Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I Norge har matbutikerna fortfarande söndagsstängt, vilket känns mer obekvämt än det låter. Den första tiden i vårt vackra grannland glöms lätt att lördagshandlandet också måste vara ett söndagshandlande. Så ibland står man där utanför en stängd butiksdörr med skägget i brevlådan.

Varför känns detta så avigt för en svensk? Norrmännen förstår inte problemet. Det är ju bara att planera, säger de lite retfullt moraliserande. Att vi kan glömma en så enkel sak. Och apropå söndagsöppet, vem vill jobba på söndagar tillägger de halvt anklagande. Ja studenter och andra som vill tjäna extrapengar, försöker vi – och handeln skulle ju tjäna mer. Men detta avvisas med att facket är emot söndagsöppet och att man alltid haft det så här och det är få som vill ändra på det. Så är det i Norge – man vet vad man har men inte vad man får.

Och som sagt, så har man alltid gjort.

Ska man köpa öl i butiken stöter man på nya problem. Förutom planeringen för söndagsstängt råder för ölinköp särskilda öppettider. På vardagar då butiken ofta är öppen till kl 23 måste man köpa ölet senast kl 20, tre obegripliga timmar tidigare. Vilket innebär att ölet måste stämplas in i kassan senast det klockslaget. Det duger inte att man bara plockar ölet från hyllan inom utsatt tid. Efter det magiska klockslaget stängs nämligen ölinköpen automatiskt av i kassaapparaten.

Så kommer man ångande i sista minuten måste man först springa och hämta ölet och betala det i kassan före det avgörande klockslaget, sen gå tillbaka och köpa maten. Och för sjutton inte glömma att visa upp ölkvittot då man går igenom kassan för andra gången, annars tar de ölen ifrån en. På lördagar är det en annan ordning som gäller – butiken stängs 21 men ölförsäljningen 18.

Men som sagt, det är bara att planera…

Det blir gärna lite omständligt i Norge. Man får lätt intrycket att en del bestämmelser har ett moraliserande syfte. Myndigheterna verkar inte tycka att undersåtarna skall ha det för lätt. De måste anstränga sig lite. Det kanske stärker karaktären med lite motstånd.

Är man lite om sig kan man finna enstaka butiker som är söndagsöppna, en inkonsekvens som i förstone förbryllar. Tills man får klart för sig att det är en kompromiss för de som inte lyckats planera. Myndigheterna visar här på en sorts empati, kan tyckas. MEN man vill ändå ge dessa människor ett nyp i örat genom att bestämma att butiksytan skall vara begränsad till hundra kvadratmeter. Så att de riktigt ska känna att deras söndagshandlande är fel. Egentligen. Myndigheternas moraliserande är en påtaglig realitet.

Konsekvensen för oss här på Tertnes, en förort till Bergen, är att vår butik på söndagar har större delen av butiksytan avspärrad så att försäljningsytan inte överstiger de stipulerade kvadratmetrarna. Det innebär ett ytterst begränsat sortiment där butikshyllorna är placerade så tätt att man inte kan stå två i bredd mellan dem. Då den som missat söndagsplaneringen i sin nöd anländer till butiken blir det därför köbildning.

Och då gäller följande. Du kan inte gå fram och tillbaka och plocka dina varor som vanligt. Du måste först ansluta i kön och under köns framåtskridande plocka de varor du vill komma åt. Det ska vara trångt, det ska vara obekvämt, de ska gå långsamt. Osmidigheten är satt i system. Jag plockar en representativ mening från en norrman på facebook som visar lite av inställningen:

»Jeg mener at på søndager og offentlige fridager bør man bruke tid med sine medmennesker og berike hverandres liv i stedet for å bruke penger. Samfunnet er kommersialisert nok som det er.«

Så det är bara att planera lite…

Det finns en lag antagen 1997 som reglerar söndagsöppna butiker i Norge. Den skapades av dåvarande familjeministern i arbeiderpartiet Sylvia Brustad. I folkmun kom dessa butiker kallas brustad-bua, ungefär brustad-bod på svenska. Man tänker osökt på att den tidigare svenska ministern Birgit Friggebo fick ge namn åt den nya småhusstandard hon lagstiftat om – friggeboden. Sedermera har Sylvia Brustad sagt att hon ångrat lagen och nu får jag höra att Fremskrittspartiet under året skall ordna så att Norge får söndagsöppet som resten av Europa.

Det känns knappast som en förhastad slutsats.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ På promenader och på resor med buss, tunnelbana och pendeltåg ser man mycket människor. Det är intressant att iaktta ansikten, sätt att gå – det finns många gångarter, har ni tänkt på det? Vissa egenheter och sätt att agera kan få en att fundera.

Något man ibland kan lägga märke till är sfinx-leendet. Har ni sett det? Det liksom flyter ovanpå stadens människoströmmar. Det är ofta en kvinna som med ett upphöjt leende ser på omvärlden, lite outgrundligt som Mona Lisa ungefär. Inte för att hon ser något som roar henne, snarare verkar det handla om en attityd. Som att hon står över alla småaktigheter på något sätt. Eller känner sig förmer än andra. Folk kan bete sig vulgärt och ovärdigt. Men inte hon, tycks leendet säga. Andra kan visa upp sina trötta, fåriga ansikten eller skamlöst exponera sitt känslolivs alla yttringar av irritation, vresighet och tristess. Hon står över sånt. Hon har stil.

Hennes leende lyser liksom inifrån, som om hon vet något vi andra inte vet. Som om hon vill visa att hon har kommit på grejen. Jag har sett representanter för denna människotyp hålla masken även om de hamnar i delo med någon i till exempel en affär. Expediten må vara ogin men sfinxen fortsätter att le. Hon kan till och med bita ifrån sig – och då får leendet en ironisk kvalitet som bara ytterligare förstärker hennes suveränitet. En sorts lönnaggressiv vänlighet.

Jag har grubblat mycket över sfinx-leendet. Är det ett uttryck för en inre själsstämning eller handlar det om självbehärskning? Kanske positive thinking? Förekommer det att masken tappas och mungiporna ramlar ner i ett ögonblick av bristande självkontroll?

En annan människotyp är gnolaren. Ni vet den som med stängd mun gnolar en melodi fullt hörbar för omgivningen. I förstone märker man inte varifrån gnolandet kommer för munnen är som sagt stängd. Men snart förstår man vem det är och upptäcker då även ett sfinx-leende, en inte ovanlig kombination. Men till skillnad mot sfinx-leendet som oftast bärs av kvinnor, kan gnolaren vara både man och kvinna. Gnolandet förstärker sfinx-leendets air av suveränitet och oberördhet.

Varför känner jag irritation inför detta gnolande? Är det inte underbart att träffa på människor som har en sång på läpparna? Jag vet inte, men det känns hänsynslöst på ett subtilt sätt. Man har inte bett om det liksom. Det är en känsla av att man på något sätt blir skriven på näsan som förstärks av sfinx-leendets oljiga självgodhet. Man vill därifrån fortast möjligt. Innan man kommer på vilken melodi det är. Man vill inte veta. Verkligen inte.

Men kanske den värsta sorten ändå är hojtarmamman. Vi har alla upplevt kvinnan som högljutt talar till sin telning i affären och förundrats över att hon istället för att ha barnet kvar i vagnen låter det tultande ta för sig i hyllorna som om sprayburkar och kaviartuber vore leksaker. Vi får bevittna hur hon följer efter och tar saker ur händerna på den lilla högljutt kommenterande. ”Nej, ge den till mamma, den får du inte ta!” Som om tillsägelser är bättre än att inte ge barnet några möjligheter att alls komma åt varorna.

Hon hinner knappt handla. Det får stå undan för hennes pedagogiska ambitioner.

Hojtarmamman håller högljudda små föredrag om vad varorna är till för och varför barnet inte får ta dem. Det hojtas på friskt mellan hyllorna så att övriga kunder inte ska missa vilken stor pedagog som lyckliggör butiken just i dag. ”Nej Lillan, det där hundmatsmärket ska vi inte ha. Du vet ju att Fido inte tycker om det. Och förresten köpte vi flera paket igår”, vrålar hon.

De egna inköpsplanerna smulas sönder i tordönet. Vad var det nu man skulle ha?

Jag vet inte varför så många tror att man ska tala högt med småbarn – de har ju bättre hörsel än vuxna – men hojtarmammans ambitioner sträcker sig uppenbarligen längre än att bara tillrättavisa barnet. Hon vill visa upp sig som Den Duktiga Mamman på den scen som vardagen erbjuder. Upplysa oss andra om att det är så här man gör.

Det är i alla fall intrycket man får.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hittade Svensk slangordbok från 1969 i bokhyllan och inser plötsligt att det var längesedan man hörde någon tala slang. Vad har slangen tagit vägen? Den enda gång man hör dessa uttrycksfulla, bildrika och drastiska ordvändningar dessa dagar är de få gånger Jerry Williams framträder i media. När han var ung på femtiotalet snackade de flesta slang i huvudstaden – speciellt på söder.

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff  − ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.