Hur släkten Ljungquist blev antroposofer
Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.
♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.
Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.
Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.
Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.
Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.
Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.
Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.
Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.
Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.
Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.
Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.
Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!
Walter Ljungquist
För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.
Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.
Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.
Johannes Ljungquist
Haha Johannes det här har vi väntat på! Jättekul att höra! Väntar med iver på fortsättningen!
Var inte Bernt en skicklig pianist?
@Elisabeth
Jaså, själv kom jag inte på idén förrn häromdan. Tyckte först det verkade alltför privat. Men flera verkar uppskatta den. Tack Elisabeth.
@gunnar
Har inte kunnat ta med allt i den korta uppräkningen. Jo visst Bernt var en skicklig organist – och nästan lika skicklig amatörmålare.
Tack, Johannes, för denna kortfattade, men fina inledningsskiss till din familjekrönika som också tillhör svenska antropsofins historia!
Jag blev facinerad av Walter Ljungquists romaner redan 1973 genom Karin Ruths-Hoffmann som hade en liten och intim Ljungquist-läskrets på seminariets bibiloteket, som jag deltog i. Med tiden köpte jag alla romanerna på mina antikvariatsrunder i Stockholm. Då jag vid ett tilfälle i läskretsen berättade att jag i en liten bokhandel i centrum inte hittat den nyligen utkomna romanen ”Sörj dina träd” (1974), skrattade Göran Fant högljutt och sade att där hittar man inte sådan djup literatur. Sedan läste jag romanen flera gånger, men det var likväl ”Stormen” (1960) som gjorde mäst intryck på mig med sina djuplodande psykologiska vävnigar mellan två tidsperioder i Jerk Dandelins liv. Men också ”Källan” (1961) med Jerks barndomsminnen från en enda sommardag upplevde jag som sagolik med sin djupa naturmystik.
1976 höll jag mitt första offentlicha föredrag i Begensgruppen av Antroposfisk Selskap just kring Walter Ljungquist och hans romankonst. Som källmaterial hade jag framförallt Bengt Nermans bok ”Den skapande processen: en studie i Walter Ljungquists diktarmetod” (1975). Walter Ljunquists romankonst lärde mig mycke om svenskt tänkesätt och hans djupa förbundenhet med naturen och årstiderna. Hans människosyn som vördnar om det lilla och det stora på en gång genomsyrar allting. Jag upplevde detta som ren antroposofi och mer äkta och folklig än där alla begreppen staplas upp framfär en och knyts ihop med Steiners uttalanden hela tiden.
Jag ser fram emot fortsättningen!
Jostein — Ja, man märker att antroposofin finns där, men den blir (lyckligtvis, tror jag) aldrig uttalat identifierad, och aldrig påträngande.