Problemen i den antroposofiska rörelsen (1)
Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.
Låt oss betrakta något av det som föreligger.
Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.
En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.
Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.
Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.
Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.
Antroposofiska Sällskapet
Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.
Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?
Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.
Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?
Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.
Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.
En öppen och tankeväckande blogg, Johannes! Egentligen inget nytt vad du skriver, då jag känner igen ditt resonnemang, men ändå viktiga frågor. Det kunde vara interessant att få en historisk översikt över utveclingen i Norden sedan Steiners tid fram til Arne Klingborg och Jörgen Smit. Den boken som utkom i Norge förra året kring den antropsosfiska rörelsens historia har jag tyvärr inte läst. Har du? Och alla rörelser genomgår faser, utvecklingssteg, skrumpar in och bryter fram på nytt eller delar sig upp i flera riktningar. Lite av detta utvecklingsmönster kann vi också iaktta på den antroposofiska scenen.
Din formulering att antroposofin saknar identitet, finner jag oriktig. Antroposofin så som den skisserats av Steiner, har klara medel och mål. Att många som betraktar sig som antroposofer eller är medlemmar av Antropsofiska sällskapet (AS) idag saknar identitet och inte förmår att individualisera den, hänger säkerligen också ihop med att Steiners språk mer och mer blir svårförståeligt, allt eftersom tiden går. Uppgiften borde alltså ligga i, att ständigt formulera antropsosofin om ut ifrån egna förutsättningar, vilket Steiner uppmanade til oförtrutligen.
Den pågående kampanjen ELIANT som har uppnått mer än en million underskrifter globalt till stöd för den antroposofiska saken, visar dock att antropsosofiska värderinger når ut till en bred publik. Min tanke är at avskriva AS och proklamera om ELIANT till det nya ”antroposofiska samhället”. Men frågan är om en sådan världsomspännande organisation verkligen behövs idag. Jag tror hellre att man skulle släppa antroposofin helt fri, så att var och en kunde skaffa sig ett eget förhållande til den. Och låt människor göra andliga erfarenheter på vilket sätt de vill, för att sedan jämföra, stödja och vidareurtveckla ur konkreta erfarenheter!
Jag menar idag att Steiner gapade över för mycket och övervurderade sina medarbetare och elever. Vi borde låta Steiner få vara lite i fred ett tag, för att se om han t ex om tio år kunde upptäckas på nytt. Den ständiga utsugningen av märgen i allt som han sagt och skrivit leder inte till särskilt fruktbara kontakter med vare sig antroposofer av annan uppfattning eller med akademiker som är interesserade i antroposofin. Se på alla dessa konferenser som vrider och vänder på Steiners verk! Vas syftar de till? Låt Goetheanum vara ett levande museum och en mötesplats för de som vill söka sig djupare ned til rötterna! Låt YIP och andra fora få mer spelrum – och om AS verkligen måste existera vidare, låt de bli assosierade avgiftsfria medlemmar! Johannes, när kommer din lättlästa bom om antroposofins grunder och hur ville du formulera din antroposofiska identitet? Är du fortfarande antroposof eller har du ännu inte blivit en?
Du frågar: ”Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?” Redan 1973 när jag blev medlem upplevde jag mig komma inn i en märkvärdig klubb av äldre människor. Och när jag utträdde 2000 var jag fortfarande en av de yngsta. Ofantlig mycke tid och kraft ägnades under åren kring millennieskiftet till att återknyta sällskapets form och struktur til Steiners intentioner. Om dettta lyckades? Tydligen inte! Här lider antroposofer nog av samma öde som andra ”omvälvningar” av mer politiskt slag i tiden. Jag har upplevt AS som allt igenom politiserad, dvs fylld med människor i funktioner och ställningar som rekrutteras inbördes oupphörligen. Detta sker ur ”säkra” karmiska band och då är det fast omöjligt att Steiners tanke kann realiseras, att olika strömingar möts och samarbetar. Jag försökte i denna riktning i åratal inom olika arbetsgrupper i England, Nederland, Sveits och Tyskland vad gäller min egen andliga forskning, men stötte ständigt på olika hinder som missbehag, avundsjuka och hån. Sådana känslor döljs mestadels utåt, men så länge de florerar inåt, upplever varje ny sökare denna obalans inom rörelsen själv. Läs t ex Jens Björneboedebatten i Norge. Kritiker som Tore Rem iakttar denna brist på öppenhet och fördomsfrihet hos de antroposofer han diskuterat med. Jag kann bara understryka detta fenomen.
Hur kommer vi vidare? Öppna upp inåt, arrangera samtal mellan olika antropsofer med andliga erfarenheter, håll möten för att räta upp missförhållanden i waldorfskolor, på hemmen och i andra antroposofiska verksamheter. Jag känner et otal antropsosofer liksom mig själv som lämnat sälskapet och högskolan därför att frihetssträvan, öppenhet och vilja till samarbete var för svag.
Du har rätt: ”Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl.” För mig är det lätt att förstå. Dubbelgångarna i den egna själen vill inte och kann inte ändra på sig. Så måste de fortsätta att vara högfärdiga och tillrättavisande till man själv tar i tu med dem tilsammans med sina antroposofiska vänner. Kanske en uppgift för Antroposofiska sälskapet?
Hej igen, gode Jostein. Jovisst är det gamla frågeställningar, vilket gör saken bara sorgligare. Och frågeställningarna lever hos många. Men ingenstans formuleras de i skrift. Nu har jag bestämt mig för att göra det, inte bara i en tidskrift som man ögnar i och sen glömmer. Utan på nätet. Jag är nu uppe i nästan tusen unika besökare och över tretusen page views. Hoppas många ser det och börjar diskutera problemen.
Sen har du missförstått vad jag menar med att antroposofin saknar identitet. Jag menar utifrån sett. Begreppet antroposofi innebär ingenting för mannen på gatan. Det gör Röda korset. Det är det jag menar. Att han inte upplever något inför begreppet är vårt fel, inte hans. Vi har inte gjort något för att han skall få en upplevelse av vad begreppet står för.
Jag planerar ingen bok, men skulle jag skriva en intresserar mig antroposofins identitet och egenart, helt klart. Men visst är det skrutt att vi fortfarande snart ett sekel senare inte har givit antroposofin ett rättvisande ansikte! Det finns ingen vilja – och det är inte bara något man kan anklaga ledningen för. Antroposofer bryr sig inte. Jag har inte hört någon annan som tycker som jag i detta. Jag fattar ingenting.
Det är ”geil” (som det heter på nytyska, schyst eller liknande) att du har öppnat den här bloggen. Det var på tiden! Jag var själv långsam – började 2008 med tysk hemsida och blogg. Då jag inte så mycke diskuterar är mina besökare en liten grupp. Ibland följer jag Michael Eggerts tyska blogg ”Egoisten” med mycke interessant antroposofisk debatt.
”Sen har du missförstått vad jag menar med att antroposofin saknar identitet. Jag menar utifrån sett. Begreppet antroposofi innebär ingenting för mannen på gatan.” Jag förstår. I Sverige kanske säger begreppet antroposoferna lite mer eller waldorf. Där sakfrågor följts upp i samband med antroposofin, Vidarkliniken osv, nådde man möjligen publikpå senare år, men det är vel lite at satta upp i jämförelse med Arnes uställningar på Liljevalchs på 70- och 80-talen.
Kanske borde man i Sverige och Norden göra så som här nere på kontinenten: göra filmer. Portrettera antroposofer, om det finns några kvar! Jag tror, man borde fokussera konkret på människor som försöker leva antroposofi, för att se vilka begrepp de använder och produserar själva för att karakterisera sin antroposofiska inställning. Jag ställer gärna upp på ett samarbete i denna riktningen. Det kunde börja med en grupp på Facebook för att lodda interesset. Sedan kunde vi starta en blogg för at portrettera av levande och självständiga antroposofer. Vbi kunde börja med Pär Ahlbom om han samtycker. En mer representativ och individuell tillskuren antroposof är det svårt att finna, som dessutom nått ut över Sveriges gränser. Så småningom kunde allt växa till en egen TV-kanal!
Takk for en interessant blogg. Jeg ble tipset om den av en venn. Er ikke selv antroposof (når er man det?) men har interessert meg for antroposofi i hele mitt voksne liv, og den har betydd svært mye for hvordan jeg tenker og opplever.
Min hovedinteresse er musikk. Jeg arbeider som musiker, og det slår meg at det ville vært like vanskelig for meg å forklare ”mannen i gata” hva som er det særegne med Bachs musikk som å forklare hva Steiner stod for. Selv blant musikere kan man ikke regne med en felles forståelse. Bach er jo et begrep i offentligheten, og sikkert et tydeligere begrep enn Steiner, likevel oppfatter jeg begrepet Bach som tomt. I alle fall i forhold til det jeg har opplevd med hans musikk. Folk sier ”Bach” og vet ikke hva de snakker om. Det må rett og slett oppleves. Antroposofien er jo ikke musikk og kunne nok vært profilert tydeligere. Men for meg er det viktige elementer i den som bare må oppleves – kanskje de viktigste.
Jeg ser av og til ytringer fra litt coole antroposofer om at man må forkaste alt det i antroposofien som man ikke kan ”forsvare intellektuelt”. For meg er en slik tanke helt uinteressant. Skulle jeg ha en slik rettesnor måtte jeg forkaste det meste av det som virkelig betyr noe, på så mange områder av livet.
Slik jeg kjenner det antroposofiske miljøet, er det forskjellige generasjoner av ”eldre”. De som hadde vært unge på 40- og 50-tallet, og som var grunnfjellet i den lokale antroposofiske gruppen da jeg gikk på mine første foredrag, hadde en annen holdning enn de som var unge på 60- og 70-tallet. Jeg oppfattet at det var noe som var hellig for dem, det var en religiøs atmosfære på møtene. De såkalte ”unge” var sterkt preget av den veldig politiserte opplevelsesmåten på 60/70-tallet. Overraskende nok viste det seg når man ble kjent med personene, at de gamle – tross sin religiøsitet – ofte var langt frekkere, modigere, mer individualistiske enn 40-,50-åringene som etterhvert overtok fakkelen. I denne ”unge” generasjonen opplevde jeg ofte et element av frykt. De hadde en tøff stil, men en utrygg atmosfære. De var dyktige til å profilere bevegelsen intellektuelt og til å sette ting i gang. Det var imponerende hva den generasjonen fikk til. Men det var hele tiden en svak følelse av politisk sommerleir.
Min generasjon, 80-talls generasjonen som bærer fakkelen nå, er mest interessert i sine egne opplevelser. Det er ingen i min generasjon som virkelig brenner for ideer, og den politiske oppvåkningen som vi ser i generasjonen etter oss, baserer seg ikke på ideer men mer på sosial samvittighet. Jeg er full av beundring for disse nye bevegelsene. Mange unge som er opptatt av antroposofi er engasjert på denne måten, sammen med kristne og alle mulige slags ungdommer.
Jeg klarer ikke å se hvordan en livssynsbevegelse som den antroposofiske skulle kunne oppføre seg for å få virkelig slagkraft i min eller mine barns generasjon.
Dette ble nok litt på siden av diskusjonen deres (- og bare såå 1980-talls…) men jeg hadde lyst til å kaste inn denne opplevelsesmåten som jeg tror jeg ikke er alene om i min generasjon.
Takk Tore, velig flott med ditt innspill her! Uten kommentarer blir bloggen til Johannes kun en monolog! Jeg kan følge deg helt i resonnemanget og har selv lignende opplevelser i forhold til antroposofi og antroposofer.
Jag minns en gång en ung kvinna jag träffade.Hon arbetade i en butik,inte väldigt långt från Järna.Hon frågade var jag bodde och jag sa:I Järna, men jag trivs inte så bra där så jag ska flytta nu i dagarna.
– Det förstår jag att du inte gör, sa hon.Jag undrade naturligtvis varför och hon svarade;Nej, men alla verkar så låga där liksom.Det finns ingen kraft.
Det där funderade jag mycket på efter det.Alla verkar så låga.Jag minns ju hur det var på seminariet.All min geist och glöd var som bortblåst efter bara några månader.Allt som var jag, min personliga frihetssfär,utrotades snabbt.Kvar var något jag ej kan sätta ord på.Det ska vara så kanske.Det gamla ska dö för att något nytt kan uppstå.Nåväl, hur det nu var, så var det länge länge sedan jag läst Steiner då.Men kort därefter läste jag i en bok av honom där han just beskriver hur ett samhälle med övervägande människor som håller på med hantverk och konst och dylikt, så småningom blir handlingsförlamat.Hur människorna på något sätt förhindras i sin utveckling.Det blir ingen balans.
Jag förstod plötsligt varför Järna är som det är.Varför inga antroposofer tar tag i något.Varför inga eldsjälar längre finns knappt.
Jag tror helt enkelt inte att samhällen som Järna i längden kan vara fruktbara.Det är helt enkelt inte en balanserad konstellation.Att det inte finns vilja osv,det kan nog ha andra förklaringar än man först tror, också.Viljan ebbar liksom ut när för många har den hoptryckta på samma plats.Titta runt i världen!Finns platser som Järna?Kan man tänka sig en sådan plats i t ex en stad?Varför flyttar människor inte från Järna?Är det samma fenomen som att alla Irakier tryckt ihop sig i Södertälje för att de vill vara nära sin familj osv, trots enorm arbetslöshet och svårt att få bostäder i trevliga områden?Vad har människor för MOTIV att stanna i Järna år efter år,endel sjukskrivna länge,utan jobb,bidragstagare,endel har nästan ingen kontakt med omvärlden och nästan ingen bryr sig om dem.De lever mellan Konsum och sin tvåa och gör absolut ingenting.
Tja, det var bara en reflektion.Det finns ju naturligtvis andra som gör saker.Men VILJA har jag svårt förknippa med Järna.
Du har dina skäl att flytta, andra har sina att stanna. Men att fenomenet Järna uppstod in the first place kan bara förstås om man själv var med på 60-, 70-, eller 80-talet. Jag har ännu inte sett någon text som har förmått beskriva den närmast euforiska stämning som då rådde i det antroposofiska Järna. Det var ett sug som åstadkoms av en rad personligheter som gjorde saker många ville vara med om. Järna var the shit, liksom. Det är det inte längre. De som trots det stannar har minnet av denna närmast euforiska tid. Och de har rotat sig, fått en massa vänner. Det är inte konstigt att förstå. Men många lämnar, som du, eftersom de saknar motivation. Det är inte heller konstigt. Och ni får vänta på förståelsen av Järna-fenomenet tills den text som gör fenomenet rättvisa kommer.