Man kan inte moralisera över en människas egenart
Det här var jag,
en sparv
Jag gjorde mitt bästa;
farväl.
♦ ♦ ♦ Denna anspråkslösa summering av ett liv drabbade mig då jag ögnade igenom nekrologerna i morgontidningen. I sin avskalade insiktsfullhet är den djupt gripande. Den fick mig att fundera. Jag frågade mig – har jag gjort mitt bästa i livet? Gör vi alla vårt bästa?
Jag kanske kunde ha gjort bättre ifrån mig. Det är så mycket jag borde ha gått in i mer helhjärtat. Jag borde ha satsat mer, varit mer orädd, kunnat höja mig över min egen bekvämlighet och åstadkomma något viktigt. Offrat mig och inte räddhågset stått på avstånd och iakttagit då andra gjorde det jag själv borde ha gjort.
Självkritiken är ofta skoningslös.
Fast med den inställningen skulle inget människoliv vara godkänt i dödsannonserna. För är det inte så att man gör så gott man kan utifrån sin egenart? Ett liv kan bara bedömas utifrån de begränsningar man har. Man kan visserligen tycka att någon – eller man själv – borde ha gjort mer av sin begåvning, eller inte fallit offer för det ena eller andra, gått den smala vägen istället för den breda.
Men man kan inte moralisera över en människas egenart. Den bara är. Liksom inkarnationen – den är oss given. Och även om många drömmer om att göra livet till en success story, handlar det i realiteten snarare om att gå igenom ofta avsevärda svårigheter. Och där kan man inte göra annat än sitt bästa utifrån de givna förutsättningarna.
Misslyckandena är bara en annan nivå. Att drabbas av svåra omständigheter ger andra premisser än de flesta är vana vid. Men även där gör man det bästa av situationen. Man kämpar i lidandet. Man får värdefulla erfarenheter.
Nekrologerna i tidningarna är fascinerande. Här summerar de nära vännerna en livsgärning med kärlek i blick. Har man någonsin sett en dödsruna med en dömande attityd? Respekt och aktning för en människas egenart och livsgärning är regeln. Och tacksamhet för att ha varit en i vänkretsen. Man känner sig privilegierad att ha känt vederbörande.
Man har betytt något för andra. Det är alltid så. Vi behöver varandra, bryr oss om nära och kära. Vi inspirerar varandra. I självkritiken inser man ofta inte betydelsen man har i andras ögon.
”Han var en sån som bara en mor kan älska” är ett uttryck för en illa omtyckt människa. Fast de som uppfattas som onda ser sig knappast själva som onda. Det finns alltid orsaker. Alla strävar på sitt eget sätt.
Så jag tror att vi alla gör vårt bästa när man ser livet som en totalitet. Det är därför de korta stroferna här ovan har en så stor giltighet.
Johannes Ljungquist
No comments yet.