser. Vad de inte ser med egna ögon kommer de aldrig att få veta.”

I vår tid talas det ständigt om hur lika vi är djuren. Det är bara en pytteliten DNA-skillnad mellan schimpansen och oss, eller grisen med för den delen, säger man triumferande i en märklig önskan att förminska människans unika egenart och betydelse för civilisationsutvecklingen. Ingen talar om det väsentliga ‒ vilka avgrunder som skiljer oss från djuren. Hur kan en sån liten kroppslig skillnad vara så avgörande för medvetandenivån?  Det är detta som är intressant och därför borde undersökas!

“Även med den vänligaste tolkning av dessa resultat är det dock odisputabelt att varken delfiner eller chimpanser med avseende på inlevelseförmåga kommer upp till den nivå som kännetecknar låt säga ett 6-årigt barn. Storprimater är i många hänseenden imponerande, men de spelar faktiskt inte i samma division som oss människor med vår unika förmåga att hantera intentionalitet av upp till sex grader.”

Citaten är hämtade från boken Historien om människan av professor Robin Dunbar, en av de mest respekterade evolutionsforskarna i England. Storprimater är benämningen på de så kallade människoaporna – gorilla, schimpans, bonobo och urangutang. Intentionalitet betyder medvetandenivå – där chimpansen normalt befinner sig på den första nivån.

Experter vet naturligtvis att människan är ett unikum på planeten, men denna vetskap är knappast allmängods. I det allmänna medvetandet är det vår likhet med gris och schimpans som gjort intryck. Och den allmänna slutsatsen av detta är att vi överskattat vår ställning som människa och att vi egentligen står på samma nivå som åtminstone en del djur. Vi ska inte göra oss märkvärdiga!

“Människans förmåga till långtidsplanering kan vara av alldeles speciell betydelse: den krävs inte bara för att spela schack utan också för väsentligare saker som exempelvis att uppnå och bibehålla en hög social position. Min kollega Louise Barrett, som studerar babianer i deras naturliga miljö i Afrika, framhåller ständigt att dessa djurs stora svaghet är att de helt och hållet lever här-och-nu och saknar varje spår av insikt om att det ibland kan vara lönsamt att förtränga stundens känslor och avsikter och invänta ett senare tillfälle att agera. Det tycks vara vår arts unika förmåga att ta ett steg bort från nuet, som ger oss möjlighet att jämföra de sannolika utfallen av alternativa handlingslinjer.”

Men detta har ännu inte den breda allmänheten förstått. Varför dessa “människoliknande” djur inte lyckats “höja sig” till vår nivå och “slutat vara djur” bekymrar inte. Man tycks tro att det bara är en tidsfråga innan dessa djur “kommer ut” som människor. Denna brist på differentiering har skapat en grotesk vulgäruppfattning som blockerar en sann människobild.

“Det finns ett speciellt drag som skiljer oss människor från alla andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar bland primaterna ‒ vårt språk. Bland 4 000 däggdjursarter och 10 000 fågelarter ‒ för att ta de “högre” ryggradsdjuren ‒ finns inte en enda som kommer ens i närheten av vår språkförmåga. Självklart förekommer kommunikation också hos alla dessa andra arter och ofta på en synnerligen sofistikerad nivå. Likväl kan utväxlandet av signaler hos dem inte jämföras med människans språk med dess enastående flexibilitet och förmåga att kodifiera stora mängder information.”

Planet hade fått motorstopp på 14 000 meters höjd då piloten hoppade ut. Han befann sig strax ovanför ett stort åskmoln. Temperaturen var minus 55 och han hade bara en tunn flygoverall och lågskor. Han kände en stickande sensation i kroppen som övergick i domning. Det ändrade lufttrycket från kabinen till den tunna luften utanför fick kroppen att svälla. Magen sträcktes och svällde, ögonen kändes som skulle de tränga ut ur sina hålor, öronen sprängde och hela kroppen drabbades av kramper.

Längre ned i molnet kändes det snart bättre. Den tätare luften lindrade både känslan av kyla och smärtan från tryckändringen. Fallskärmen skulle lösas ut automatiskt vid 3 000 meter och han föll med 50 meter i sekunden. Han trodde då att han ”bara” hade tio lugna minuter kvar till marken. Men mardrömmen hade bara börjat. Han var på väg in i cumulonimbusmolnets hjärta.

En stark vind skakade honom från topp till tå. Han sögs upp och föll ned. Upp och ned igen. Stöttes iväg i sidled. Drogs runt i medurs och moturs rotation. Sköts rätt upp och rätt ned med kraftfull acceleration. Han drogs ut på längden och trycktes ihop och mörbultades som en säck med kött mot ett betonggolv. Han flöt omkring i ett våldsamt hav av sjudande moln i vitt, grått och svart.

När han slungats upp som en kanonkula fick han se ned i en lång mörk tunnel. Det var som ett dårhus. Och hela tiden regnade det så kraftigt att han trodde han skulle dränkas mitt i luften. Flera gånger fick han hålla andan för att slippa få lungorna fulla med vatten.

Till slut minskade turbulensen och när han vågade öppna ögonen såg han nedanför en grön bit av marken. Efter en kollision med en trädstam befann han sig på marken. Då hade det gått 35 minuter sen han lämnat planet.

Han var helt utsliten. Hela kroppen var täckt av blåmärken och småsår. Under den plötsliga trycksänkningen hade hans kropp svällt så mycket att flygoverallens sömmar hade gjort djupa avtryck i huden. Leder och muskler var sträckta, vrickade och stukade. Han led av tillfällig minnesförlust och hade förlorat balansen. Men han repade sig snabbt och var snart i luften igen, men skulle aldrig glömma sina spektakulära upplevelser i det som i dagligt tal kallas ”ett lokalt åskväder”.

Händelsen ägde rum 1959 nära Norfolk i Virginia och är tagen ur Planeten Jorden: Oväder.

Darwin jubilerar, böcker ges ut och mängder av tidningsartiklar publiceras till hans minne – och ingenstans ifrågasätts dogmen att människan är ett djur. Hon är inte ens ett högre djur. Tvärtom – delfinen har minsann ett avancerat tänkande och apan visar sig nu kunna tillverka verktyg – en individ i ett svenskt zoo samlar stenar för att kasta på folk, får vi läsa i vår morgontidning.

Skillnaderna mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan att ifrågasätta människans position som skapelsens krona. Man kan fråga sig i vems intresse. Utifrån någon sorts missriktat jämlikhetsperspektiv? Människan ska inte tro att hon är något, menar man. Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?

I ett sådant mentalitetsklimat börjar gamla hederliga argument tryta. Det mesta av det som var självklart för några decennier sedan försvinner på något sätt ur det kollektiva medvetandet. Och hävdar man att människan är den enda varelse som skapat en kulturvärld i ständig utveckling, som har ett medvetande som rymmer insikten om sin egen dödlighet, sin historia etc – betraktas det inte som en avgörande artskillnad, utan bara som en gradskillnad. Alla djur har sina specialiteter, människan har sina, hävdas i en aktuell Darwin-biografi.

I en samtid som slukat Darwins platta bild av människo-djuret med hull och hår upplevs en antroposofisk människobild som udda. Även om säkert många undermedvetet upplever människan som överordnad djuren gör bristen på intresse för frågeställningen att man nånstans oreflekterat glider in i föreställningen att människan egentligen är en apa.

Ett antroposofiskt färgat synsätt riskerar därför att alltmer betraktas som en vetenskapsfientlig kuriositet med dunkla religiösa bevekelsegrunder. Hur kan vi i denna belägenhet företräda en sant mänsklig världsbild? Var finner vi argumenten som tar oss ur vår svarslöshet? Ovedersägliga fenomen som med kraft tillbakavisar människan som enbart en djurart bland andra?

En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den har ingen moraluppfattning och följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Djuret följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas som ett fritt väsen likt människan.

På en fråga från en hängiven darwinist vad antroposofen menade skillnaden mellan människa och djur var, svarade vederbörande: Titta ut genom fönstret så ser du skillnaden. Där ser du ett hus, du ser en väg med bilar på, i luften flygplan. Här inne i rummet finns böcker i bokhyllan. Inget av detta är gjort av djur. Vad jag vet har ingen elefant någonsin doktorerat. Ingen krokodil har hörts sjunga en operaaria. Och ännu har ingen orangutang lett en förhandlingsdelegation i Bryssel. Människor gör sådana saker hela tiden. Och du säger att det inte finns en avgörande skillnad mellan djur och människa!

För så enkelt är det ju. Och en sak till. Djurarterna uppvisar individer som är drivna specialister. Djurens ensidigheter ger dem fördelar under vissa betingelser, men de är sårbara i andra. Människan är en helt annan sort. Hennes särdrag är mångsidighet, hon har utvecklat förmågor inom en rad områden – titta på historien, utvecklingen, vetenskapen.

Djurens specialisering visar samtidigt att ett slutstadium är nått. Det djurarterna uppnått går inte att driva ännu längre, de är perfekta. Och det är här frågan till Darwin måste ställas: Hur kan något som utvecklats till perfektion inom ett specifikt område plötsligt ge upphov till mångsidighet?

Eller med andra ord: det universella kan aldrig ha sitt ursprung i det specialiserade. Hur kan då den mångsidiga varelsen människan ha uppstått som ett resultat av ensidiga djur? Darwin hade fel.