Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

Anna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

Det krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

Frågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist