Vi lever i ett jaglöst land
♦ ♦ ♦ ”Jag kan inte komma på vad svensk kultur är”, sa Mona Sahlin i en intervju på den tiden hon var integrationsminister.
»Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.«
”Det är bara de andra som har en kultur”, skrev Maciej Zaremba i DN 15/3 2009.
»Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar.«
DN-krönikören Hynek Pallas betraktar vår nationella identitet som en ”teori” och Sverige som en ”föreställd gemenskap”. Detta allmänt förekommande obefintliga svenska kulturbegrepp har skapat ett vacuum där Sverigedemokraterna definierar kultur som hemslöjd och folkdräkter. I ett berömt Youtube-klipp tillfogar den förre nazisten och Sverigedemokraten i Filipstad också midsommar. Sen kan han inte komma på något mer.
I en debattartikel i SvD häromdagen skriver Håkan Lindgren om en nationell kultur som mest består av tomhet.
»Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorat var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar.«
Konsekvensen är en kulturpolitik som inte vet vad kultur är företrädd av en okunnig minister som ska agera i ett land där kulturpolitiska frågor sällan har debatterats. Jasenko Selimovic skriver i DN:
»Svar avkrävdes i minimal grad, riktningar, viljor, problem och lösningar behövde inte ens formuleras. Vi fick vad vi förtjänar. En svamlande minister som inte kan något om kultur, kommande från ett två-frågeparti som inte bryr sig om kultur, på ett svagt departement som ingen vill ha.«
Ett lands kultur sammanfattar själva essensen av nationens självupplevelse. Men denna tematik avhandlas aldrig i den svenska kulturdebatten. Intresse saknas. Troligtvis för att nationsbegreppet är ytligt och urvattnat och svårt att ta på allvar. Det är så vagt och otydligt. Därför ifrågasätts det. Komiker hånar bilden av den svenska nationen som en sentimental konstruktion. Det är istället det globala perspektivet som gäller.
Människor från andra länder är förvånade över denna nationsnihilism. Inte minst i vårt grannland Norge där kärleken till den egna nationen är oproblematisk och självklar, vilket är förklarligt med tanke på att man varit ockuperad av Tyskland under kriget och tidigare levt under danskt styre som småningom övergick i en union med Sverige. Det är inte underligt att detta föder en kärlek till den egna nationen.
När Mona Sahlin säger sig inte veta vad svensk kultur är säger hon samtidigt att hon inte har ett medvetet förhållande till den svenska särarten. Är detta ett rimligt förhållningssätt hos en högprofilerad svensk politiker? Om hon inte har en förståelse för det genuint svenska, vad är det då hon företräder?
Och när Hynek Pallas med flera svenska journalister betraktar den nationella identiteten som bara en teori som de tävlar med ståuppkomiker att håna, ger de uttryck för en obefintlig nationell självsyn gränsande till självhat. En sådan självbild borde vara föremål för en öppen debatt, stöttad av en insiktsfull kulturpolitik. Men det lär knappast ske med Alice Bah Kunke som kulturminister.
För vi har problem. Vi är ett folk som saknar självkänsla och identitet. Vi lever i ett jaglöst land. Vi har inget minne av vårt förflutna, vi saknar kunskap om vår historia och tycker inte vi har någon nytta av gårdagen. Vi erkänner bara moderniteten där historien är slängd på sophögen. Och precis som Mona Sahlin säger – vi har inget som binder oss samman. Kan inte detta vara en del av förklaringen till främlingsrädslan? Människor med stark kultur- och nationsidentitet känns hotfulla för en nation med dålig självkänsla.
Vi behöver ett vidgat kulturbegrepp som ger oss en upplevelse vilka vi är som kollektiv. Som ett folk. Som svenskar. För att förstå vår egen särart som nation. Lära oss upptäcka idékonceptet Sverige. För vad är en bristande självkänsla att skryta om?
Johannes Ljungquist
I anknytning till ditt tema, Johannes, gjordes ett mycket intressant program på Sveriges Radio 15 januari, år 2000.
”Finns det en nationell svensk identitet som det är värd att slå vakt om?” var Kristina Hedbergs första fråga till Andreas Carlgren i Lördagsintervjun, två dagar innan Andreas skulle tillträda som generaldirektör för Integrationsverket.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/39101?programid=3071 – 03:20
”Det finns en nationell svensk historia”, svarade Carlgren, ”som ju också gett upphov till kulturella traditioner. Det tycker jag är värt att ta vara på. Däremot tror jag det är så, i Sverige – jag menar – jag ser ju med en del av min familj som har sina rötter uppe i Norrland – jämför jag norrlänningar med skåningar eller för den delen gotlänningar – vi har haft en mycket mer olik kultur också i Sverige än vad vi många gånger själva har sett, inte minst när man ser historiskt. Och mycket av de vi tycker är typiskt svenskt är ju egentligen sånt som kommer från andra länder. Ta bara några svenska företag som vi tycker är typiskt svenska – Bonnier, Gleerup, för att ta några av de stora förlagen. Ta Marabou mjölkchoklad eller Cloetta eller Mazetti eller för den delen svensk mat i företaget Felix, allt de här är ju företag som har startats av invandrare och människor med utländsk bakgrund och det är en del, tycker vi idag, av Sverige.”
”Men menar du med det att det inte finns en specifikt svensk identitet?” undrade Kristina Hedberg vidare.
”Ja, alltså, om det finns EN identitet tycker inte jag är självklart. Däremot tycker jag att ju mera vi är förankrade – alla vi som bor i Sverige – i, just som jag sa, en historia och en kulturell tradition som finns i vårt land… men ju djupare vi är förankrade i den, med desto större självkänsla tror jag vi också kan ta vara på möjligheterna i all olikhet.”
”Den här kulturella traditionen, hur ser den ut lite mer begripligt?”
”Alltså, den – som jag sa – den ser faktiskt fortfarande ut, också ännu mera historiskt olika ut på olika platser. Så jag tycker det är svårt att beskriva en enda svensk… Men det finns ju t ex, det är ett faktum att vi har en längre gemensam historia kanske än de flesta nationalstaterna i världen. Vi har ett språk som har varit dominerande i Sverige. Det har inte varit det enda som har funnits i Sverige men det har varit dominerande ojämförligt länge. Och vi har haft en religion i Sverige ojämförligt länge. Det tror jag har skapat delar av den svenska traditionen som är speciella för Sverige.”
Därefter frågade Tomas Ramberg bl a om man skall ta seden dit man kommer, och tillsammans med Kristina Hedberg fördjupade han vidare flera av de svåra integrationsfrågor som idag fjorton-femton år senare tenderar att bli än mer aktuella.
Är vi förhållandevis många här i Sverige, kan man fråga sig – till skillnad från i övriga världen – som lever med övertygelsen att vi faktiskt inte har någon speciell gemensam identitet? Och hur kan detta då i sin tur påverka integreringsprocessen för alla de människor som invandrar till vårt land? Försvåras i så fall inte integreringen genom detta slag av identitetsförnekande, genom tveksamhet, otydlighet och obeslutsamhet? För vad skall alla nya svenskar då egentligen integreras till, om vår gemensamma självbild är så pass osäker om inte helt obefintlig? – Eller skulle det faktiskt kunna vara helt omvänt? Så att just denna vår specifikt lågt hållna identitetsprofil, omedvetet, är det som utgör vårt viktigaste gemensamma förhållningssätt? Så att just ”icke-identiteten” helt paradoxalt skulle kunna vara det som utgöra det svårfångade huvudstråket i vårt sätt att vara och tänka? Vår ”svenska identitet” skulle alltså i så fall, till skillnad från andra identiteter, på något märkligt sätt i sin märg bestå just av detta att inte ha någon identitet…
@Torsten Lundberg
Tack Torsten, hade inte hört programmet. Frågan ”finns det en nationell svensk identitet som det är värt att slå vakt om?” visar på vilsenheten angående detta. Vi vet inte vilka vi är, eller rättare sagt är inte medvetna om vilka vi är. För undermedvetet vet vi naturligtvis. Så jag skulle säga att vi kan inte slå vakt om nånting vi inte ser. Vad vi först måste lägga kraft på är att upptäcka den svenska identiteten. Inte sant?
Och sen råder ju inget motsatsförhållande mellan svensk identitet och att många enskilda delar i denna har ett utländskt ursprung. Det är den svenska särarten som är identiteten, och där är svenskar kanske sämre att se den än de som kommit hit. Det var ju just förvåningen hos många över att Colin Nutley med filmen Änglagård kunde visa det specifikt svenska på ett sätt svenskar inte skulle ha klarat av. Utlänningar upplever den svenska särarten som få svenskar.
Så ”icke-identiteten”, menar jag, är bara en omedvetenhet och brist på självsyn som de utifrån kommande skulle kunna hjälpa oss se. Och övertyga oss om att vi inte behöver skämmas för. För den svenska identiteten finns där oavsett om vi ser den eller ej. Alla känner den.
Man borde sätta ihop en kommitté med invandrare som varit här ett tag och be dem definiera den svenska särarten. Banne mej! Då skulle vi få klarhet om vilka vi är!