Sverige har fått SD för sina synders skull
♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.
Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.
Ett exempel på demoniseringen av SD.
Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.
Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.
Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.
Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.
Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.
Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.
SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.
Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.
Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.
Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.
Johannes Ljungquist
Jag ser något annat: ett ”politiskt adelskap” ”det sovande folket” fått för ”sina synders skull”. Ett etablissemang distanserat från vanligt folk, med gemensamma intressen att bevaka, eliter mer lojala med varandra än landet och dess invånare.
Politikerna är förbundna med globalism, klimatbluff, oligarker, de rikaste bland rika med svindlande idéer om världsregering och härskarmakt genom storfinans, gigantiska företag och organisationer som EU och FN. Motsatsen till småskalighet, lokalsamhällen, närdemokrati, mänskliga proportioner; möjlighet för alternativ att blomma, såsom Vidarkliniken. Oligarkerna riktar sig även mot vårdsfären, medicinerna, jordbruket. Lömskt är iscensättandet av destabilisering i länder som Sverige och Tyskland. Bakom ligger krafter som inte vill oss väl.
Inget av de sju gamla partierna är vad det har varit. MP var helt annorlunda förr. I början fanns själ, äkta engagemang och charm; då ett antietablissemangsparti av oliktänkande, nu förlöjligar och demoniserar man andra oppositionella. C går inte heller att känna igen.
Hastiga, omskakande förändringar – lätt att tappa fotfästet.
”Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut…”