Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Om två änglar i trenchcoat som lyssnar på människornas tankar

Ängeln som föreställning har alltid fascinerat mig. Men den gängse schablonbilden av ett kvinnoliknande bevingat väsen i nån sorts grekisk toga – eller varför inte eurytmiklänning – står i vägen på samma sätt som en skäggig gubbe på en molntapp står i vägen för strävan att anande närma sig tanken om höga gudaväsen.

Det var därför befriande att se hur de gestaltade änglar i filmen Himmel över Berlin. Två män i trenchcoat! Här hade ett djärvt konstnärligt uttryck förlöst hela tankelåsningen på ett häpnadsväckande sätt. Bara vid ett tillfälle anade man vingarna som jag minns. Bristen på sensationer i den kroppsliga gestaltningen möjliggjorde att de själsliga kvalitéerna hos ängeln kom i förgrunden – stillheten i gestalten, de fridfullt harmoniska ansiktsdragen (trots tydliga personlighetsdrag), en oaffekterad mildhet och ett allestädes närvarande allvetande.

Att de var osynliga (för alla utom för biobesökaren) var kanske inte överraskande, men att de gick omkring och lyssnade på människors tankar var ett sånt där konstnärlig grepp som möjliggjorde en mer påtaglig upplevelse av ängelns väsen. Och så naturligtvis deras närvaro vid dödsfall, vare sig det var i en operationssal eller trafikolycka. Hur ängeln stod tillsammans med den från jordelivet just befriade människosjälen och betraktade den döda kroppen för att därefter beledsaga individen mot ljuset.

En annan aha-upplevelse var änglarnas upplevelse av en plats. De hade sett den förändras under århundraden, och plötsligt slog det mig – naturligtvis, så måste det ju vara. Och långsamt började ängel-principen bli mer fattbar. Detta allseende, utanför tid och rum stående väsen, har naturligtvis en obegränsad tillgång till världsvisa tankekällor. Till skillnad från oss människor som framlever våra liv i smärta, omdömeslöshet, brist på orientering, ständiga affekter, stormande känslosvall och en allestädes närvarande egoism.

Men vår avsaknad av perspektiv är för änglarna den lika självklara som nödvändiga utgångspunkten för människans utvecklingsprocess mot en högre bestämmelse. Som någon sa – människovarat är ett sjukdomstillstånd. Men i människans hjälplösa aningslöshet finns ändå en oerhörd livsnärvaro, dynamiska och känslofyllda sinnesupplevelser som änglarna står utanför. I filmen leder en längtan att få dela dessa villkor med människan den ena ängeln att stiga ned till människoriket. Vilket på ett mycket kreativt och pedagogiskt sätt åskådliggör skillnaden ängel-människa.

Filmen gjorde ängelprincipen till något möjligt att anande uppleva. Filmen (och boken som ligger till grund för den) är vad jag vet den första konstnärliga gestaltningen av ämnet i den strida ström av nära döden-upplevelser vi tagit del av sedan 1975 då Raymond Moody publicerade sin epokgörande bok Life after life. Himmel över Berlin gick på biograferna 1987.

”En grundtanke hos Steiner är att all tillvaro är medvetenhet. Olika former av existens beror på skillnader i medvetenhet. Det gäller såväl den fysiska som den andliga världen. Bärarna av medvetenhet är väsensartade och behöver inte ha fysisk gestalt för att kunna bära ett medvetande”, läser jag på en blogg som sedan räknar upp namnen på ett antal änglaväsen av högre dignitet. Jovisst, det finns mycket att säga om detta, ett av de definitioner som gjorde intryck på mig var Jörgen Smits i ett föredrag på Steinerseminariet 1984: ”Ängeln är ett viljecentrum som vet om sig själv”.

På ett annat ställe i mina anteckningar från detta föredrag står att läsa om människans lott i förhållande till ängeln: ”Vår vilja är att sträva gott, men det mesta vi gör är aldrig riktigt bra”. Så sant, så sant.

 

Twingly BlogRank

Tryggheten i att allt förändras

Barnen var små och dagarna var fyllda av blöjbyten, lek, matpauser, sagoläsning, promenader och nattande. För oss föräldrar var detta ett kärt besvär trots de praktiska olägenheter det innebar med jobb och annat som fyllde dagen. Vi var inte purunga, så ungdomsårens hektiska uteliv var ett passerat stadium. Livet var fokuserat på barnen. En förmiddag då jag bytte på den förnöjt jollrande minstingen kom insikten – barnets trygghet ger mej trygghet.

Jag funderade länge över denna paradox. Barnets självklara förtröstan inför världen som välvillig och god med föräldrar som älskar det och bär det genom tillvaron, gav det trygghet. Det hade inte en aning om lidandet i världen. Dess världsbild var helt upptagen av känslor av sympati och antipati avgränsad till den plats det för tillfället befann sig. För en far vars medvetande var fyllt av vardagens bekymmer fungerade denna okomplicerade förtröstan hos barnet som rena terapin. Allt kommer att ordna sig. Gläds över tillvaron! Det lilla barnets trygghetsupplevelse smittade av sig.

Senare år har en annan paradox långsamt kommit upp i medvetandet: Tryggheten i att allt förändras.

I ungdomen var det tvärtom. Förändringar gjorde en otrygg. Önskan att få njuta av livets soligaste sammanhang förstärkte rädslan att mista dem. Jakten på status och position och att njuta av livets goda var det som gällde, och tanken att förlora detta fyllde en med ångest. Önskan var att leva så länge som möjligt. Helst skulle man vilja vara odödlig.

Åldringsvårdens fasor har fått en att omvärdera.Vill man egentligen bli jättegammal? När det kommer till kritan alltså. Med åldern kommer krämporna, och livet i övre medelåldern kan ibland få något rutinartat över sig. Gamla vänner dör bort ifrån en. Arbetslivets ambitioner är ett minne blott. Barnen är utflugna. I det läget blir tanken på att detta ska fortgå i evinnerlighet outhärdlig. Livet som något alltmer stillastående ger en mättnadskänsla.

Då blir trösten istället att allt inte står stilla – i det långa loppet i alla fall. Saker förändras trots allt. För de som tror på ett liv efter detta känns döden som en möjlighet att gå vidare till nya perspektiv. Att det egna livet är en del av ett stort kosmiskt skeende. När P G Gyllenhammar tillfrågades om sin existentiella ståndpunkt i tv nyligen sa han att han aldrig varit religiös, ”jag har inte haft tid att tänka på sånt”. Men han menade sig ha svårt att föreställa sig att allt det komplexa som ägt rum i hans liv, alla erfarenheter och det rika inre livet han upplevt bara skulle försvinna i ett svart hål då hans tid var kommen. Det hade han svårt att tro.

Han trodde på nån sorts fortsättning ”även om det inte finns någon logik i det”, som han uttryckte sig.

 

Twingly BlogRank

Han hade ett IQ på 126 – men ingen hjärna

Vår jaguppfattning är intimt förknippad med kroppen. Många upplever att de ÄR sin kropp. Men denna omedvetna generalisering måste korrigeras vid förlust av en kroppsdel, eftersom jaguppupplevelsen då är opåverkad.  I själva verket har jaget mycket lite med kroppen att göra. Jagupplevelsen är immateriell, den sitter i medvetandet. Och medvetandet sitter i hjärnan – eller?

På sjuttiotalet fick professorn i neurologi John Lorber in en man med ett ovanligt stort huvud. Allt tydde på att det var en s k vattenskalle. Mannen, som inte klagat på några hälsoproblem, var matematikstudent med ett IQ på 126 och hade vunnit pris för sina matematiska färdigheter. Vid en CT-skanning visade det sig att mannen var ”praktiskt taget utan hjärna”, som Lorber uttryckte det.

Kraniets hålrum var fyllda med hjärnvätska, bara omslutet av en millimetertunn hinna av nervvävnad. Lorber kunde knappt tro sina ögon, men upprepade skanningar gav samma resultat. En normal hjärna väger kring ett och ett halvt kilo, vävnaden hos denne man vägde mellan 50 till 150 gram. Undersökningen innebar inga förändringar i den unge mannens liv, han levde vidare med sin i det närmaste obefintliga hjärna. Detta berättar den norske biologen Trond Skaftnesmo i Forum för antroposofi, december 2006.

Vartefter skulle Lorber undersöka 600 vattenskallar med allt från nästan normal hjärnstorlek till kranier fyllda av hjärnvätska till 90-95 procent. I denna grupp vara bara tio procent mentalt tillbakastående, resten hade en IQ på över 100.

Detta utlöste naturligtvis debatt och strid inom fackkretsarna. Varken John Lorber eller hans kollegor förmådde lägga fram någon helhetlig teori som förklarade dessa fenomen. Än idag har de därför framstått som ”oberörbara anomalier” (avvikelser från det normala). Gissningarna hos Lorber och hans kollegor var antingen att hjärnan har en överkapacitet så stor att den fungerar även om den reduceras till fem procent av sin ursprungliga volym. Eller så har hjärnan en anpassningsförmåga som kan flyttas till andra områden av hjärnan som är intakta.

Lorbers upptäckt påminner oss om att vi redan varit tvungna att revidera många av våra modeller om hjärnans funktionssätt, säger Skaftnesmo. Länge trodde man att det fanns specifika ”minnesspår” i hjärnan, att minnen ”lagrades” ungefär som på ett datachip. Men närmare undersökningar har visat att minnet inte låter sig lokaliseras till bestämda hjärncentra. Minnet är överallt och ingenstans.

Men om hjärnan inte lagrar våra minnen och erfarenheter, hur kan den då rekonstruera dem? Och var finns de innan de rekonstrueras? Och var är sinnet/medvetandet/jaget över huvud taget? Är hjärnan inte alls något organ för att producera tankar, utan snarare ett organ för att fånga upp dem? Som en radio? Radioapparaten producerar inte själv programmen. Den fångar upp och förmedlar dem.

Biologen Rupert Sheldrake menar att hjärnan inte är medvetandets orsak, utan snarare dess redskap.

Om vi tänker så blir det lättare att förstå att en reducerad hjärnvolym ändå kan ge fullgott resultat. För om hjärnan är producent av vårt medvetande – hur kan vi då fungera utan hjärna? Radion fungerar inte när den är trasig. Om Sheldrake har rätt talar vi inte om någon justering av neurologin. Vi talar om ett radikalt nytt paradigm.

Och just det kan ju vara en förklaring till att dessa fenomen så länge kunnat förbli gömda och glömda.

 

Twingly BlogRank

Dessa plötsliga tillstånd av klarsyn då allt får en enorm betydelse

De flesta av oss lever i ytliga föreställningar om existensen. Vi är så präglade av vår krassa tid att många ser livet som bara en linjär transportsträcka av grå vardagar. Och även för de med spirituella intressen kan visdomsskatterna riskera att framstå mer som abstrakta föreställningar än upplevda insikter. Våra drivkrafter och målsättningar blir därefter. Man lägger kraft på att uppnå social acceptans och värderar yrkeskarriären högre än umgänget med barnen, till exempel. Vardagens rutiner tenderar att blockera  grundläggande frågor kring existensen.

Men sällsynta gånger i våra liv kan vi för några korta ögonblick få uppleva  dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, där man under ett par sekunder av sällhet upplever att tillvaron plötsligt står i ett förklarat skimmer. Den norske författaren Karl Ove Knausgård ger i sin bok Min kamp (1) ett exempel på detta. Det inträffar när han är på pendeltåget mellan Gnesta och Stockholm som just åker genom ett industriområde.

Jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig vara av en enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Här finns naturligtvis olika tolkningsmöjligheter. De flesta skulle antagligen se fenomenet som en betydelselös psykologisk reaktion orsakad av någon kemisk reaktion i hjärnan. Vad vet jag.

Men om man inte avfärdar upplevelsen utan tar den på allvar? Tänk om detta är en snabbt förbiilande insikt om vad livet egentligen handlar om – bakom kulisserna så att säga. Tänk om livet är ett tillstånd av oerhörd betydelse utan att vi vet om det – och att dessa små ögonblick stundtals ”läcker ut” detta? Varför skulle vi annars uppleva denna övertygande känsla av betydelsefullhet bortom allt förnuft?

Också i drömmarna upplevs allt, högt som lågt, som mycket betydelsefullt. Något vi senare i vaket tillstånd närmast automatiskt avfärdar som irrelevant.

Men när vi tänker efter – kan en inkarnation vara annat än betydelsefull? Detta gigantiska mänsklighetsprojekt med sitt oerhört komplicerade ödesnät? Att vi normalt inte uppfattar detta har sina orsaker. För är inte vår brist på insikt ett skydd för oss att utveckla frihet? En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.

Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att  bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.

Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för? Slump? Så kan det se ut ytligt betraktat. Men tänk om slumpen inte är någon tillfällighet?

Egentligen är det inte konstigt att anta att varje ögonblick i vårt liv är betydelsefullt. Även om tanken svindlar.

 

Döendets fem sinnestillstånd

Döden var för bara några decennier något man inte talade om. Idag har den inställningen ersatts av en större öppenhet och man hör ofta uttryck som ”döden är en del av livet”, ” i dödens närhet lär man sig uppskatta livet” och liknande. Alltmer insiktsfulla artiklar och böcker skrivs i ämnet, varav  Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden kanske är mest känd.

Den amerikanske journalisten Thomas Powers beskrev döendets olika sinnestillstånd redan i juni 1971 i en artikel i tidskriften Harpers Magazine. Han fick senare Pulitzer-priset för artikeln Learning to die.

Först kommer förnekandet. Vetskapen att vi alla kommer att dö är en sak – en annan är insikten att nu gäller det mig, nu är det min tur! Det är en upptäckt som fyller patienten med fasa. Han vägrar att tro det. Det måste föreligga ett misstag – det måste finnas en mirakulös medicin. Allt måste visa sig vara fel, ett väldigt missförstånd.

I andra stadiet kommer vreden. Den döende blir förgrymmad på läkarna som ingenting gör. Han börjar ogilla sina anhöriga – som ju kommer att få leva. Han börjar avsky de patienter som inte är lika sjuka. Han retar sig på sjuksköterskorna som är unga och livliga. Han anklagar Gud för denna skriande orättvisa.

Tredje stadiet är det märkligaste och mest gripande enligt Powers. Patienten börjar nu köpslå om sitt liv. Om jag får leva skall jag göra allt det där jag borde ha gjort. Ge mej några år till och jag skall bli en bättre människa; mer kärleksfull, mer ambitiös och generös. Låt mig åtminstone att få uppleva en sista sommar med min familj… Utfästelserna blir alltmer desperata och vittgående. Patienten är beredd att ändra hela sitt liv.

I det fjärde stadiet har patienten givit upp. Han har resignerat inför den död som nalkas – och sörjer redan sig själv. Han inser nu att  han skall förlora allt, och försjunker i en depression där ingen kan nå honom. Ibland blir den döende hysterisk i detta skede; detta är vad läkarna och släkt fruktar mest. Ingenting kan nu sägas som ger tröst.

Enligt Kübler-Ross finns också ett femte stadium som karakteriseras av ett accepterande. Om en människa fått nog med tid och fått hjälp att arbeta sig igenom de tidigare stadierna kommer hon in i ett sinnestillstånd då hon i stort sett bara är trött. Hon visar en tyst förväntan, vill ofta bli lämnad ifred. TV:n är nu avstängd. Kommunikationen består i att man håller någon närstående i hand, kanske bara vill träffa familjen korta stunder.

Tidigare hade patienten alltid ett slags hopp om ett under. Men inte nu längre. Det är bara de anhöriga som hyser den illusionen. Kübler-Ross:

”De som har styrkan och kärleken att sitta hos en döende patient i den tystnad som går bortom ord, vet att detta ögonblick varken är skrämmande eller smärtsamt utan ett fridfullt slut på kroppens funktioner.”

 

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Slumpen är ingen tillfällighet

President Lincoln valdes 1860 – Kennedy 1960. Deras efterträdare hette båda Johnson. Andrew Johnson var född 1808 – Lyndon Johnson 1908. John Wilkes Booth som sköt Lincoln var född 1839 – Lee Harvey Oswald 1939. Båda mördades före rättegångarna.

Lincolns sekreterare, som hette Kennedy, rådde honom att inte gå till teatern. Kennedys sekreterare, som hette Lincoln, rådde honom att inte fara till Dallas. John Wilkes Booth sköt Lincoln i en teater och sprang till ett upplagsmagasin. Oswald sköt Kennedy från ett upplagsmagasin och sprang till en teater.*

Ovanstående är ett uttryck för synkronicitet, en idé som utvecklades av  C G Jung. Rubriken här ovan är titeln på en bok av Jan Cederquist som behandlar begreppet.  Jung definierar synkronicitet som synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband. Den österrikiske biologen Paul Kammerer var inne på samma tankegångar, men kallade fenomenet serialitet. Han menade att det är vanligt att sammanträffanden har en benägenhet att komma i serier.

Han definierar en Serie som ”en lagbunden upprepning av samma eller liknande ting eller  tilldragelser – ett upprepande eller en anhopning i tid och rum varvid de enskilda delarna i sekvensen inte är förknippade med varann genom samma verkande orsak”. Enligt Kammerer är serielagarna lika fundamentala som fysikens lagar – men hittills outforskade. Dessutom blundar vi normalt för de allestädes närvarande yttringarna av serialitet, menade han.

Serier av återkommande företeelser betraktade han som cykliska processer som oavbrutet fortplantar sig likt vågor utmed tidsaxeln i tid/rum. Men vi varseblir bara vågtopparna, vilka förefaller oss som isolerade sammanträffanden, medan vågdalarna undgår vår uppmärksamhet. Han menade också att ”psyket” inte är förbundet med hjärnan och hänvisade till `meningsfulla´ eller `intelligenta´ beteendet hos lägre organismer som saknar hjärna. Detta är något som också framhålls i antroposofin där man talar om det kroppsfria tänkandet.

Jung, som vägrade ”att begå den moderna dumheten att betrakta allt som jag inte kan förklara som bedrägeri”, såg synkronicitet som resultat av processer i det omedvetna, där det ”djupaste skiktet” bildas av det kollektivt omedvetna som är gemensamt för hela mänskligheten. Kammerer menade att

serialiteten är allestädes närvarande och fortlöpande i livet, naturen och kosmos. Den är den navelsträng som förbinder tanke, känsla, vetenskap och konst med universums moderliv som framfödde dem.

Den store filosofen Arthur Schopenhauer sa att orsakssamband bara var en av härskarna över världen; den andre var ett metafysiskt väsen, ett slags universellt medvetande bredvid vilket det individuella medvetandet är som en dröm jämfört med vaka. Läran om ”alltings harmoni” kan spåras ända tillbaka till Hippokrates som sa: ”Det finns ett samfällt flöde, en samfälld andning, allting överensstämmer.” I förordet till sin bok Slumpen är ingen tillfällighet skriver Jan Cederquist:

Fenomenet synkronicitet har börjat uppmärksammas som en svårförklarad underlighet i tillvaron. Jag tycker att det är en fascinerande underlighet. Mina egna synkronistiska upplevelser, och dem jag fått ta del av från andra, har starkt bidragit till att jag blivit mer och mer övertygad om att det handlar om något som är mycket större och märkligare än vi förstår. Märkligare än vi kan tänka oss, kanske till och med märkligare än vi över huvud taget kan tänka.

* Från ett brev till Arthur Koestler med anledning av hans bok Slumpens rötter. Se SvD 8/5 1974



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Varför deltar inte själen i åldrandets sönderfallsprocess?

Myriader människor föds till jorden, förtjänar sitt dagliga bröd i sitt anletes svett, kämpar mot fattigdom och sjukdom, begår alla tänkbara misstag, förlorar med åren den ena illusionen efter den andra, rycks slutligen bort. Släktled följer på släktled, i evighet upprepas samma historia. Mama, what is it all for?

Denna fråga ställde Mark Twains favoritdotter Susy till sin mamma då hon var bara sju år gammal. Och denna undran följer människosläktet. Även de som är präglade av vår tids reduktionistiska världsbild – och trots att förnuftets företrädare hela tiden beskäftigt upprepar intighetens logik: det finns ingen mening. Livet är en sexuellt överförd sjukdom som leder till döden är den mest krassa och illusionslösa formuleringen av denna uppfattning jag hört.

För märkvärdigare än så är det inte menar många. Man kan möjligtvis sträcka sig till att se en mening i att kroppen efter döden ”blir en del av kretsloppet” – som jordförbättringsmedel. Men andra  materialister som brottats med frågan ett helt liv, är inte längre så tvärsäkra. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark säger i en intervju att han slås av ”den våldsamma kontrasten mellan en människas inre rikedom och hennes löjliga obetydlighet”.

Han kan inte se en vidare existens efter döden. Men samtidigt:

”Jag har en överspänd uppfattning om människans storhet. För mig är det en så oerhörd sak att en människa finns. Det bor en sorts gud i människan, jag tror att vi lever i guds närhet. Eller att vi letar efter något som är så mycket större än vi att vi inte fattar det. Och medan vi letar inträffar detta – att inget finns kvar.”

Det vill säga att vi plötsligt dör och därför inte längre finns till. Ahlmark går – som så många med honom – med en ständig dödsångest .

Naturligtvis kan man aldrig få en vetenskapligt hållbar förklaring på vad som händer med existensen efter döden. Samtidigt är det bestickande hur lite man faktiskt analyserar. Det är som om man givit upp och så att säga lämnat frågan fri.  Vilket lett till att de flesta lever med en ogenomtänkt förmodan att livet är ett snabbt genomskådat fenomen. Det jag ser och erfar av tillvaron är det som existerar. Ingenting annat.

På denna ytliga analys baserar man hela sin livsåskådning. Man är till och med säker på att det inte finns något djup i existensen. I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta. Och ändå finns det ju frågeställningar som skulle kunna vara tungt vägande i en omdömesbildning kring människans existens.

En sådan är iakttagelsen att samtidigt som kroppen obönhörligt åldras – gör inte själen det. Förutsatt att man får behålla hälsan.  Hur ofta hör man inte äldre människor säga att de fortfarande känner sig unga trots det fysiska åldrandet. Varför deltar inte själen – eller känslolivet – i kroppens åldrandeprocess? Det vore annars det naturliga, kan man tycka. Varför har själen inga ålderskrämpor? Denna iakttagelse ger den märkliga slutsatsen att själen verkar vara fristående från kroppens biologiska skeenden. Själen bryts inte ned med kroppen. Tvärtom får den ett allt rikare innehåll.

För den förändras hela tiden. Kunskap läggs till kunskap, intryck till intryck. Skillnaden mellan ungdom och ålderdom är att känslolivet mognat och att man har fått erfarenheter. I övrigt upplever man sig inte äldre. Hur förklarar en darwinist detta? Vad är den evolutionära idén? Varför är människans inre själsliv inte underställt övriga fysiska lagbundenheter? Hur kan själen på detta sätt i viss mån stå ”utanför” de fysiska livsprocesserna?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Kan en blommas doft ljuga?

En dikeskant vid Skäve gård en morgon. Det som är aktuellt just nu i just den här lilla slänten är att en gråsparv landar. Och lyfter strax. Solvarm jord och myror. Egentligen märkligt att myrorna springer så fort med så många ben utan att det hörs. Varför hörs bara stora saker? Det som sker här just nu  i denna dikeskant är livsviktigt. Vad bryr man sig här om storpolitik eller senaste avsnittet av Bonde söker fru?

Denna del av dikeskanten har en påtaglig men samtidigt outsäglig stämning. Men vad är egentligen en stämning? Den bara finns där – eller inte. En stämning går inte att tankemässigt konstruera, den är antiintellektuell. Den är svår att förklara logiskt och nästan omöjlig att formulera.  Och motsägelsefull – en vacker plats garanterar inte en fin stämning – och ett fult område kan paradoxalt nog inge en stilla lyckokänsla.

En egenartad egenskap hos de flesta stämningar är att även om man upplever dem för första gången så har de en stark prägel av igenkännande. Man förnimmer dem som en sorts hågkomst. Men kan man komma ihåg något som inte har varit? För det är ju inte samma sak som en déjà vu-upplevelse*, även om upplevelsen är besläktad.

Stämningar hänger ofta starkt samman med ljusförhållanden. Molnformationer vid dagens slut kan skaka mej i mitt innersta med en känslostyrka som närmar sig gråten. Det är som om jag kommer ihåg något oerhört viktigt men saknar förmåga att bli medveten om det. Som om jag på ett märkligt sätt känner igen mej, som om stämningen jag upplever påminner om något jag varit med om. Detta har inget att göra med molnen som fysiska fenomen, eller dess former, utan den stämning de förmedlar i dagrar av ljus och dunkel.

Dessa molnstämningar har en karaktär av översinnlighet. De liknar inget jordiskt. Och speciellt vid molnbemängda solnedgångar tillkommer en stark känsla av en egenartad längtan till något man inte vet vad det är. Jag bestämde mig en gång att under en promenad hela tiden se på ljusspelet i molnen. Efter kanske en timme sänkte jag blicken till vägen och naturen omkring mig och erfor en sällsam känsla av overklighet. Som om jag ryckts bort från ett lyckoland till en nästan depressivt präglad mörk tillvaro. Jag såg bilar åka förbi som groteska, feta skalbaggar. De kontrasterade smärtsamt mot min nästan extatiska upplevelse av sällhet. Och sen kom myggen.

En stämning har en unik immateriell kvalitet – går den ens att förklara psykologiskt? Det är en sorts kombinerad tanke- och känslodoft. Varje epok eller tidsperiod i livet har en egen stämning  då man tänker tillbaka. Vem minns inte de starkt förtätade stämningarna från barndomen? Eller tonårstiden? En tidsdoft man inte var medveten om då den utspelade sig. Starka tidsstämningar uppstår också när man tar del av svunna tidsepoker i historien genom berättelser eller bilder – trots att man inte själv varit med. Hur skapas sådana stämningar? Och varför? Vad är den darwinistiska uppfattningen?

Som antroposof är det naturligtvis lätt att lägga in allehanda betydelser i dessa upplevelser och fenomen.

Dofter kan också ge stämningsupplevelser som är svåra att beskriva. En citrusblommas vällukt övergår snart i något mer sammansatt. Det är som jag ett kort förbiilande ögonblick hamnar i ett medvetandetillstånd som på ett märkligt sätt säger mig något om vad doften INNEBÄR. En för mig anonym röd och mycket vacker blomma på samma ställe hade en doft som innebar något helt annat. Den var välluktande, men min upplevelse var att doften ljuger, den döljer något som inte är bra.

Det finns inget språk för stämningar, och även om – skulle vi kunna förstå varann då vi försökte beskriva våra upplevelser av dessa unikt individuella kvalitetsupplevelser? Vem har inte insett svårigheten då man skall beskriva en dröm och märker att det ”objektiva” skeendet bara är en liten del av drömmen. Det viktigaste är ofta de starka stämningarna som konstituerar drömmen – och de är nästan är omöjliga att kommunicera.

* Déjà vu – en känsla av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum (enligt Wikipedia)



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den mest missförstådda personen i världshistorien

Judas var ingen förrädare. Eller ska man säga att han var det för att Kristus ville att han skulle förråda honom? Nya dokument, det s k Judasevangeliet, visar att Judas var Jesus älsklingslärjunge med djupa insikter i kosmos hemligheter, något som de övriga lärjungarna saknade. Men framförallt framstår Judas som en centralgestalt för uppfyllandet av Jesu gudomliga uppdrag.  Något även Rudolf Steiner framhöll redan i början på förra seklet – han menade att Judas förräderi var nödvändigt för att världshistoriens viktigaste händelse skulle fullbordas.

Detta bekräftas nu av historiker. Judas tog på sig offret att framstå som alla tiders värsta förrädare för att möjliggöra ett världsmirakel. Jesus bad honom att göra detta offer, framgår det av Judasevangeliet. Förräderiet föregicks av en överenskommelse dem emellan. Trogen ett mer övergripande sammanhang blir han därför en av de mest missförstådda gestalterna i världshistorien. Över detta kan man orda mycket, inte minst att han exemplifierar något de flesta av oss får uppleva – att bli missförstådda.

De goda intentioner vi har möter inte alltid den förståelse vi förväntat oss. Saker vi säger och gör feltolkas. Vårt agerande – och kanske vår yrkesroll – undervärderas. Vi uppskattas inte efter förtjänst. Och de i chefsposition som är tvungna att ta impopulära men nödvändiga beslut utifrån en helhetsbedömning får räkna med att inte bli förstådda – kanske bli illa omtyckta av de som inte inser det berättigade i beslutet. Och de måste leva med det.

När det omvända sker – man blir uppskattad efter förtjänst – blir man starkt berörd. Kanske rörd till tårar.

Sen har vi skulden. Vi är alla skyldiga, eftersom vi förorsakar andra lidande – ofta utan att vi vet om det. Och självföraktet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Det är mycket vi bär på. Och allt detta har en orsak som vi bara själva kan reda ut. För ingen förstår oss egentligen. Innerst inne.

Därför måste det vara en kraftfullt omvälvande upplevelse att bli ”frälst” som det kallas. Frälsningen föregås då av att man känner sig förstådd i sitt innersta. Känslomässigt sett. Allt själsligt mörker av skuld, missförstådda intentioner och självförakt genomskådas och FÖRSTÅS. Detta, inbillar jag mig, måste vara kärnan i denna både skakande som livsavgörande upplevelse.

För oavsett vad man gjort, hur usel man känner sig blir man därigenom sedd och räknad med av en övergripande objektiv instans. Som förstår. En förståelse som  samtidigt är en kärleksgärning. Och som skapar mening.

Ett liv fullt av umbäranden och lidande kan vara uthärdligt bara livet känns meningsfullt. Meningen är det avgörande. Att bli förstådd i sitt innersta – är det inte det vi alla längtar efter?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Livskvaliteter devalveras i civilisationsutvecklingen

Det var bättre förr är det många som säger. Och visst kan man ibland hålla med. Men uttryckets svepande generalisering möter ofta berättigad kritik av de som kan visa att det är mycket som talar emot denna schablon. Det var i själva verket mycket sämre förr, folk var fattiga, arbetena var tyngre rent generellt, det var trångbott och smutsigt och den levnadsstandard vi idag betraktar som självklar fanns inte för hundra år sedan.

Men vad är det människor egentligen menar då de säjer att det var bättre förr? Naturligtvis inte att folk slet ont och var fattiga. De menar något annat som de har svårt att uttrycka. Detta stod klart för mig då jag på en promenad på söders höjder i Stockholm härförleden gick förbi ett av dessa åt eftervärlden bevarade kulturmärkta små låga hus. Just detta hus var ett envåningshus i trä med fönstren så lågt placerade att de låg under huvudhöjd. Kanske jag inte reagerat om inte huset mittemot var ett traditionellt tiovåningshus av den mest trista miljonprogramssorten med smutsig fasad.

Tala om skillnad. Säg mej den människa som inte skulle ha valt det lilla trähuset – speciellt om det invändigt hade alla moderna faciliteter (och inte var dyrare). Varför det? För de mänskliga proportionerna. Det lilla huset talar till mej medan den stora betongkolossen skrämmer. Stugan förhåller sig till mej som individ, för hyreskasernen är jag bara en ynka beståndsdel av en människomassa. Människor bor i sterila hyreskaserner mindre för att de vill än för att de är tvungna. De flesta skulle nog vilja bo i idylliska Elsa Beskow-hus.

Är det inte de mänskliga proportionerna vi längtar tillbaka till då vi vårdslöst säger att det var bättre förr? Inte då bara hus utan på alla plan? Den framrusande utvecklingen har tagit dem ifrån oss. Vi märker det överallt. Till exempel fenomenet motorväg. Det handlar ju inte om vägar i egentlig mening – de är transportsträckor för fordon där fotgängare är förbjudna att uppehålla sig. De har byggts för att vi fortare skall kunna ta oss fram, samtidigt som charmen med själva resandet gått förlorad. Visst är landskapsscenerierna fortfarande där men driften att komma fram fortast möjligt är överordnad.

Men fortfarande kan man om man vill njuta av dessa små underbara grusvägar på landet som slingrar sig mellan skogar, hagar och betesmarker där man inte kan köra fort. Detta är vägar i ordets rätta bemärkelse! Vägar med mänskliga proportioner. Affärer och handelsbodar från förr – där försäljning skedde över en disk med social interaktion kund och handlare emellan – finns inte heller kvar på samma sätt. Och det var ofta varor i lösvikt. Jag kan fortfarande minnas barndomens mjölkaffär runt hörnet där mjölken – opastöriserad – slevades upp från ett stort plåtkar över i kundens medhavda mjölkspann. Intresserade kan se en rekonstruktion på Skansen i Stockholm.

Idag handlar vi på stormarknader där jag bara räknas som en i massan. Gaslyktorna på Stockholms gator gav en fin kvällsstämning men framstår idag naturligtvis som opraktiska när vi istället har halogenstrålkastare.  Det traditionella familjelivets levande initiativrika umgängesformer med spel, frågesporter, högläsning och samtal – har till stor del ersatts av TV-tittande där den mänskliga interaktionen nästan helt försvunnit.

Det handlar egentligen om att vi genom utvecklingen förlorar värden av individuell kvalitet. Utvecklingen är fantastisk – men den devalverar samtidigt livskvalitéer i en alieneringsprocess av gigantiska mått. Och den utvecklingen går inte att överklaga. Den är obönhörlig. Bättre förr? Ja i viss mån – otvivelaktigt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se