Har antroposoferna förstått antroposofin?
♦ ♦ ♦ Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort?
Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet. Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera.
Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.
Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.
Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.
Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.
Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.
Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.
Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.
En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.
Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.
Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.
Johannes Ljungquist
Johannes,
Naturligtvis är det en tulpanros, annars hade den väl blommat för länge sedan. Men vad jag egentligen sade var ju inte att allt det där skulle ”införas”, utan att man behöver en dialog om vad antroposfin egentligen är, vad som är relevanta områden att syssla med, samt vilka olika ambitionsnivåer som finns. Samt att sedan presentera detta för omvärlden, på en websida eller annat lämpligt sätt.
Vad tycker du själv? Jag får intrycket av att du hoppas på inkommande starka ledare / individer som kan arbeta vidare med och förädla det persongalleri som redan finns, snarare än att försöka vända upp och ner på det hela med nya radikala idéer? Även om dessa ideer egentligen inte är några konstigheter (t.ex det jag skrev om ovan).
//RB
@RB
Jag trodde att vad jag tyckte i denna fråga var helt klar – jag har utarbetat mina synpunkter i detalj i en rad krönikor som du kan ta del av genom att klicka på ”Om antroposofi” här till höger.
”Man behöver en dialog om vad antroposfin egentligen är, vad som är relevanta områden att syssla med, samt vilka olika ambitionsnivåer som finns. Samt att sedan presentera detta för omvärlden, på en websida eller annat lämpligt sätt”, som du skriver. Jag håller helt med dej. Men detta görs inte! Jag tror att min frustration över detta också är rätt tydlig.
Johannes,du har satt igång en rullning av goda tankar! Nej,Forum för Antroposofi skall ju va ett meddelandeskrift och icke ett levande forum med plats för diskussioner och samtal.Man har hatt det på känn,och avtsått från kommentarer och inlagor.Vad kan man så utläsa av detta samtal? Att det finns en oerhörd vilja och kärlek till förändring,omstrukturering av den nuvarande rörelsen.Det fattas en öppning,en dag,en tid,ett avtal.Får man inte det till genom dom traditionella kanalerna,läs:sällskapet,får man skapa sin egen.Men då blir man sekterist.Nej,vi får göra som Arne & co gjorde på 50-talet;röra om i dom befintliga grytorna!
Du har satt sakerna i rullnng.Det är bra. Det är en sak att göra nu,-röra ordentligt om i dom befintliga grytorna!Eller bli sekterist.Det fattas et avtal,ett datum,en tid.
Nu har jag läst alla inlägg och känt igen mig och rörts om. Jag måste säga att jag utan att vara insatt tycker att AK tycks företräda en impuls som är upplivande. Jag blev väldigt intresserad av densammes ”organisationskultur”. Det lät som något som omedelbart skulle kunna befria åtminstone mig ur min antroposofiska handlingsförlamning. Om ett sådant förslag av tillräckligt många skulle anses önskvärt vore det väl bara att samla sig till en gemensam ”offentligt” uttalad proposition. Skulle eventuell ledning inte lyssna, bleve missförhållandena uppenbara och konsekvenserna oundvikliga. Eller, jag kanske lever i det blå? Förmodligen.
Impuls – Känsla
Delaktighet – tillhöra
Otydlighet i målet – splittrat vi
Först vill jag säga tack för en fantastisk blogg. Du ventilerar på ett sätt som känns uppfriskande och bjuder in till eftertanke. Du fångar på ett bra sätt att vi som människor behöver impuls. En impuls som vilar på en stark känsla och en stark förståelse och slutligen en förståelse varifrån dessa känslor och tankar kommer ifrån. Ett ord att minnas IMPULS. Att ha den inom sig är en välsignelse, att ha den i närheten hos någon annan är också en välsignelse, att veta var man kan finna impulsen är också en välsignelse.
Utan impuls är det, precis som du säger ett handlande utan impuls. Vi gör som vi brukar. Ingen utveckling. Ingen impuls.
Delaktighet – tillhörighet. Ett starkt behov hos en människa. Lika starkt som alla andra basbehov. Får vi inte tillhöra är det som att törsta efter vatten eller hungra efter mat. Vi känner oss tomma och hungrar. Människan vill tillhöra. Arne förstod det så han bjöd in. Utan gemenskap inget vi. Utan riktlinjer – inget mål. Inget mål – inget vi.
Jag hoppas att du, Johannes, nu skjuter startskottet för att något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner det inom mig som en eld. Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig och att vi alla i någon mening ropar efter det. En fantastisk känsla.
Ett skifte är vid handen och jag hoppas att vi alla nu spinner in allt vi samlat på oss i kokongen och startar det arbete som gör att vi så småningom kommer att komma ut som transformerade larver.
Vi skall som så många andra fälla ut våra vingar och precis som Steiner peka mot målet. Steiner och alla andra andliga ledare är inte själva målen. De tolkar målet (visionerar)pekar mot målet och erbjuder verktyg och övningar som hjälper oss framåt. Steiner byggde sin kunskap på sin tids vetenskap och framsteg. Vi bygger vår kunskap på dagens kunskap och framsteg. Det är dags för oss att sammanfatta, samla oss, bjuda in och börja arbetet.
Jag känner, fast jag inte är en antroposof i den gamla skolan kanske inte ens en antroposof i den nya skolan, som människa, impulsen att transformera, förnya, tillhöra, skapa ett vi genom att formulera målen. Diskutera hur och sen börja ett synkroniserat arbete för att tolka och peka vidare.
Jag ser att Ytterjärna format impulsen och skickat den ut i samhället. Samhället har trängt in i Ytterjärna med sin business as usual. Ytterjärna har nu blivit samhället och samhället har blivit impulsen. Impulsen för alla inte bara några få. En impuls är just en förnyelse för alla människor. En förnyelse som kräver mod och mycket kreativitet. Vi står där i Ytterjärna som samhället, frukten av all kreativitet, formen i vilken vi verkar. Vill vi vara en impuls eller en form? Vi behöver modet att släppa taget om formen. Äta oss ut ur kokongen och med darrande steg klättra ut för att torka våra vingar.
Konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är väl just ett uttryck för samhällsbärandet men inte nyskapandet. Samhällsbärarna är beroende av nyskaparna eftersom samhället är en form som ständigt måste förnyas för att inte rasa samman.
Jag ser att vi idag är mogna för att dela ledarskapet. Diktaturerna faller. Ledarna störtas. Vi visar en längtan efter konsensus, ett delat mål, ett Vi. En förståelse som gör att vi alla kan axla ledarskapet. För det krävs konsensus, transparans, inbjudan och att släppa de fördelar som skadar andra. Har vi som mål att tillfredsställa alla människors basbehov i första hand och inte tömma jordens resurser för egen vinning hägrar något helt fantastiskt i fjärran. Att komma närmare det gudomliga målet som ännu är okänt för oss. Vi kan ana det genom att uppfylla varandras basbehov, Vi kan ana det genom att vara arkeologer i vår historia men vi har ännu inte en klar bild av vad vårt medvetande här på jorden har för mening.
Problemet är som jag ser det att vi inte lyckas formulera människan egenart. Antroposofin är en tolkning av det. En tolkning bland många andra. Vår uppgift är att tolka människans egenart inte antroposofins egenart. Antroposofin kan hjälpa oss men är inte målet i sig. Att vara antroposof innebär inte att vara människa. Det innebär att utveckla människan i sig själv. Att vara människa är något mycket större. Att bli antroposof är en bit på vägen.
Otydlighet är bra men bara som uttryck. Otydlighet i målet skapar förvirring, splittring och inget vi.
Antroposofin är en väg till människokännedom precis som alla andra försök att tolka vad människan är, och vad hennes mål är. Antroposofin passar en viss sorts människor. Människor vi vill vara med, samla och utforska målet tillsammans med. Vi kan som antroposofer forma oss själva mot att bli mer människor. Som jag tidigare sagt, har människor basbehov. Basbehov som om uppfyllda är en kränkning mot oss själv och andra människor.
Uppfyller du inte dina basbehov så kränker du människan i dig själv. Kränker du din medmänniskan basbehov så kränker du människan i någon annan. Uppgåendet i egot kan vara en förfärlig sak när det kolliderar med dina egna eller andras basbehov. Basbehov som alla kan förstå, som vi alla har gemensamt.
Det är fritt för var och en att verka på vilken nivå som helst som antroposof precis som vi kan vara en läkare på högre eller lägre nivåer. En läkare verkar för människor som har svårigheter med sina behov. En läkare med stor kunskap kan tillfredsställa fler behov. En läkare med mindre kunskap kan tillfredsställa färre behov.
Som antroposof kan du vara mer eller mindre insatt i kunskapen. Ju större kunskap desto större förmåga att hjälpa dig själv och andra. För det är ju vad livet går ut på, att hjälpa sig själv och andra att bli människor. Utmärkande för människan är hennes behov. Där basbehoven bara är grunden för allt hon behöver.
Den som blir läkare för att vifta med sin titel är ingen människa. Hon är en titel. Den som är läkare och låser in sig tillsammans med andra läkare för ett utveckla läkarvetenskapen är i bästa fall forskare som utvecklar något nytt. I sämsta fall ett uttryck för ömsesidig beundran och titelviftning, som inte tillfredsställer människans behov utan människors egon.
Målet och vi:et tycks vara en ickefråga. Varför skall vi utveckla oss när vi redan är perfekta människor. Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.
Den kreativa människan uppskattas sällan i sitt nu. Hon får ofta uppskattning efteråt. När vi andra kommit ifatt. Antroposofin är inför samhället en kreativ rörelse som aldrig får kämpa för att bli omtyckt och accepterad. Hon skall alltid kämpa för människan vad samhället än tycker om saken. Så uppstår impulsen. SÅ uppstår antroposofins värde. Därför måste vi ligga avsides för att slippa den dagliga kritiken ”att det går inte” ”så kan man inte göra”. Vi behöver avskildheten för att växa precis som fostret behöver livmodern. Låt oss vända oss bort och inåt. Samla oss som ett vi. Fråga oss vad vi som människor behöver. När vi hittar ett svar formar vi målet, tar reda på hur, formulerar ett tidsspann och startar upp rörelsen igen.
Rättelse
Basbehov som om inte uppfyllda är en kränkning mot oss själv och andra människor.
@Michel
Hej Michel, roligt att du gillar bloggen. Din kommentar andas optimism: ”Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig…”.
Men också en mer behärskad iakttagelse av vad som faktiskt föreligger idag: ”Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.”
I övrigt funderar du kring vad som borde göras. Men att jag kunde vara den som sätter igång en process av förnyelse i Ytterjärna är nog få som tror – inte jag i alla fall. Mina krönikor om sällskapet och den antroposofiska rörelsen är nog snarare ett bevis på motsatsen och där ligger också min invändning till din optimism.
Den antroposofiska rörelsen har sett sina bästa dagar – inte minst sällskapet. Alla tecken tyder på det. Jag har inte sett något symptom som skulle visa på motsatsen. Och bara det faktum att detta inte diskuteras visar något ännu mer alarmerande: avsaknaden av krismedvetande. En diagnos är det nödvändiga första steget för att inleda en förnyelseprocess.
Att jag startade Mummel i kön var för att inför mina antroposofvänner formulera hur jag upplevde problemen i rörelsen. Ingen annan har gjort det vad jag vet. En del har liksom du kommenterat dessa texter. Men regelrätta diskussioner om vägval har varit få och hur som helst aldrig lockat fram företrädare för rörelsen eller styrelsen.
Och detta är något mycket typiskt för rörelsen, åtminstone i Sverige. Man låtsas som om det regnar, som om dessa krönikor inte existerar. Och därför slipper man ta tag i detta berg av problem.
Detta är ingen överraskning för mig. Det primära för mig har hela tiden varit att problematiken måste formuleras – av mig eller någon annan. Jag menar att det är viktigt på lång sikt. Och jag vet att många antroposofer har läst texterna. Det är det viktiga.
Hej, Johannes, du är tydligen fortfarande verksam. Trevligt att se.
Vad beror det på att teosoferna aldrig nämnt (vad jag kunnat se) den stora betydligt äldre amerikanska rörelsen New Thought? Den uppsod med Qimby c 1830 – men ingen teosof låssas om deras mångahanda rön som ligger i direkt linje med övrigt som teosofer skrivit och upptäckt. Varför brådade teosoferna inbördes och kallar sig för andliga? Det är ju knäppt. Sen sparkar AB Steiner, som sen sitter och surar på sin kant och låssas som om andra inte ens finns, som Martinus, Gurdjeff, Ouspensky, Brunton och massor och massor av andra som ligger nära sanningen om livet. Hur är din syn på det? Vore det inte bättre då att skita i olika föreställningar människan ändå inte kan objektivt konstatera och i stället gå in för att leva väl i den fysiska världen? Där vill jag bidra med den objektiva rättsgrunden och ändå använda metafysiken i dom hänseenden man kan pröva om den ger positiva effekter. Ok, slut här. Må väl, Johan.
@Johan Hultman
Hej på dej Johan. Long time no see. Din fråga ter sig för mig lite kryptisk. Kanske det beror på ditt lite mer akademiska förhållningssätt jämfört med mig. Att ”skita i olika föreställningar om människan” kan du och vem som helst göra om de vill. För mej har den antroposofiska världsbilden räddat livet. Sen säger jag inte att det är den enda alena saliggörande åskådningen. Det är väl en fråga om läggning antar jag. Men jag är ju inte okritisk till den antroposofiska rörelsen och Antroposofiska sällskapet som du kan se under kategorin ”Om antroposofi” här till höger. Sällskapet har jag tappat tron på, och det är väl vackert så antar jag. Take care!
Johannes
Det var tänkt att skriva ett mail. Men bloggar är underliga, diffusa och saknar rejäla riktlinjer, blir subjektiva. Det går sällan att veta om det man skriver hamnar rätt eller fel. Var inte avsett som ett offentligt svar.
Nu får jag finna mig i det. Avsikten var att ta upp kontakten igen, om du vill, men också att dryfta samhällsproblemet, det jag löst med den objektiva rättsgrunden. Steiner är den ende metafysiker som ställt fram en samhällslära och som fysiskt, ekonomiskt, socialt osv visat sig hålla för att bygga fungerande samhällen på. Varför bråkade då teosofer inbördes och varför bråkade Besant och Steiner? I dag vimlar världen av sekter som bråkar inbördes. Det kan man inte lösa med mindre man kan skilja på subjektivt och objektivt. Men det vill dom flesta inte.
Jag läste en gång allmänna kursen vid Järna som du kanske minns. Jag blev aldrig särskilt intresserad av Steiner annat än som ytterligare en märklig man. Hans praktik finner jag än i dag intressant, men inte hans subjektiva andligheter, som är lika konstiga som alla andras andligheter. Där fann jag bättre grund inom teosoferna, särskilt Leadbeater och modernare Laurency, fastän dessa likväl är svårt neurotiska, som dom flesta människor tvingas bli i en defekt samhällsteknik som vår.
Möjligen är din blogg avsedd endast för inbördes kritik. Jag intresserar mig för Steiner som sahällsfenomen. Teosoferna dog ju ut med Leadbeater och Besant (1933, 1934). Steiner dog 1925, men antroposofin levde vidare märkligt nog. I vaga ordalag ger den en viss livsmening, det kan jag möjligen förstå. Men med Steiner kan man inte lösa samhällsproblemet. Det måste vi göra själva. Frågan är då om steinerister är intresserade av att delta i det arbetet – som dock är nödvändigt för alla på Jorden boende./Johan.
@Johan Hultman
Hej igen. Jag startade min blogg för tre år sedan för att torgföra tankar som engagerade mig, aspekter som inte tidigare framförts. Detta gällde främst Antroposofiska sällskapet och den antroposofiska rörelsen där det varit mycket lågt i tak. Jag menar att de alternativa tankar än de officiella är oerhört viktiga. Men även andra ämnesområden som du kan se.
De problem du här ovan skisserar förstår jag nog inte. Varför företrädare för olika idériktningar har bråkat intresserar mig föga, liksom ifrågasättanden av Steiners utsagor om andliga ting. Det får du diskutera med likasinnade.
Sen kan jag inte uttala mig om intresse finns hos ”steinerister” att delta i att ”lösa samhällsproblemet”. Du får väl fråga dem.
Antingen är man väl en del av samhället eller inte. Om man är född i världen så är man. Det är en objektiv sanning. Alla är väl födda? Man föds inte av andliga ting, utan av sk knull. Men människor vill tydligen inte veta det. Om du inte förstår problemen av metafysik så kan inte jag hjälpa det. Din blogg är offentlig och då deltar jag i den. Om du vill vara privat så accepterar jag det. Men då får du inte lägga ut dina åsikter offentligt. Då kan man få svar.
Steiner är inte hela sanningen. Det krävs för att få perspektiv att man läser in alla metafysiker: Blavatsky, Sinnett, Besant, Leadbeater, Alice A Bailey, Martinus, Gurdjeff, Ouspeski, Brunton och så vidare. Stirrar man bara på en enda av alla dessa som konkurrerar om sanningen så fås inget perspektiv heller. Om ni antroposofer inte ens ids sätta er in i vad Steiner gjorde är det ju kört. Det är inte lätt att veta vad han tyckte, det medger jag gärna. Men en sak visste han. Han kunde arbeta.
Om man ska bygga hus så krävs att man kan bygga hus, för att vara lite rolig. Steiner byggde efter branden i Goeteanum 1920 eller vad det nu var, ett nytt betonghus. Det blev inte särskilt vackert. Men det höll. Det beror på att Steiner var praktiker bortsett från att han var mystiker. Han skrev en skrift, Den sociala frågan och tregreningen, en bok som jag efterfrågat i 30 år och som ingen av er ens ids frågat efter. Vad står det i den boken? Den finns inte. Jag har frågat efter den i alla dessa år, men ingen hos er har svarat.
Ni finns – som allt annat i universum. Frågan är då varför vissa företeelser har mer rätt än andra att finnas. Steiner svarade aldrig på det. Han inte ens iddes svara på varför han blev avskedad av Annie Besant. Ni inom steineristerna har byggt ett samhälle och det är det enda i världen som fungerar i dag vad gäller ekonomi och arbete på metafysiska grunder. Ni finns inom alla länder runt Jorden. Inte då underligt om ni är avskydda. Men Frans Carlgrens förklaringar på era företeelser räcker inte för oss som står utanför era trosföreställningar. Hur står ni till oss – alla vi som inte tror på Steiner? Det verkar ju som om ni inte ens trodde att vi har rätt att existera. För att vi inte tror på Steiner./Johan.
@Johan Hultman
OK Johan. Jag ska svara så gott jag kan. I ditt första inlägg skriver du:
”Sen sparkar AB Steiner, som sen sitter och surar på sin kant och låssas som om andra inte ens finns, som Martinus, Gurdjeff, Ouspensky, Brunton och massor och massor av andra som ligger nära sanningen om livet. Hur är din syn på det? Vore det inte bättre då att skita i olika föreställningar människan ändå inte kan objektivt konstatera och i stället gå in för att leva väl i den fysiska världen?”
Antroposofer är självtillräckliga. Antroposofin är så omfattande att få förmår läsa in sig på andra läror. Du antyder att detta är klandervärt. Som om man inte kan bilda sig en hållbar livssyn utan att först vara grundligt religionshistoriskt orienterad. Jag håller inte med dig, speciellt då din uppfattning ändå hamnar i att det är bättre ”att skita i” uppfattningen om en andlig värld.
”Men med Steiner kan man inte lösa samhällsproblemet. Det måste vi göra själva. Frågan är då om steinerister är intresserade av att delta i det arbetet – som dock är nödvändigt för alla på Jorden boende.”
Vem anser sig kunna ”lösa samhällsproblem”? Jag trodde i mitt ungdomliga oförstånd att jag skulle kunna bidra när jag fick tag på tregreningsidén. Det visade sig inte vara så lätt som jag trodde. Jag delade denna förhoppning med flera. Idag ser jag tregreningen som en av många samhällsutopier – vackert tänkt. Kanske nån gång i en avlägsen framtid att den kan bli verklighet, vad vet jag. Sen har jag inte en aning om hur många som fortfarande tror sig kunna ”lösa samhällsproblemen”. Sen ska du veta att begreppet ”steinerister” i våra sammanhang innebär antroposofiska fundamentalister. Uppfattas som ett skällsord. Skulle föreslå att du använder det gamla vanliga begreppet antroposof.
”Den sociala frågan och tregreningen, en bok som jag efterfrågat i 30 år och som ingen av er ens ids frågat efter. Vad står det i den boken? Den finns inte. Jag har frågat efter den i alla dessa år, men ingen hos er har svarat.”
Boken gick ut på förlaget på 50-talet. Var har du frågat? Vem har du frågat? Antikvariat? Den fanns rimligtvis på Steinerseminariets bibliotek på den tid du studerade där. Och därefter i lagret i Kulturhusets källare. Kanske på KB eller Stadsbiblioteket?
”Hur står ni till oss – alla vi som inte tror på Steiner? Det verkar ju som om ni inte ens trodde att vi har rätt att existera. För att vi inte tror på Steiner.”
Kan anhängare av en världsåskådning kräva existensberättigande av en annan lära?
@Johan Hultman
Det kanske är den här boken du efterfrågar? http://libris.kb.se/bib/1659047 Borde gå att låna på KB eller i Linköping ser det ut som.
En nyöversättning var så gott som klar (jag tror det var i slutet av 90-talet), men det föll på att förlaget och finansiären hade allt för olika syn på hur texten skulle hanteras.
Jag minns att jag sa på den tiden vid allmänna kursen i Järna när jag gick den – att jag kan aldrig bli antroposof. Jag råkade säga att ”ni antroposofer tror att…” och lärde mig snabbt att jag sårade en del personer.
Min syfte med att gå allmänna kursen var att orientera mig i en lära jag tyckte var intressant. I varje fall var mitt syfte med att kommentera här på ditt forum att se om antroposofer i dag alls är intresserade av vanliga mänskliga frågor eller inte.
Inom Steiners läror kan man käbbla hur mycket som helst och det intresserar mig inte alls. Livet är inte en antroposofisk fråga, utan livet finns utan Steiner. Med ordet ”steinerister” avsåg jag snarast att fånga in just de människor som tror att Steiner är den ende i universum, vilket han inte är – eller ens var.
Utanför Steiners troende krets finns det i dag ett liv och det fanns ju märkligt nog före honom – ja, livet fanns till och med före Blavatsky och att hon framträdde år 1875 i New York. Det är en sak som antroposofer inte riktigt vill veta. Steiner var ju trots allt chef för den tyska grenen av teosofin i 10 år innan Besant sparkade honom.
Jag hade lärare på seminariet som inte riktigt ville veta det. Jag tycker inte att lögner kan gagna sanningen. Jag frågade den norske Jørgen Smit om huruvida det var sant att Martinus mötte Steiner i Köpenhamn 1920. Han fräste argt till mig att hålla käften. Han sa att han visste mycket väl om det mötet. Men det är inget man talar om i dag. Lärarna på seminariet var förunderligt tysta om teosofer och Martinus. Alla historiska företeelser gör de troende ju bara om till förberedelser till Steiner på samma sätt som alla andra religiösa fundamentalister gör. Det fanns ett liv före Steiner. Och det finns andra böcker än Steiners. Det får ni finna er i.
Tregreningen – ja, det är en lära jag jagat i 30 år och ännu inte sett ett enda exemplar av. Jag efterlyste för c 15 år sen att den skulle tryckas om – men ännu inte fått något svar. Jag undrar varför. Jag vet redan att den finns på bibliotek. Det var där jag såg den först. Men jag ska ha ett ex hemma för att bearbeta. Kanske antroposofer inte vill det i dag? Jag har ingen aning.
Livet är väl knappast ett patent för pingst- och påskvänner. Knappast för teosofer heller eller ens antroposofer. Vill man delta i ett allmänt liv krävs att man inser att naturlagarna inte gör undantag för Steiner eller huruvida man tror på honom eller inte. Som jag funnit är Steiner den enda västerländska metafysiker som grundat fysiskt och ekonomiskt fungerande samhällen Jorden runt. Det bör – kanske – bero på något?
I alla fall är jag än i dag intresserad av att få tag i boken Den sociala frågan och tregreningen och höra om det alls finns intresse för allmänna mänskliga frågor – bortsett från Steiner. Han hade en massa uppslag, men det finns ingenting alls i dag som bevisar en enda tes av allt han påstås ha sagt eller skrivit. Det gäller alla teosofer också. Var är bevisen? Det finns ju inga.
Det samhälle vi alla tvingas leva i – för att vi föds – är inte bra, det kanske går att konstatera. I mina samtal med Frans Carlgren innan jag antogs till allmänna kursen 1985 eller vad det nu var – förstod jag att det fanns en metafysik som sträckte sig lite utanför Martinus och som faktiskt grundat en skola, den enda och första i Sverige som var en sk friskola. Det intresserade mig nämligen, efter 5 år som socialarbetare i Stockholms stad. Jag såg nöden och ville göra något – vad som ankom på mig som en individ i ett samhälle. Jag fick kontakt med en del antroposofer och en arg en – Johannes. Jag gladde mig åt de samtal vi hade då. Men jag befarar att Johannes – som antytt det tidigare ovan – anser att jag är för akademisk.
Då ska jag ange att om det alls finns något akademiskt – så är det antroposofer, som visat sig under alla år vara väl inlästa på i stort sett allting inom universums gränser – om det är något som Steiner sagt förståss. Om det finns några som är akademiska så är det just ni antroposofer. Läser man eller frågar jurister så hänvisar dom till paragrafer ner till Kant. Jaha. Det är ju trevligt om man kan sina saker. Men i dag anser jag att det inte räcker. Papper och trycksvärta är inte verkligheten och det är inte ens datorer. Bortsett från att dom är apparater och i den meningen fysiska objektiva föremål.
Som fungerar ibland.
Jag ställer alltså dessa frågor och hoppas att det är relevant inom forumet:
1) Var är Steiners bok Den sociala frågan på svenska eller – annat språk?
2) Är antroposofer intresserade av allas liv, eftersom liv finns utanför Steiner, eller är det bara Steiner som är intressant? Die versteinerten Theosophen som Hartmann uttryckt det?
3) Kan eller vill ni samarbeta alls om livsfrågor eller har ni patent på inbördes strider?
4) En sista fråga: vill ni alls ha med oss att göra, vi som inte kan eller vill tro på Steiner? Ifall ni inte vill det så lägger jag mig givetvis inte i era gräl. Med hänsyn till att ni får göra vad ni vill inom en grundlag (som ni aldrig läst och aldrig kommer att läsa). Vad som ursprungligen kom mig att alls kontakta Johannes var termen rättsgrunden. Jag trodde att det skulle kunna vara en gemensam sak för hela livet.
Johan. (johanht@telia.com)
Johan, ang fråga nr 1, jag tror boken du söker finns på engelska här:
http://wn.rsarchive.org/SocialIssues/GA023/English/SCR2001/GA023_index.html
Och på tyska finns den här:
http://bdn-steiner.ru/cat/ga/023.pdf
Bara att printa ut.
Ett annat tips är att skaffa en kopia av boken som finns på KB.
En tidig svensk översättning (ej den som talas om här gissar jag) finns förresten att köpa på ett antikvariat i Göteborg. Så det är ju värt att kika runt i sådana databaser.
Ursäkta trippelpostning, men nu ser jag Anders LIBRIS-länk och det är exakt den boken som finns att köpa. 300 kr, Spättans antikvariat, Göteborg. Kolla bokbörsen.se.
@Johan Hultman
”I varje fall var mitt syfte med att kommentera här på ditt forum att se om antroposofer i dag alls är intresserade av vanliga mänskliga frågor eller inte.”
”Det fanns ett liv före Steiner. Och det finns andra böcker än Steiners. Det får ni finna er i.”
Johan, jag förstår inte varför din ton är så grälsjuk. Det är som om du vill göra antroposofer kollektivt ansvariga för att de inte motsvarat dina förväntningar. Att insinuera att de inte är intresserade av något annat än Steiner är en minst sagt äventyrlig slutsats. Att du har anledning till bitterhet i dina möten med några antroposofer ger dig knappast rätt att skära alla över en kam.
”Tregreningen – ja, det är en lära jag jagat i 30 år och ännu inte sett ett enda exemplar av. Jag efterlyste för 15 år sen att den skulle tryckas om – men ännu inte fått något svar. Jag undrar varför. Jag vet redan att den finns på bibliotek. Det var där jag såg den först. Men jag ska ha ett ex hemma för att bearbeta. Kanske antroposofer inte vill det i dag? Jag har ingen aning.”
Du visar dåligt humör för att ”vi” inte kan trycka upp Kärnpunkterna, för det passar dig inte att låna på bibliotek! Steiner ”hade en massa uppslag, men det finns ingenting alls i dag som bevisar en enda tes av allt han påstås ha sagt eller skrivit. Det gäller alla teosofer också. Var är bevisen? Det finns ju inga.” Din besvikelse är påtaglig. Och det är uppenbarligen ”vårt” fel. Jag har svårt att tänka mig att ansvariga på seminariet förstod att du var ute efter bevis på antroposofins giltighet då du sökte…
Sen håller jag med dig om ditt intryck av att antroposofer har en akademisk framtoning. Det har också jag svårt med.
Dina numrerade frågor är svåra att ta på allvar. De verkar mest vara ett retoriskt trick att visa arrogans och håna ”oss”. Jag har också uppskattat våra samtal tidigare, Johan. Jag är därför uppriktigt förvånad över att du på detta sätt vill avsluta vår kontakt.