Varför får man inte säga neger?
Intressant hur vissa fenomen förändrar betydelse över tid. Den amerikanska popångaren Roy Orbison beskrev i en intervju hur han reagerade första gången han hörde rock ’n’ roll i mitten på 50-talet. Han upplevde rytmen, ”the backbeat”, som farligt suggestiv. Och blev helt fascinerad – vilket sedan ledde honom in i sångkarriären. Det var så rocken uppfattades på den tiden. I amerikanska södern krossade moralens väktare skivorna av denna the devils music. De upplevde musiken och framförallt rytmen som syndig och därför helt oacceptabel.
Själv hörde jag Rock arund the clock för första gången på bio då den var ledmotivet i filmen Blackboard Jungle. Det var som ett knytnävsslag i magen. En upphetsande känsla av något förbjudet, otillbörligt och samtidigt hämningslöst medryckande. Det var som om musiken/rytmen uttryckte ett uppror mot allt vad den äldre generationen stod för. I England blev det kravaller där de första rocksångarna turnerade. Lokalerna förstördes, flickorna skrek, ambulanser körde avsvimmade till sjukhus. En musik på liv och död. Det var dramatiskt värre.
Idag spelas denna musik på dagisdisco. Den ses som fullständigt harmlös, för att inte säga nästan komisk. På dansbanor buggar man till den, skrattande och tjoande. Hur kan något så farligt bli så harmlöst? Något nästan livsfarligt på några decennier reducerat till småmysig trivialitet? Vad är det i tidens gång som förändrar detta?
(Nu krävs mycket mer för att uppleva den förbjudet/livsfarliga-känslan. I black metal– musiken åkallas mörka makter i en tungt destruktiv ljudbild som är svårt föreställa sig kommer att betraktas som dagismusik om några decennier. Och ändå – detta lär oss historien – väntar något än mer chockerande bakom hörnet som med tiden kommer att göra black metal ofarligt passé.)
Andra betydelseförändringar inom populärmusikgenren är R&B, som på 50-talet var en förkortning för rhythm and blues, d v s den vilda, svängiga musik som spelades för en svart radiopublik och som sedan döptes om till rock ’n’ roll. Idag innebär R&B en betydligt lugnare musikstil av soul och funk miltals från ursprungsbetydelsen.
”Jag förstår inte varför man inte får säga neger”, säger svärmor, 97. Vi förklarar varför detta begrepp är omöjligt att använda idag. Men hon är inte nöjd med svaret. ”Får man inte säga mulatt åtminstone?”
Trots att jag är betydligt yngre kommer jag väl ihåg en tid då begreppet neger var självklart i Sverige. I Elsa Beskows barnböcker talas om tio små negerpojkar, det fanns en tablett som hette Nigger, och Afrika – som ofta nämndes som det mest fjärran landet – var befolkat av hottentotter och pygméer. Fördomarna stod som spön i backen. Så är det ju när man är okunnig.
Med tiden blev det lämpligare att säga färgad och ska man säga något alls idag är det svart. Ord kan över tid gradvis ändra innebörd. De kan också i en kollektiv överenskommelse bli persona non grata. Trots brännmärkningen av ordet lever det kvar i små fickor i vår språkvärld. Skulle till exempel ha negerbollar till eftermiddagsfikat. ”Fem av de där…” jag hejdade mig mitt i steget på kondiset då jag plötsligt upptäckte en kund i affären med annan hudfärg. Hon förstod mitt bryderi och fyllde i: ”… du menar negerbollarna?” Och vi skrattade.
Begrepp ändrar ständigt betydelser. I radioprogrammet Språket visades på utvecklingen av ordet konstig. Ursprunget är ordet konst i betydelsen kunnande. På 1500-talet betydde en konstig snickare en skicklig, yrkeskunnig snickare. Konstig kunde lite senare betyda ’konstfärdig, sinnrik’, lite ’utvecklad’ eller ’utsirad’.
I nästa steg kunde man mena något ’konstgjort’, framställt på ett inte helt naturligt sätt. Därifrån är steget inte så långt till betydelsen ’förkonstlad’, lite för mycket bearbetad. Och slutligen hamnar vi i dagens mening där konstig har betydelsen ’besynnerlig, avvikande’. De enstaka stegen är inte så stora, men vi har kommit ett långt stycke från det ursprungliga kunnandet.
The word is change.