Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta har pågått under flera år. Nu ångrar hon sig.

Hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som vågade ha en avvikande mening: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon så sent som i augusti förra året, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Vi har varit många som blivit tystade så fort vi ville ta upp denna samhällsfråga. Vi visste att det var beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom. Vi blev hånade, bespottade, ifråntagna vår heder, diskvalificerade i det offentliga samtalet och alltid tagna för att tillhöra Sverigedemokraterna. Kort sagt: demoniserade. För så är det i Sverige då den kollektiva moralpaniken slår till.

Men demoniseringen blev en självuppfyllande profetia – eftersom SD var det enda partiet som tog oron på allvar växte de vid varje val och är nu tredje största partiet i landet.

Det var uppenbart för envar att moralpaniken berodde på Sverigedemokraternas ständigt ökande opinionssiffror. Men istället för att analysera orsakerna, nämligen en utbredd oro för invandringens stora omfattning, agerade man som om partiet inte fanns. Verkligheten blev fienden. Vi visste detta, det är ingen nyhet Ann-Charlotte Marteus kommer med, det är hennes erkännande som är uppseendeväckande. Och formuleringarna varför hon ylade med vargarna.

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Vi visste det, för vi konfronterades med detta varje dag. För vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick.

Men det var inte bara det politiska etablissemanget som agerade ansvarslöst, media var deras lakejer – och en ansenlig opinion stödde tanken på obegränsad invandring. Tankefiguren var: man kan inte avvisa nödlidande. Och när det gällde integrationsfrågan var till och med förre statsministern lättsinnig då han vid en flygtur konstaterade att ”landet har gott om plats”. Vilket ingen har ifrågasatt. Den springande punkten är ju hur mycket boende som kunde ordnas. Och jobb.

Sveriges häpnadsväckande brist på ansvar har förvånat omvärlden. Men så sent som för några veckor sedan verkar förtrollningen vara bruten då flera borgerliga partier kom med olika förslag för integrationen, så nu är den debatten igång, även om regeringen som vanligt tiger som muren. Det tog flera år innan vi kom hit. Men ännu har ingen vågat ta i invandringsfrågan. Där går gränsen än så länge.

Det passar SD utmärkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist