Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Det är så sant som det är mumlat…

Först: det är alltid uppfriskande att möta Johannes Ljungquist, och hans tankar om läget för antroposofin 2010 ger mycket att tänka på. Och inspirerar att tänka vidare.
Det kanske verkar överslätande att gå emot den pessimistiska syn som inlägget uttrycker. Riktigt så grått är det inte i dagens antroposofiska Sverige. Det var inte bara bättre förr.

Naturligtvis är det sant att Arne Klingborg gjort en enorm insats för den svenska antroposofin.
Själv hade jag förmånen att arbeta nära honom i drygt trettio år och uppleva den inspiration som alltid strömmade från honom. Ingen kunde som han skapa det stora sociala konstverket där RudolfSteinerseminariet var höjdpunkten där en fri, munter och intelligent spirituatlitet fick livsutrymme.
Det lyser förvisso ett sällsamt ljust, en glans, över Arnes dagar! I och för sig tror jag, som Johannes också antyder, att det fanns historiska förutsättningar för detta som inte längre föreligger. Den gråhet som otvivelaktigt kännetecknar en hel del av verksamheterna i den postarneska eran har otvivelaktigt till en del orsakats eller i varje fall förstärkts av efterföljare som kanske haft ambition men fatalt saknat förmåga.
Men även om de bästa i generationen efter hade fått ta ledningen är det inte säkert att allt skulle ha kunnat räddas och vidareutvecklas.

Lite parentetiskt: vi får inte eller glömma att det finns en av allt att döma livskraftig verksamhet på seminariet med den internationella YIPgruppen.

Men den är, sant, inte nordisk utan internationell.
Det intressanta i Johannes mummel är förstås inte veklagan över ett förlorat paradis (som faktiskt inte alls alltid var så helt igenom paradisiskt. Det fanns gott om ormar i det också, även om de mikaeliska motkrafterna förvisso var magnifika). Utan frågan om något kan göras.
Att återskapa det som varit är nog en orealistisk önskedröm. Naturligtvis kan man titta på de minskande medlemssiffrorna för Antroposofiska Sällskapet och fråga sig vad de beror på. Och visst kan vi finna föga smickrande förklaringar på dem.
Men det avgörande är förstås att finna kraft och inspiration till nya tag, glädjefulla initiativ som förenar spiritualitet med åtminstone en viss grad av utåtriktad strålkraft.
Antroposofi har aldrig varit en massrörelse – möjligen undantagandes under tregreningskampen 1919 som dock i slutändan misslyckades.
Den talar till det inre, jagkraften i människan som bara kan nås genom det som är anroposofin och varje andlig utvecklings hävarm: den enskildes strävan i det tålmodiga övande som är ett av Steiners allra viktigaste bidrag. Det är ett övande som grundas i en konstnärlig livshållning och ett konkret, levande förhållande till konstarterna som” fönster till den andliga världen”.

Och den vägen är öppen, varje dag för oss alla.
Det är kanske en smula förvånande att Johannes inte tydligare inbjuder till ett gemensamt arbete med den här frågan. Men nej, i själva verket är det nog inte så förvånande.
Det är som i en chaplinfilm: alla lämnar ifrån sig utlösningsmekanismen till kanonen till grannen bakom i ledet. Vem tar ansvaret till slut? Är det någon som får med sig andra? Eller är det bara en stackars outsider som råkat hamna längst bak och som blir stående full av fasa för kanonen och som inte får med sig de andra i den stora jublande attacken mot gråheten.

Det hjälper inte att vilja. Man måste också kunna och kunna engagera andra. Som Arne en gång. Å ena sidan måste man vara redo att ta risker, men med ansvarskänsla: ett halvhjärtat försök ur dåliga förutsättningar riskerar att skapa svårigheter för ett följande med bättre.
Jag tror inte, till skillnad från Johannes, att en karismatisk personlighet måste misslyckas.
Arne själv fick till en början övervinna ett våldsamt motstånd på allra lägsta nivå (man kan läsa protokollen från sällskapets årsmöten i början v 50-talet!)
I olika, mer eller mindre högtidliga sammanhang har jag citerat Arnes sista, darrande ord till mig kort före hans bortgång: ”Man kan inte upprepa det som varit. Något nytt måste uppstå.”

Men vi kan inte vänta till någon ny Messias kanske, kanske inte kommer. Låt oss i stället ta initiativ och i de konstellationer som uppstår finna vägen till att arbeta med allvar med det storslagna redskap som antroposofin erbjuder!
Någon anledning till pessimism ser jag inte.

Göran Fant

I järna bor antroposofer och gaudiya vaishnavas (hare krishnas).
Båda dessa grupper upplever ett minskat intresse från omvärlden för innehållet i deras respektive världsuppfattningar. Vad är skälen till det?

På många sätt är dessa grupper lika varandra. Varken antroposofer eller hare krishna hängivna tycker dock att så är fallet. Under den tid jag levde i järna, åren 1988-2002 erfor jag många gånger att personer som var antroposofer eller som stod antroposofin nära tog bestämt avstånd från det som hare krishnas stod för. Detta trots att de inte visste vad det var de stod för. Minns även att jag läst någon artikel, minns inte om det var i Balder eller i Forum Järna, där skribenten i en passus nämnde hare krishna hängivna i nedsättande ordalag.
Även medlemmarna i hare krishna talar ofta nedsättande om antroposoferna. Mycket av kritiken handlar om att antroposoferna, trots att de har en verklighetsuppfattning som omfattar det andliga, slaktar djur och äter kött. De hare krishna hängivna kallar ett sådant beteende för demoniskt och de menar att det ytterst sett har sin grund i okunskap om människans mål och människans sanna natur.

Vissa av likheterna dessa grupper emellan är egentligen av ganska trivial natur. Båda grupperna menar att det finns delar av tillvaron som är bortom våra fem sinnens räckvidd. Båda menar också att det finns metoder som gör att vi kan komma i kontakt med dessa för tillfället dolda delar av tillvaron. Antroposoferna har den av Rudolf Steiner framlagda skolningsvägen och hare krishnas har sin bhakti yoga. Båda grupperna har också heliga skrifter och båda grupperna förhåller sig mer eller mindre pragmatiskt till innehållet i skrifterna. Båda grupperna har även en grundare som förmedlar kunskapen om tillvarons dolda sidor.
Men som sagt dessa likheter är egentligen ganska triviala eftersom de delar dessa karakteristika med ett stort antal andra grupper.

Min uppfattning om orsakerna till att grupperna avfolkats har att göra med ett mer eller mindre uttalat högmod.
När man befinner sig inom en given grupp kan det vara svårt att få syn på detta högmod men när man kommer utifrån och försöker närma sig gruppen och dess trossystem så märker man av det desto tydligare.

Kanske kan högmodet förklaras i termer av osäkerhet. I psykologisk bemärkelse kan man känna sig angripen av den som ställer kritiska frågor gällande ens trossystem och då i synnerhet om man inte kan besvara dessa frågor.
I logisk bemärkelse finns det många brister i de hare krishna hängivnas världsuppfattning och när någon utifrån medelst frågor gör dessa brister synliga så tar man många gånger till strategin att inom gruppen säga att denna person inte har förstått vad det hela handlar om.

När det gäller antroposoferna är de inte tydliga med att deras gärning har sin grund i en andlig världsuppfattning. Den svenska antroposofin har istället blivit synlig genom alla de praktiska verksamheter som sprungit fram ur den. Till dessa verksamheter har det tidigare varit relativt lätt att attrahera människor men den bakomliggande världsuppfattningen till dessa verksamheter är många gånger dunkel för de som arbetar inom verksamheterna.
Min erfarenhet är att man när man närmar sig någon medlem i den fria högskolan för att ställa explicita frågor om den andliga världsuppfattningen så möts man av icke-explicita svar. Jag vet att denna försiktiga tystnad kan finna stöd i vad Steiner har sagt men jag själv har många gånger uppfattat det som ett exklusivt beteende. Ett beteende som gör att intresset avtar eftersom det inte finns någon person som kan stå upp för och svara för innehållet i läran. Vidare har jag upplevt det som att mitt intresse för antroposofi och antroposferna inte möts av något motsvarande intresse för mig och min person från antroposoferna. Det blir ingen bra relation om inte intresset är ömsesidigt.

Jag har funderat kring det där med Arne och hans gärning. Han var ju en gigant, satte antroposofin på kartan på flera sätt än vi kanske inser, men var fördenskull inte helt oproblematisk. Alla är vi ju barn av vår tid på olika vis. Det är väl bland annat därför vi behöver dö och återfödas ibland. För att uppdatera tidsandans prägel på oss – s a s få ett nytt horoskop. För mig är Arne samma andas barn som t ex en Bergman. Nu vet jag väl antroposofer som skulle reagera med att tänka: Men Bergman var ju lika mörk som Arne var ljus! Bergman ville förstöra och ifrågasätta, Arne ville bygga upp och förnya.

Fast jag tror inte det är så enkelt. Bergmans hybris och Arnes hybris är samma modernistiska tidsandas hybris, för det första. Båda är karismatiska, tongivande nydanare. Men där Bergman komplicerar och fördjupar sitt fält – berättarkonsten – så förenklar och förytligar Arne sitt fält – andevetenskapen. Han gjorde IKEA av antroposofin.

Ja och? Kan man ju tycka. Problem med IKEA eller? Problem med den svenska folksjälen? Problem med frihet, andrum, möjligheter och det egna jaget?

Vad var det antroposofin innebar innan Arne, måste man fråga sig. Vad stod Sahlberg för? Mändl? Gunnarson? Den retorik jag är van vid säger: Någonting Unket. Någonting Gammalt. Någonting Teosofiskt.

Se, resultatet av Arne kanske är lika rebelliskt som alla gånger en Bergman! Och det rebelliska kanske inte alls bara är friskt och härligt och fräscht. I alla fall är det färskvara – det blir (liksom humor) lätt skämt.

Kanske var Arne medveten om detta. Kanske inte. För vad som händer med skämd rebelliskhet är, som alla historiekunniga vet, stagnation och repression. Vilket den antroposofiska rörelsen idag är rätt starkt präglad av. No sexy, som det heter på konventionell nutidssvenska. Inte fruktbart, som det heter på en mer antroposofisk sociolekt.

Så nu väntar de få trogna kvarvarande numera gråhåriga i sin allt mer konventionella alternativkulturbubbla på en ny frälsare, en ny karismatisk uttolkare av mästarens läror, en ny ledare för Kulturimpulsen. Mer av samma sak, alltså. Som har stigmatiserat den antroposofiska impulsen sedan Steiner själv. Är det inte en inkvisitortyp som Prokoffiev så är det en charmig stigmatamystiker som von Halle. Någonting är det alltid. Men ingen når riktigt upp till Arnes höjder. Och kommer heller inte att göra det.

För det är inte det det handlar om längre. Nå, även det brukar man få höra i Järna men jag menar något annat än det man brukar få höra sedan. För sedan brukar man få höra att det handlar om en sorts spontan gruppkraft, en sorts pingstanda som skall göra oss alla till såta vänner och sammansvetsade medarbetare.

Själv tror jag mer på organisationsstruktur. Men det jag har att säga om detta är Jobbigt och Krävande. Inte lika Sexy som en ny führertyp men inte heller lika Totally Boring som det vacuum vi nu upplever.

Det handlar inte om personliga kvalifikationer. Det handlar om tydliga strukturer. Om förbindlighet och om avancemang. Om enkla saker som vision, idé, strategi och planering. Om att skilja mellan privat och offentligt,

Men det tar vi kanske en annan gång.

Alexander

De nya stadgarna når inte upp till fotknölarna på vad som skulle behöva göras för att göra en väsentlig skillnad. Så länge Världssällskapets stadgar är oförändrade och landssällskapen är underavdelningar av detsamma är förändringar rent smink. Det är i alla fall Världssällskapets stadgar som gäller. Alla andra stadgar handlar bara om hur öppet eller inlindat man berättar detta.

Det som behöver göras KAN göras — men det går inte med mindre än en ny reform av Julmötets dimension. Många kommer inte att tycka om det alls. Och få är villiga att ens lyssna till punkt.

Nej, stadgar skall inte ha skönlitterära kvaliteter. De skall vara knappa, sakliga och huggna i sten. Entydiga och så omärkvärdiga som möjligt. Språkligt tidlösa och torra, annars måste de skrivas om ideligen och då förlorar organisationen i… ja, stadga.

Det jag avser kommer inte att inträffa av sig självt, oavsett. Det måste viljas och genomföras och det kommer att innebära ett nytt julmöte (och kommer därför sannolikt inte att genomföras, dessvärre). Men principen är enkel och organisk och framför allt beprövad.

Jag kan beskriva hela konceptet på en halv A4-sida om du vill, men det kommer inte att gör någon skillnad om inte typ Prokoffief nappar på idén. Inte för att denna idé är speciellt oprokoffievsk, men den har ju inte redan utformats i detalj av Steiner.

IKEA är alltings slut. Sedan börjar det om. Och det börjar inte i den praktiska änden utan i den teoretiska. Du minns (eller har hört Arne parafrasera det tusen gånger) hur RS beskriver antroposofins utveckling i tre faser: den teoretiska, den konstnärliga och den praktiska. Eller hur? Men vad händer sedan? Jo, (det sägar han faktiskt också, vår RS, men motvilligare) DÖTTRARNA VÄNDER RYGGEN ÅT MODERN. Saltå Kvarn AB gör karriär på sitt håll, Kristofferskolan på sitt. Alla praktiska verksamheter autonomiseras, och med rätta. Så måste det vara och så bör det vara. W-skolor varkan kan eller bör vara en sorts laserade McDonalds, likadana allihop, det blir bara oinspirerande då. Och antroposofiskt inspirerade ”medarbetare” ersätts vartefter med vanlig personal. Det är så det går! Det är inte i den änden man finner förnyelse. Och inte är det i det man kallar ”antroposofisk konst”, som ju är otroligt oinspirerande för de allra flesta.

Det är i andra änden. I de existentiella och essentiella FRÅGORNA. Det börjar i STUDIET. Att man sätter sig ner med andra som har samma frågor och – yep – läser Steiner tillsammans.

Något annat skulle inte funka. RS är den organiserade antroposofins fundament. Inte Lievegoed, inte Tomberg, inte Kühlewind eller någon annan spännande och läsbar om än aldrig så död antroposof (att de är döda är iofs en viktig sak). Det sår bara split. Men RS kan förena även de som inte direkt tilltalas av hans stil (den är lite som de stadgar jag efterlyser).

Nå, detta är bara lite preliminära synpunkter. Själva konceptet bygger på dem men är givetvis heltäckande.

En viktig sak att behålla i stadgar är förresten den om att politik inte är en angelägenhet för den organiserade antroposofin. Går man inte ut offentligt med en politisk profil så är seden i vår kultur – med rätta – att politiken, liksom religion och sexualitet, är en strikt privat sak.

AK

Helt kortfattat så är organisationskonceptet följande:

Alla som nu är (betalande) fristående medlemmar (de flesta) plus alla stödjande organisationer (vare sig de är antroposofiskt inspirerade eller inte) förflyttas till en renodlad stödförening. I stödföreningar finns ingen rösträtt, där är man helt enkelt för att stödja en god sak, inte för att påverka. På så sätt kan inte t ex inflytelserika företag eller individer utöva otillbörliga påtryckningar lika lätt, och man kan därmed våga knyta band med fler etablerade, utomantroposofiska företag.

Så till Sällskapet proper:
Själva Världssällskapet utgörs av landssällskap, landssällskapen utgörs av grupper och grupperna utgörs av individer. Som individ är man alltså medlem i en grupp, inte i ett landssällskap, än mindre i världssällskapet. Det är din grupp som är med i landssällskapet och detta landssällskap som är med i världssällskapet. Dessa (de nationella och det internationella, som de borde kallas) är rent administrativa enheter, till för att samordna initiativ och delegera mandat. Det är i grupperna saker skall hända. Grupper skall arrangera evenemang för allmänheten, lokalt. Föredrag och workshops, årstidstematiska fester och middagar, pysselkvällar och what not. För sin egen del så skall de i en given form studera och diskutera de grundläggande steinerböckerna, inget annat. För att bilda en grupp måste det finnas minst sju grundare. Gruppen får ha högst femton medlemmar, därefter delas den i två. Den skall ha ett eget namn, egna stadgar, egen ekonomi och egna funktionärer: kassör, sekreterare och ordförande. Traditionell föreningspraxis, helt enkelt. Ordföranden är, eller utser, även en representant för gruppen i till det nationella sällskapet, liksom detta har en representant i det internationella sällskapet (någon som talar med Vorstand i Dornach). Den nationella styrelsen håller kontakt med grupperna via deras representanter och med de andra nationella sällskapen via det internationella sällskapet. Så mycket administrativt som möjligt sköts givetvis via nätet!

Den som varit AKTIV i en grupp i minst två år och därmed tillägnat sig baskunskaper i antroposofi kan (men måste inte) ansöka om upptagning i FHA, som är en autonom struktur i tre klasser (där vi i dagsläget saknar möjlighet att bilda den tredje men inte den andra – den första är en förberedelsekurs och den tredje är en påbyggnadskurs).

Eventuellt LÄMNAR man sin grupp och därmed Sällskapet när man går in i FHA. Detta gäller givetvis inte om man är funktionär, men i princip bör man inte förväntas fortsätta att hålla en plats i gruppen när man är i högskolan.

Typ så. Any questions?

PS: Man betalar alltså medlemsavgift endast till sin grupp. Gruppen (som får ta hur mycket betalt den vill) betalar en del av sin inkomst till det nationella sällskapet och detta en del av sin inkomst till det internationella, med högkvarter i Goetheanum (eller en lämpligare plats om G blir för dyrt eller dåligt).

Motivet är FHA. Givetvis inte det vi har idag (förberedelsekursen), utan själva kärnverksamheten, andra klassen. Det är där de häftiga sakerna händer – och de händer bakom lyckta dörrar.

Men någon revolution tror jag inte alls på. Snarare statskupp i så fall, modell Gorbatjov, om man måste göra en politisk liknelse. Alltså att ändringen sker uppifrån.

Jag talade faktiskt med SOP (Prokoffief) om detta när Vorstand var här för ett par somrar sedan tror jag. Han är iofs införstådd med att det är tekniskt möjligt att starta upp andra klassen redan idag men menar att första klassen måste djupna först – och att han hållet på att skriva en bok för ändamålet.

Själv tror jag (med det teg jag med, feg som jag är) inte att böcker råder bot på den förflackning och förlamning som råder. Då skulle de ha skrivits för länge sedan. Nej, det enda som kan få fason på förberedelsekursen är draghjälp från huvudkursen (andra klassen) och skjuthjälp från just grupperna.

Grupperna skulle vara FHAs ENDA rekryteringsbas. Och de skall INTE ledas gemensamt, utan av sina ordföranden! Dessa individer skall vara de eldsjälar och visionärer som håller grupperna levande och synliga i samhället. Var är antroposoferna – vad vill och gör de, hur tänker de och vilka är de? Det kan GRUPPERNA svara på, ingen annan.

Självklart skulle Sällskapet decimeras på detta sätt. Men det skulle kunna överleva. Växa. Sådana grupper skulle vara attraktiva. En sådan högskola skulle vara attraktiv. Och ge resultat.

Vad som inte bara TROLIGTVIS inträffar om inget sånt här görs är, skulle jag säga, utan SANNOLIKT inträffar, är en gradvis reduktion utan större förändringar än att saker och ting klngar av och försvinner. Som sig bör. Visst, en och annan von Halle, ben Aharon, SOP osv dyker upp och skapar små sensationer bland de som fortfarande bryr sig, men de blir allt färre. Och det inte bara i Sverige utan överallt. Speciellt överallt.

Vi är typ sist i kön, och vi tål ju inte ens varandra!

Alltså MODELLEN tror jag på. Helt och fullt. Det är den anda möjliga lösningen som jag ser det (och gudarna skall veta att jag grunnat på detta i decennier). Men att alfahannarna i förtroendepositioner kommer att ta den till sig och genomföra den, det tvivlar jag starkt på. Den enda som ö h t skulle kunna göra det utan att bli utbuad eller ihjältigen är väl SOP (svälj) och det lär inte ske.

err: ”anda” skall vara ”enda”.

Man behöver inte vara så värst många egentligen. Inte från början. Fler kommer till när det beger sig. Men man behöver en gemensam och tydlig vision och organisationsmodell så att man kan jobba ut strategierna och planera en vettig verksamhet. Men framför allt måste allt explicit och implicit förtal och skvaller upphöra så att en vilja till samarbete kan växa fram. I Jante får man ju varken lust eller kraft.

Vad som bör göras innan siste lorten stänger porten är väl att scanna in samtliga RS-översättningar och lägga upp dem på nätet, fritt tillgängligt för alla.

Sedan får vi väl göra vad vi kan för att inte behöva slösa bort ytterligare en värdefull inkarnation på att klandra och smickra varandra. Själv blir jag bara trött & ledsen av er.

Hej!
Jag hoppas verkligen att antroposoferna förstår Steiner tyvärr har jag stött på dom som inte förstått vad dom gör, sen finns det antroposofer som gör ett fenomenalt bra arbete och dom högaktar jag / Ann-Mari

Jag tror faktiskt inte att många förstått antroposofin.På tankeplanet kan naturligtvis de flesta med förmåga att tänka självständigt förstå böckerna med lite god vilja och engagemang.Men på känsloplanet kan man bara TA TILL SIG antroposofin med speciella anlag.Med ett behov stort som hunger och törst.Antroposofin är en hjärteangelägenhet, det var därför den grundades i hjärtat av Europa,i världsjagets mitt!
Det är därför praktiskt omöjligt att göra IKEA av antroposofin, vilket betyder, att antroposofin inte lever i Sverige.
Jag själv, som har dessa speciella anlag upplevde aldrig att jag hade någon plats i den antroposofiska rörelsen i Sverige.Där fanns ingen länk till sådana som jag.Bara hjärtat kan leda in i framtiden.En pedagogik som är en väg till att sammanföra förfödsli och framtida tillvaro i ett skapande nu kan bara göras om man själv har anlag.
Därför borde man inte låtit waldorfpedagogiken bara startas upp varsomhelst.De skulle varit en högtidsakt i världsordningen varje gång, med samma vördnad och ledsagande som i Stuttgart i början av förra århundradet.
Problemet hos de som verkligen var konstnärer och hade anlag för hjärtesaken i antroposofin var, att de var för få.Kristuskraften sken inte igenom tillräckligt starkt och kunde dra till sig andra med samma anlag.På tankeplanet kan vem som helst föreställa sig antroposofi och tugga igenom den,hålla föredrag osv.Vem som helst kan också uppbringa en begistring a la Klingborg(ja,det är sant).Men att med levande,poetisk hjärteangelägenhet LEVA I antroposofin,det kan bara den som är lika benägen att göra det som hon är att få i sig föda och vatten för att överleva.VARFÖR säger jag nu detta?Därför att tidpunkten har kommit för att säga det.
Jag tror inte waldorfpedagogiken kan utföras på det sätt den utförs idag.
Jag tror inte ett seminarium för antroposofi kan byggas på det som det gjorde på RSS när det fortfarande var lite spirit där
Jag tror inte antroposofin kan utvecklas med de prioriteringar och de TYNGDPUNKTER(jag säger det så för att lättheter saknas)som läggs på verksamheterna idag.
Den impuls som ska leda antroposofin kan inte fortplantas i rörelsen som den idag ser ut eftersom den impulsen alltid verkar i människans centrum med blick åt ALLA håll, nämligen kristusimpulsen, den impuls som aldrig dömer, som saknar förutfattad mening och som om den får fotfäste skapar vardande, sundhet,kärnfriskhet och framförallt skönhet och skaparlust.
Det är ju den impulsen antroposofin vill införliva i världsskéendet.Men för att kunna säga det med hela sitt hjärta måste man själv vara en människa som verkligen vill offra något av sin tyngd och med sina anlag vilja bli en vägledare för denna impuls.Och det kostar.Det bli inte IKEA, och det blir inte heller speciellt mycket annat av dagens s k antroposofiska verksamhet.
Frågan nu blir ju:Har det varit förgäves?På många sätt har det det för det kommer att leda käpprätt åt fanders.
Men människorna som är med säger ju inte själva att det varit det och därför har det inte det.Det har givit mening på MÅNGA sätt,dock inte så som det svsågs.Den impulsen har helt enkelt inte levat vidare.
Det finns alldeles säkert de som har möjligheterna men de äts liksom jag upp av det osynliga undermedvetna mycket egoistiska och tröttande som härjar bland dessa sk sammanhang idag.
Man vet för lite om mänsklig utveckling och människans djup, för att förstå vad man ställer till när man gör så som gjorts.Om det går som jag tror,kommer rörelsen att inom snar framtid ha skapat en komplett MOTBILD till antroposofin.För det är vad man pysslar med idag, främst i ”waldorf”skolorna,Man skapar rakt motsatsen till det som skulle bli och de stackars barnen vet det därför klarar de sig åtminstone ganska ofta undan.
Det kan mycket väl vara så att de flesta elever vet mkt väl vad de BORDE få av skolan.
Att man t ex inte ska börja helt aktivt att lära barn läsa och skriva redan i första klass är nonsens och ett missförstånd.Vid sju års ålder då tänderna trillat av är barnen fit for fight att med samma intensitet som de första sju årens utveckling(och det vill inte säga lite)nu börja med alla de ämnen som en skola innebär.DOCK, med fantasi, vördnad och vision om den andliga världen.Men intensiteten få inte någonsin försummas.Skolan måste leverera en komplett skolgång med högkvalitativ inlärning, dock med hjälp av fantasikrafter och inte med döda begrepp.
De som tror att det ska vara segt, i sin egen takt, när barnet är moget bla bla bla pratar nonsens.Är barn sju år är de redo.AMEN

Statskupp låter bra.Att helt enkelt göra en statskupp där nya ansikten får företräda rörelsen och de gamla helt enkelt med tillit låter detta ske

Det skulle ju inte behövas om förnyelse hela tiden skedde.Jag tror helt enkelt det är fel personer som företräder denna rörelse.Folk som tagit sin plats på ett för självklart vis.Av sin far,sin mor eller nån annan.Antroposofi kan inte ärvas på det sättet.Det funkar ju liksom inte,att den ska ledas av far,dotter och dotterson ,alla från Järna.Eller?

Fler karismatiska småpåvar, med andra ord? Leder inte sådant bara till fragmentisering snarareän till enade krafter? Vi har ju en von Halle-falang, en Prokoffieff-falang, en ben Aharon-falang och flera till. Alla dessa figurer har inspirerat, men inte förenat.

Nej. Jag tror på organisationsstruktur, jag!

AK

@Göran Fant
Allt kan vara livskraftigt, t o m Graffittikulturen!Har ni kollat på gruppen på seminariet ordentligt?Vilka motiv finns av de som leder den?
Vad kommer det att leda till, vad är det de vill?
Är det (kanske) någon som bara vill ha en levnadssysselsättning bland ledarna?Man kan faktiskt inte bara säga, att för att något finns och verkar är det det bästa som kan vara!Nej,det är gammal vanlig Järna-filosofi, det;åh,se på ungdomarna vad härliga de är.Men räcker det?
Tja, jag har intet svar.
Men håller helt med Arne Klingborg om, att något nytt ska födas.Och frågan är väl HUR.Och-är det ännu möjligt på Seminariet?Mitt svar är inte entydigt, tyvärr.Jag tycker ni gör det alltför enkelt för er.Och det gör mig sorgsen i sinnet.

Finns det NÅGON född efter 1970 i Järna som läst Steiner, annat än om hon eller han tvingats till det på utbildningar?Jag har INTE träffat nån som gjort det frivilligt, av innerligt intresse, med en önskan och drivkraft att sätta sig in i antroposofin…

Ett problem är, att man missat undervisa om det undermedvetna i antroposofin. The subconsious mind” är ett mycket känt begrepp i andra andliga strävares sammanhang, här nämns det aldrig.Det lägre jaget räcker inte som begrepp.Det undermedvetna verkar hela tiden, och vi måste jobba med det alltid, annars ställer det till det för oss.Kanske det har ställt till en del också här?Det kan ju hjälpa oss och antroposofiska rörelsen, om vi behandlar det rätt.Men, det pratas aldrig om dylikt, det är inte kända begrepp.Att föra antroposofin framåt kan också vara genom att skapa allmänna, vedertagna begrepp som alla förstår och använder sig av dagligen och som alla strävar efter att leva med.
Jag tycker medvetenhetsnivån är mycket låg,med tanke på vad den kunde varit om fler med intellektuellt sinnelag hittat hit.Ok, handling och drivkraft är mkt viktigt, men medvetenhet skapar också dem.Så att börja där är inte så dumt.Ett Järna med högre utvecklad medvetenhetssjäl kunde bli riktigt lyckat.Eller vad säger du Johannes, du verkar ju ha ”andan”?

Ja, är det inte nu en gång så att det bara finns ett svar på hur antroposofin kan bli levande;Läsa Steiner,LÄSA STEINER,läääsa Rudolf Steiner.Från pärm till pärm.Förstå, att hans ord är rena välsignelsen för en döende värld, förstå, att hans ord är räddningen innan skeppet sjunker FÖRSTÅ, att allt annat är villovägar?MODET att göra det, att stå för det, att leva det, att ödmjukt samtala om hans ord är enda vägen.Vill man inte gå den har man antingen inte kommit dit än eller så förnekar man sanningen.Att tro att det finns någon genväg, något alternativ,är bara nonsens.Laserade McDonalds är vad det blir, och till sist ”bidde det ingenting”…

Om andra klassen skriver Johannes:
”…där vi i dagsläget saknar möjlighet att bilda den tredje men inte den andra…”
Och Alexander:
”…det enda som kan få fason på förberedelsekursen är draghjälp från huvudkursen (andra klassen)…”

Nu har vi ju i Svenska Misraimförbundet sedan 1988 arbetat med Rudolf Steiners andra klass. Visserligen utanför Antroposofiska Sällskapet, men vi resonerade som så att tiden är knapp, och ska vi få något gjort är det bara att börja. Samma förhållande råder internationellt när det gäller andra klassen: i Danmark, i Nya Zealand och i Tyskland arbetar man med andra klassen utanför Sällskapet. Men väl i största harmoni med antroposofins avsikter, när det gäller esoterisk skolning.
Ett önskvärt mål vore att få till stånd ett mera rikligt och officiellt utbyte melln de internationella Misraim-grupperna och Sällskapet. Här är jag öppen för alla förslag.

Mikael

Hej Johannes m.fl,

Intressant att dessa saker diskuteras…Själv kom jag i kontakt med antroposofin på helt andra vägar än antroposofiska sällskapet. Under säkert ett årtionde har jag – från och till – funderat på om man borde engagera sig där, men liksom känt av de stämningar som diskuteras här ovan, och att det nog skulle bli svårt att starta en sådan interndebatt som i så fall vore en självklarhet för mig. Det vore nog helt enkelt hybris från min sida att anta att man som outsider skulle kunna komma in och ha den inställningen…

Däremot kan jag säga att jag nästan uppfyller det signaturen ”So” frågar efter. Jag bor visserligen inte i Järna, men jag är född 1973, och .JA! – jag har läst ett flertal böcker, flera gånger, av Steiner,av innerligt intresse för antroposofin. Och inte bara Steiner. Även Valentin Tomberg, Robert Powell, Joel Wendt, Dennis Klocec, Nicolaas de Jong, George Kuhlewind, och andra storheter. Plus många av de stora naturvetarna (Adams, Wachsmuth, Schwenk, Lehrs…etc). Dessutom mycket av vad vår flitige AK skrivit på nätet.

Mitt eget lilla bidrag till funderingarna kring antroposofins svårigheter är att det ju faktiskt handlar om ett offentliggörande av mysteriehemligheter med tillhörande skolningsväg, vilka under mänsklighetens hela historia dessförinnan varit hanterade under sekretess, och – får man förmoda – hanterats av kompetent personal som har varit invigda i en tradition som gått från mästare till lärjunge sedan urminnes tider. Och nu plötsligt ska detta offentliggöras, och vi ska – liksom av sig självt – veta vad allt detta innebär, och vad en andeforskare egentligen är och hur han arbetar. Rimligen är vi kulturellt ovana vid detta, och det kanske inte är så konstigt att det tar en viss tid?

Är det inte (delvis) där skon klämmer? Att vi i rörelsen har för dålig kunskap om vad antroposofin egentligen kräver för att den ska kunna leva, och att vi som medlemmar ska kunna bidra med något som får det hela framåt. För detta tror jag är absolut nödvändigt. Jag tycker man ska läsa precis så mycket Steiner eller Goethe (eller vad som helst) som man vill, men det som för saken framåt är till syvende och sidst endast det man skapar ur sina egna krafter. Oavsett om det gäller antroposofi eller något annat.

Relevanta frågor:

– Är det meningsfullt att engagera sig i antroposofin utan att gå vägen som står i ”Hur uppnår man kunskap om de högre världarna (HUK)”? Givetvis kan man engagera sig i verksamheterna, men hur mycket nytt kan man skapa? En fenomenologi a la Goethe kan man ju alltid syssla med, men hur långt räcker det?

– Vilka är egentligen kraven på en andeforskare? Kan vem som helst bli det? Måste man följa vissa regler? Måste man meditera varje dag? Kan man ha ett heltidsjobb med annat, och vara det på fritiden?

– Hur svårt är det egentligen att kolla andevetenskapliga fakta, som Steiner uppmanar oss att göra? Är det samma sak att kolla som att upptäcka dem från början som han gjorde? Måste vi erkänna att antroposofin delvis är en religion och delvis en vetenskap, och att detta är helt OK?

På återhörande,
Bästa hälsningar
RB

Hej Johannes och tack för svaret,

Ja, jag tror att det är detta antroposfin behöver göra, att gå igenom vilka typer av aktiviteter som man kan genomföra och sedan presentera detta för omvärlden, gärna på någon websida som sällskapet eller olika delgrupper står för. Antroposofin, och liknande rörlser har ju – det måste man komma ihåg – lite andra förutsättningar än ”vanliga” föreningar, eftersom man sysslar med saker som en gång i tiden har kommits fram till i ett annat medvetenhetstillstånd. Om det finns kompetens att fullt ut genomföra detta inom sällskapet låter jag vara osagt. Finns det inte så får man gå utanför detsamma där så behövs. Till exempel så sträcker ju den gode Mikael i inlägget ovanför mitt ut en hand från Misraimförbundet.

Där nånstans tror jag man måste börja. Att hitta konkreta syften med den antropsofiska rörelsen. Sedan får man gärna vara med bara för att det är kul, det ena utesluter inte det andra.

Om jag spånar lite på det så kommer här några målsättningar som skulle kunna vara tänkbara. Det är ju inte några revolutionerande nyheter direkt, men ändå. Om man nu någonsin kommer dithän att man vill påbörja ett förändringsrbete…

* Att bli en andeforskare, eller i alla fall göra vad man kan från vår sida av tröskeln för att uppnå det. Här tror jag det är bäst med en personlig handledare (Guru om man så vill), och platsen där det sker kan väl kanske en dag bli den esoteriska skolan, om man får på plats de olika klasserna och allt det där som diskuteras här ovan. Det är väl här Misraimförbundet har kompetens, och även AK håller ju på med sådana saker.

* Syssla med alternativ naturvetenskap. Antroposofiska naturforskare har genom åren utfört ett fantastiskt arbete, och skulle absolut kunna fortsätta att göra det. Den enda lilla ”detaljen” i sammahanget är väl att vetenskapen inte har lyssnat på dem, och vi kan bara vänta och se om så fortsätter att vara fallet…Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om t.ex vetenskapen får upp ögonen för Nick Thomas verk ”Science between space and counterspace”. En annan komplikation i sammanhanget är väl att det på detta område krävs stor tillgång till tid, och i vissa fall pengar.

* Syssla med de klassiska antroposofiska verksamheterna (Waldorf, Biodynamik, Eurytmi…). Här finns ju verksamhetsfälten klara, och det gäller ”bara” att reda ut de interna problem som finns, och att observera att de i varierande grad har ett esoteriskt ursprung, och således kräver esoterik för att vidareutvecklas och hållas levande. Möjligen kan Waldorf klara sig utan esoterik. Men det gäller nog då att helt klippa av den svansen eller att bejaka den. Annars dyker alla de där fenomenen upp som diskuteras på andra ställen på denna blog. Att man smyger med antroposofin, eller upplevs smyga med den.

* Att förvalta arvet efter Steiner och att läsa Steiner och andra andeforskare. Givetvis kan man – om man känner för det – läsa Steiner m.fl, utan att ha något intresse av att gå längre än så. Detta kan inte sägas vara andevetenskap, men det kan – om det görs rätt – ha effekter på personen i fråga som kan ge väldigt bra effekter i livets övriga delar. Moraliska krafter, och ett vidareutvecklat tänkande för att ta två exempel. Det gäller bara att observera att det här i viss mån handlar om tro och inte vetenskapligt prövande, och att rättframt erkänna det. Det är en intellektuellt hederlig approach relativt kritiker och andra.

Till sist några kommentarer på det du skrev:

”Just precis. Det är vår brist på mognad att företräda antroposofin det handlar om. Till din första fråga: Jag tror vägarna är olikartade, men en esoteriskt skolad som senare upptäcker antroposofin och bejakar den – vad är då vitsen med att undvika HUK?”

Är man esoteriskt skolad är det väl ingen vits. Jag tänkte mer på det där med olika ambitionsnivåer, eller att man helt enkelt inte känner sig mogen.

”Steiners respekt för sina anhängares förmågor gjorde att han förutsatte att de var tillräckligt seriösa och uppnått den esoteriska mognad att de kunde ”kolla” hans uppgifter”

Ja, frågan är bara hur lätt det egentligen är att ”kolla” det om man saknar samma förmåga som Steiner? Visst kan man kolla naturvetenskapliga fakta och historiska fakta, men en viss osäkerhet kvarstår oftast, och detta känner eventuella motståndare av om man försöker övertyga dem om att antroposofin är helt vetenskaplig.

”Din sista mening: Jag tror de flesta antroposofer betraktar antroposofin som en vetenskap”

Ja, jag använde ordet religion på ett sätt som kanske inte är helt vedertaget. Låt oss säga ”tro” helt enkelt. Antroposofin är både en vetenskap och en tro, i den meningen att alla inte kontrollerar allt. Givetvis gäller detta inte bara andliga rörelser, utan även vetenskapen och hela utbildningssystemet. Om man t.ex lär sig i skolan att huvudstaden i Norge heter Oslo eller att sveriges statsskick är monarki, så brukar de flesta barn lita på detta. Det skulle liksom bli lite opraktisakt om alla skulle åka till Norge eller Stockholm och kolla efter själva…

/RB

@mio
Jag har varit elev i en steiner Steiner skolan i 13 år (på 70-80telen) och har med intresse läst hela denna rad av inlägg. Jag är inte andligt skolad men nog andligt inställd. Jag har även efter skolan av rent intresse deltagit i några eurytmikurser. Jag jobbar som chef i arbetslivet och är van att organisera tingen och och få dem och männsikor att fungera.
När jag läser dessa inlägg, försår jag nu oändligt mycket bättre problematiken mellan å ena sidan antroposofins (uppenbarligen) stora uppgift här på jorden och å den andra dess verksamheter ute i samhället.
Att en elev som går i en Steinerskola någonsin skulle få ett hum om vad eurytmi är eller vad den borde leda till är väl i det snaraste omöjligt. Det faktum att t.ex. eurytmin är ett instrument med mycket djupare mening och uppgift, kan i alla fall inte kommuniceras ut, av orsaker som klart skiner igenom i ovanstående inlägg. Inte heller ’tron’ eller ’religionen’ som skolans värdegrund och pedagogik ju ändå vilar på, får eller kan kommuniceras med hjälp av en öppen och ärlig information som förutsätts anno 2010.
Därmed biter ormen sig själv i svansen. Några nya krafter blir allt svårare att få till rörelsen och steinerskolorna (som troligen är tänkta att fostra och förbereda det kommande materialet till rörelsen) lyckas därför inte med sin uppgift. Ergo: en nedåtgående spiral där hemlighetsmakeriet slutligen kväver allt. Hårt men sant.

Nja,Johannes,det handlar även mycket om att ”göra rätt sak vid rätt tillfälle”.Man har rätt att ifrågasätta varför någon söker ett jobb på en antroposofisk verksamhet.Vad är deras motiv, t ex?Har man en gång börjat göra fel val är det svårt att göra rätt igen utan en revolution.Människor som kommer till Järna och seminariet t ex måste ju tillfrågas,det måste finnas de som ser vem som är rätt person för en sak.Tar man fel person,tar den personen fel och så är karusellen igång.Fel person för EN sak behöver inte betyde fel person för hela livet i övrigt,om du förstår vad jag menar.I början var det kanske rätt personer, eldsjälar osv, men de lyckades inte dra till sig nya eldsjälar ändå.Det gäller att haffa någon då den är i sitt esse och se att den kan utvecklas.Det gjorde de inte.De flesta i Järna som nu är på olika poster har själva utnämnt sig att passa där,med motiv som ingen kotte ifrågasatt.En vill bara ha ett jobb,en bor nära,en är bra på att baka,en si en så.Dvs samma anledningar som världen i stort har för olika jobb.Men det räcker ju inte för en kulturbärande impuls,för nytänkande,för framåtandan som krävs.
Det är tankekoncept som smugit sig in och de tar alltid över mer och mer.Jag minns när ”dans” blev det nya begreppet bland eurytmister.Det tog bara några år så hade skolan minskat till hälften…
Saker lever sitt eget liv och när de som är involverade skapar och vill leva i det sanna och sakens natur och ger sig hän så utvecklas det.
Det krävs arbete ,klart tankearbete…!

Naturligtvis, naturligtvis.Du var uppenbarligen rätt val vid rätt tillfälle, eller hur?Då förstår du kanske mer vad jag vill säga.Jag är inte så korkad som du kanske tror.Ja, livet är kanske något annat,i de fall där man låter det vara det!Man vill hellre bara ta något än göra saker grundligt.Ibland lyckas det ju också.Men det kan aldrig bli samma anda på en plats som leds av tillfälligheter än en där man verkligen intuitivt skapar någonting.Robygge kanske skulle vara ett varuhus som spritts till hela sVERIGE NU OM DET gjorts annorlunda.Eller i konkurs för länge sedan.Nu satte du din prägel och det blev vad det är idag.Jag tycker ändå man måste vara medveten om sådana här saker.Solvikskolan har ett annat motiv och en annan verksamhet än Kristofferskolan, t ex.Av anledningar som jag försöker få fram här.Olika diemnsioner av en grundidé föder olika resultat, och människor som är delaktiga skapar något med sin delaktighet, som utvecklar olika fenomen.Om t ex en waldorfskola blivit så stor att den ibland måste fylla igen sina ”tomma platser”,då måste man göra som du säger.Om det inte uppstår tomma platser måste man inte det.Get it?

Men frågan är också var gränsen går för att något är en antroposofisk verksamhet.Inte för att det bryr mig nämnvärt.Man kan ju starta ett boende och lasera för att man tycker det är fint och ha biodynamisk mat.Det kan ju inte kallas ”fel” heller.Problematiken var nu den om fenomenet Järna,hur det har utvecklats.Att det finns lika många där som någon annanstans som sysslar med saker utan antroposofisk grund.Sedan kan man ju undra varför det skulle vara fel också,om t ex varken föräldrar,lärare eller barn tycker att det spelar någon roll att någon waldorfskola inte drivs av lärarna på ”antroposofisk grund”.Så hela detta uppslag kanske är oväsentligt, egentligen.Och som du säger, saker blir vad de blir och människor kan välja sin tillhörighet.
I slutändan märker vi nog ändå var saker leder.Och antroposofin är nu inte en åskådning utan möjligheten att föröja tillvarons natur så att den belyses från andliga synvinklar,eller något åt det hållet.

@AK
Arne Klingborg var trevlig!Han kunde sitta vid ett matsalsbord och prata ödmjukt med de som satt runt omkring och på ett inbjudande sätt.Han spred trevlig sympati och var omedelbar.Han var en mänsklig människa som inte dömde eller utestängde.Att sitta brevid honom höjde ens värde, direkt.Jag böjer mig ödmjukt för honom oc anser tt han lyckades vara det han också ville förmedla.Han var rätt person att företräda antroposofin i Sverige.Jag har ,dock, även, en viss känsla av att i vår tid behövs en viss ytterligare kraft för att verkligen få gjort något.Den kanske Gertrud hade mera.En giftgadd som dödar det oväsentliga och låter pånyttfödelsen äga rum.Men jag tror helt enkelt konstnärssjälar som dem,som faktiskt också äger en djup och oerhörd inre styrka,är väldigt sällsynta.Her Intuitiv pedagogik är en.Men så länge de inte kommer är det svårt att leva upp till en sådan storhet.Ty till det behövs ju dessa själar.Min mening är ju dock därmed och för alltid klar, att man inom antroposofiska sammanhang inte bör skapa något ur en slags nödvändighet för att det borde finnas nu osv.Utan allt borde uppstå ur dessa kraftfulla själar för då blir det inte bara skönt utan också sant.Allt annat blir ändå i slutändan ingenting att hänga i julgranen

@Johannes
Det vore trevligt.Om den gick i ide alltså.Ja, jag tycker det.För att bli en sådan ledargestalt måste man lära sig det.Man föds inte till en ledare.Man brinner,man gör misstag man dör bokstavligt,kliver upp igen,lurar sig själv,lever i villfarelser långa tider,dör igen,kliver upp osv.Att bli en stor ledare kostar mycket ansträngningar.Man föds med anlag därtill.Att gå igenom den process det kostar att bli en stor ledare är egentligen enda vägen i vår tid,om jaget ska ta ledningen i ens liv.De som förstår det kan komma hur långt som helst då de också utvecklar dessa förmågor.Jag tror eller kanske vet,att en av grundmeningarna med antroposofin var och är att göra många till sådana, och det är också möjligt.Med mod.Man måste helt enkelt våga gå längre än man trodde man skulle kunna.Växa ut över den man föddes till av folkslag,plats,uppväxt och anlag.Ja, det där vet vi ju.Men alla kanske inte vet att många kan göra det.De bara vet det inte.Hade jag fått vara lärare på steinerseminariet hade jag hellre lärt ut det till eleverna FÖRST,innan jag ens tänkte på ”Hur uppnår man kunskap…” eller ”Teosofi”.”Hur man blir en Steiner,Pär Ahlbom eller Arne Klingborg,treårig kurs…nä,skämt åsido.Jag hade tveklöst talat mest i början om vilken stor ansträngning man måste göra med sig själv om man vill syssla med antroposofi på allvar.Och jag hade varit sträng.Inte krävt något av någon,men varit sträng inför själva den saken.Och jag hade naturligtvis själv måstat föregå med gott exempel.Detta är mitt bidrag till antroposofins framtid…Sooner or later…måste vi det i alla fall.Och sooner är bättre, för later blir så himla smärtsamt.Vår tid behöver STARKA människor.Styrka föds ur tunga utmaningar och upp och nedgångar.Det är en lag som vi inte kan bortse ifrån hur gärna vi än vill.Tack för ordet.

Hej,ja,det är ju precis så det går till!Människor kommer till Järna, de har drömmar,visioner,t o m en stor kraft,och när de försöker lägga fram dem får de svar som ”Amen”.Och man kan förstå att det är så.Vem orkar höra på entusiastiska ungas drömmar?Det är uppenbarligen inte vägen till Järna att ha idéer och brinna för framtida lösningar, eller hur?Då är man snart slaktad.
Undrar just om några av lärarna på seminariet vet hur många stackare de har slaktat genom åren.Som hade kunnat bli något stort men efter seminariet såg sig själva som något väldigt litet.Hoppas det inte är allt för många bara.

Hej Johannes!
Varför startade du den här bloggen egentligen?Jag är bara nyfiken!Är det verkligen fruktbart med alla dessa kommentarer om antroposofin, tror du? Endel är ju ganska extrema och sådär.Är de inte så att de som verkligen har något att säga om saken väljer att säga det någon annanstans?

Tack för svaret!
Ja,det är befriende att uttrycka sig i skrift.Ibland upplever jag att det kan ge ett nytt perspektiv på saker-att man formulerar dem skrivet och sedan läser det.Det blir nånting bra, trots att det ibland kan bli lite gränsöverskridande.Fler borde skriva ned vad de anser om saker,för att kunna ha distans och se från olika synvinklar.
Synd att det är så där slutet.Det verkar stanna av utvecklingen om man ser vad folk skriver här.
Dialog är jätteviktigt.Jag tror man blir otroligt inskränkt om man aldrig har det.