Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Islam är en komplex företeelse. Det är visserligen en religion. Men också ett samhällssystem med politiska ambitioner som vi ser i exempelvis Iran och Saudiarabien. Det är ett juridiskt system med egna lagar (sharia). Här finns familjerådgivning präglad av en urgammal patriarkal kvinnosyn. Man har en kultursyn som i sin extrema form kännetecknas av långtgående förbud mot det mesta som inte passar religionens syften. Ingen annan religiös rörelse i världen har så allomfattande ambitioner. Och ingen annan religion förespråkar dödsstraff för utträde.

Islams många sidor förvirrar många. Ska inte en religion vara snäll och trevlig, frågar sig tyckar-eliten i väst och bestämde sig därför tidigt för att islam bara är en religion, det var enklast så, för då kan man hävda att den är fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Att den är lika snäll liksom.

När så islamister flyger in i två skyskrapor och dödar tusentals oskyldiga, när författare, konstnärer och intellektuella lever under islamistiskt dödshot, när IS skär halsen av folk och säljer kvinnor som slavar, och självmordsbombare dagligen spränger sig själva och oskyldiga i luften, och när nu sist 12 medarbetare på en skämttidning massakreras till döds.

Då har det följaktligen ingenting att göra med islam. Inget alls. De som dödar och lemlästar i islams namn är inga ”riktiga” muslimer. Bara vanliga kriminella. Även om de är inspirerade av islam – och säger att de är muslimer –  är de inga muslimer. Säger alltså förståsigpåarna.

Dessa både orimliga och ologiska påståenden har stått oemotsagda länge. Men nu börjar dessa utsagor ifrågasättas. Teologie doktor Annika Borg skriver i SvD att det beror på missuppfattningen att all sann religion är god. ”Det är en antiintellektuell hållning”, menar hon. ”I alla religiösa urkunder finns destruktiva, farliga uppmaningar och tankespår. Koranen är inget undantag.” I nyhetssändningar från politiker, kulturdebattörer och proffstyckare kommer uttalanden som att

»det som hänt i Paris och det som händer runt om i terrordrabbade områden i världen, inte har med islam att göra. Det är ett okvalificerat påstående och en tankefigur som gör att vi inte kommer att kunna möta hoten, eftersom vi inte tar terrorutövarnas självbild och självdefinition på allvar. Det är också ett paternalistiskt drag i samtidens debatt att inte ta religiösa anspråk seriöst när dessa får negativa konsekvenser.«

Men detta är svårt för hippa kändisar och proffstyckare att förstå. All religion är ju god! Destruktiva dåd betyder därför att utövarna inte är religiösa. Eller som skådisen Ben Affleck så temperamentsfullt i en tv-debatt nyligen hävdade – den stora majoriteten av muslimer i världen är fredliga.

Och visst, större delen av islams anhängare är fredliga, men om ett par tre hundra miljoner i tysthet sympatiserar med sharialagar och terror – är de då att betrakta som fredliga? Är då inte detta förhållningssätt själva förutsättningen för våldet? Grogrunden? Nå detta kan naturligtvis diskuteras. Synen på islam är förvirrande. Islam kräver att vi ska visa respekt för religionens alla yttringar samtidigt som man själv brister i respekt gentemot andra synsätt. Eller som Jackie Jakubowski skrev i DN 14 januari.

»Den respekt som muslimer – både i Sverige och i arabvärlden – har rätt att kräva av andra måste vara ömsesidig. Protesterna mot Muhammedteckningar eller mot satir skulle vara mera förståeliga om reaktionerna var lika starka mot den intolerans som råder i stora delar av den muslimska världen mot judar, kristna och andra grupper.«

Tyckar-eliten vill se islam som en fredens religion. Oavsett om avhoppade muslimer säger motsatsen – som till exempel denna, som av naturliga skäl vill vara anonym:

https://www.facebook.com/video.php?v=866859839993359&set=vb.823700294309314&type=2&theater

De flesta muslimer i väst är fredliga och fromma (de har ju många gånger flytt från ett religiöst förtryck), men en del av deras barn lever i tristess och arbetslöshet och lockas därför av radikala uttolkare. En del så långt att de vänder sig emot värdlandet med terror. Och Ayaan Hirsi Ali, avhoppad muslim och den kanske främsta islamkritikern, menar att vi inte får glömma att även de radikala islamisterna i terrordådet i Paris agerar utifrån islam.

»Hur vi svarar på denna attack är av stor betydelse. Om vi intar positionen att vi har att göra med en handfull mördarligister utan koppling till vad de så högljutt hävdar, då har vi inte besvarat dem. Vi måste erkänna att dagens islamister drivs av en politisk ideologi som är inbäddad i grundläggande texter i islam. Vi kan inte längre låtsas att det är möjligt att skilja åtgärder från de ideal som inspirerar dem.«

 ”Religionen som inget har att göra med sig själv” är en replik i en satir över de förvirrade föreställningar om vad som är islam och vad som inte är islam i dessa dagar då vi får veta att islamistisk terror inget har att göra med islam. Detta är en monolog av Pat Condell i högform. Det märks att han har ett förflutet som ståuppare.

En företrädare för svenska muslimer uttryckte sin förvåning i radio för en tid sedan över att folk inte verkar kunna skilja på seriösa muslimer och jihadister. Man kan tycka att det var på tiden att ledande företrädare inser detta. Jag har aldrig trott att en bred allmänhet är så sofistikerad att de ser sådana skillnader. Eller kunna sortera alla motsägande budskap i rätt fack.

Här föreligger en i svenska ögon ännu rätt okänd exotisk religion med märkliga och långtgående samhälleliga ambitioner som är följd av en massa rykten om avhuggna händer för tjuvar, att de som lämnar tron ska dödas och en kvinnosyn som är obegriplig i vårt jämställda land. Sen begärs att man skall kunna skilja på det ena och det andra i denna bisarra världsåskådning – som dessutom har företrädare som terroriserar världen. Det är knappast svårt att förstå sekulära svenskars förvirring, deras islamofobi och reservationer inför denna svårförståeliga yttring med rötterna i Mellanöstern.

Därför måste vi börja prata om islams dåliga sidor. Inte för att smutskasta fredliga muslimer, som rätt-tänkarna tror, utan för att lära känna problematiska aspekter av denna ”fredens religion”. Det finns ett utbrett behov av att bilda sig sanna omdömen i ett komplicerat ärende. Och det gör man knappast om man blundar för problem som är allt för uppenbara i världen idag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist