♦ ♦ ♦ Min kära hustru Nina hade en nära-döden-upplevelse som barn då fenomenet ännu var okänt, och begreppet NDU inte fanns. Bland andra biografiska anteckningar hon gjort för familjen ingår en beskrivning av denna händelse som jag med hennes tillåtelse vill delge läsarna, inte minst med anledning av hennes frågeställningar på slutet. Hur kan man förklara upplevelsen?
»Bakom vårt hus fanns det en brant, skrovlig bergvägg, som hade sprängts ut för att ge plats för 7-våningshuset. Jag älskade att klättra på bergssidan, som var nästan lodrät. Så en dag när jag var i sjuårsåldern och hade klättrat ganska högt, jag var väl på motsvarande husets tredje våning, lossnade plötsligt den stenflisa som jag höll i från bergväggen just när jag med andra handen sökte nytt grepp. Jag famlade förgäves efter ett nytt grepp, insåg att jag borde hoppa, men kunde inte förmå mig utan höll kvar stödet för mina tår medan kroppen pendlade ut baklänges och jag började falla med huvudet före. Jag förstod att jag skulle dö.
I samma ögonblick rullade en rad minnesbilder av mitt tidigare liv upp med en stor detaljrikedom. Särskilt händelser där jag gjort andra illa. Jag upplevde andras smärta och olust över vad jag gjort, även där jag oavsiktligt vållat skada, och jag skämdes. Så slog det mig att det var otroligt att jag kunde uppleva så mycket medan jag föll och i detsamma som jag fick den tanken så tog fallet slut.
Jag låg på rygg på marken och hade inte ont någonstans. Jag var övertygad om att jag var död eftersom det inte gjorde ont. Jag reste mig och tänkte ”om jag är död så måste jag ju vara osynlig”. Jag såg en kvinna på en balkong och ropade hej, för att få veta om hon kunde se mig. Hon svarade, till min stora förvåning: hej. Hur var det möjligt att jag levde? Jag såg ner på marken där jag fallit och upptäckte att mitt huvud och mina axlar hade hamnat mitt i en ganska stor hög med smältande grynig snö, som blivit hopskyfflad på gården. Det var senvår och solen nådde inte ner i det smala utrymmet mellan berget och huset och snöhögen dröjde sig kvar där i skuggan.
Efteråt har jag reflekterat över vad jag upplevt.
Det var en märkligt att jag föll exakt på den enda plats, inom 2 kvadratmeter, där jag inte skadades.
Hur var det möjligt att jag, 7 år gammal, utan att någonsin ha hört talas om att man kunde ha ett medvetande efter döden, kunde tänka att om jag var död så var jag osynlig?
Kan det vara så att genom chocken i det förmodade dödsögonblicket, väsensleden på något sätt förändras så att man kan iaktta sina minnen, som i en detaljrik tablå. Hur kom det sig då att jag med en stark skamkänsla kunde minnas hur andra människor lidit av skada som jag vållat dem? Kan det vara så att det faktiskt ingår i minnet att vi vet vad andra människor tänker utan att vi är medvetna om det?
Min reflexion, att jag nog var död och alltså osynlig och då inte kunde få svar när jag tilltalade människor – kan det tolkas som minnen av förfödsliga upplevelser?
Hur kunde jag annars få en sådan tanke i mitt huvud, att jag var död, när jag kunde röra mig och inte hade ont?
Hur kunde jag ens föreställa mig att jag kunde vara osynlig, när jag reste mig upp?
Hur kunde jag få idén att testa om jag levde genom att tilltala en för mig främmande människa?«
Vid en promenad nyligen utmed Klarabergskanalen visade Nina mig berget hon föll från. Och frågorna hon ställer fascinerar mig fortfarande, till exempel hur är det möjligt att man vid livspanoramat kan uppleva hur andra upplevt en själv i livet?
»Det som öppnades för mig var en rymd, men inte som vi vanligen tänker oss en rymd, bara ett rent medvetande om en sfär utan form och utan innehåll. Och in i den sfären kom ett himmelskt väsen, och det var uppkomsten av den fysiska världen. Det var som big bang, men utan smällen eller det bländande ljuset. Det var födelsen av det fysiska universumet. På ett sätt var det dramatiskt − kanske det viktigaste som någonsin hänt i världshistorien − men trots det hände det liksom bara. Jag var en diffust lokaliserad observatör. Jag var ett med den här uppkomsten.«
Denna upplevelse under inverkan av LSD berättades av Bob Jesse, en anställd på Bell Labs i Baltimore. Han hade länge velat pröva på en psykedelisk substans då han visste att de var varken fysiskt eller psykiskt beroendeframkallande och inte var farliga.
Han såg alltings födelse, berättade han vidare, och en storslagen sekvens spelades upp som började med att kosmiskt stoft dök upp vilket ledde till att stjärnor skapades och sedan solsystemen, och sedan framväxten av liv och därefter uppkomsten av ”det vi kallar människor”, och sedan tillägnandet av språk och medvetandets utveckling, ”hela vägen fram till mitt jag, här i det här rummet, omgiven av mina vänner. Jag hade kommit hela vägen tillbaka till precis samma plats där jag befann mig. Hur lång tid som gått enligt klockan? Det hade jag ingen aning om.”
När LSD upptäcktes på 1950-talet tycktes det för forskare och läkare utgöra startpunkten för en psykologisk revolution. De psykedeliska substanserna föreföll inte bara kunna sprida ljus över medvetandets mysterier utan också ge lindring mot missbruk och psykiskt lidande. På 1960-talet ledde en omfattande spridning av LSD, ”magiska” svampar och andra psykedeliska substanser till en motreaktion och all forskning förbjöds. Men inte alla lät sig tystas.
Michael Pollan
Under senare år har forskningen gradvis återupptagits och vetenskapliga artiklar har publicerats om potentialen hos dessa medel. Kan dessa substanser, givna under kontrollerade former, bota depressioner och missbruk, lindra ångest i livets slutskede eller rentav förbättra människors liv? I den nyligen översatta boken Psykedelisk renässans ger sig den amerikanske journalistprofessorn Michael Pollan ut på en hisnande resa i de psykedeliska substansernas historia och praktik, möter den nya generation forskare som idag står i frontlinjen och tar del av neurovetenskapens senaste landvinningar.
Då man på 1990-talet med myndigheternas tillstånd åter började forska på psykedeliska substanser har nästan tusen försökspersoner blivit doserade och inte en enda allvarlig incident rapporterats. Att dessa substansers förmåga att ge oss tillgång till andra medvetandetillstånd kan ge specifika fördelar, vare sig de är terapeutiska, andliga eller kreativa.
Till skillnad från tunga droger som är vanebildande, toxiska och destruktiva är psykedeliska substanser som LSD och psilocybin (en svamp) praktiskt taget omöjliga att överdosera, och de är inte beroendeframkallande. Djur som provar dem en gång försöker inte ta dem en gång till, och ett upprepat bruk hos människor förtar dess verkan. Men det är framför allt en egenskap som kan intressera andligt sökande.
2006 publicerades en artikel av Roland Griffiths i Psychofarmacology där han skrev att psilocybin ”kan orsaka upplevelser av mystisk art som ger upphov till stark och varaktig meningsfullhet och andlig betydelse”, vilket vi sett i inledningen till denna artikel. En forskare säger:
»Om man går tillräckligt djupt eller tillräckligt långt ut i medvetandet stöter man på det heliga. Det är inget vi skapar; det är något som finns där ute och väntar på att bli upptäckt. Och det händer både troende och icke-troende. Och vare sig de orsakas av droger eller framkallas på andra sätt utgör de här erfarenheterna av mystiskt medvetande med all sannolikhet grunden för alla religioner.«
Författaren frågade en kvinnlig bekant med erfarenhet av psykedeliska substanser hur hon kunde vara säker på att hennes upplevelser var en genuin andlig erfarenhet och inte bara en drogframkallad upplevelse. ”Det är en irrelevant fråga”, svarade hon. ”Det här var något som uppenbarades för mig.” Detta brukar betraktas som en definition på en mystisk upplevelse. Många försökspersoner rankade sin psilocybinupplevelse som en av de mest meningsfulla erfarenheter de någonsin haft, jämförbara med deras första barns födelse eller en förälders död. Skaparen av Apple, Steve Jobs, sa ofta att hans experiment med LSD hade varit ett av de två eller tre viktigaste erfarenheterna i hans liv.
En terapeut som börjat använda psilocybin på sina cancerpatienter berättade.
Psilocybinsvampar
»Jag trodde att de första tio eller tjugo personerna var fejk − att de låtsades. De sa saker i stil med ›Jag inser att kärleken är den starkaste kraften i världen‹ eller ›Jag mötte min cancertumör, ett svart rökmoln‹. Människor reste tillbaka till tidigare stadier av sina liv och kom tillbaka med en helt ny syn på saker och ting, nya prioriteringar. Människor som tidigare haft en påtaglig rädsla för döden förlorade sin rädsla. Det faktum att en substans som man ger en enda gång kan ha en sådan effekt under så lång tid är ett resultat utan tidigare motstycke. Vi har aldrig sett något liknande inom psykiatrin.«
Forskare vid New York University har testat psilocybin som ett medel för att lindra den existentiella nöden hos cancerpatienter. En cancerpatient som var övertygad ateist beskrev sin upplevelse som att hon var ”omgiven av Guds kärlek”. Att hon ”inte hade en tillstymmelse till Gudstro” tycktes inte störa henne. Hon ryckte på axlarna och log: ”Finns det något annat sätt att uttrycka det på?” ”Nu vet jag att det finns en helt annan verklighet”, sa en annan försöksperson till en forskare några månader efter sin upplevelse. ”Jämfört med andra människor är det som att jag kan ett annat språk.”
När man vetenskapligt utvärderar en psykedelisk upplevelse söker man de sex kategorier som kännetecknar den mystiska erfarenheten:
En känsla av enhet
Överskridande av tid och rum, upplevelse av att stå utanför tiden
Intuitiv kunskap om själens odödlighet
Att vara en del av mänskligheten
Helighet; en djup känsla av salighet, glädje, frid, kärlek
Stora svårigheter att uttrycka upplevelsen i ord
Här en upptagning från 2015 i Texas där rad experter berättar om sin forskning om hur psilocybin påverkar medvetandet.
Vid University of Alabama använder man psilocybin i behandlingen av kokainberoende personer där de menar att den känsla av vördnad de upplever skulle kunna vara den psykologiska nyckel som förklarar de psykedeliska substansernas förmåga att förändra djupt rotade beteendemönster. Psykologen Peter Hendricks:
»Vi har nu ett farmakologiskt medel som kan framkalla starka upplevelser av vördnad. För en självupptagen beroende person kan det vara en lycksalig känsla att känna sig som en del av något större än dem själva, att åter känna ett samband med andra människor med den väv av sociala relationer som beroendet trasat sönder. Väldigt ofta kommer de till insikt om den skada de orsakar inte bara sig själva utan också närstående personer.«
Religionsvetaren Huston Smith menar att en andligt utvecklad varelse helt enkelt är en person med ”en stark känsla av alltings förbluffande mysterium”. En tro behöver inte komma in i bilden. Att befinna sig i en trädgård och känna vördnad eller förundran i närvaron av ett förbluffande mysterium, är kanske inget annat än ett återvinnande av ett förlorat perspektiv − kanske barnets perspektiv, vilket utvecklingspsykologen Alison Gopnik på Berkley bekräftar i en häpnadsväckande teori.
»Det lilla barnets medvetande är så olikt det vuxna medvetandet att det utgör ett eget mentalt rike från vilket vi blir utdrivna under den tidiga ungdomen. Finns det en väg tillbaka? Det närmaste vi som vuxna kan komma ett återbesök i det här främmande riket är kanske den psykedeliska resan.«
Albert Hofmann
Psilocybinsvampen användes redan flera tusen år före Kristus, bland annat i Mexiko, men var okänd för vetenskapen fram till 1950-talet då den identifierades av den schweiziske kemisten Albert Hofmann. Han upptäckte också LSD som även den ursprungligen härstammar från en svamp, nämligen mjöldryga.
Filosofen Aldous Huxley, som prövade på den psykedeliska drogen meskalin, menade att han fick åtkomst till existensdimensioner som vanligtvis bara mystiker upplevt. Han menade att denna värld finns där hela tiden men hålls under normala omständigheter utanför medvetandet av det vardagliga medvetandets ”spärrventil”, ett slags mentalt filter som bara släpper in ”en tunn rännil av den sortens medvetande” som vi behöver för att överleva. Meskalinet öppnade på vid gavel ”varseblivningens portar” och släppte in i vårt medvetande en glimt av oändligheten, som hela tiden är närvarande, bara vi hade förmågan att se.
Boken Psykedelisk renässans visar på verksamma terapier mot depressioner, dödsfruktan, alkoholism och narkotikamissbruk. Men också att det finns genomgripande andliga upplevelser bakom hörnet när lagstiftningen tillåter det.
♦ ♦ ♦ Jag blir alltid lika förvånad när någon jag känner flyttar till ”värmen” i Spanien, Portugal eller Thailand, även om jag vet att svensken har ett närmast neurotiskt förhållande till sol och värme. För att man inte gillar kylan på vintern emigrerar man och lämnar därmed våra fascinerande årstidsväxlingar för ett statiskt året-runt-klimat. Man uttrycker avsky för ”regn och rusk” och ser inget värde i höstmorgonens överraskning då hela landskapet blivit snövitt eller snöflingornas sakta dalande i ett tyst vinterlandskap vid juletid. För att inte tala om färgprakten på hösten, eller vårens förföriska löften.
Man vill ha värme alltid, kosta vad det kosta vill.
Men vänkretsen, betyder den ingenting? De sociala band man har till familj, grannar, egna barn (eftersom det oftast är äldre som flyttar utomlands)? Och den svenska naturen! Från de hisnande fjällmassiven i norr med sina vandringsleder, fjällsjöar och enastående friluftsliv till den oändliga variation landskapen söderut erbjuder.
Nej, sol och värme slår allt det där.
Och då snackar vi stark sol och värme kring 30-graderstrecket för jämnan där man får ransonera sin solexponering av hälsoskäl. I övrigt bad, billiga restauranger och språkförbistring. Man turistar naturligtvis i början och upptäcker spännande scenerier, men i längden är ju allt främmande.
Och är just det jag har så svårt att förstå.
Jag känner mig nämligen djupt besläktad med den svenska naturen som är en omistlig del av mitt väsen. Den är aldrig främmande oavsett var jag befinner mig i vårt land. Det är som som om den vore en del av min familjoch jag kan aldrig se mig mätt på den – de djupa skogarna, Skånes böljande slätter, Ölands särpräglade Allvar, åkrarna och ängarna med de röda stugorna man åker förbi med tåget. De trolska tjärnarna, rådjurens flykt över ängderna, solnedgångarna vid Höga kusten.
Jag får spatt efter bara en vecka utomlands trots vykortsvackra landskap. Spelar ingen roll, de känns främmande, jag har svårt att få ett förhållande till dem. Då jag såg öns annorlunda flora vid ett besök på Kanarieöarna i februari på 70-talet med kaktusar mitt i vintern i en ogästvänlig, torr terräng upplevde jag det som ett brutalt, nästan degenererat landskap. Det kändes främmande, jag kunde inte relatera till det. Jag återvände aldrig.
Det var ett avförtrollat landskap. Fjärran från den svenska naturmystiken, den rika, frodiga världen av växlande stämningar, gåtfullhet, ibland nästan paradisiskt hänförande. Det fanns inte alls här. Bara ett torrt, torftigt och mentalt ödsligt landskap på något sätt, helt renons på det väsensartade man finner i den svenska naturen med det besjälade vemod som uttrycks i den svenska folkmusiken och Benny Anderssons melodier.
Och känslan mellan ute och inne. Då man ”går ut” i ett sydligt land känns det som att gå in i ett varmare rum där man inte vädrat på länge. Man vill öppna fönstret och få in frisk luft.
Jag kan känna släktskap med Norges fantastiska fjordlandskap, Danmarks idylliska småbyar och Finlands djupa skogar med alla sjöarna. Jag hälsar gärna på. Men flytta ifrån Sverige – aldrig.
♦ ♦ ♦ En komplicerad fråga för antroposofer är självmord. Varför vi inkarnerar är dolt för oss, vad vi vet är att det i vårt andliga ursprung råder helt andra lagbundenheter än här på jorden. Vi kan inte känna till bevekelsegrunderna i den förfödsliga existensen där vårt karma för det kommande jordelivet formades. Då vi med vår begränsade jordiska omdömesbildning begår självmord ser vi inte de andliga konsekvenserna.
Det finns kanske de som menar att självmordet ingår i det personliga karmat, den personliga planritning som förberett vårt liv på jorden. Men som antroposofer vet vi samtidigt att Rudolf Steiner tog avstånd från självmord då han menar att dödsögonblicket har en oändligt stor betydelse.
I en artikel i Forum Antroposofi 1/2018 utvecklar den holländske läkaren Zoltàn Schermann detta tema utifrån sin klarseende förmåga. Många gånger då han suttit vid en dödsbädd har han kunnat se det andliga skeendet då döden inträffar.
»I det ögonblick då själen lämnar kroppen förändras eterkroppen. Den utvidgar sig så att den sträcker sig utanför den fysiska kroppen men behåller den mänskliga kroppens form. Ungefär där naveln är börjar eterkroppen att dra sig samman och likt en tråd strömmar den upp mot höjden.«
Enligt Steiner inträffar då det som många nära-döden-upplevelser många år senare berättat om, nämligen att det så kallade livspanoramat uppträder där den döde ser hela sitt liv i bilder och känslor. Allt det man varit med om finns intakt i ett minne i eterkroppen. Denna upplevelse pågår ungefär tre dagar, sen förlorar eterkroppen sin form och upplöses. Vid det laget har panoramat inpräglats i astralkroppen. Detta är normalfallet vid dödsfall.
Då Zoltàn Schermann själv assiterat vid självmord, som är tillåtet i Holland, ser han något annat. Efter att han injicerat barbituratet och curaren väntade han på dödsögonblicket.
»Men då sker någonting helt annat än jag hade förväntat mig. Istället för att eterkroppen löste sig sakta, så svällde eterkroppen upp. Med stor kraft böljade den fram och exploderade i otaliga bitar. Rummet var fyllt av otaliga lysande, glittrande och kringvirvlande bitar. Företeelsen varade bara några ögonblick, mindre än en minut, sedan löste allt upp sig och försvann.«
Man tror sig vara barmhärtig, säger Schermann, man hjälper någon som inte längre klarar av att bära sitt lidande, men vad händer egentligen? Människan blir katapulterad ut i kosmos utan en efter-döden-upplevelse, utan livspanorama och utan andligt ljus, eftersom hennes eterkropp exploderar.
Läkaren satt där fortfarande med sprutan i handen och var ”väldigt, väldigt förskräckt”. Han tror eterkroppens explosion har att göra med de dödande preparat han givit patienten, för han har aldrig sett något liknande på andra patienter som i slutskedet fått morfin, starka sömnmedel och liknande. Schermann tolkar sin upplevelse som att människor som utsätts för detta förfarande blir ”utslängda ur sitt karma och går vilse efter döden”.
Han tror att dödshjälp kommer bli allt vanligare, och att ”det enda som kan hjälpa är en utveckling av medvetandet”. Men det är lätt att säga tulipanaros. Vad gör vi som antroposofer om vi hamnar i en outhärdlig situation där självmord framstår som enda utvägen? Att medvetandet skall utvecklas kommer att ta lång tid. Kanske kan Schermanns berättelse hjälpa oss att hålla ut till ett naturligt avslut.
♦ ♦ ♦ »Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och dina ambitioner, din känsla av personlig identitet och din fria vilja, är faktiskt ingenting annat än beteendet hos en väldig mängd nervceller och deras medföljande molekyler.«
Francis Crick
Orden kommer från Francis Crick, känd som den förste som upptäckt DNA-strukturen. Formuleringen av vårt inre själv som en illusion är hans egen (eller hans nervcellers), men synsättet har länge varit förhärskande i den vetenskapliga världen, som tenderar att reducera verkligheten och människan som ett sammansatt väsen.
»Det är en viss människofientlig attityd som verkar förknippas med vetenskap: ett anspråk på att vetenskapen har vederlagt trosföreställningar som vi behöver för ett vanligt liv; att den visar att våra vardagliga inställningar är värdelösa på grund av att de är ovetenskapliga.«
Mary Midgley
Konsekvensen av detta påstående är att vårt inre själv så som vi upplever det, egentligen inte alls existerar. Frågan är inte längre ”tror du på Gud?”, utan ”tror du på dig själv?”. Dessa tankar uttalas i en bok av en av Englands mest välkända och respekterade filosofer, professor emerita Mary Midgley i boken med den talande titeln Är du en illusion? utgiven på Balder förlag.
En tänkare hävdar i New Scientist 2013 att ”mänsklig erfarenhet är ingenting annat än en utstuderad illusion.” En annan skriver ”ni har blivit lurade att tro att ni lever i nuet”, ytterligare en menar att ”ditt själv kan till och med luras att sväva i tomma luften utanför kroppen”. Medvetandet är uppenbarligen tillräckligt verkligt för att bli lurat, är inte det besynnerligt, frågar sig Mary Midgley. Självets existens bortförklaras samtidigt som det förutsätts. Medvetandet framställs som både bedragaren och den bedragna. Forskaren J. Westerhoff skriver i New Scientist 2013:
»Detta ställer vår vardagliga syn på oss själva inför en enorm utmaning, eftersom den tyder på att vi i en fundamental mening inte är verkliga. Istället kan vårt själv jämföras med en illusion – men utan att det finns någon som upplever illusionen.«
Men subjektiviteten är inte något ovidkommande, menar författaren, inte en skamlig hemlighet; det är erfarenhetens grundmaterial. Erfarenheten är det vi utgår ifrån, och det som varje krav på verifikation måste återvända till. Det är ett objektivt faktum i världen att våra egna erfarenheter – tänkandets subjektiva källor – i alla avseenden är lika nödvändiga som de objektiva, till exempel hjärnceller. Ditt medvetande är inte en valfri reservdel; det är DU, i egenskap av en tänkare, kännare och väljare snarare än enbart som ett fysiskt objekt.
»Tänkandet är faktiskt inte en isolerad verksamhet som utförs av några neuroner isolerade i en ensam hjärna. Det är en del av ett omfattande nätverk som sammanhänger med den värld som är dess ämnesområde. Tankens rötter och klängen finns överallt. Den tenderar att prägla allting eftersom den inte, som dualisterna har antagit, är en övernaturlig främmande substans som vår fysiska existens blivit påtvingad, utan ett organiskt element i livet, en aktivitet lika naturlig som att se eller äta.«
Att se medvetandet som en illusion kallas scientism, en doktrin som framställer naturvetenskapen som ett slags sol i intellektets kosmos som ser medvetandet bara som en förarglig planet, som med tur kanske slutligen helt och hållet kan uteslutas ur systemet. Företrädare för detta synsätt i Sverige är skeptikerföreningarna Vetenskap och folkbildning och Humanisterna.
»Scientismens misstag består inte i att överdrivet lovorda en form av kunskap utan i att skära loss den vetenskapliga kunskapsformen från allt övrigt tänkande, att behandla den som en segerherre som har gjort alla andra former av kunskap överflödiga.«
Richard Dawkins
Medvetandet påverkas av hjärnan, men också tvärtom. Hjärnans hippocampus hos en taxichaufför i London visade sig ha blivit större som ett resultat av memoreringen av stadskartan. Självaste Darwin trodde ”att liv och medvetande är djupt inetsade i kosmos uppbyggnad, kanske genom en skugglik, halvt anad livsprincip.”
Att den rabiata ateisten Richard Dawkins uttalande att universum innehåller ”i grunden ingen design, inget ändamål, inget ont och inget gott, ingenting utom en blind skoningslös likgiltighet”, sammanfattar scientismens grundhållning. Det är en teori som reducerar synen på en tillvaro som känns oändligt mycket större.
♦ ♦ ♦ Vad är meningen med livet? Framgång är naturligtvis centralt. Det ska vara bekvämt, och man ska vara lycklig. Så ska det ju vara, livets mening. De som upplever detta som ett torftigt meningsbegrepp får veta att de kan ”skapa sin egen mening”. En uppmaning som i sin naivitet visar på meningsförlusten i det moderna livet. En meningslös mening.
»Den särskilda känslan av att allt är slumpmässigt ligger som en grå filt över den sekulära moderniteten. I ett fragmentiserat avförtrollat samhälle längtar många efter något som får allt att hänga ihop, ett allomfattande system, något som binder samman jaget med världen.«
Detta skriver Anna Sundberg i boken Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister. Hon konverterade till islam och kom att gifta sig med en radikal islamist, läser jag i en recension av boken. Hon kom sedermera tillbaka till moderniteten i Sverige.
»När hon återvände till Halmstad för att föda barn betraktade hon villorna med deras kala trädgårdar och tomma gator. Allt det rena och välordnade svenska kändes smutsigt. I Afghanistan och Tjetjenien stred människor för sin tro, här var golfsäsongen över.«
Jag har ännu inte läst boken och försvarar verkligen inte hennes livsval men tycker att hennes upplevelse av det välordnade men tomma sekulariserade Sverige är intressant. En upplevelse hon uppenbarligen delar med många av dem som radikaliseras. I ett land där meningsförlusten är inbyggd i systemet återger radikaliseringen självrespekt och mening. Saker och ting är förutbestämda, det finns en mening med allt. Eller som hon upplevde det efter konverteringen: ”Hennes värld framstod nu som ödesmättad, genomsyrad av myter och magi.”
Orsakerna till att ungdomar dras till den destruktiva sekten IS är många. Småkriminella, arbetslösa, äventyrslystna, uttråkade får plötsligen en alternativ livsföring där deras medverkan efterfrågas. Där de respekteras, där de kan leva ut sin hedonism och där de dessutom utlovas ett paradis efter döden. Vad kan en gudlös, tom och meningslös välfärd sätta upp mot det?
Jag är verkligen ingen expert men tror att meningsförlustens roll i det sekulariserade samhället borde undersökas närmare då det gäller förklaringar på radikaliseringen.
♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«
Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.
Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.
Werner Heisenberg (1901-1976)
»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«
Nicola Tesla (1856-1943)
Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:
»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«
Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.
»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«
Max Planck (1858-1947)
Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”
Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.
Emanuel Swedenborg (1688-1772)
En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.
Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:
»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«
♦ ♦ ♦ En inititiationscermoni för in en person i ett tidigare oåtkomligt sammanhang. Det kallas också passagerit eller invigningsritual och handlar om en genomgripande psykologisk strukturförvandling då en person förändrar sin syn på existensen. Historiskt ägde detta rum i de gamla mysterieskolornaoch var förbehållet ett fåtal upplysta. Idag har miljoner genomgått denna invigning, även om formerna skiljer sig åt.
Det handlar naturligtvis om nära döden-upplevelser (NDU), där folk är på väg att dö men återvänder till livet. Många av dem kan då redogöra för sina upplevelser bortom tid och rum. Detta fenomen – som bara varit känt i knappt fyrtio år – har revolutionerat vår syn på tillvaron. Nu behöver man inte längre tro på religiösa utsagor om de yttersta tingen, nu kan man ta del av en uppsjö berättelser från människor som faktiskt besökt den andra världen. Varit där. Dessa spontan-invigningar är något nytt i världshistorien.
Raymond Moodys bok ”I dödens gränsland”, som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.
Förr fick man arrangera invigningar. Det skedde genom skenbegravningar i kryptor, kistor eller annat där kroppen var kvar medan själen färdades till andra världar. Schamaner försatte sig i trans för att uppnå det eftersökta tillståndet. Castanedas böcker handlar om indianernas invigningsriter i naturmysterier. Invigningens yttersta syfte är att vidga synen på tillvaron och det egna självet.
Den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders nära döden-upplevelse var livsavgörande. Från att som naturvetenskapligt skolad med en krass materialistisk syn vaknade han efter en veckas koma upp till en totalt ny upplevelse av tillvaron med en sällsynt övertygelsekraft. Han hade själv upplevt den andra världens realitet. Hans tidigare ytliga livssyn hade fördjupats och hans vetenskapliga övertygelse berikats.
»Jag har kommit fram till att den resa jag berättade om i Till himlen och tillbaka var ett slags modern invigning i mysteriet: en där jag likt en initierad dog för min gamla världsbild och föddes till en ny. Många går igenom olika varianter av samma sak som jag upplevde, andliga erfarenheter som förändrar dem. Det är nästan som om hela vår kultur kollektivt går igenom en initiationsrit.«
En direkt följd av denna upplevelse är att tillvaron får mening. Alexander berättar om professorn i psykologi vid universitetet i Berkeley vars dotter fått sin harpa stulen och övertygades om att anlita en fjärrskådare. Att en fullkomlig främling skulle kunna lokalisera något hon blivit av med stred mot all logik ansåg professorn. Ändå ringde hon fjärrskådaren som efter en liten stund kunde peka ut i vilket hus långt därifrån som harpan fanns. Det visade sig stämma. När hon körde hem med dotterns harpa tänkte hon: ”Det här förändrar allt”.
Man behöver inte gå igenom en nära-döden-upplevelse för att förändra sitt synsätt. Men Eben Alexander menar att de som faktiskt har upplevt en NDU är skyldiga att sprida budskapet. De förebådar en ny tid, detta handlar om de nya mysterierna, som antroposoferna skulle kalla det. För när vi kommer till himmelriket finns allt där, alla vackra landskap, vatten, skogar – allt finns där. Men det är ännu verkligare. Mindre solitt men mer intensivt – mer närvarande.
»Att få se den världen för ett ögonblick är att få sitt hjärta krossat, när minnet av hur verklig den är plötsligt sköljer över en. Men det är också att få sitt hjärta läkt, när man minns var man kommer ifrån, vad man är och vart man är på väg. Man får en glimt av världen utanför grottan, och förändras för alltid.«
Dessa världar är betydligt verkligare än vår dunkla, drömliknande, materialistiska tillvaro, menar Eben Alexander.
»När mystikerna säger att jordiska föremål inte är ”verkliga”, att de inte har någon grundläggande substans, förringar de inte dessa föremål utan visar dem i själva verket vördnad genom att betona var de kommer ifrån. Fysisk materia är de andliga världarnas barn; all verklighet i denna värld emanerar från de högre världarna.«
Eller som filosofen Huxley en gång sa: ”Världen är en illusion, men det är en illusion som vi måste ta på allvar, eftersom den är så verklig som möjligt.” Nästa krönika ska vi ta upp några ytterligare aspekter i Eben Alexanders bok.
♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.
Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.
Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.
Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna.
Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.
Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.
Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.
Men antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.
För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.
Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.
»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«
Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.
Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.
För man hejar naturligtvis på sitt eget lag. Johannes Ljungquist
♦ ♦ ♦ »Jag insåg snart att vad jag hade varit med om var en tekniskt sett oklanderlig nära-döden-upplevelse, kanske ett av de mest övertygande fallen av sitt slag i modern tid. Det som verkligen var av betydelse i mitt fall var inte vad som hände med mig personligen, utan den totala omöjligheten att ur medicinskt perspektiv hävda att alltsammans var inbillning.«
Eben Alexander
Orden är den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders som under en veckas koma hade en NDU som han beskrivit i boken Till himlen och tillbaka, som nu finns i pocket. Redan för drygt tre år sedan anmälde vi boken som då just kommit ut i USA och där väckt ett visst uppseende, inte minst för att han påstod sig ha bevis för ett liv efter detta.
Nu var det naturligtvis inte bevis i traditionellt vetenskaplig mening, snarare ett trovärdigt ifrågasättande av dogmen om hjärnan som tänkandets ursprung och förutsättning. Som expert kunde han (och hans kollegor) efteråt konstatera att hans omvälvande upplevelser inte kunde vara en produkt av hjärnaktivitet eftersom hjärnbarken var ur bruk, helt nedsläckt.
»Det var helt uteslutet att mina upplevelser, som hade varit på så sofistikerad visuell och ljudmässig nivå och därtill varit så djupt meningsfulla, skulle ha varit en produkt av reptildelen av min hjärna. (…) Angrips hjärnan av en dödlig bakteriell infektion som behandlas med starka mediciner kan vad som helst hända. Allt, vill säga, utom den ultraverkliga upplevelse som jag hade när jag låg i koma.«
Vad var det då hans ”hjärnfria” medvetande hade upplevt? En del finns beskrivet i krönikan länkad här ovan, men det som gjorde att hans upplevelse skiljer sig från alla andra NDU är att han inte hade den nu välkända tunnelupplevelsen, och han saknade identitet. Han visste inte vem han var, han hade inget minne av vad han kom ifrån eller att han hade en familj på jorden, inget livspanorama spelades upp inför honom.
Hans egen förklaring efteråt var att denna glömska gjorde det möjligt att till fullo tillgodogöra sig upplevelserna utan att invanda föreställningar och minnen stod i vägen. Han var bara ett medvetande som kom från ingenstans utan något förflutet och kunde därför acceptera allt som mötte honom.
»När jag befann mig utanför min kropp fick jag ta emot kunskap om universums väsen och struktur som med råge överskred mitt förstånd. Men jag kunde ta emot den i alla fall, eftersom jag inte längre hade något jordiskt att tänka på. Nu när jag är tillbaka i världen och är varse min kroppsliga identitet, har denna utomjordiska kunskap återigen täckts över. Samtidigt finns den fortfarande där. Jag kan känna den i varje stund. Det kommer att ta flera år för den att bära frukt i denna jordiska omgivning. Det kommer, annorlunda uttryckt, att ta flera år för mig att med min dödliga hjärna förstå det som jag förstod direkt och utan problem i de hjärnfria världarna bortom vår.«
Han fick förklaringar till ”mörk energi” och ”mörk materia” och insikter i de mer avancerade aspekterna av universums struktur, kunskaper han här och nu inte längre förmår förklara. Det var som om han fick en försmak av en annan sorts kunskap, en större kunskap som i framtiden kommer att bli tillgänglig för fler. När han var i detta tillstånd räckte det med att en fråga uppstod för att den omedelbart skulle bli besvarad, ”svaret dök upp som en blomma alldeles intill frågan”. I det tillståndet besvarades alla frågor.
»Och svaren var inte bara ja eller nej. De var som stora begreppsliga byggnadsverk, svindlande strukturer av levande tankar lika invecklade som städer. Det var idéer så vidsträckta att det skulle ha tagit mig hela livet att orientera mig i dem om jag hade varit hänvisad till mitt jordiska förnuft.«
Eben Alexander menar att vårt tänkande är ”pre-fysiskt”, ett tänkande-bakom-tänkandet som är ansvarigt för alla de verkligt avgörande val vi gör i livet.
»Det bygger inte på linjära slutledningar utan rör sig snabbt som blixten, gör kopplingar på flera nivåer samtidigt och för dem samman. Jämfört med denna fria, inre intelligens är vårt vanliga tänkande hopplöst långsamt och trubbigt.«
Det som orsakade Alexanders koma var en elakartad hjärnhinneinflammation orsakad av E.coli-bakterier. De fåtal som överlever ett så allvarligt tillstånd kräver som regel omvårdnad dygnet runt resten av livet. I den medicinska studie som hans fall hade blivit utgjorde han själv hela det statistiska urvalet. Det fanns ingen annan att jämföra med för läkarna.
Då han efter sin sjukdomstid hade skrivit ned sin berättelse gick han igenom det omfattande material som nära-döden-upplevelser utgör och blev chockerad över de ”vetenskapliga” förklaringarnas uppenbara ytlighet. Samtidigt insåg han att han själv före sin NDU hade betraktat fenomenet lika ytligt. Mot detta stod nu hans egen upplevelse.
»Allting – den kusliga skärpan i mina syner, mina tankars klarhet som ett rent intellektuellt flöde – tydde på högre hjärnfunktioner, inte lägre. Men de mer avancerade delarna av min hjärna hade inte varit i bruk vid tidpunkten ifråga.«
Eben Alexander menar att det han varit med om var vetenskap i sin eminentaste mening då den byggde på ”det sannaste och mest sofistikerade forskningsverktyget vi har: medvetandet självt”. Och, menar Alexander, är medvetandet det största mysterium vetenskapen står inför – vare sig man inser det eller inte. ”Vi är alla mer bekanta med medvetandet än vi är med något annat, och ändå vet vi långt mer om resten av universum än vi vet om hur medvetandet fungerar. Det är så nära oss själva att det nästan alltid är bortom vår fattningsförmåga.”
»Medvetandet är till och med verkligare än resten av den fysiska tillvaron, och sannolikt grunden för allt som finns. Men ingen av dessa insikter har fått något genomslag i vetenskapens världsåskådning. Många forskare försöker visserligen integrera dem, men det finns ännu ingen ”teori om allting” som kan kombinera kvantmekanikens lagar med relativitetsteorin på ett sätt som också inbegriper medvetandet.«
Medvetandet, menar Alexander är ”den enskilt största entiteten” i hela tillvaron. ”Fokuseringen på ständiga framsteg inom vetenskap och teknik har lämnat många av oss relativt sett fattiga på mening och glädje i livet, och berövat oss förståelsen av hur våra liv passar in i tillvarons större, eviga perspektiv.”
»Bakom vårt hus fanns det en brant, skrovlig bergvägg, som hade sprängts ut för att ge plats för 7-våningshuset. Jag älskade att klättra på bergssidan, som var nästan lodrät. Så en dag när jag var i sjuårsåldern och hade klättrat ganska högt, jag var väl på motsvarande husets tredje våning, lossnade plötsligt den stenflisa som jag höll i från bergväggen just när jag med andra handen sökte nytt grepp. Jag famlade förgäves efter ett nytt grepp, insåg att jag borde hoppa, men kunde inte förmå mig utan höll kvar stödet för mina tår medan kroppen pendlade ut baklänges och jag började falla med huvudet före. Jag förstod att jag skulle dö.
2006 publicerades en artikel av Roland Griffiths i Psychofarmacology där han skrev att psilocybin ”kan orsaka upplevelser av mystisk art som ger upphov till stark och varaktig meningsfullhet och andlig betydelse”, vilket vi sett i inledningen till denna artikel. En forskare säger:
Men vänkretsen, betyder den ingenting? De sociala band man har till familj, grannar, egna barn (eftersom det oftast är äldre som flyttar utomlands)? Och den svenska naturen! Från de hisnande fjällmassiven i norr med sina vandringsleder, fjällsjöar och enastående friluftsliv till den oändliga variation landskapen söderut erbjuder.
