Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Att en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ »I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet.«

Med denna salva summerar författaren Ann Heberlein sin bok Den banala godheten som just kommit ut. Det är en sammanfattning av den komplexa problembild vi alla känner till men etablissemang och media ständigt förnekar. Boken formulerar de väsentliga frågeställningarna utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren där sveket mot svenska folket blir tydligt.

Vad menar då författaren med uttrycket banal godhet? Det är den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser, menar hon. En gränslös välvilja som tar sig lika banala som oreflekterade uttryck.

Den monokultur som präglat Sverige under århundraden har på ett par decennier ersatts av en mångkultur. Det är en omställning politiker, opinionsbildare och kändisar bagatelliserar, vi ska inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro, ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man – trots att många av oss upplever motsatsen i vår vardag.

»Den oro jag, och, enligt Aftonbladet/Inzios undersökning 81% av svenskarna hyser, kretsar kring problem som uppkommit i kölvattnet på en ökad segregering i samhället. Vår oro hänger samman med invandring, mångkultur och bristfällig integration. Därför tas den inte på allvar utan avfärdas som uttryck för främlingsfientlighet.«

Ann Heberlein

Ann Heberlein vill, nej kräver, att den oro hon känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar. Hennes rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som är besvärande (läs: ”leder till ökad rasism”) genom att dölja polisanmälningar relaterade till nyanlända, media mörkar våldsverkares etnicitet, man ljuger om kostnader för invandringen, nyanländas yrkeskompetens, utbildningsnivå och förekomsten av brottslighet i utanförskapsområden.

»Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner i samma takt som oro och rädsla ökar. (…) Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar.«

Det har hittills varit svårt att komma med liknande uttalanden utan att betraktas som SD, rasist eller främlingsfientlig. Men sådana etiketter passar inte in på Ann Heberlein som sedan länge varit en välkänd debattör och opinionsbildare. Hon har varit opolitisk tills nyligen då hon meddelat att hon ställer upp för M i valet 2018. Det är svårt att tro att hon riskerar sitt politiska oberoende om hon där inte känt ett stöd för sin samhällskritik.

»Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.«

Ett tydligt exempel på en banal godhet är det s k ”Juluppropet” 2016 där Svenska kyrkan och andra förordade en återgång till tidigare migrationspolitik. Detta kan te sig gott vid en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna skulle blivit för landet vid ett sådant scenario kan vi omöjligt betrakta det som en god handling. Det är inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det handlar istället om en grov ansvarslöshet.

I en kommande krönika skall vi ta fram en del av Heberleins synpunkter på problemområden som kulturrelativism, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, papperslösa, mångkultur och svenska värderingar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist