Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

 

Under en tremånadersperiod april-juli detta år var jag sysselsatt med att hjälpa vår son Eyvind att passa hans dotter som bor med sin mamma Kristine i den lilla orten Dale, sex mil från Bergen i Norge. Mamma Kristines barnledighet var slut och Eyvind kunde bara ta ut en halvtidsledighet – det var där jag kom in. Han har ett jobb han kan sköta via dator och mobiltelefon så när han under dagen var upptagen av detta, sysselsatte jag Lilly som barnbarnet heter. Varje morgon åkte vi de sex milen från Bergen där Eyvind bor till Dale, och tillbaks igen på kvällen.

Dale är en liten ort, vackert belägen i Vaksdals kommun, Hordaland fylke. Den är inklämd mellan väldiga bergsmassiv som tar andan ur besökaren. Den som åker sträckan Stockholm-Bergen och passerar Dales hisnande lodräta bergväggar på vägen, vet vad jag talar om.

Den nedlagda manufakturfabriken som i 120 år tillverkade lusekoftor under namnet ”Dale of Norway”.

 

Orten har 1 118 invånare och är mest känd för sin textilindustri; fabriken öppnade tillverkningen av sina sedermera berömda lusekoftor 1879 och 1999 efter 120 år lades verksamheten ned, vilket var ett hårt slag för orten och kommunen. Kvar finns en fabriksförsäljning av plaggen, som fortfarande tillverkas, fast nu på annan ort.

I byns centrum står minnesstatyn över de som arbetade förr i Dales världsberömda industri.

Dales berömda lusekoftor säljs fortfarande i ett annex till den nedlagda industrin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höjden på bergen i Dale (i Norge kallas alla berg för ”fjell”, oavsett storlek) varierar mellan 100 till 300 meter, men eftersom de är så branta upplevs de som mycket högre. Stämningen i denna lilla by är lite gammaldags som på många andra ställen i Norge. Många har till exempel efternamn efter orten Dale, kommunen Vaksdal eller närmsta orterna Stanghelle och Langhelle. På kyrkogård och brevlådor finns många exempel. I Sverige förekommer detta knappast längre.

 

 

 

 

 

En annan egenhet är att orten har en egen skyltdesign med ett speciellt gammaldags typsnitt ingraverat i trä.

Den lilla järnvägsstationen är pittoreskt placerad i bergslandskapet. Åt ena hållet åker man till den större orten Voss, åt det andra hållet ligger Bergen. Det är en enkelspårig järnväg med en nedsliten

vagnpark, men utsikten under resan är bedårande. En dag på väg till Bergen då jag löste pensionärsbiljett bad mig konduktören till min stora överraskning om legitimation. Smickrad krånglade jag fram den varpå konduktören utbrast va, är du sjutti! En bättre komplimang får man leta efter.

Vid nästa resa ignorerade konduktören mig (en annan denna gång) trots att jag varje gång hon gick förbi sökte ögonkontakt. Så jag slapp betala. Jag är säker på att det inte var avsiktligt, men mina minnen av dessa resor är avgjort angenäma.

Och huvudpersonen själv? Hon är döpt till Lilly Malena Ljungquist och är en stark personlighet. I april när jag kom fick jag se henne ta sina första steg utan stöd. Nu går hon sällan – hon springer. Precis som pappa gjorde i hennes ålder. Mamma och pappa uttalas klanderfritt, farfar blir ”wawa” och farmor (som hälsade på då och då) för ”marmor”. Hon har ett passionerat förhållande till småsten som hon kallar ”stäna” och så älskar hon att bada.

 

 

 

 

 

 

 

Efter lek, blöjbyte och mat är det dags för middagsvilan i barnvagnen. Då tar farfar en rejäl promenad med vagnen i de undersköna omgivningarna med de lövskogsbeklädda bergen, forsen och den intilliggande fjorden.

På bilden syns inte de flertalet fjällbäckar som normalt störtar ner i forsen utmed bergssidorna. Men eftersom denna varma och soliga sommar inte sett sin like sedan 1959 syntes de bara de få gånger det regnade. Här nedan har Lilly och jag just gått över gångbron över forsen. I bakgrunden skymtar husen i byn Dale.

Men i Dale finns också uttryck för kultur. Som gammal Järnabo studsar man till då man i utkanten av centrum går förbi ett hus vars formspråk man normalt skulle tro vara ritat av antroposofarkitekten Erik Asmussen eller hans efterföljare. En annan ovanlighet i denna traditionella landsby är tavlan uppsatt på ett staffli i en villaträdgård, där även familjens bil är målad med fantasieggande motiv.

 

 

 

 

 

 

Konstnären, som visar sig vara värmlänning, ger mig på stående fot en ingående beskrivning på hur man tillagar en fisksoppa som enligt honom skulle vara något i hästväg. Annat som bidrar till ortens kulturliv är en magnifik bollplan vid foten av ett jätteberg.

I övrigt sedvanlig förströelse som dansband och down hill-cykling i närbelägna Voss, och en allvarlig kör som sjunger självständighetssånger. Allt annonserat på ortens anslagstavla.

Väl hemkomna efter promenaden vidtar lek och stoj, utforskande av bilderböckernas värld eller som här små filmer på djur som gör lustiga saker. Platsen är den bästa tänkbara – pappa Eyvinds knä.

Kvar efter denna intensiva period är tacksamheten att ha fått lära känna barnbarnet Lillys näpna och kraftfulla personlighet – och den trolska naturen som aldrig upphör att fascinera mig.

 

                                                                                                             Johannes Ljungquist