Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Svenskarna älskar sin gräddglass. Sedan femtiotalets pinnglass med två smaker – vanilj och jordgubb – omfattar marknaden idag en uppsjö av smaker. Och inte längre bara pinnglass. Sen årtionden har vi strutglass och glassbarer som serverar glass i lösvikt (skopglass). Och mjukglass – en lågbudgetvariant gjord på i princip vällingpulver.

För de som inte är så förtjusta i den feta svenska gräddglassen har de senaste åren en ny typ av glass etablerats på glassbarerna – gelato, italiensk mjölkglass. Gelato betyder ’glass’ på italienska men syftar alltså på den typ av glass som består av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller med andra ord inte grädde, vilket ger en mer läskande, mindre fet upplevelse.

Den första italienska glassbaren i Stockholm hette Venezia och låg i Götgatsbacken i närheten av Medborgarplatsen. Jag och mina vänner upptäckte den på sjuttiotalet och blev frälsta. Vi gick dit så ofta vi kunde – och inte bara när det var varmt. Jag tror till och med att baren var öppen på vintern, men det ska vi låta vara osagt.

Innehavaren, en sträng äldre polack med ett uttryckslöst stenansikte, hade en ständigt snurrande glassmaskin bakom disken. Då och då skalade han lite bananer som han slängde i, ibland frukt eller bär. Trots att han talade mycket dålig svenska förstod han trots allt när kunden beställde sina strutar. Däremot var det oklart om han riktigt hängde med i beställningarna av de olika smakerna. Fast vi uppdagade snart var skon klämde.  Med en närmast patriarkal pondus regerade han sin glassbar med stor auktoritet. Här var det HAN som bestämde. Även smakerna, skulle det visa sig.

För oss nyfrälsta blev detta tydligt då vi upptäckte att han gav mer glass till vissa kunder. Vad var det som gällde här? I smyg började vi därför bedriva fältstudier. Och vi upptäckte snart att de gynnade följde en  social kod som löd – Som stammis får du  en större portion än nytillkomna. Men detta privilegium upphör då du själv väljer smak – då straffas du med en mindre portion. 

Vi började därför raskt tillämpa lagen. Nu beställde vi bara stor eller liten strut och betraktade sedan hur stenansiktet – med ett synbart välbehag – slevade i de smaker HAN ansåg att man skulle ha. Vid överlämnandet till oss av de med tiden allt större portionerna sprack stenansiktet upp i ett välvilligt leende: vi förstod varandra. Man var med i klubben. Med ett visst deltagande noterade man sedan de som ännu var suckers och som bestraffades med ynkliga portioner för att de inte fattat grejen.

Jag tror stenansiktet kände sig som lite av en konstnär som blev kränkt av att vissa ville bestämma över hans konst. Det var ju ändå HANS glass! Han var Götgatans egen Soup Nazi, årtionden före den newyorkska förebilden som Seinfeld parodierade. Dessvärre finns Venezia-mannen inte längre i livet. Han och hans glassbar försvann efter några år. Men hans pionjärinsats är idag legendarisk – flera av dagens gelato-barer hävdar att de är efterföljare till honom. I sanning en kulturimpuls!

Och av dessa barer finns en som står ut som extraordinär – StikkiNikki. Deras gelato har samma läskande friskhet som glassen på gamla Venezia. Desutom är den ekologisk, vilket gör en stor skillnad rent smakmässigt jämfört med konkurrenterna. Det sägs att deras kiosk på Tegelbacken skall återkomma i juni efter omfattande vägarbeten. Men sedan ett år tillbaka har de en butik på historisk mark för oss nostalgiker – Götgatan 46, praktiskt taget vägg i vägg med gamla Venezia! De har redan börjat ha helgöppet ”även om det snöar”, som Nikki själv säger…

Och jag garanterar – här får ni välja smakerna själv!

Är fascinerad av den nya frisyr man ser på alltfler unga män. Håret på sidorna av huvudet är snaggat ovanför öronen för att överst på skallen helt överraskande övergå i normallångt välansat hår – ofta pomaderat och luftigt uppkammat. Det ger den där lite exotiska känslan som en ny modefrisyr har i början innan kreti och pleti tar efter och förtar nyhetens behag.

Vid närmare eftertanke kan man konstatera att historien aldrig sett en sådan mångfald hårstilar som idag – och då tänker jag i första hand på unga män.

Hårpomadan är nu definitivt tillbaka efter bannlysningen i början på 60-talet då Beatles lanserade det långhåriga modet. Idag ser man unga eleganter med välkammade, bakåtslickade frisyrer – alternativt en fettglänsande bakåtslickad okammad variant. Som om man smetat i hårvax innan man kom på att man tappat kammen och därför bara drar fingrarna genom håret och plattar till. Anything goes.

En frisyr som vid det här laget har flera år på nacken är den mödosamt konstruerade håret-står-på-ända-varianten. Som om man blivit uppryckt från djup sömn utan att hinna fixa håret innan man går ut. Denna rufsfrisyr kan antingen vara fettblank eller hårdsprayad. Tar troligtvis en ansenlig tid på morgonen att bygga upp. Lennart Bodström hade står-på-ända-hår i början som justitieminister. Liksom Tobias Billström.

Ytterligare en pomadafrisyr har börjat etablera sig; Rockabillyfrisyren. Den kännetecknas av en stor välkammad och fettblänkande tsunami-våg på framsidan av huvudet, snarlik den Brylcreem-våg som Elvis initierade på 50-talet, en så kallad ducktail – men idag ofta dramatiskt mycket högre. För det mesta kombinerad med snagg ovanför öronen. En mer avlägsen släkting är den opomaderade varianten som är om möjligt ännu högre och som man mest ser i modeannonser. Visserligen kammad, men lite tillrufsad efteråt.

Blev man tunnhårig för några decennier sedan var loppet kört. Till slut, efter en desperat kamma-över-flinten-period stod man där ohjälpligt som flintis – ett samhällets olycksbarn med den karakteristiska hårkransen över öronen och i nacken, d v s det som fanns kvar. Idag har man kommit på att om man rakar bort denna krans förvandlas den beklagansvärde losern till en hård tuffing med rakat huvud. En handlingskraftig modern man med något av en fräsch brutal-look. Det är egentligen en häpnadsväckande change of image. Vem hade trott det?

Med den ökande globaliseringen har olika afrofrisyrer blivit ett vanligt inslag i landet. Dreadlocks, en sorts tjocktovade hårslingor som svarta utvecklade som ett sätt att ge afroburret karaktär av böljande hår, konstrueras sen länge även av ljushyade. En teknik att fläta allt hår på huvudet i små spaghettitunna slingor är också vanligt, framförallt hos kvinnor.  Ett svart mode med kortsnaggat hår i mönster förekommer också alltmer. På sistone har jag också sett ljushyade som rakat huvudet men behållit en remsa från panna till nacken. Väldigt anslående.

Märkligt nog är punkfrisyren spikes fortfarande allmänt förekommande, där man med mycket hårgele formar spik-liknande utskott från huvudet. Och sen har vi naturligtvis både kort och långt hår. Och färgat. Goth-modet har inspirerat det chocksvarta håret och framförallt tjejer kan ha både illgrönt och vulgärrosa färg på håret. Eller vitblekt. Det är ingen hejd på variationerna. Här har bara de vanligaste antytts.

Hur enkelt framstår inte det naiva 60-talet där det bara fanns en frisyr – långt hår. För både tjejer och killar. Kanske ibland varierat med ett pannband.

Gatan har intagits av tjocka halsdukar, virade flera varv – oavsett årstid – och vattenflaskor med sugmunstycke (företrädesvis nyttjat av unga kvinnor). Och överallt trasslas med sladdar från mobiler för musiklyssning. Det är som om man vill effektivisera alla transportsträckor genom att göra flera saker samtidigt – sommartid kan man se unga föräldrar till och med motionsspringa med barnvagn och hörsnäcka. Tre flugor i en smäll.

Gällivarehänget har funnits med ett tag med en envetenhet som ter sig obegriplig för oss som är mer old school. Skillnaden mot forna tiders ofräscha A-lagares outfit är att översidan av kallingarna nu ska synas – även under badbyxorna på sommarstranden.  En annan företeelse som intagit gatubilden är kaffekoppen – ofta i papp med suglock. En del snitsare har egna i metall. Och överallt bär man på sina laptops – eller iPads. Det mejlas, surfas och facebookas i bussar, tåg och tunnelbanor. För barn som fötts med en iPhone i handen måste det vara obegripligt att det för bara sjuttio år sedan var vanligt med hem utan telefonförbindelse.

Detta är en tid av förändringar – något som blir väldigt påtagligt för en som varit med ett tag.  En äldre generation med långtidsperspektiv noterar med storögd förundran alla tidsmarkörer. Nu måste man sätta på sig en fånig hjälm när man cyklar och reflekterande jackor när man går i mörkret. I vinterns kyla är numer de flesta hundar ekiperade i skräddarsydda plagg efter hundstorlek och hållplatsutropen på bussar, pendeltåg och tunnebanor är i dessa dagar välartikulerade och GPS-styrda.

Förr talade invandrare dålig svenska, nu är de så många att invandrarsvenska blivit en dialekt som även sverigefödda talar. Och från affärsbiträden och programledare i tv hör man ständigt detta ha en bra dag, ytterligare ett uttryck från USA som också välsignat oss med en ny helg – Halloween. För att inte tala om alla nya ord som kommit den senaste tiden.

För oss excerpister (nyordsjägare) är Språktidningen oundgänglig. Senaste numret listar 2010 års nya ord. Vulkanutbrottet på Island har givit begreppen inaskad (att inte kunna ta sig hem p g a vulkanutbrottet), askänkling (parallell till gräsänkling) och den försnillande Röda korschefen gav oss ett nytt ord för sjukligt penningbegär: guldsot.

App är ett nybildat ord som definivt är att räkna med i fortsättningen. Det är förkortning för applikation, d v s ett program som laddas ned från nätet till en mobiltelefon. Skandalen i Bjästa har gett upphov till det nya verbet bjästa, som betyder att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret.

Ett perfekt nyord sägs vara ett som alla genast förstår, börjar använda och har nytta av. Tamkött kan ju vara ett sådant – tänkt att vara ett motsatsord till viltkött, fulsprit (smuggelsprit) ett annat. Att facebooka, i olika stavningar har väl nästan blivit etablerat nu. Det betyder att skriva på Facebook. Till detta kommer begrepp som facerape (om att ta över en annan persons Facebooksida) och facebookfest (fest för många personer som man får kännedom om via Facebook).

Fotspårsturism är begreppet för den nya formen av turism där man besöker platser som exempelvis förekommer i en bok. Kaffeflicka – ny betydelse: Ung kvinna som bjuds in ”som något sött till kaffet” på herrmiddag. Lågbudgetbröllop kallas numera plånboksbröllop. Överbudspolitik kallas tobleronebolitik och stupstockspolitik innebär en socialförsäkringspolitik som anses hård mot sjuka människor.

Det är bara att beväpna sig med rödpenna nästa gång du läser tidningen – och skicka fynden till Birgitta Lindgren på Språkrådet!

Blir ni också vansinniga på sportspråket i media? En upphetsad (de är alltid upphetsade) sportreferent hojtar fram en rapport (de hojtar alltid):

De regerande mästarna fick en smak-start på Backavallen där NN gjorde hat-trick efter en passning.

Bara för att ett lag har en mästartitel måste de väl inte regera? Metaforen är ansträngd. Och vad kommer uttrycket smak-start ifrån? Eller hat-trick? En Fred Astair-film?

Ett annat vanligt uttryck är då pumpade adrenalinet. Vilket är en metafor för att man är upphetsad, arg och stridsberedd. Man kan också fråga idrottsmannen – är du laddad? Varpå han försäkrar att han är det. Ordet kan ibland ersättas med taggad. På den obligatoriska följdfrågan hur har du laddat under veckan? berättas för de andlösa lyssnarna hur han gått tillväga. Dessa sportuttryck är numera allmängods, inte minst i tv-programmet Idol. Varför tycker jag att de känns fåniga? Är det för att jag blivit gammal?

Men det här vet jag att många håller med om – inte bara en språkpolis som jag. Varför har det felaktiga uttalet på Schweiz blivit norm i Sverige? Numera säger de flesta sveitsch. Sveriges populäraste språkvetare Fredrik Lindström vill inte moralisera utan säger att det är lika rätt som det ursprungliga uttalet. Helt enkelt för att språkbruk är en kollektiv överenskommelse och ett språkligt missförstånd som glider över i praxis blir därför rätt, oavsett hur fel det var från början. So be it, men för mej kvarstår det som ett olidligt uttalsfel.

Sen har vi allmänt förekommande ord som blir utbytta mot andra. Man säger numera inte tillbringa sin tid, utan spendera sin tid. Det är naturligtvis en av alla dessa anglicismer. Spend some time. Förr användes detta ord i svenskan bara i betydelsen att spendera pengar. Ett annat engelskt ord som funnits lika länge som filmindustrin är glamour. Helt okay. Och substantivformen har lika länge varit glamorös. Men idag har de mest välrennomerade tidningarna fått kollektivt hjärnsläpp och börjat stava det glamourös. Hjälp – gör nåt!

Och sen har vi den verkliga tidsmarkören – särskrivningen, också ett arv från det engelska språkområdet. Och den har ju verkligen sina poänger. Utanför klädaffären på en badort erbjuds BAD SHORTS på en trottoarskylt. En anna skyltar med BARN UNDER KLÄDER och SUPER UNDER STÄLL.

Roligast är ju de formuleringar som med särskrivningen får en direkt motsatt betydelse, som i kontaktannonsen där en kvinna beskrev sig som ”Mörk hårig sjuk sköterska”. Någon som har lust att ta kontakt?

Ronny Carlsson i LT skriver att han såg en matsedel i Örebro med rätten GRÖN SAK SOPPA, och SKIVAD KALV LEVER MED KUL POTATIS. Här har vi gått in i rena surrealismen. Eller: FRYST KYCKLING LEVER. Och har ni lust att gå på jazzklubb – vad sägs om ETT TRUMPET SOLO?

Med ett förflutet på Robygge i Järna kan jag ju säga att vi hade kassa medarbetare.

Som jag har hört historien gick det till så här. Läkaren träffar en kille på dekis. Han frågar om han vill tjäna tio tusen spänn. Naturligtvis – för vad då? Du får pengarna om jag får din arm. Efter en del dividerande går lodisen med på det, han behöver pengarna. Läkaren opererar bort armen, mannen får pengarna och går ut ur historien.

Läkaren paketerar armen skickligt och skickar den per post till person A som hämtar ut paketet på posten. Han öppnar det, ser att det är en avhuggen arm. Utan synbarlig sinnesrörelse packar han ihop paketet och går sen till postanstalten och skickar den till person B, som öppnar paketet, kollar att det är en arm, ompaketerar och skickar till person C som öppnar paketet, konstaterar att det är en arm och slänger den. End of story.

Och det är just vad det är, slutscenen på en märklig historia. Den berättades för en grupp unga människor som studerade kreativitet på en högre utbildning vid ett amerikanskt universitet. Uppgiften de fick var att komma på det troliga orsakssammanhanget bakom denna bisarra historia – som trots sitt egendomliga skeende ändå är logisk. När du löst den, kära läsare, kommer du att säga till dig själv – så skulle jag också handlat med tanke på omständigheterna.

Kom alltså ihåg – storyn och lösningen är logisk, det duger inte att hitta på allsköns jönserier. Egentligen skulle ni ha en person som svarar ja eller nej på era frågor, så vi får väl göra så att ni får ställa era frågor one by one så svarar jag så ofta jag kan. Så kan ni följa upplösningen av denna märkliga historia. Om ni inte omedelbart kan se ert svar i bloggen, beror det på att jag måste godkänna först. Men jag skall vara stand by så ofta det går.

Det är lite av tjugo frågor-principen: Att ringa in, gå steg för steg. Att bara gissa vilt är meningslöst. Några till upplysningar på vägen. Alla frågor kring armens kvalitet, d v s tilltagande upplösningstillstånd, är irrelevant för historiens lösning. Låt oss anta att den var lufttätt förpackad. Det är ju ändå ingen sann historia.