Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Mänskliga rättigheter är en skymf mot radikal islam. Att piska någon enligt sharialagen är helt i sin ordning enligt många muslimer. ”Sverige provocerar inte bara Saudiarabien, utan muslimer över hela världen eftersom kungadömet Saudiarabien följer sharialagarna”, säjer en arabisk expert, med anledning av utrikesministerns protest i saken nyligen. Att det inte var hennes mening att kritisera islam spelar knappast någon roll. Denna kollision mellan två världsbilder visar hur omöjlig fundamentalistisk islam är i ett modernt samhälle.

Islam är ett motsägelsefullt fenomen. Om det vore så enkelt att det bara handlade om en religion som andra. Men det rör sig snarare om ett förmedeltida tankeklimat där politik, sociala påbud och lagstiftning har religiös status. Där Gud bestämmer allt. Tänka fritt? Glöm det. Eftersom detta religiösa system stannat kvar i 600-talet vet man inte vad tankefrihet är. Än mindre demokrati. Det gäller att lyda en högre makts order. Osjälvständighet är premierad.

Då islam för några decennier sedan införlivades med det svenska kulturklimatet var det denna bild som trädde fram. Den var chockerande. Media byggde på genom rapporter om hemska övergrepp på mänskliga rättigheter i länder där sharialagar råder.

Det var tydligt att islam långtifrån bara var en religion, snarare en sorts mental fornlämning som saknar förståelse för den moderna tiden. Dessutom krävde man respekt för sin världsåskådning. Även av de som inte förstod varför. Själva respekterade de islamistiska bakåtsträvarna inga andra religioner eller sekulära uppfattningar. Detta klargjordes i media med önskvärd tydlighet.

De politiskt korrekta i landet  gav dessvärre ingen hjälp till nyansering. De förnekade mediabilden. Genom att beskäftigt brännmärka all kritik av islam bidrog de istället till en polarisering. Kritiker bestraffades med hån och offentlig vanära. Islam är bara en religion bland andra var budskapet – en kärlekens religion. De som säger något annat är islamofober. Länge utgjorde detta diktat den mentala järnridå som omöjliggjorde öppenhet och debatt kring det nya religiösa systemet.

Trots järnridån framkom småningom mer sansade förhållningssätt. En majoritet av muslimerna i vårt land visade sig vara ”vanligt” religiösa, eller till och med sekulära. Men uppenbart är att skräckbilden av islam stannat kvar hos många – för även om de flesta muslimer i väst har integrerats in i ett demokratiskt synsätt är det en extremistisk minoritet som fortfarande dominerar rapporteringen i media.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Först i dagarna kom en omdömesgill kommentar (i SvD 9 mars) från Per Wästberg, en av våra stora författare.

»I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell.«

Detta är en kommentar som i all sin enkelhet ställer skåpet där det ska stå. Äntligen. Hade detta varit ett allmänt synsätt hos etablissemanget från början hade mycket lidande kunnat undvikas. Men regeringen däremot fortsätter på den inslagna vägen. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar.

Den mediarapportering som skrämmer folk förnekas av samhällsföreträdare. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att tala om, problemet är istället de som är rädda för den. För Mattias och Jan är islamofobin det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

För att få synpunkter på integration bjuder regeringen in muslimska organisationer till samråd, vilket får en djupt troende muslim att reagera. Zulmay Afzali skriver i SvD 15.3.15 att han inte vill företrädas av muslimska organisationer med för honom diskutabla synsätt.

»De flesta av oss muslimer som har fått en fristad i Sverige vill bidra i vårt nya hemland efter våra förmågor och kunskaper. De flesta av oss vill inte representeras av mer eller mindre slumpmässigt utvalda muslimer utan behandlas som jämlikar och medlemmar av det svenska samhället. På samma villkor som alla andra.«

En muslim som vill betraktas som vem som helst. Han är naturligtvis inte ensam, det är sådana som han som gör att man liksom Per Wästberg kan hoppas att islam så småningom kan stiga ned från sina höga hästar och ta sin plats som en bland andra religioner i vårt land. Varken mer eller mindre.

                                                                                                             Johannes Ljungquist